onsdag 24 maj 2017

Katarina och Peter


Karin Månsdotter är en kunglighet de flesta svenskar känner till, även om de kanske egentligen inte vet så mycket om henne. De vet förmodligen att hon var en ung flicka med enkel bakgrund som gifte sig med en svensk kung på 1500-talet och så känner de kanske till att hon och hennes man blev avsatta ganska snart. Att en flicka av bondesläkt på detta sätt blev drottning var chockerande för adeln, nästan en revolution, för att inte säga helgerån. Förmodligen är det just det uppskakande i hela saken som gjort att Karins namn fortfarande lever kvar i svenskarnas minne. Ändå är hennes exempel inte helt unikt i Europas historia och hon innehar inte ens rekordet när det gäller att ha nått högst rang från en låg samhällsställning. Den europeiska drottning som kan skryta med att ligga på första plats i denna tävling är Katarina I av Ryssland. Hon var inte bara den unga bondflickan som blev drottning vid tsarens sida. Hon efterträdde sin man på tronen och slutade som härskarinna över en ny europeisk stormakt. Om man utgår från att det officiella släktträdet är riktigt, är Katarina stammoder till alla Romanovs från 1700-talet framtill nu och minst en gren av familjen Bernadotte kan spåra sitt ursprung till henne.

Precis som ifråga om Karin Månsdotter vet man inte mycket om Katarinas bakgrund. Men man är ense om att hon kom från det dåtida svenska Livland, troligtvis från en by inte så långt från Dorpat och att hennes far var bonde. Ursprungligen hette hon Marfa Skavronskaja men för enkelhetens skull håller vi oss till det namn hon blev känd under i historien. Föräldrarna dog tidigt och de många syskonen skingrades. Katarina hamnade hos en luthersk präst, pastor Gluck. Här blev hon en sorts korsning mellan piga och fosterbarn och det verkar som hon gjorde sig omtyckt i prästfamiljen. Flickan var väl inte något under av skönhet, om man dömde efter vad som var på modet i Versallies eller vid hovet i Wien men hon var en arbetsam, lugn person. Hon beskrivs som lång med fyllig barm, svarta ögon och, egendomligt nog ljust hår, som hon senare färgade svart. Man kan kanske säga att hon var ”folkligt vacker”, en flicka som attraherade genom sin lugna utstrålning och en välproportionerad kropp. Kanske för att undvika en framtida olycka gifte eller förlovade pastor Gluck bort sin skyddsling med en svensk dragon 1702, då Katarina var omkring 18 år. Det stora nordiska kriget pågick sedan två år tillbaka och många trupper tågade av och an i Balticum. Dragonen försvann på uppdrag och lämnade sin fästmö/ hustru i fästningen Marienburg i Livland, där också pastor Gluck bodde.[1]  Strax efteråt föll fästningen i ryssarnas händer och invånarna fördes bort. Katarina kom snart att tillhöra hushållet hos fältmarskalk Stjeremetjev, som stod tsar Peter nära. Exakt vilken funktion hon hade där och hur hon kom att hamna hos den höge officeren är osäkert men eftersom pastor Gluck skickades till Moskva och fick anställning som tolk, kan man gissa att han rekommenderat flickan för tjänst hos marskalken. På så sätt fick prästen en kontakt inom Rysslands högsta skikt, vilket kunde komma väl till pass en dag.[2] Inom kort övergick Katarina, som hon nu kallade sig efter att ha konverterat till den ortodoxa tron, i Alexander Mentjikovs tjänst. Som tsarens bäste vän var han på väg att bli rikets näst mäktigaste man och därmed hade den nittonåriga bondflickan kommit mycket nära maktens korridorer. Snart mötte hon också tsaren själv. Än en gång är detaljerna osäkra Troyat, som tycks ha en viss benägenhet för sensationer, menar att Peter och hans vän i början helt sonika delade Katarina mellan sig i fysiskt avseende, medan Massie skriver att hon snarare blev en sorts väninna till fursten, hans familj och vänner och tsar Peter själv. Hur som helst var hon snart Peters permanenta älskarinna och i realiteten hans maka. De fick med åren sammanlagt tolv barn men endast två döttrar leve till vuxen ålder.[3] Trots att uppgifterna går isär när det gäller detaljer är en sak ställd utom allt tvivel: inom kort var bondflickan från Livland oumbärlig för Rysslands fruktade självhärskare. Peter, som varit obalanserad ända sedan han bevittnat ett hemskt blodbad i sin barndom, fick ibland krampanfall och ryckningar i ansiktet. Som alla ”vanliga människor”, vilka inte uppfostrats i hur man behandlar kungar, agerade Katarina helt logiskt och mänskligt när Peter mådde dåligt: Hon tog hans huvud i sitt knä och vaggade honom till sömns. Hon kunde sitta på det sättet i flera timmar och när Peter vaknade var han pigg och lugn.[4] Det hände rentav att Katarina fick honom att avbryta sina dryckesorgier och lägga sig till vila, trots att hon själv var långt ifrån nykterist. Med åren fick den baltiska bondkvinnan allt större betydelse och lär också ha gett sin herre råd i politiska frågor.[5] Det exempel på hennes inflytande som oftast brukar anföras är dock omtvistat. Då ryssarna på sommaren 1711 omringats av en turkisk arme vid Prut, en biflod till Donau, skall Katarina ha mutat storvisiren att låta dem löpa mot att hon givit honom smycken och dyrbarheter. Att hon verkligen var närvarande är klart och hon har tydligen manat sin gemål att förhandla sig ur knipan. Historien med smyckena är dock troligen inte sann. Enligt Massie bygger den ytterst på Karl XII:s harmsna påstående att visiren låtit sig mutas att släppa sitt(och svenskarnas), byte ur händerna, just då Karl var på väg till platsen för att tvinga tsaren till fred och få revansch för Poltava och Perevolotjna. Bara det faktum att hon var närvarande och gav Peter råd visar ändå hur betydelsefull Katarina hade blivit för tsaren. Det blev också allt vanligare att hon följde honom på resor i Europa. Det är kanske inte förvånande att förnäma kvinnor vid de europeiska hoven ogillade situationen mer än männen. En tysk furstinna skrev om hur illa klädd och ouppfostrad denna simpla varelse från ett barbarland var, medan en adelsman å sin sida påpekade att Katarina gjorde sitt bästa och att hon faktiskt förde sig riktigt bra, med tanke på sin enkla härkomst. Katarina var dock praktlysten och bodde gärna så överdådigt som möjligt, om hon inte var med tsaren i fält Trots att han å sin sida helst levde enkelt fick hustruns önskningar gärna kosta. Peter tyckte uppenbarligen att hans Katarina var värd lite extra. Den nya drottningen kunde själv låta bygga palats åt sig och sin man. Sålunda lät hon uppföra det första palatset i den anläggning utanför Petersburg som med tiden blev känd som Tsarskoje Selo.[6] En fråga där det tycks råda oenighet gäller när och även hur många gånger Peter och Katarina gifte sig. Enligt Massie ägde en första, inofficiell vigsel rum redan 1707 och en mer storslagen officiell ceremoni 1712. Troyat nämner bara en vigsel och förlägger den till 1711. När det gäller tidpunkten för den viktigaste och mest betydelsebärande händelsen i deras liv tillsammans är skribenterna dock ense. I början av 1720-talet stod det klart för tsaren att han inte kunde räkna med att få någon son med sin gemål.[7] Han tog då först det revolutionerande steget att förklara att ryske tsaren från och med nu ägde rätt att utse vem han önskade till tronföljare, utan hänsyn till släktskap.  Mot slutet av 1723 meddelades att Katarina inom kort skulle krönas. Västerlandets kungar brukade visserligen låta kröna sina gemåler men i Ryssland var detta i stort sett unikt. Att tsar Peter tog ett sådant steg kunde knappast tolkas som något annat än att hans hustru utkorats till tronföljare, även om det inte sades officiellt. Ceremonin ägde rum i Moskva 7 maj 1724[8] och var ovanligt storslagen och praktfull för att vara ett verk av Peter den store. Kläder och vagnar hade beställts från Frankrike och en ny krona hade tillverkats för tsaritsans räkning. Peter krönte själv sin gemål, som grät av rörelse och knäföll för honom. Han reste henne upp och gav henne de riksregalier hon nu hade rätt att bära men behöll spirani sin egen hand. I och med detta tycktes den forna bondpigan från Balticum ha blivit okränkbar men på vintern samma år drogs hon in en affär som sånär kostat henne både rang och värdighet och, vilket många nog trodde, liv. En av Katarinas förtrogna, en tyskfödd man av enkelt ursprung, drogs in i en korruptionsaffär vid hovet, något som tsaren hade svårt att tåla även av nära vänner. En finess i saken var att en syster till mannen ifråga en gång varit Peters officiella mätress. Katarina misstänktes för delaktighet, vilket var sant men det gick rykten att hon också varit den anklagades älskarinna. En diplomat gjorde uttryckligen jämförelser med hur salig Henrik VIII av England haft för sed att agera i liknande situationer. Så illa blev det nu inte. Endast den utpekade mannen och hans medhjälpare straffades, med avrättning eller förvisning men Katarina miste kontrollen av sin egen ekonomi och fick inte mer blanda sig i rikets affärer. Under en tid märktes en tydlig spänning mellan makarna men så småningom försonades de.[9]  Samtidigt blev det allt tydligare att tsarens krafter var på väg att avta. Han led av flera olika krämpor, bland annat njursvikt. Mot slutet av januari 1725 intog han sängen under svåra plågor. På eftermiddagen 27 januari gav han tecken att han ville skriva och tecknade med ostadig hand: ”Ge allt åt…”. Där tog hans krafter slut och han kunde inte heller göra sig förstådd. Peter I(den store), av Ryssland avled på morgonen 28 januari 1725, utan att ha utsett någon efterträdare. Den vilja som i mer än 20 år hållit landet i ett järngrepp hade slocknat. Katarina satt gråtande vid hans sida. Vad skulle nu hända med henne och med Ryssland?[10]                                                     



[1] Nuvarande Alúksne i nordöstra Lettland på gränsen till Estland och Ryssland. Pastor Gluck upprättade här den första skolan i det lettiska språket och var också den förste som översatte bibeln till lettiska. Skolan är idag museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al%C5%ABksne
[2] Gluck dog 1705.
[3] Den äldsta dottern Anna, född 1708, gifte sig med en systerson till Karl XII. Deras son Peter blev tsar 1761 och gifte sig i sin tur med den tyska prinsessa som är känd i historien under namnet Katarina den stora. Den yngre dottern, som föddes 1709, och fick namnet Elisabet, regerade Ryssland 1741-61.
[4] Historiska och skönlitterära skildringar beskriver Katarinas lugnande inverkan på Peter på exakt samma sätt. Lustigt nog beskriver Anna Sparre i sin roman om Karin Månsdotter motsvarade scener i relationen mellan henne och kung Erik.(För skönlitterära beskrivningar av Peter och Katarina hänvisas till Verner von Heidenstam, Karolinerna del I och II, nyutgåva 1994, "Katerinuschka, mor lilla" och August Strindberg, Historiska miniatyrer, Nationalutgåva av Strindbergs samlade verk utgiven 1997, "Den store").     
[5] Man kan jämföra med den samtida Madame de Mantinon i Frankrike. Hon var visserligen av förnämare ursprung än Katarina men växte upp under ganska torftiga förhållanden. Det skall ha varit hennes ömma omsorg om Ludvig XIV:s utomäktenskapliga barn som väckte kungens kärlek till henne. Deras förhållande varade till kungens död och de var troligen inofficiellt gifta. Ludvig hyste stort förtroende för henne och kallade henne ”Ers pålitlighet”. 
[6] ”Tsarbyn” . Det var i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo som den siste tsaren helst bodde. Härifrån fördes han och familjen i fångenskap efter revolutionen. Gustav III:s gunstling Armfelt avled i det hus Alexander I gett honom i Tsarskoje Selo. Katarinapalatset, som ännu står kvar har sitt namn efter Peters hustru.
[7] Sonen i första äktenskapet hade Peter först uteslutit från tronföljden och sedan i det närmaste själv slagit eller piskat ihjäl.
[8] Datum anges efter dåtida rysk tidräkning, vilken låg 11 dagar efter den gängse västerländska på 1700-talet.
[9] Det är knappast troligt att Katarina verkligen varit otrogen, även om åsikterna också här går isär. Hon bör ha känt Peter tillräckligt väl efter 20 år för att veta att ett sådant handlande vore detsamma som att riskera stupstocken, vilket troligen var det lindrigaste straff hon kunde vänta sig vid en upptäckt. Det är dessutom tvivelaktigt om tar Peter, om han nu trodde eller visste att Katarina bedragit honom, skulle ha haft självkänsla och styrka nog att låta henne leva och dessutom behålla sin värdighet som Kejsarinna. I så fall var han mer eftertänksam och sansad än man vanligen föreställer sig honom.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Robert K: Massie, Peter den store, hans liv och värld, Svensk översättning 1986,andra upplagan 1993 och Henri Troyat, Peter den store, svensk översättning  1981., andra upplagan 1993. 

söndag 14 maj 2017

Intriger och blodbad i Moskva


”Förräderi, förräderi! De har dödat tronföljaren”!

Ropet skallade genom soldaternas kaserner. ”Straffa förrädarna”!

Mannarna fick hastigt på sina kläder och gjorde vapnen redo. Klockan i deras kyrka började ringa och inom kort sprang massan av upphetsade knektar mot stadens centrum, mot Kreml. Inne på borgområdet försökte man förbereda ett hastigt försvar; vakten ställdes i beredskap och order gavs att portarna skulle stängas men en flodvåg av upphetsade människor kan liknas vid en tsunami, den är omöjlig att hejda. Snart hade angriparna nått ”Röda trappan”, som ledde upp till anläggningens huvudingång. Vad skulle nu ske? Det var den 15 maj 1682 och de som överlevde det drama som nu följde skulle aldrig glömma vad de sett.[1]  Förspelet till denna fruktansvärda, om än långt ifrån unika, händelse i Rysslands historia hade tagit sin början 13 år tidigare, då tsar Alexejs gemål Maria avlidit.  Bortsett från den rent personliga förlusten blev nu frågan om tronföljare rent akut. Ingen av tsarens båda söner inom äktenskapet, Fjodor och Ivan, kunde betraktas som lämplig att styra ett stort rike. Såväl fysiska som psykiska svagheter förekom. Tsar Alexej beslöt sig därför raskt att gifta om sig. Hans val var något kontroversiellt. Den unga Natalja Naryskina tillhörde visserligen Rysslands adel, om också inte den förnämsta men hennes bakgrund måste ändå ha väckt förfäran i konservativa kretsar. Flickan hade i unga år omhändertagits av tsarens nära medarbetare, Artamon Matvejev. Denne hyste en böjelse för västerländska seder, vilket inte var populärt i Ryssland. Han inredde sin bostad med tavlor och speglar, utöver de obligatoriska ikonerna. Han höll sig med egen teater och hade ett kemiskt laboratorium(vad försiggick där, undrade hans fiender). Dessutom hade Artamon, o fasa, gift sig med en UTLÄNDSKA, en adelsdam av skotsk härkomst.[2] Att en flicka uppfostrad i ett sådant hushåll skulle bli tsaritsa väckte anstöt och dessutom innebar giftermålet att den nya drottningens släkt trängde ut företräderskans släktingar från de främsta posterna vid hovet.   Men tsarens ord var lag och efter en tids dröjsmål stod bröllopet i januari 1671. I maj följande år föddes sonen Peter. Trots att tsaren två år senare(1674) utropade Fjodor, äldste sonen i första äktenskapet, till sin efterträdare, rådde inget tvivel om att den nye prinsen var faderns favorit. Han följde ofta med tsaren på resor och visades upp för folket. Hans rum var fyllt med leksaker och föremål som intresserade pojken, särskilt tennsoldater, trummor och båtmodeller. Överhuvudtaget blev hovet gladare och mindre stelt efter giftermålet med Natalja. Teaterföreställningar blev en vanlig företeelse och mot all tradition hände det att hustrun åkte i samma vagn som tsaren och utan täckande gardiner. Det var inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända om tsar Alexej fick leva tills Peter blev vuxen eller åtminstone kom upp i puberteten, halvbrodern skulle åsidosättas och Nataljas son bli tronarvinge. Olyckligtvis ådrog sig tsaren förkylning i samband med en utomhusceremoni, lunginflammation utvecklades och i januari 1676 avled Alexej. Peter var tre och ett halvt år och kronan gick därför, som den döde stadgat, till halvbrodern Fjodor.  Därmed övertog släktingarna till Maria, Alexejs första gemål, initiativet vid hovet och följderna visade sig genast. Nataljas gamle mentor Artamon förvisades till Sibirien och Peter och hans mor fördes åt sidan.[3]  Tsar Fjodor var emellertid fysiskt bräcklig, vilket dock inte inverkade på hans begåvning och i april 1682 följde han fadern i graven utan att ha efterlämnat någon arvinge. Även om han personligen tycktes mer benägen att låta den snart tioårige halvbrodern Peter efterträda honom än att ge kronan till brodern Ivan, som led av talsvårigheter och förmodligen var utvecklingsstörd, kunde han inte förmå sig att öppet svika moderns släkt och utsåg därför ingen efterträdare. Efter diverse diskussioner hit och dit valdes den unge men livlige och kvicke Peter till ny tsar vid knappt tio års ålder[.4] Pendeln tycktes åter ha svängt. Nataljas släkt återvände till hovet och ministern Artamon väntades tillbaka från exilen. Deras motståndare hade emellertid långt ifrån gett upp och i spetsen för oppositionen stod oväntat en kvinna, Peters halvsyster Sofia. I princip ansågs kvinnan, som i de flesta europeiska länder, stå under mannen och lustigt nog blev kvinnornas ställning svagare ju högre upp man kom i den ryska hierarkin. Det slitsamma livet bland bönderna gjorde att gemenskapen där var mer utvecklad och skillnaderna mellan könen ofta utsuddade. En rysk prinsessa levde å andra sidan närmast i upphöjd husarrest. Eftersom hon var för fin att gifta sig med en adelsman och äktenskap med en utländsk furste av annan religion än den ortodoxa var uteslutet hölls hon instängd i kvinnornas våning, som på ryska kallades Terem. Att en man skulle tillåtas inträde i denna fästning var otänkbart, med undantag för nära släktingar, framstående präster och, när så behövdes, läkare.  Läkarundersökningar utfördes i ett mörkt rum med neddragna gardiner och patienten iförd noga tättslutande tyg, ty det var givetvis uteslutet att någon man skulle röra vid damens nakna hud, lika lite som en prinsessa förflyttade sig i annat än täckta vagnar eller under baldakiner, om hon gick i procession. Det säger sig nästan självt att en sådan kvinna inte heller unnades mycket till bildning, hon lärde sig de rätta bönerna och konsten att brodera. Det är knappast orätt att säga att livet i Terem måste ha varit som att bo i ett harem där ingen sultan någonsin kom på besök. Varför tsar Alexej lät sin dotter Sofia bryta detta mönster är svårt att säga. Kanske märkte han hennes begåvning och livlighet och insåg att här fanns någon som kunde ta över om han inte förunnades en stark, handlingskraftig son. Hur som helst lärde hon sig latin, polska, och historia tillsammans med brodern Fjodor.  När han senare blev tsar fick hon för vana att delta i ministrarnas överläggningar.  Hon var heller inte främmande för västerländsk kultur och översatte så småningom Molière till ryska.[5] Vid tiden för Fjodors död på våren 1682 var Sofia 25 år. Hon gjorde på alla sätt klart att hon inte ämnade acceptera att halvbrodern utsetts till härskare och därmed satt både hennes bror Ivan och deras släkt åt sidan. Hon var besluten att själv ta makten i landet, naturligtvis i den sjuklige Ivans namn. Bästa sättet att uppnå en regimförändring var att vända sig till Streltserna. Dessa var ett livgarde på flera regementen som skapats på 1500-talet av Ivan den förskräcklige. De utgjorde rikets enda fasta soldatkår och hade med tiden skaffat sig många privilegier. En del av dem drev till och med handel. De var kända för sin konservatism och hade lätt att ta till våld om de ansåg sig förorättade. Det beredde inte Sofia och hennes anhängare några svårigheter att sprida ut rykten att änketsaritsan Natalja eller hennes släktingar hade mördat tsar Fjodor, att de tänkte mörda den handikappade prins Ivan, omintetgöra rikets urgamla religion osv. Gardessoldaterna, som nyligen haft tillfredställelsen att piska upp sina egna överordnade i samband med en intern konflikt, var redo för nya nappartag med de högfärdiga ”herrarna”. De väntade bara på klarsignal. 15 maj 1682 gick larmet i Moskva. Streltserna fick veta att prins Ivan hade mördats och att flera liv inom tsarfamiljen var i fara. De beväpnade sig genast och sprang mot Kreml. Natalja och hennes familj greps, begripligt nog, av skräck men de insåg att de falska ryktena måste motbevisas. Därför tog Natalja sonen Peter och styvsonen Ivan vid handen och gick ut på Röda trappan. Hon förklarade för knektarna att de blivit lurade: Här stod ju både tsar Peter och hans halvbror, tronföljaren Ivan. Båda pojkarna mådde hur bra som helst, här fanns då inga förrädare. Ivan bekräftade med stammande röst vem han var. Så kom Artamon Metvejev ut. Han hade kommit hem från exilen några dagar tidigare och nu talade han lugnt och sansat till soldaterna om deras nit, deras plikter och ärorika förflutna. Hopen blev förvirrad och det verkade som om de skulle ge sig av. Men just då allt tycktes ordna upp sig började en högmodig adelsman, som uppenbarligen saknade kunskaper i psykologi, smäda knektarna och hota dem med stryk om de inte slutade med sina fasoner och gick hem. Det blev hans sista ord. Några soldater kastade ned honom för trappan, där han spetsades på pikar. Därmed var alla möjligheter till förhandlingar omintetgjorda. Streltserna sprang in i Kremls olika byggnader och dödade alla ”förrädare” de fick tag på. Artamon Mavejev blev ett av de första offren. Han slets nästan bokstavligen i stycken inför ögonen på sin forna skyddsling Natalja och hennes tioårige son Peter. Blodbadet pågick i två-tre dagar, med avbrott på nätterna, innan pöbeln lugnat sig. Prinsessan Sofia höll sig lugn och kallblodig och uppmanade vid ett tillfälle sin styvmor att utlämna en av sina bröder åt mobben, ”så att vi inte alla dör för hans skull”. Det parti som stödde Peter som tsar var nu lamslaget av skräck. I två efterföljande steg lyckades Sofia och hennes anhängare, med hot om nya massakrer om någon opponerade sig, genomdriva att halvbröderna Peter och Ivan båda skulle inneha titeln tsar, med Ivan som ”förste” tsar och att Sofia skulle fungera som regent. 6 juni 1682 kröntes pojkarna i en unik ceremoni i Moskva. Under de närmaste sju åren skulle Sofia utöva regentskapet i sina bröders namn.[6] Inom kort lämnade Peter och hans mor Kreml och bosatte sig i en by utanför Moskva. I praktiken var de nu borta från den politiska scenen. Endast vid särskilt viktiga tillfällen, när båda tsarernas närvaro var önskvärd, reste de till huvudstaden. Men unge Peter skulle komma tillbala. Det som hänt påverkade honom på mer än ett sätt. I sinom tid blev han känd som ”Peter den store”. Samtidigt som dubbelkröningen i Moskva föddes en pojke på andra sidan Östersjön i den svenska kungafamiljen. Eftersom det var Karl XI förste son blev glädjen allmän. En tronföljare var född. Gossen fick samma namn som sin far. Trots att de aldrig möttes ansikte mot ansikte skulle Peter och Karl komma att föra en tvekamp på liv och död, som för alltid ändrade maktbalansen i Nordeuropa.[7]                                        



[1] Tidangivelserna följer den Julianska kalendern, som infördes i Ryssland några år senare och som på 1600-talet låg tio dagar efter den gregorianska, vilken alltfler länder i Västeuropa börjat tillämpa. Vid denna tid använde ryssarna emellertid bysantinsk tideräkning, vilken utgick från det år då världen ansågs ha skapats. Enligt detta system inträffade blodbadet  i Moskva år 7190.
[2] Det var i Artamons hus tsar Alexej och Natalja möttes första gången.
[3] Enligt Troyat förvisades de från Kreml medan Massie hävdar att de endast isolerades i en egen våning vid hovet. Eftersom Fjodor III tycks ha uppskattat sin halvbror och personligen inte hyst agg mot styvmodern, är jag benägen att  anse Massie som mer trovärdig. 
[4] Åter går detaljuppgifterna isär. Enligt Troyat skedde valet vid ett möte med högadelsmän och präster, varefter kyrkans patriark tillkännagav resultatet för folket i Moskva, som uttryckte sitt gillande. Enligt Massie kunde mötet som dessutom inte var nog talrikt för att fatta ett så viktigt beslut, inte enas varför patriarken helt sonika frågade folkmassan utanför Kreml vem de önskade som sin härskare. En överväldigande majoritet ropade Peters namn.
[5] Peter den store var alltså långt ifrån den förste ryske ledare som intresserade sig för utvecklingen i Västeuropa, vilket man lätt kan få för sig. Men det var Peter som hade både vilja och förmåga att på allvar ”öppna ett fönster mot väst” och modernisera statsapparaten efter västerländsk modell, inte minst svensk. Att detta sedan inte fullföljdes ute i det ryska samhället bland folket är en annan sak. Det är också tydligt att Sofias ovilja mot att låta halvbroderns släkt regera enbart handlade om personlig maktlystnad, inte misstänksamhet mot "västerländska tendenser" i hans omgivning.  
[6] Därmed blev hon Rysslands första kvinnliga regent. Under det närmaste seklet skulle ytterligare fem kvinnor utöva makten i landet, fyra av dem som enväldigt regerande drottningar.
[7] Texten bygger på Robert K Massie, Peter den store, hans liv och värd,svensk översättning 1986, kapitel 2-4 och Henri Troyat Peter den store, svensk översättning 1981, andra upplagan 1993, kapitel 1.  

onsdag 3 maj 2017

Här avgjordes gustavianernas öde




Det finns platser och byggnader som förknippas med olika kungliga dynastier. Ett känt exempel är Versallies i Frankrike, som utom att vara en symbol för kungligt envälde i allmänhet också kan stå som ett monument över de sista kungarna före revolutionen. Med svenskt språkbruk skulle denna epok kunna betecknas som ”det Ludvigska enväldet”. I Sverige kan exempelvis Uppsala med dess slott och domkyrka stå som symbol för Vasaätten. Flera av de viktigaste händelserna i släktens historia utspelade sig där. Det var på slottet Sturemorden ägde rum 1567 och 1629 diskuterade ständerna huruvida Sverige borde delta i trettioåriga kriget. På samma slott abdikerade drottning Kristina i juni 1654, vilket öppnade vägen för en ny dynasti på Sveriges tron. Vasaättens kungar kröntes i domkyrkan och några av släktens äldre kungar ligger begravda där. Går vi till gustavianerna på 1700-talet, är naturligtvis Haga utanför Stockholm det man först kommer att tänka på. Här anlade Gustav III sin park och härute var det meningen att ett nytt kungaslott skulle byggas, ett svenskt Versallies. Också sonen trivdes på Haga och byggde sig en egen bostad där. Det var på Haga han fick definitivt besked att ett uppror brutit ut i mars 1809. Han åkte genast till Stockholm, där han greps följande dag. Det finns dock en byggnad, eller snarare anläggning, som kanske ännu mer förtjänar att stå som monument över gustavianernas epok, Sveaborg i Finland. Här började och slutade det gustavianska styret. Det definitiva avgörandet skedde visserligen i Stockholm, såväl 1772 som 1809, men det var på Sveaborg som förspelet ägde rum. Vad som hände där i augusti 1772 och maj 1808 beredde marken för den fortsatta utvecklingen.
På morgonen 16 augusti 1772 kom en större grupp soldater och officerare seglande till fästningen. De var säkert trötta för resan hade varit minst sagt besvärlig med regn och motiga vindar. Detta hindrade emellertid inte besökarna att utföra sitt uppdrag, nämligen att erövra fästningen för kung Gustav III:s räkning. Det blev inte någon större affär: man hade anhängare på Sveaborg som visste vad som skulle hända och som säkert börjat undra om något gått galet i planeringen. Ett par vakter hotades visserligen med vapen men efter en stund var allt lugnt. Expeditionens ledare, överste Jacob Magnus Sprengtporten, höll tal till fästningens officerare om rikets vådliga tillstånd och manade dem att sluta upp kring kungen, Vilket de flesta också gjorde. Undantaget var kommendanten och en artilleriofficer som hette Cronstedt. De fängslades men släpptes snart och Cronstedts son, 15-årige Carl Olof, följde sedan med Sprengtporten mot Stockholm för att delta i Gustav III:s planerade statskupp. Då de efter mycket besvär äntligen kom fram fann de att kungen tagit saken i egna händer. Han hade på eget bevåg gjort revolution och stod nu som rikets ledare, om än inte helt. enväldig. Trots detta glömde kungen inte att det var Sprengtporten som gjort upp den ursprungliga planen.  Han kallade honom ”rikets befriare” och gjorde honom till kommendör av svärdsorden. Det är också sant att om Sveaborg inte övertagits hade kungens ställning varit mycket osäker. Officerare som var lojala mot ständerna kunde ha låtit ryska trupper använda fästningen som bas för krig mot Sverige och hur det sedan slutat kan vi inte veta. Även om Sveaborg inte var den enda delpunkten i Gustav III:s revolutionsplaner, var det utan tvivel en av de viktigaste. Drygt 35 år senare, i maj 1808, utspelades ett nytt drama på Sveaborg.  I februari detta år hade ryska trupper invaderat svenska Finland utan krigsförklaring och i mars ockuperade fienden Helsingfors. Sveaborg var avsett att skydda staden för anfall från vattnet, inte att motstå en belägring ledd FRÅN Helsingfors. Det fanns också brister i underhållet av anläggningen. Ändå räknade den ryska krigsledningen med att tvingas skjuta sönder fästningen och läget var långt ifrån så pressat att man var tvingad att kapitulera. Ändå var detta just vad kommendanten gjorde 3 maj 1808, trots att många bland manskapet motsatte sig hans beslut. Kommendantens agerande de senaste månaderna hade i själva verket närmast underlättat ryssarnas krigföring. Han underlät dessutom att förstöra den krigsmateriel och de fartyg som fanns på Sveaborg innan fästningen överlämnades. Kommendanten var ingen mindre än Carl Olof Cronstedt, vars far hade fängslats den där gången i augusti 1772 Han hade gjort lysande karriär under Gustav III men kommit i onåd hos Gustav IV Adolf och hamnat på Sveaborg som kommendant. Att han nu överlämnade fästningen i fiendens händer utan strid tycks mindre ha bottnat i renodlat förräderi än i en känsla av att det inte tjänade något till att slåss, ungefär som danskarna resonerade i april 1940.[1] Vilka krafter eller känslor som än påverkade beslutet om kapitulation blev den psykologiska effekten fruktansvärd i Sverige, åtminstone inom krigsledningen. Sveaborg betraktades som ett skydd för Sverige mot grannen i öster, vilket redan fästningens namn avslöjar. Nu hade detta ”Nordens Gibraltar” fallit utan någon verklig strid. När Runeberg i sin dikt ”Sveaborg” beskriver hur blotta omnämnandet av fästningen väckte soldaternas hopp och förtröstan är det med visshet en överdrift men bilden av den chock som nyheten om kapitulationen innebar är säkert korrekt:  
             Ej glöms i tiders tid den dag då denna sägn blev sann
                    Då likt ett dystert tordönsslag det säkra bud oss hann.
                    Att landets sista hopp gått ner
                    Att Sveaborg var svenskt ej mer[2]  

Misstanken att förräderi låg bakom spreds snabbt men en officer påpekade i sin dagbok att kungen bar en del av ansvaret, genom att till kommendant på en så viktig fästning ha satt en man som han förolämpat och som därför hade skäl att hata honom. Gustav IV Adolf ansågs alltså ytterst vara medskyldig till vad som hänt och det bör noteras att Carl Johan Adlercreutz, som tio månader senare arresterade kungen på Stockholms slott, var född i Finland. Även om det kanske var en slump ligger det något symboliskt i detta faktum. Gustavianska tiden hade börjat med en räd mot Sveaborg och den slutade med att fästningen överlämnades till ryssarna.[3]    



[1] Jag måste poängtera att detta är min personliga uppfattning om motiven bakom Cronstedts agerande.
[2]  Av bekvämlighetsskäl återges de två första raderna inte  med exakt samma  uppställning som  i Runebergs dikt http://svenskadikter.com/Sveaborg.
[3] Denna text bygger på Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del VI, ”Gustavs dagar”, s. 64-66 och på  Svenska historier, av Gustav von platen & Tecknar Anders(Svenska Dagbladet 1987), sjunde kapitlet ”Den ärelösa kapitulationen”.

torsdag 27 april 2017

"Alla åsåg med förundran hans frimodighet och glädje", Anckarströms avrättning.


Fången vaknade vid femtiden på morgonen, då solen så sakta började stiga över huvudstadens hustak. Han hade sovit gott på natten, trots att den kommande dagen skulle bli hans sista. I själva verket tycktes han lättad.  De senaste fyra månaderna hade varit påfrestande: Först de många misslyckade försöken och den spänning som följde med dem. Så kvällen på Operan, då företaget äntligen genomförts men offret överlevt och slutligen den senaste dryga månadens fängelsetid, med ändlösa förhör, fotbojor, den hemska spöslitningen för drygt en vecka sedan, oron för de anhörigas framtid och(kanske det hemskaste av allt), insikten att folket hatade HONOM, inte mannen han dödat. Han hade varit så säker på att de tänkte som han och att ogärningen han utfört hade skett för deras skull, för folkets och rikets bästa. Kanske insåg han denna morgon att han i första hand varit ett redskap för andras ambitioner; människor som inte skulle mista livet för vad de gjort, trots att de moraliskt sett var mer skyldiga än han. Det var fredagen 27 april 1792 och mannen som denna dag skulle avrättas var Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare.  Han åt en god sista måltid, bestående av två kåtletter, bröd och mjölk. Pastor Roos, som skulle följa honom till galgbacken, klippte upp skjorttyget i halsen för att underlätta för bödeln.[1]  Man tog nu äntligen av fotbojorna och det märktes att han kände det som en befrielse. Vid niotiden gick han ut till bödelskärran för att göra den sista resan, från Smedjegården på Normalm där han suttit en knapp vecka till galgbacken utanför Skanstullen.[2] Han bar hatt, vargskinnspäls, blå rock, röd väst, skor och vita strumpor. Anckarström hade fått lov att färdas utan ögonbindel och eftersom handklovarna var löst påsatta kunde han ledigt röra händerna. Under färden hände det att han hälsade på bekanta som han såg i mängden men för det mesta satt han fördjupad i en bönbok. Den svåra tiden i fängelset och inte minst prästernas ivriga ansträngningar hade stärkt hans kristna tro, som kanske förut ej varit särskilt brinnande. – Se på mig, hade han sagt till hustrun vid deras sista möte. Nu ser du i mig ett Guds barn. Om Anckarström i denna stund kände verklig ånger över vad han gjort, var det kanske mer som kristen medmänniska än över själva gärningen. Kung Gustav hade, liksom varje annan, syndat under jordelivet. Han, Anckarström, var den som straffat honom för hans försyndelser men därvid hade han själv begått synd. Liksom kungen fått plikta med livet ålåg det nu Anckarström att svara för sina handlingar. Inför Gud var de lika och endast Han kunde döma dem.

Så ankom kärran till avrättningsplatsen.[3]  Där väntade de båda prästerna och en spetsgård på 400 soldater ur blåa livgardet, där den dömde en gång tjänstgjort.[4] Därtill kom en stor mängd åskådare. Anckarström sprang ur kärran som om han hade varit en ung pojke. Man hade nu tagit av hans handklovar. Publicisten och bibliotekarien Gjörwell, som en gång varit Anckarströms mentor och som kommit för att bevittna hans sorgliga slut, bad då han såg sin forne skyddsling att Frälsaren verkligen måtte stå hans hjärta nära i denna svåra stund. Massan omkring honom utslungade å sin sida in i det sista hatfulla ord mot den förtappade man som burit hand på konungen. Anckarström tycktes helt oberörd av larmet. Han och de båda prästerna gick innanför spetsgården, föll på knä på en granrishög och bad gemensamt. Ackarström anförtrodde sin själ i Herrens händer och prästerna välsignade honom. Därefter steg den dömde upp och omfamnade sina själasörjare. Han tog av sig den blå rocken men behöll västen på. På huvudet satte han själv en vit mössa och strök upp håret ur nacken. Pastor Roos band nu för hans ögon och försäkrade att detta mörker snart skulle förvandlas i det eviga ljuset. Då han sade detta, sträckte prästen sina båda händer mot himlen. Så leddes den dömde upp på schavotten. Han låg med huvudet mot ett block och den högra handen mot ett annat. Pastor Roos strök med handen över hans hals och sade: ”Dig är förvarad härlighetens krona”. ”Pris och ära vare dig, Herre Jesu innerlig”, svarade den dömde. I nästa ögonblick skilde mästermannen huvudet och höger hand från kroppen. Gjörwell konstaterade senare: ”Alla åsåg med största förundran hans frimodighet och synbara glädje”. Den präst som en gång följt Hästesko till schavotten, sade på hemvägen till kollegan Roos: ”Jag trodde Hästesko vara en hjälte, men han var ett barn mot Anckarström.                           



[1] Hans Villius och Olle Häger ger i sin bok Sammanvärjningen intrycket att man direkt nekat Ankarström den präst han själv begärt till ledsagare, samme präst som en gång följt Johan Henrik Hästesko till döden efter dennes förräderi under kriget mot Ryssland. Gardar Sahlberg gör bilden mer komplicerad i Den aristokratiska ligan. Pastor Roos var visserligen, mot Anckarströms önskan, hans ledsagare till schavotten, men också den präst han själv begärt var med. Denne tycks dock närmast ha fungerat som ”biträde till Roos.
[2] Idag i Hamarbyhöjden.  
[3] Varken Villius-Häger eller Sahlberg nämner lustigt nog att Anckarström under vägen fått den obligatoriska sista supen på källaren Hamburg vid Götgatan. Så måste dock imligen vara fallet. Ingen nämner heller  vid vilken tidpunkt Anckarström anlände till avrättningsplatsen.    
[4] Då Anckarström eskorterats av 200 man fanns alltså 600 soldater närvarande.

söndag 23 april 2017

Två starka kvinnor





Det finns historiska gestalter som framstår som varandras motpoler och fiender men som lika gärna kunde varit vänner. Kristian Tyrann och Gustav Vasa står som motpoler i historien men om ödet velat så kunde de lika gärna ha varit lierade. Bägge två var maktfullkomliga furstar som strävade att göra sina riken stora eller åtminstone starka. Båda var hänsynslösa vid minsta tecken till opposition och ingen av dem tvekade att döda adelsmän, likaväl som bönder som reste sig mot dem. Blodbadet i Stockholm 1520 kunde ha utförts av Gustav Vasa 20 år senare, om denne av någon anledning funnit det önskvärt. Vad skulle inte dessa två män kunnat uträtta, på gott och ont, om de varit kungar i var sitt rike och tillsammans värjt sin makt mot sina motståndare, bönder eller adelsmän. Men som bekant blev de dödsfiender och i svensk historieskrivning blev Kristian skurk och Gustav hjälte, trots att de egentligen var samma andas barn. Göran Magnus Sprengtporten och Gustav Mauritz Armfelt utgör ett annat, tydligare exempel på samma sorts motståndarpar. Deras diametralt motsatta inställning till Gustav III gjorde dem till fiender: ändå kom de i slutänden båda att verka för Finlands oberoende ställning inom det ryska kejsardömet.[1] Ett sorgligare exempel på två gestalter som i livet stått mot varandra men som lika gärna kunde, eller kanske borde, ha samverkat utgörs av Katarina av Aragonien och Anne Boleyn. Båda kvinnorna var starka och självmedvetna, även om de kom från helt olika miljöer. Anne var visserligen av adlig börd och på sin mors sida av kunglig härkomst men jämförd med den spanska prinsessan Katarina, dotter till Ferdinand och Isabella, var hon inget annat än en simpel flicka från engelska landsbygden. Ändå kom dessa båda kvinnor att i tur och ordning bestiga Englands tron som hustru till kung Henrik VIII. Eftersom den ena trängde ut den andra var det oundvikligt att de blev fiender. Deras ovänskap sträckte sig tyvärr in i nästa generation och ledde stundtals till inbördeskrig mellan deras döttrar och dessas respektive anhängare.[2] Tillspetsat kan man hävda att den legendariska striden mellan drottning Elisabet och Maria Stuart, som upphörde med Marias död över 50 år efter att både Anne och Katarina avlidit, ytterst bottnade i tvekampen mellan kung Henriks två första gemåler.[3]  
De båda kvinnorna var ytligt sett helt olika, inte bara ifråga om härkomst utan också i sättet att föra sig och reagera. Katarina av Aragonien var lugn och värdig . Sedan barndomen visste hon att hon härstammade från ett förnämt furstehus och att hennes ställning som drottning var given av Gud. Det faktum att hennes mor inte bara varit drottning vid en makes sida utan också regent över ett eget rike gjorde att hon inte kunde dela den skeptiska inställning till kvinnor med makt som var allmän bland tidens auktoriteter, både statsmän och tänkare. Även om mannen stod över kvinnan i hierarkin fanns det inget som sade att en kvinna var oförmögen att regera. Avsaknad av söner var absolut inte något skäl för en monark att bryta med sin hustru. Å andra sidan var det för Katarina lika självklart att en drottning måste vara sin make och konung underdånig, under förutsättning att kungen ifråga i sin tur erkände sin makas drottningvärdighet. Om kungen tog sig en älskarinna var detta naturligtvis beklagligt, men sådant måste hans hustru räkna med. Ställningen som drottning var något helt annat; den kunde endast tillfalla den kvinna vid vilken fursten en gång för alla  blivit vigd inför Gud. När Henrik VIII mot slutet av 1520-talet med allt större iver hävdade att äktenskapet med Katarina var olagligt, eftersom hon tidigare varit gift med hans äldre bror, hävdade Katarina med samma iver att så inte var fallet. Då hon inte haft samlag med sin förse man var äktenskapet med Henrik att se som giltigt. Katarina drog sig inte för att offentligt säga kungen detta och mana honom att rådfråga sitt samvete om hennes påstående verkligen var lögn. Denna strid pågick i nära tio år, utan att någondera parten visade minsta benägenhet att ge med sig. Samtidigt fortsatte Katarina att skriva vänliga, vördnadsfulla brev till sin make. Det sista brevet, författat på dödsbädden och närmast i fångenskap, avslutades med orden: ”Slutligen bedyrar jag att mina ögon traktar efter er mer än allt annat”.
Om Katarina av Aragonien var konventionell och lugn var Anne Boleyn häftig och impulsiv. Idag skulle hon förmodligen kallas feminist. Förutom egen begåvning och nyfikenhet hade ödet givit henne en far vars gåvor förde honom på diplomatiska uppdrag i Europa. Detta gav så småningom flickan möjlighet att komma ut i världen, först till hovet i Bryssel där den blivande kejsar Karl V:s faster Margareta regerade och senare, när kung Henriks syster gifte sig med frankrikes kung, till hovet i Paris i den nya drottningens följe. När Anne kom hem i början av 1520-talet var hon både beläst och hemmastadd i konsten att föra sig vid ett hov. Vilka planer hon hade för egen räkning kan vi inte säkert veta men hon visade snart att hon hade egen vilja. Hon förälskade sig i en adelsman från norra England och endast släktens och lordkansler Wolseys ingripande hindrade de ungas förening. Det är dock sannolikt att de hunnit trolova sig. Anne såg inte heller ut som en kvinna borde göra enligt tidens ideal. Hon var mörkhårig där konventionen föreskrev ljust hår och vit hy. Det var denna självständiga, manhaftiga unga dam kung Henrik mötte mot slutet av 1520-talet. Från den stunden fanns ingen annan kvinna för honom.  Anne höll dock på sin värdighet och vägrade att ”ge sig åt kungen” innan hon var säker på att bli hans drottning.[4] . Den efterföljande processen var minst lika påfrestande för Anne som för Katarina. Ju tydligare det blev att Henrik ämnade göra sin hustrus hovdam till ny drottning, dess mer hängdes Anne ut som ”kungens hora”. Som hon saknade rivalens medfödda värdighet och trygghet i sin ställning, svarade Anne på förtalet med häftiga uppträden vid minsta tecken på kritik eller motgång. Detta gick också ut över kungen, ty ”uppkomlingen” Anne saknade helt den vördnad för en furste som en spansk prinsessa alltifrån barndomen fick inpräntad. Det hände att Henrik lämnade Katarinas rum efter en diskussion huruvida de var gifta eller inte, bara för att få lyssna till Annes klagan över att bli försummad. Kungen konstaterade också att Anne talade till honom på ett sätt som Katarina aldrig skulle göra. Så länge Henrik räknade med att få en arvinge genom Anne försonades de dock alltid. Sedan hon bestigit tronen blev det emellertid allt tydligare att Anne Boleyn inte hade större framgång i att föda söner än Katarina av Aragonien och därmed försvagades hennes ställning . Då en ny hovdam, Jane Seymour, tycktes intressera kungen alltmer blev Anne, vis av egna erfarenheter, mycket upprörd.  Det sades att hon handgripligt läxat upp sin tjänarinna. I januari 1536 dog Katarina av Aragonien på ett förfallet slott, föga bättre än en fånge och endast omgiven av några få trogna vänner och tjänare. Knappt ett halvår senare följde Anne Boleyn henne, avrättad för äktenskapsbrott, förräderi, trolldom och blodskam.[5] Det kunde se ut som en seger för Katarina. Hon var visserligen inte återupprättad i sin ställning som drottning men hennes kungliga status erkändes alltjämt och som kung Henriks svägerska, efter giftermålet med den döde brodern, tillhörde hon otvivelaktigt den kungliga familjen. Anne var brännmärkt som häxa och inkräkterska. I grunden hade de dock båda fallit offer för en despotisk man. Hur olika de än var på ytan hävdade både Katarina och Anne sin självständighet och integritet gentemot en manlig härskare som behandlade kvinnor som om de varit schackpjäser i ett spel där han var den obestridde mästaren. Ingen av Henrik VIII:s senare gemåler vågade någonsin hävda sitt egenvärde så som Katarina av Aragonien och Anne Boleyn gjorde. Deras oförenliga ställningar vid hovet och i kungens liv gjorde det dock omöjligt för dem att samverka. Ingen av dem kunde se den andra som något annat än rival och inkräkterska. Därför dömdes de båda att gå under i en värd där en mäktig mans ord gällde som lag.[6]                
           


[1] I sin biografi över Sprengtporten från 2003 reflekterar Stig Rammel på s.244 helt kort över de båda männens ställning som historiska motpoler, trots att de på sikt verkat i samma riktning
[2] Elisabet gjorde visserligen aldrig officiellt uppror mot drottning Maria men hon tjänade som symbolisk samlingspunkt för motståndarna mot drottningens katolskvänliga politik- Det är också sannolikt att Elisabet hade någon form av kontakt med oppositionen, även om hon var försiktig nog att inte lämna påtagliga bevis.
[3] Under en period av 60 år(1527-1587), utkämpade 5 kvinnor med kortare avbrott tvekamp om Englands tron, antingen om rangen som hustru till den regerande kungen eller som regerande drottning av England, Katarina av Aragonien och Anne Boleyn, Katarinas och Annes  båda döttrar och Elisabet och Maria stuart..
[4] Fraser håller i sin bok för troligt att paret haft någon form av avbrutna samlag, vilket var en av tidens metoder att undvika oönskade graviditeter.
[5] Det påstods att Anne haft ett förhållande med sin bror George.
[6] Texten bygger på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur, i svensk översättning från 1995.

lördag 15 april 2017

Gustav III och Henrik IV




På Lorens Pasch den yngres paradmålning ovan står Gustav III framför ett bord iförd gul uniform, blått ordensband och svart kappa. Framför honom ligger en kunglig mantel och 1772-års regeringsform som just antagits. Kring ena armen sitter den vita bindeln virad. Alla som läst sin gustavianska historia vet att Gustav III knöt en vit armbindel om vänster arm under revolutionen 1772 och att den sedan blev ett tecken på lojalitet mot kungahuset. Alla som önskade markera sin trohet mot konungen, åtminstone inom officerskåren, bar vit armbindel under den gustavianska epoken. Men varför en vit armbindel? Vitt förknippas ju vanligen med konservatism, och kungavälde (de vita mot de röda), men var det en allmänt kunglig symbol Gustav III använde eller fanns det en mera personlig anledning till valet av färg? En sannolik förklaring, som för mig nästan övergår i visshet, är att tecknet har historiskt motiv. När Henrik IV år 1594 red in i Paris, som slutligen överlämnades till honom, knöt hans anhängare vita dukar om armen som tecken på sin lojalitet. Henrik själv tycks också ha haft en vit plym i hatten.[1]  Det vore fullt naturligt om Gustav III haft denna förebild i tankarna. Även om Sverige år 1772 inte var lika sönderslitet som Frankrike 1594, så nog rådde det politisk oenighet. Det var närmast kutym att en avsatt regering, om den nu letts av hattar eller mössor, anklagades för korruption och annan brottslighet, varpå nästa regering lika självklart anklagades för samma brott av sina efterträdare. Det var också slut med det stabila läge som rått i början av frihetstiden: Numera byttes riksrådets medlemmar ut varje gång ständerna sammankallades. Att få de olika grupperingarna att komma överens var omöjligt. Det vimlade av pamfletter och smädeskrifter och i bakgrunden stod ambassadörerna från olika europeiska länder, redo att muta de svenska politikerna att föra den politik respektive makt önskade. Det är dessutom fel att tala om ”frihet” i modern mening. När dåtida svenska statsmän använde detta begrepp menade de ”frihet från kungligt envälde”. Att medborgarna skulle ha frihet att säga vad de tyckte var inte självklart.[2] På 1750-talet kunde minsta antydan om att det rådande styrelseskicket hade sina brister leda till fängelse, landsförvisning eller stupstocken. När Gustav III, som av förklarliga skäl gärna överbetonade de negativa aspekterna på rådande system, genomförde sin statskupp 19 augusti 1772, var det angeläget för honom att framstå som en enande, samlande kraft i riket. Liksom Henrik IV hade gjort slut på 1500-talets franska religionskrig, skulle Gustav III nu hejda den tilltagande politiska splittringen i Sverige. Att i ett sådant läge ”låna” kung Henriks symbol var fullt naturligt. Den franske kungen hade dock större värde för Gustav III än på det rent symboliska planet. År 1781 utfärdades det s.k. ”toleransediktet”, som innebar att utländska medborgare av annan religion än den lutherska ägde rätt att bosätta sig i Sverige och öppet utöva sin religion. Tidigare hade endast diplomatiska sändebud haft denna rättighet.  Invandrarna fick visserligen inte inneha statliga ämbeten eller släppa in svenskfödda till sina gudstjänster men ediktet innebar ändå att lutherdomen inte längre var den absoluta statsreligionen i landet.[3] Ediktet i Nantes, som Henrik IV låtit utförda 1598, hade varit annorlunda i sin utformning. Det var specifikt inriktat på att få tillstånd en lösning på konflikten mellan katoliker och protestanter och det gav hugenotterna vissa städer och områden att disponera som ”sina egna”. Hugenotterna hade också rätt att bekläda statliga ämbeten, vilket inte var fallet med 1781-års svenska ”toleransedikt”. Även om Nantesediktet betonade att katolicismen var statsreligion i Frankrike, gav det ändå hugenotterna inflytande på ett sätt som var helt uteslutet för ”främmande religioner i Gustav III:s Sverige[4]. Reformen innebar trots detta ett underförstått erkännande av att Luthers lära inte per automatik kunde anses vara ”den sanna” och det var ett första steg mot att införa svensk religionsfrihet.[5]  Ett än mer påtagligt och otvetydigt tecken på Henrik IV:s betydelse för Gustav III utgörs av den tavla som än idag hänger på väggen i kungens sovrum på Hagapaviljongen utanför Stockholm. Man ser där Henrik IV förlåta en minister som uppträtt oegentligt mot honom.[6]  Om ”toleransediktet” från 1781 utgör en möjlig indikation på Henrik IV:s betydelse för Gustav III(liknande reformer genomfördes i anda europeiska länder vid samma tid och det direkta sambandet med Nantesediktet är därför långtifrån säkert).lämnar denna tavla, placerad i kungens mest privata sfär, Inget utrymme för tvivel. För Gustav III framstod säkerligen Henrik IV som en eftersträvansvärd förebild. På samma sätt som den franske 1600-talskungen enat sitt splittrade rike, drömde Gustav att ena det politiskt splittrade Sverige kring sin person. Frågan om hans politik var den rätta för att uppnå målet har diskuterats sedan dess men beträffande själva ambitionen finns ingen tvekan. De båda kungarna skulle slutligen dela samma öde, att mördas av sina egna undersåtar.                   



[1] Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi svensk översättning 2005, s.400. Egendomligt nog finns detta inte omnämnt i Sven Wikbergs biografi över Henrik IV från 1942.
[2] Detta hindrar inte att stora framsteg gjordes underfrihetstiden”, inte minst tryckfrihetsförordningen från 1766.
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Toleransediktet
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ediktet_i_Nantes
[5] Gustav III:s morbror, fredrik den store av Preussen, fällde den kända repliken ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”. Modern Lovisa Ulrika är inte heller känd för överdriven religiositet. Det är också bekant at Gustav III mot slutet av sitt liv uttryckte visst ogillande över sin egen sons goda kunskaper i luthersk dogmatism, vilket omnämns i Mats Wikmans biografi över Gustav IV Adolf från 2009. Det är alltså fullt tänkbart att kungen gärna gått längre i sitt reformarbete och endast begränsat sig för att inte riskera att alltförmycket reta upp det konservativa prästerskapet.   
[6] Imiterade personer har upplyst mig att tavlan, som målats av Roslin, föreställer en scen ur en pjäs där kung Henrik benådar sin finansmister Sully.