söndag 10 december 2017

Ödesdigra partys


Så börjar julen närma sig! Julen hör väl till de tider på året som oftast förknippas med fest och glädje. Men se upp! För mycket festande kan vara farligt. Jag tänker då inte på ett alltför ivrigt frossande eller drickande, fast det naturligtvis inte heller är att rekommendera. Förr i tiden var det vanligt att kungar men även upprorsmän som ville komma åt kungar, slog till just i samband med fester. På partys väntar man sig glädje inte överfall eller rannsakan. Den som deltar i en fest är förmodligen något av det mest försvarslösa som finns, både psykiskt och fysiskt. Ett skönlitterärt exempel på detta finns i Pehr Lagerqvists roman ”Dvärgen”, där den italienske fursten låter mörda sina gäster, officiellt inbjudna för att fira freden, mitt under gästabudet. För den som kan svensk medeltidshistoria är antagligen ”Nyköpings gästabud” det mest kända exemplet ur verkligheten, För 700 år sedan, 10 december 1317, var hertigarna Erik och Valdemar inbjudna till fest hos sin äldre bror kung Birger på Nyköpings hus. Syftet var att fira att den strid som pågått sedan 1306, då hertigarna fängslat sin bror på gården Håtuna och sökt att själva tillvälla sig makten, nu äntligen var slut. Gästabudet var storslaget men på natten väcktes hertigarna, fängslades och kastades i fängelse, där de småningom skall ha svultit ihjäl. Det är i det sammanhanget som kung Birger skall ha fällt den klassiska repliken: ”Minnes I den Håtunalek” Lika klassisk är sägnen om nyckeln som Birger skall ha kastat i ån för att hindra att bröderna befriades.[1]         

Nästan exakt 200 år senare, i november 1520, förvandlades en kröningsfest i Stockholm till blodbad, officiellt med motiveringen att det besegrade Sturepartiet förgripit sig på ärkebiskopen Trolle. Exakt hur planerat det hela var kan kanske diskuteras men det står bortom allt tvivel att kung Kristian först lovat amnesti åt alla som accepterade hans välde och sedan, med ytterst kort varsel och mitt under kröningsfesten, lät avrätta ett stort antal människor som gått över till hans sida, [2]  

I augusti 1572 rustades till bröllop i Paris. Änkedrottning Katarinas dotter Margareta gifte sig med den unge protestantiske fursten Henrik av Navarra, vilket avsågs bli ett slut på det långa inbördeskriget mellan franska protestanter och katoliker. Här var stämningen inte fullt så gemytlig som under kröningsfesten i Stockholm 1520. Brudparet ville knappast gifta sig och många protestanter(hugenotter), misstrodde katolikerna i allmänhet och änkedrottning Katarina i synnerhet. Ändå blev det en chock när kungens parti i samband med festligheterna lät mörda den framstående protestantledaren de Coligny och sedan inledde massaker på hans vänner för att undgå hämnd. Händelsen är känd som Bartolomeinatten.[3]  

I september 1573, planerade en grupp skotska legoknektar att mörda Johan III av Sverige under en bankett. Skälet var dels att de inte fått ut sin lön, dels att deras ledare, fransmannen de Mornay alltjämt stödde den avsatte Erik XIV. Enligt planen skulle Johan dödas under en svärdsdans, då knektarna helt öppet kunde uppträda beväpnade. I sista stund tappade Mornay modet och attentatet utfördes aldrig. Lars Ericson skriver i sin biografi över kungen från 2004 att Johans liv förmodligen aldrig varit i sådan fara efter tronbestigningen som vid detta tillfälle.[4]

Som ni ser av dessa exempel kan fester vara riskabla men sådant händer ju knappast i vår tid, eller hur?             



    



[1][1] Gustaf von Platen & Tecknar-Anders, ”På kungligt gästabud”, Svenska historier(Svenska dagbladet 1987).    
[2] Antalet möjliga källhänvisningar angående Stockholms blodbad och dess förspel är otaliga.  Jag följer här principen ”Ingen nämnd, ingen glömd”.
[3] För en beskrivning av Bartolomeinatten och dess bakgrund Se Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici(svensk översättning 2005) kapitel 11-12..  
[4] Ericson, Johan III, en biografi, s. 106-07.  

fredag 1 december 2017

Dop och släktband bland bernadotterna.


Då som idag hette modern Sofia eller Sofie- Annars är det inte mycket som stämmer.[1] Barnet var visserligen son till kungens andre son, som prins Gabriel är son till kung Karl Gustavs andra barn men pojken som föddes i juni 1858 var tronföljare då han kom till världen, dvs. han tillhörde den släktgren som skulle föra arvsföljden vidare. Det enda som skulle kunna hindra detta var om prinsessan Lovisa dog och kronprinsregenten Carl, den nyföddes farbror, gifte om sig. Eftersom det stod klart att den stackars Lovisa, som fyra år tidigare mist sin lille son var ur stånd att få fler barn och hon dessutom drabbades av regelbundna nervanfall, trodde säkert många att hon skulle dö inom en inte alltför avlägsen framtid. I så fall stod det regenten fritt att gifta om sig och skaffa nya arvingar. I ett sådant läge skulle pojken som nyss sett dagens ljus degraderas till en prins bland andra. Även om Carl gratulerade sin bror Oscar, gossens far, till nedkomsten och sade att det viktiga var att riket fått en arvprins, likgiltigt vem av dem som var fadern, visste alla att han inte unnade broderns familj att ärva tronen.  Carl och Oscar drog aldrig jämt. Hur som helst var pojken, Oscar Gustav Adolf, tronföljare efter sin far då han föddes. Ödet ställde det också så att prinsen nästan 50 år senare besteg tronen. Han blev känd som Gustav V. Även om vår nuvarande kung redan lyckats spräcka hans rekord i regeringstid för svenska kungar, är det en bra bit kvar innan åldersrekordet tangeras: Gustav V blev 92 år. Det tycks inte ha hänt något anmärkningsvärt när prinsen föddes eller döptes. Stig Hadenius berör knappt ämnet i sin biografi från 2005. En omständighet som borde stämma författaren till eftertanke och åtminstone borde ha omnämnts i sammanhanget, är de kungligheter som närvarade då Gustav ”presenterades” för hovet. Den som visade upp honom var ingen annan än salig kung Karl Johans gamla hustru Desirée. Vad tänkte hon i denna stund, hon som upplevt revolutionens skräckvälde i tonåren och en gång varit förlovad med självaste Bonaparte. Reflekterade hon över sitt skickelsedigra öde? Hennes egen son, den sjuke kung Oscar I, var också på plats, liggande på bår. Han såg på den nyfödde och sade: ”Det är ju skönt att det är över”. Det var den längsta mening han sagt på länge. Det dröjde ännu något år innan hans lidande äntligen tog slut. Modern var segare. Hon överlevde sonen med ytterligare ett år och dog i december 1860. Då var prins Gustav 2 och ett halvt år. När han 90 år senare följde sin farfarsmor i graven, var sonsonsonen Karl Gustav 4 och ett halvt år. Han bör ha något dunkelt minne av farfarsfar, som visades upp av den första Bernadottedrottningen. I dag har kungen i sin tur deltagit i dopet av sin sonson nummer tre. Sannolikheten att prins Gabriel en dag blir kung tycks knappast stor. Han har en faster, två kusiner och en bror före sig i tronföljden. Som god rojalist avslutar jag ändå dagens text med ett leve för prins Gabriel och för den svenska monarkin. HURRA HURRA HURRA HURRA!                 



[1] Jag har hört båda namnformerna användas om Sofia av Nassau. Se  https://www.oppetarkiv.se/video/1336541/drottning-av-sverige-avsnitt-4-av-6  Historiska fakta är huvudsakligen hämtade ur programmet.  

torsdag 23 november 2017

Ett ödesdigert riksdagsbeslut


De satt där allesammans i rådsalen. Några bistert beslutsamma, andra upprymda, som skolpojkar som gör något förbjudet. Andra åter följde helt enkelt med strömmen: Vad riksföreståndaren önskade var lag. Biskopen i Linköping betraktade sina kamrater med förstulna blickar.  ”De sätter allt på spel, tänkte han. Det är ändå en kyrkans man vi ger oss på och den helige fadern har gett honom rätt att kalla kung Kristian till hjälp, hm hm…” Han trummade sakta med fingrarna på bordet. ”Bäst att gardera sig”, tänkte han vidare. Utan att de andra märkte något tog biskopen upp en bit papper ur sin hermelinsmantel, grep sin gåspenna och skrev helt hastigt: ”Till denna besegling är jag nödd och tvingad”.[1] Försiktigt stoppade han in lappen under sitt sigill. Han såg sig om – Nej, ingen tycktes ha märkt något. Ett litet leende lekte kring Brasks läppar. ”Så var det med den saken, mumlade han mellan tänderna. Nu är min hals säkrad, vad så må hända”.

Kanske gick det till såhär för 500 år sedan, 23 november 1517 i Stockholm när riksmötet fattade beslut om att avsätta ärkebiskop Trolle och bränna hans borg Stäket vid Mälaren, på vägen mellan Stockholm och Uppsala. Historien om den smarte prelaten, som billigt talat tvår sina händer i Pilati efterföljd och räddar sitt eget skinn, medan hans kamrater tre år senare får plikta med livet i Stockholms blodbad, är nog vad de flesta känner till om denna händelse. Alla något sånär kulturmedvetna svenskar har åtminstone hört frasen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, även om de kanske inte kan redogöra för bakgrunden. De vet förmodligen att en biskop, som visst hette Brask, räddade livhanken genom att säga eller skriva dessa ord. Det ironiska är att de kanske aldrig skrivits. En del skribenter avfärdar ”Brasklappen” totalt, medan andra tycks räkna den som tänkbar, utan att vare sig framställa den som obetingat sann eller avfärda den som rent falsarium. Andra åter utgår från att ”Brassklappen” verkligen skrivits.[2] Vi vet hur som helst att Hans Brask undkom blodbadet i Stockholm 1520, till skillnad från flera av dem som fattade beslutet om Trolles avsättning och nedbrytandet av hans borg. Hur kom det sig att just Brask skonades? Om han kunde ge skriftligt bevis på sin motvilja mot beslutet om rivningen, finns det en förklaring. Varför fördärva en god historia, som i sig inte påverkar det egentliga händelseförloppet? På denna blogg får ”Brasklappen” gälla för sann.
Vad som tycks klart är att striden mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle inte i första hand handlar om kampen mellan svenskvänner och unionsanhängare. Det var en inbördes strid om makt och inflytande i Sverige.. Kristian II utnyttjade sedermera detta till sin fördel i syfte att säkra sin ställning i Sverige och återupprätta Kalmarunionen. Det fanns flera anledningar till konflikten. För det första var det en personlig vendetta. Sten Sture, som egentligen tillhörde familjen Natt och dag men kallade sig Sture för att anknyta till den redan legendariske Sten Sture den äldre, hade år 1512 manövrerat ut Gustav Trolles far Erik från posten som svensk riksföreståndare. Sonen ville naturligt nog hämnas. Dessutom förde riksföreståndaren en politik som hotade att gå ut över både adeln och kyrkan. Sture vände sig med förkärlek till allmogen vid ting och marknader för att förankra sin politik på gräsrotsnivå och så hade också varit fallet i samband med riksföreståndarvalet. För de två övre stånden, adel och prästerskap, var en unionskung med huvudsäte i Danmark vida att föredra framför en påstridig riksföreståndare hemma i Sverige. Detta var särskilt fallet med de adelsfamiljer som hade intressen i båda länderna, ”gränsadeln. För att stävja den nye riksföreståndarens maktambitioner hade den förre ärkebiskopen Jakob Ulfson år 1514 utsett Gustav Trolle till sin efterträdare. Normalt valdes en ny ärkebiskop först efter företrädarens död men Ulfsons handlingssätt var fullt lagenligt. Trolle, som vid denna tid befann sig utomlands för studier, reste till Rom för att få utnämningen bekräftad. Trots hans ungdom, han var kring 25 år, bekräftade påven valet och gav också Trolle, åtminstone efter vad denne själv påstod, vidsträckta befogenheter och en stark maktbas. Hans huvudborg, Almarestäk, eller bara Stäket, i Mälaren, förklarades närmast helgad: Den som angrep fästet skulle hållas för kättare och den som i ett trängt läge försvarade ärkebiskopen fick syndaförlåtelse. Trolle fick en armé på 400 man till sitt förfogande och rätt att bannlysa sina motståndare från kyrkans gemenskap. Som om detta inte räckte fick Trolle också befogenhet att vid behov kalla på ”världslig hjälp”, vilket i detta fall var detsamma som kung Kristian av Danmark.[3] Att Trolle hade tillgång till en så centralt belägen borg som Stäket var en nagel i ögat på Sten Sture och hans anhängare. Ändå tycks riksföreståndaren faktiskt ha försökt få till stånd en förlikning. Då den nye ärkebiskopen kom hem från Rom önskade Sture träffa honom men misslyckades. Riksföreståndaren skall enligt Flemberg till och med ha betalat den penningavgift till kyrkan som fordrades för en utnämning till ärkebiskop. Ett möte mellan de båda fienderna skedde slutligen i själva Uppsala domkyrka men utan positivt resultat.[4] På hösten 1516 inleddes belägringen av Trolles borg. Motiveringen var att biskopen inte avlagt sin ed varken till Sten Sture eller det svenska risrådet, vilket måste innebära att han hyllat ”någon annan”, med andra ord Kristian II. Belägringen drog ut på tiden och i januari 1517 fick Sten Sture vid ett möte i Arboga mandat att fortsätta den. Den danske kungen hade under tiden utrustat en flotta för anfall mot Stockholm. Flottan leddes av en släkting till Trolle men syftet var snarare att återupprätta Kalmarunionen än att understödja den belägrade ärkebiskopen. Sedan danskarna lidit nederlag utanför Stockholm i augusti 1517 kände Sture att han hade vind i seglen. 23 november fattades beslutet att riva Stäket och avsätta Trolle.[5] Vi har namnen på dem som skrev under det ödesdigra dokumentet. Förutom den försiktige Brask och flera andra biskopar finns exempelvis riksrådet Erik Johanson Vasa med bland undertecknarna.[6] Det är inte utan att man undrar vad Eriks son Gustav hade för sig denna dag. Han var vid denna tid kring de tjugo och tydligen inte viktig nog att skriva under beslutet. Ändå skulle det visa sig vara av största betydelse för hans framtid. På samma sätt som skottet på maskeraden 1792 utgjorde första steget på släkten Bernadottes väg till Sveriges tron, trots att Bernadotte var långt därifrån och väl knappast kände till det obetydliga kungadömet Sverige, utgjorde undertecknandet av ”Sammansvärjningsbrevet” mot Gustav Trolle 23 november 1517 det första verkliga steget mot Vasarnas tronbestigning och mot reformationen i Sverige.                             

       



[1] Erik Petersson återger orden på detta sätt i sin bok om Kristian II. Han citerar då Olaus Petri, som brukar anges som sagesman för den berömda berättelsen om ”Brasklappen”. Om historien alls är sann skrev Brask alltså aldrig de bevingade orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen” Erik Petersson, Furste i Norden, Kristian tyrann(2017), s. 415..
[2] David Lindén hävdar i sin bok Hemming Gadh, vasatidens gudfader från 2016 att Brask ”med största sannolikhet” aldrig skrev någon liten lapp utan istället lämnade in en officiell reservation mot beslutet att avsätta Trolle.(s. 130). Herman Lindqvist menar tvärtom i uppläsningen av sin egen bok De vilda vasarna med samma utgivningsår att uppgiften om lappen troligen är riktig eftersom Brask de facto skonades 1520. Olaus Petri var närvarande då Trolles klagoskrift mot Sturepartiet lades fram och bör ha vetat vad som hände, hävdar Lindqvist. Flemberg skriver att Brask ”möjligen” petat in lappen under sigillet, medan Pettersson slutligen skriver att biskopen ”som vi vet” skall ha skrivit lappen(Flemberg s.50 och Petersson sid 415).       
[3] Marie-Louise Flemberg skriver i sin bok Kristina Gyllenstjerna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), att Gustav Trolle aldrig gav några konkreta bevis på de befogenheter han menade att påven givit honom(S.43). Varken Lindén eller Petersson tycks dock betvivla Roms gillande av Trolles starka maktställning (Lindén s.129 och Petersson s.401-02).
[4] Flemberg, s. 44, Lindén, s. 129. August Strindbergs pjäs Siste riddaren från 1909 handlar i stort om striden mellan Sten Sture den yngre och Gustav Trolle. Tredje akten skildrar just mötet i domkyrkan. Hos Strindberg franstår riksföreståndaren, dramats riddare, som något av en Chamberlain, vilken gång på gång söker uppnå fred i sin tid men tillslut inte har annat val än att börja krig mot den hänsynslöse Trolle. Gustav Eriksson Vasa spelar rollen som den pådrivande Churchill vid Stures sida. Detta är särskilt fascinerande eftersom pjäsen skrevs 30 år före andra världskriget.   
[5] Se exempelvis Lindén, s. 130

tisdag 14 november 2017

6 november 2017



I maj 2016 skrev jag ett inlägg med titeln När historien hålls vid liv. Där diskuteras högtidlighållandet av den historiskt sett ganska obetydlige prins Arthur av Wales vid 500-årsinnet av hans död 2002. Vidare ställs frågan huruvida motsvarande uppmärksamhet och ceremonier skulle ägnas någon av de svenska prinsar genom historien som i likhet med Arthur dött unga och aldrig bestigit tronen.[1]  Texten utgår närmast från att så icke är fallet. Även om jag i princip inte fått anledning att revidera min uppfattning, fick jag nyligen bevis på att våra gamla historiska ikoner alltjämt lever. Detta skedde vid en konsert till Gustav II Adolfs ära i Riddarholmskyrkan i Stockholm på kungens dödsdag 6 november 2017. Musiken som spelades och sångerna som sjöngs hörde visserligen i regel mer till det romantiska 1800-talet än till kungens krigiska och blodiga 1600-tal men känslan och innerligheten i framförandet var utan tvivel äkta.[2] Fanor bars av körens medlemmar, både svenska flaggan och andra baner.[3]  Med tanke på att Finland 2017 firar ett sekel som självständig stat är det inte så konstigt att Gustav Adolfs betydelse för Finland betonades särskilt vid konserten – minnesstunden. Det framhölls att kungen strävat att skapa en trygg östgräns för sitt rike och därför, i motsats till senare både svenska och andra potentater, avstått från att avancera in i Ryssland efter fredsslutet vid Stolbova 1617. Gustav Adolf beskrevs alltså närmast som en av våra största ledare, kanske den störste i äldre tid. Ganska vågat i en tid då dyrkan av det förgångna inte alltid ses med blida ögon, särskilt inte minnet av krigiska monarker.[4]  Stunden i kyrkan var hur som helst både storslagen och värdig, samtidigt som den var trevlig och avspänt naturlig. Så länge det finns människor som förmår minnas det förflutna på det sättet, så länge kommer historien att förbli levande.        





[1] Arthur var äldste son till Henrik VII av England. Han avled vid 15 års ålder och den yngre brodern Henrik efterträdde fadern som Henrik VIII.
[2] Undantaget var naturligtvis psalmen ”Förfäras ej, du lilla hop”, som inte bara är samtida med kungen utan också ingick i gudstjänsten före det ödesdigra slaget 1632.
[3]  Dessvärre blev jag inte i tillfälle att avgöra om fanorna stammade från 1600-talet eller var sentida(med undantag av den definitivt moderna svenska flaggan). Med tanke på det historiska värdet hos en regementsfana från 1600-talet är jag böjd att tro att däven de övriga fanor jag såg var sentida
[4] Med tanke på att Gustav Adolf faktiskt tilldelades hederstiteln ”den store” efter sin död, en ära han är ensam om bland svenska kungar, måste man erkänna att Gustav Adolfdyrkan kan anses godtagbar. 

tisdag 7 november 2017

Karl IX, några reflextioner kring hans liv och slut




En del dödsfall har större betydelse än andra. När en kung eller annan form av statsledare dör vet man ofta att detta innebär någon form av förändring. Har ledaren ifråga dominerat sin tid, kan det kännas som välden själv upphör när vederbörande försvinner: Vad skall nu hända, vem skall ta över? Karl IX:s död på Nyköpingshus 30 oktober 1611 kan ses som ett sorts mellanting. Kungen hade långt ifrån dominerat sin tid på samma sätt som fadern, Gustav Vasa. Ändå måste de som stod vid Karls dödsbädd ha upplevt att en epok gick mot sitt slut, en epok som tagit sin början med faderns dödsfall drygt 50 år tidigare. Politiskt sett hade det inte varit någon storslagen eller ärorik period, snarare en tid av split och gräl. Mannen som nu låg på sitt yttersta var den siste av kung Gustavs tre söner som bestigit tronen. Under ett halvt sekel hade dessa tre och deras egna söner slagits om makten. Även om Sigismund av Polen ännu var i livet innebar kung Karls död att brödrastriden var över. Frågan var vad som skulle komma istället, enande och stabilitet eller fortsatt inbördeskrig och undergång för Sverige som fri stat. Vad man än sade om Karl IX, och det fanns mycket negativt att säga, kunde ingen förneka att han var den av de tre bröderna som lyckats bäst. Trots sitt minst sagt häftiga temperament hade han det jämnaste sinnet av de tre i den bemärkelsen att han alltid visste vad han ville. Han överfölls inte av vankelmod och tvivel, som så ofta hände med Erik eller försvann i utopiska drömmar och grubblerier, som Johan. Hade han förutsatt sig något så genomförde han det, om det så gällde att ta livet av en lärd eller tapper adelsman nästan inför ögonen på dennes familj. Detta skapade naturligtvis mycket hat men säkert också den beundran som nästan alltid följer på framgång. För att förstå Karl IX bör man, som i de flesta fall, gå tillbaka till barndomen. När han föddes år 1550 var den svenska kungamakten starkare än på länge. Även om kung Gustav själv var gammal och blev allt tröttare var det ingen som längre motsatte sig hans styre. Upproren var kvästa, kyrkans makt krossad, riket ett arvkungadöme för familjen Vasa. Det fanns inte heller några adelsmän som på allvar kunde hota kungamakten. Den medelålders Pehr Brahe var ett möjligt undantag men hyste stor vördnad för sin morbror kung Gustav. De flesta av de ädlingar som skulle bjuda Karl motstånd under hans politiska karriär var jämnåriga med honom[1]. Då Karls äldre syskon föddes var de flesta inom högadeln och en överväldigande majoritet bland folket fortfarande katoliker. Drottning Margareta och hennes mor, kungabarnens mormor, var katoliker. Även om protestantismen var långt ifrån allenarådande i Sverige på 1550-talet var alla de gamla katolikerna vid hovet borta under Karls barndom. Omgivningen var protestantisk och det var protestantismen som gällde för att vara ”rätt” lära. Hovlivet under Gustav Vasas sista år måste för övrigt ha varit rätt dystert, med en monark som alltmer sällan hade lust eller kraft till dans och nöjen. Naturligtvis präglades Karl av detta, även om han inte stod fadern särskilt nära. För honom var det naturliga att kungen styrde, med såväl adeln som kyrkan under sig. Populärhistorikern Herman Lindqvist brukar i sina biografier fundera kring när hans huvudperson blev den han blev, eller snarare när hans bana låg utstakad.[2] När insåg Napoleon att han skulle bli ”Napoleon” och Mannerheim att han skulle bli ”Mannerheim”? På samma sätt och kanske än mer berättigat, kan man fråga sig vid vilken tidpunkt Karl IX bestämde sig för att en dag bli kung. Om vi med säkerhet kunde svara på den frågan kunde vi också med större rättvisa bedöma denne furstes karaktär. Redan i unga år var han med om att avsätta sin äldste bror från tronen, i samråd med den andre brodern Johan. Sedan denne väl blivit Johan III började den unge hertigen ivrigt hävda sin självständighet gentemot kronan, såsom Johan gjort på Eriks tid. Karl motarbetade också broderns käraste projekt, den nya liturgin ”Röda boken”. Därtill kom att han efter brodern Eriks död på alla sätt försvarade dennes heder och kraftigt protesterade mot de förödmjukande arrangemangen i samband med begravningen. Ett antal år senare motiverade han uttryckligen avrättningen, eller snarare mordet, på en motståndare med att denne en gång misshandlat den fångne kung Erik, som Karl själv varit med om att störta.  När Johan mot slutet av sin regering kom i konflikt med stora delar av högadeln, skyndade sig hertig Karl att ta sin broders parti, för att efter Johans död 1592 gå samman med samma högadel mot brorsonen Sigismund. Slutligen besegrade hertigen Sigismund i strid, lät avrätta de adelsmän han några år tidigare samarbetat med och utropades några år senare till kung Karl IX. En av hans medhjälpare vid rättegången mot högadeln i Linköping 1600 var för övrigt Erik Tegel, son till broder Eriks hatade rådgivare Jöran Person, som Johan och Karl låtit avrätta 1568. Att hertig Karl tagit hand om den dödes familj måste ha inneburit att han fick minst en rådgivare som han obetingat kunde lita på. Sett i ett sammanhang och i efterhand ser det onekligen misstänkt ut. Man kommer att tänka på Shakespeares ”Rickard III”, den yngre brodern som listigt manipulerar de båda äldre att misstro varandra för att efter bådas död i rätt ögonblick slå till och bemäktiga sig tronen.[3] Problemet är att det som bekant är lätt att konstruera mönster i efterhand. Att hertig Karl deltog i upproret mot Erik XIV kan ha berott på en, med säkerhet berättigad, fruktan att inte få styra sina domäner efter eget huvud, plus motvilja mot broderns giftermål med en kvinna av folket. Motsättningarna med Johan III och hans familj kan ha uppkommit efter hand och behöver alls inte ha varit ett led i en på förhand uppgjord plan. Att hertigen tagit hand om sönerna till den störtade Eriks rådgivare kan helt enkelt bero på en önskan att försonas med ättlingarna till de som avrättats.[4]  Vad som än kan sägas om Karls politiska agerande, ska det inte förnekas att han var en duktig administratör, affärsman och industriman. Under hans tid som hertig av Södermanland, Närke och Värmland, plus delar av Västmanland och Västergötland, blomstrade bergsbruk, skeppsbyggnad, hantverk och byggenskap i allmänhet. I Värmland erinrar flera städer om hans aktivitet: Karlstad, Karlskoga, Filipstad, uppkallad efter yngste sonen Karl Filip.[5]  I Västergötland hittar vi Mariestad, uppkallat efter första hustrun. Karls efterlämnade papper visar att han personligen rest runt i sitt ”rike” för att se hur saker och ting sköttes och ta reda på vilka investeringar som var lönsamma. Liksom fadern ville han vara med överallt och vaka över allt och alla. Med tanke på hans bekanta Vasavrede var det säkrast att hålla sig beredd och ha ordning på räkenskaperna om hertigen, senare kungen, hörde av sig. Annars ven örfilarna och piskan, i värsta fall bilan.[6]  

Med tanke på allt detta är det inte så konstigt att Karls krafter tillslut började svikta. Mot slutet av 1600-talets första decennium fick han upprepade slaganfall och redan 1607, fyra år före sin död, förutsåg han att slutet var nära. De svåra motgångarna i kriget mot Danmark(Kalmarkriget), gjorde inte saken bättre och 30 oktober 1611 gav han slutligen upp andan på Nyköpingshus, det slott där han residerat så många år under sin hertigtid. Det sägs att Karl mot slutet visat de kringstående på sin son Gustav Adolf och viskat: ”Ille faciet, Han skall göra’et”, dvs. reda upp de många problem riket befann sig i. Kanske menade Karl också att sonen skulle förkovra Sverige och göra det till en aktningsvärd nation. Det gjorde Gustav Adolf) och Oxenstierna icke att förglömma), men Karl IX:s investeringar i bergsbruk och andra former av industrier hade lagt grunden till deras verk.[7]                       



[1] Så var exempelvis fallet med Erik Sparre och Gustav Baner. Dock inte med Claes Fleming, som var tjugo år äldre.
[2] Pronomenet ”han” omfattar här såväl män som kvinnor. Jag anser detta berättigat eftersom Lindqvist oftast skriver om män, Man skulle visserligen kunna hävda att ”En människa är en hon, vare sig hon är en man eller kvinna”. Men jag har ändå gjort detta val.
[3] Likheten mellan Karl IX och Shakespeares onde konung är i själva verket ännu större. Karl var nära att stupa i strid under omständigheter som nästan kusligt påminner om det engelska dramat. I ”Rickard III” stupar kungens häst och Rickard huggs ned efter att ha fällt den klassiska repliken: ”En häst, en häst, mitt rike för en häst”! I slaget vid Kirkholm 1605 stupade Karls häst på samma sätt och om inte Henrik Wrede ingripit och offrat sig skulle kungen själv ha stupat https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Kirkholm Genom en ödets ironi skrev Shakespeare sin pjäs på 1590-talet och den uppfördes vid polska hovet år 1609. Man kan gissa vilka associationer Sigismund måste ha fått
[4] Det är att märka att flera av sönerna till de adelsmän som Karl senare avrättade på motsvarande sätt gick i tjänst hos hans egen son.
[5] Nuvarande prins Karl Filip har troligen fått sitt namn efter Karls son. I varje fall är han, liksom sin namne, hertig av Värmland. 
[6] Det sägs att alla ämbetsmän och administratörer i Frankrike, med tillhörande domäner, på sin tid alltid kände Napoleons närvaro och väntade hans ankomst. Något liknande gällde säkert i Karl IX:s rike 
[7] För djupare studium över Karl IX:s liv och verk hänvisas till Erik Petterssons biografi Den skoningslöse från 2008- Se också Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut av Åke Ohlmarks från 1983, s. 76-77 och 79-80.

tisdag 24 oktober 2017

Buller vid svenska och franska hovet


Den gamle mannen var upprörd. Detta berodde inte bara på vad som hade hänt utan kanske ännu mer på vad skandalen avslöjat om hans barn. Om han ändå vore yngre! För tjugo år sedan skulle han ha tuktat dem och satt sig i respekt. Kanske han rentav uteslutit Erik ur tronföljden - Så obehärskat som han uppträtt! Vad kunde landet vänta sig av en sådan härskare? Och döttrarna! Den levnadsglada, lättfärdiga Cecilia och Katarina som inte sett efter henne bättre. Att utsätta honom själv och riket för detta. Vilken vanheder, vilken skam! Åh, om han haft sin forna styrka i behåll! Men han var gammal och sjuk. De visste alla att han snart skulle dö. Även om det fortfarande var han som bestämde hade han kommit in i det stadium då omvärlden börjar planera för en tid där man själv är borta. Också den mäktigastes ord börjar då klinga svagare, ty omgivningen vet att det snart kommer en tid då den som så länge härskat inte skall finnas kvar. Och i detta läge skulle något så förfärligt inträffa! Hur skulle dessa odisciplinerade hetsporrar kunna ta över efter honom. Hade allt hans strävsamma arbete varit förgäves?[1]

Mannen som tänkte dessa tankar var Sveriges mäktige men allt bräckligare konung Gustav I, av eftervärlden kallad Gustav Vasa. Vad som egentligen hänt var oklart men så mycket var säkert som att prinsessan Cecilia, kungens andra dotter, satt sitt rykte och sin heder på spel. Under julfirandet på Vadstena slott hade prinsessan vid flera tillfällen släppt in sin nye svåger, greve Johan av Ostfriesland, genom fönstret till sin kammare! Så mycket mer visste man inte men greven hade, enligt vad som rapporterades, näpperligen haft hosor på sig”, då vakterna tillslut gripit honom natten till 14 december 1559.[2] Det hela hade börjat med ett storståtligt bröllop mellan kungens äldsta dotter Katarina och greve Edzard av Ostfriesland. Naturligtvis hade evenemanget kostat alldeles för mycket för den försiktige Gustav Vasa, som var väl införstådd med den hederliga svenska maximen: ”Den som spar, han har”. Dessutom var det problem med det lejdbrev som behövdes för de nygiftas resa genom Danmark till Tyskland och som danske kungen ännu inte skickat. Men i stort sett tycktes allt väl.[3] När brudföljet beredde sig att resa begärde kungens andra dotter Cecilia att få följa sin syster en bit på vägen. Den gamle kungen tyckte inte om förslaget, möjligen hyste fadern vissa misstankar om sin flickas intresse för greve Johan, yngre bror till Edzard. Sedan såväl Katarina som storebror Erik, blivande Erik XIV, lovat att se efter prinsessan, gav kungen dock sitt bifall och sällskapet avreste från Stockholm i det kalla vintermörkret 1559. I Vadstena inträffade katastrofen.  Vakterna på slottet uppmärksammade att greve Johan regelbundet klättrade in genom fönstret till prinsessan Cecilias kammare. När proceduren upprepats några gånger slog knektarna larm, troligen i känslan av att de inte kunde ta detta på sitt ansvar. Storebror Erik diskuterade med den yngre brodern Magnus, som residerade på Vadstena slott, vad som borde göras. Nästa gång Johan kom inklättrande till prinsessan trängde vakter in i rummet och grep honom. Han förhördes, som det sägs under brutala former och skickades till kung Gustav, som i sin tur internerade honom på Örbyhus i Uppland.[4]  Skandalen var total. Den trötte gamle kungen rasade mot allt och alla, mot Cecilia som äventyrat sin och släktens heder, mot systern Katarina som inte sett efter henne bättre, mot Erik som hanterat saken så indiskret och skaffat sin far tråkigheter på halsen… Cecilia hävdade i brev att fadern både slagit henne och ryckt av henne håret i vredesmod, vilket han förnekade.[5] Vad som egentligen hände mellan Cecilia och Greve Johan är oklart. Det är möjligt att de båda ungdomarna hade en oskyldig ”date”, som det heter på nusvenska. Cecilia och Katarina skall enligt Karin Tegenborg Falkdalen före skandalen ha diskuterat möjligheten av ett äktenskap mellan Johan och prinsessan, så att systrarna kunde fortsätta hålla ihop som hittills. Kanske Cecilia och Johan helt enkelt ville diskutera projektet i avskildhet, utan inblandning av snokande bröder och hovfolk. Erik föreslog senare att något liknande skulle gälla som officiell version av vad som hänt, varpå Gustav Vasa syrligt påpekade att ingen vettig människa kunde tro att historien varit oskyldig, så ovarsamt som Erik hade hanterat affären. Att kungen var upprörd går att förstå – Han var en adelsman som själv gjort sig till kung och som i alla år strävat att bli erkänd som ”en av oss” i Europas furstehus. Att en av hans döttrar fick ord om sig som lösaktig var inte önskvärt. Å andra sidan fick Gustav Vasa mu uppleva vad de flesta patriarker får erfara, nämligen att människor går sina egna vägar hur hårt hållna de än är. Detta gäller och har alltid gällt även prinsessor.[6]  Om Gustav Vasa fått leva ytterligare ett drygt årtionde skulle han kanske ha konstaterat att han åtminstone inte var ensam om att bli ”vanärad” av självsvåldiga döttrar. I början av 1570-talet inträffade nämligen en motsvarighet till ”Vadstenabullret” i Frankrike.  

Det sena 1500-talet var en orolig epok i både Frankrike och Sverige. Medan vasasönerna bekämpade varandra och adeln styrdes Frankrike av änkedrottning Katarina av Medici. Hon hade kommit till Frankrike från Florens 1533, samma år som Erik XIV föddes, för att gifta sig med dåvarande prins Henri, hertig av Orléans. Henrik hade kort efter giftermålet blivit kronprins och så småningom kung Henrik II av Frankrike. Det tog lång tid för paret att få barn men sedan kom de desto oftare.. Slutresultatet blev tio barn, av vilka sju uppnådde vuxen ålder. Det utan tvekan fysiskt starkaste och intelligentaste av barnen var yngsta dottern Margareta, ofta kallad Margot. Av någon anledning hade modern vad som nu av fackfolk betecknas ”en komplicerad relation” till sin dotter. Kanske hon ogillade att flickan fått den begåvning och styrka som inte förunnats pojkarna eller tyckte hon att dottern inte var nog underdånig mot sin mor. Margareta beskrivs också som vacker och älskvärd. Efter kung Henrik II:s död 1559 tog änkedrottning Katarina över landets styrelse . Det följande 1560-talet var en tid av inbördes splittring i Frankrike, ofta urartande i regelrätt inbördeskrig. En viktig faktor var striden mellan katolskt och protestantiskt men också striden om den politiska makten i landet. Förutom kungasläkten Valois fanns det flera familjer som törstade efter inflytande. En av dessa var familjen Bourbon, som till övervägande del var protestantisk och vars släktband till den franska tronen var tillräckligt starka för att göra dem till en farlig politisk faktor, i synnerhet som ingen av drottning Katarinas söner ännu hade några arvingar.[7]  En annan maktfullkomlig släkt var familjen Guise, brinnande katoliker och känd för sina krigiska medlemmar. Marie av Guise var gift med kung Jakob V av Skottland och mor till Maria Stuart. Alltnog! Kring 1570 övervägde änkedrottning Katarina allt ivrigare tanken att gifta bort sin dotter Margareta med Henrik av Bourbon, arvtagare till kungadömet Navarra. Det fanns många hinder för ett sådant äktenskap, främst Henriks protestantiska religion. Å andra sidan kunde giftermålet mellan en protestantisk och en katolsk furste tjäna som en symbol för fred och endräkt. Ett annat hinder, som mänskligt sätt borde ha spelat större roll, var att Margareta svärmade för en annan ung man, nämligen hertig Henrik av Guise, en ivrig katolik men också charmig och med förmåga att få folk på sin sida.[8]  Guise och Margareta skrev intima brev och flirtade smått med varandra. Olyckligtvis nådde detta i juli 1570 fram till flickans äldre bror, Henrik av Anjou, som var mycket fäst vid sin syster och greps av svartsjuka.[9]  Han underrättade sin äldre bror, Karl IX av Frankrike och änkedrottningen om vad som var på gång. Svärmeriet var särskilt farligt eftersom familjen Guise gärna såg sin huvudman bortgift med en fransk kungadotter. Mamma Katarina reagerade omedelbart. Exakt vad som hände är oklart. Enligt en version skall Guise ha tvingats fly genom fönstret ur prinsessans sovrum för att undgå den vredgade änkedrottningen, ett sorts omvänt Vadstenabuller alltså. Frieda menar att detta inte är troligt eftersom det skulle varit snudd på helgerån, definitivt förräderi, att olovandes ligga med en orörd fransk prinsessa. Inte ens den ärelystne Guise hade vågat sig på det, menar hon. Å andra sidan var Guise en djärv och tapper man, så man kan aldrig veta. Hur det än förhöll sig blev det Margareta som fick ta smällen. Hon lär ha blivit både slagen och fått kläderna sönderrivna av sin mor och bror De ryckte också tussar ur hennes hår i ”bästa” Gustav Vasastil. För att undvika att skandalen blev alltför tydlig fick Margareta därefter en ny dräkt samt håret egenhändigt kammat av sin moder änkedrottningen, innan tjänstefolk och diplomater hann se eländet.

 Både Cecilia Vasa och Margareta av Valois överlevde de omskakande händelserna och deras fortsatta liv blev både långa och dramatiska. Båda kom också att överleva alla sina nära släktingar. Margareta dog 1615, Cecilia 1627.[10]                                  



[1]Beskrivningen ovan är i sig fiktiv men uttrycker nog ganska väl vad Gustav Vasa kände efter Vadstenabullret.
[2] Citatet återges ungerärligt.
[3] Problem med uppehållstillstånd och genomresevisum är alltså långt ifrån någon modern företeelse. Något år senare begärde Maria Stuart lejd av sin släkting Elisabet för att resa genom England på sin hemfärd till Skottland. Då tillståndet dröjde reste hon över kanalen utan lejdbrev.
[4] Det finns uppgifter om  att greven skall ha blivit kastrerad i samband med Vadstenabullret. Ett indicium skulle vara att han resten av sitt liv undvek kvinnligt sällskap, i motsats till tidigare. Å andra sidan bör erfarenheterna i Sverige ha fått vem som helst att i fortsättningen avstå från kvinnor, även utan kastrering. Personligen frågar jag mig om greve Johan ens överlevt tidens primitiva kastreringsmetoder.
[5] ”Håret lopp dock eljest av henne, som mången nog veterligt är”, försvarade sig Gustav Vasa.
[6] Både kejsar Augustus och Karl den store hade problem med ”bångstyriga” barn.
[7] Så förblev också fallet på den legitima linjen. Sonen Karl, Karl IX, hade dock en son med sin älskarinna.
[8] Henrik skulle sedermera på 1580-talet få tillnamnet ”Paris konung´”.
[9] Det fanns alltså tre furstar med namnet Henrik i Frankrike under senare delen av 1500-talet: Henrik av Anjou, son till Katarina av Medici och senare kung Henrik III av Frankrike, Henrik hertig av Guise, samt Henrik av Navarra, sedermera kung Henrik IV av Frankrike. Den omständigheten att alla tre mördades gör det inte lättare att skilja dem åt. Det måste erkännas att furstliga och adliga släkter genom tiderna lidit av en viss fantasilöshet när det gällt att namnge sina medlemmar.
[10] Denna text bygger på Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadöttrarna, (2010), kapitlet ”Vadstenabullret” och Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi, svensk översättning  2005, främst s. 240-41.    

lördag 14 oktober 2017

Kung Henriks rådgivare





Förr visste alla som läst historia i skolan vem Jöran Persson var. För mina föräldrars generation var han den onde rådgivaren personifierad. Inte så att alla utgick från att han verkligen varit ond men det var så han framställdes. Det är alltid något fascinerande med historiska gestalter som utmålas som ”onda”. De har stor chans att bli omdebatterade av eftervärlden: Vilka var dessa personer, var de så onda som man påstår eller var de kanske bara missförstådda? I våra dagar är den ende Göran Persson folk i allmänhet känner till en före detta statsminister. Han brukar inte framstå som ond, på sin höjd en aning arrogant. För att idag veta vem den äldre Jöran, ibland stavat med G, var måste man förmodligen vara särskilt intresserad av Vasatiden. Idag är bilden också betydligt mer nyanserad, vilket man kan se exempelvis i Knut Carlqvists populärbiografi över Erik XIV.[1] Att i vår tid överhuvudtaget framställa en historisk person som enbart positiv eller negativ ses antagligen som förkastligt: Man skall alltid vara ”nyanserad”, heter det. Ett sådant tänkesätt är i princip korrekt men det riskerar också att ta bort en del av njutningen i att läsa och forska kring äldre tider. För att återgå till Jöran Persson kan kortfattat sägas att han var en av Erik XIV:s närmaste medarbetare trots att han inte var adlig och att han avrättades i samband med det uppror som slutade med kungens avsättning 1568. Han ansågs ha varit något av kungens onda ande. En samtida engelsk motsvarighet är Thomas Cromwell. Denne verkade visserligen en generation tidigare men hade under några år samma förtroendeställning hos Henrik VIII som Jöran hos Erik. Även Cromwell blev slutligen avrättad men av sin egen herre. Såvitt jag vet har Cromwell inte hängts ut i historien på samma sätt som Jöran, antagligen därför att kung Henrik satt kvar på sin tron livet ut och alltså inte behövde ”försvaras” med hänvisning till någon ”ond rådgivare”. De som drabbades av Cromwells politik hatade honom emellertid lika intensivt som Sturarna och andra hatade Jöran Persson.      
Thomas Cromwell var vad som bäst kan beskrivas som ”av småborglig släkt”. Fadern var både smed och klädeshandlare och betecknas som ”förmögen” av Antonia Fraser i hennes bok om Henrik VIII:s gemåler.[2] Av de uppgifter som finns om Cromwells bakgrund får man bilden av en ung man som inte riktigt finner sig till rätta hemma men som antingen måste ha varit tillräckligt rik eller tillräckligt förslagen för att kunna ta sig fram i världen. Han reste tidigt utomlands och verkade både som soldat och köpman i Italien och Nederländerna. Han tycks också av och till ha verkat som agent eller talesman för engelska intressen vid påvestolen i Rom. Under sina resor lärde han sig flera språk och skaffade sig nyttiga kontakter bland politiker och affärsmän.[3] Han kom hem till England vid mitten av 1510-talet, cirka 30 år gammal. Han fortsatte syssla med olika saker, både affärer och juridik och 1523, samma år som Gustav Vasa blev kung, tog han plats i underhuset första gången. Ganska tidigt efter hemkomsten kom Cromwell i kontakt med Englands dåvarande starke man, Thomas Wolsey som ungefär samtidigt blev kardinal. Med tiden blev Cromwell sin herres närmaste förtrogne, vilket inte hindrade honom att i tid lämna Wolsey då denne föll i onåd hos kungen. Från 1530 var han Henrik VIII:s statssekreterare. Detta var samtidigt som kungen försökte få skilsmässa från sin första gemål, den spanska prinsessan Katarina. Av politiska skäl visade det sig omöjligt att få påvens tillstånd, vilket var den vanliga vägen att lösa dylika problem. Dessutom var statens finanser som så ofta i dåligt skick. Cromwell propagerade för att prästerskapet skulle tvingas att erkänna kungen som kyrkans överhuvud och dessutom betala en stor summa till kungen. Om de vägrade kunde de misstänkas för illojalitet mot staten och att vilja införa främmande (dvs. påvens), rättsregler i England. Genomförandet av denna reform innebar att ett viktigt steg var taget mot kungens nya äktenskap. Cromwell var protestant. Kanske han som så många andra reagerade på påvarnas överdåd i renässansens Italien. Under kommande år ledde han undersökningen av det engelska klosterlivet och stängningen av flera kloster. Det är som alltid svårt att exakt avgöra hur stor betydelse en minister eller rådgivare haft i förhållande till sin kung. I Sverige blev det efter 1568 på modet att skylla allt ont som tillskrevs Erik XIV på Jöran Persson, därför att kungen först blev sinnessjuk och sedan avsatt. Eftersom kungar av princip inte kan ha fel måste någon annan bära ansvaret om regenten faktiskt gör egendomliga eller upprörande saker.[4] Å andra sidan valde både Henrik VIII och Erik XIV medhjälpare på eget initiativ. Att de och andra ledare på 1500-talet gärna valde rådgivare ur lägre samhällsklasser berodde med säkerhet på att de ville undvika att komma i beroendeförhållande till adeln. Rådgivare av enkel härkomst hade bara kungens gunst att luta sig mot, vilket blev smärtsamt uppenbart om kungen ifråga avsattes eller tröttnade på sin högra hand. Föreställningen att dessa män, för det rör sig oftast om män, skulle ha kunnat föra en egen politik nedan regenten närmast varit en marionett i deras händer, är säkerligen i de flesta fall felaktig. I Henrik VIII:s fall vet vi att han avrättade inte bara drottningar utan även ministrar om dessa inte presterade exakt vad majestätet önskade. Om Cromwell vid något tillfälle påverkade kungen att gå i en viss politisk riktning, speglade ministerns vilja säkert konungens. Hur som hest måste Cromwell i många år ha framstått som maktens ansikte utåt, det var han som underättade utländska diplomater om viktiga händelser och försökte motivera de ofta brutala processerna mot adelsmän av kunglig börd som betraktades som potentiella fiender till ”riket”, dvs. kung Henrik.[5] Som redan nämnts ledde Cromwell också nedmonteringen av det engelska klosterväsendet och det var även han som ledde processen mot Anne Boleyn 1536. Ett bevis på rådgivarens utsatta ställning, inte bara beträffande Cromwell utan i allmänhet under 1500-talet, är upproret i norra England på hösten 1536. Upprorsmännen, som i stort sett var missnöjda med den växande statsmaktens hårdnande skattepolitik och indragningen av klosteregendomar, krävde inte att Henrik VIII skulle abdikera men däremot att hans rådgivare skulle bytas ut.[6] Upproret krossades och Cromwell behöll sin förtroendeställning hos kungen men hans tid var snart ute. I oktober 1537 dog Henrik VIII:s tredje hustru i barnsäng och efter drygt två år var det dags för kungen att på nytt ingå äktenskap. Cromwell, som önskade knyta förbindelse med de protestantiska furstendömena i Tyskland, fastnade för prinsessan Anna av Kleve. Emellertid hände det värsta en minister vid Henrik VIII:s hov kunde tänka sig, kungen blev missnöjd med sin brud.[7] ”Jag gillar henne inte”, sade han kort till sin minister efter första mötet. Förmodligen darrade Cromwell redan i knäna. Han mindes Wolseys öde. Ändå fanns det på ytan inga direkta tecken på vad som skulle följa. Tvärtom upphöjdes ministern i april 1540 från baron till Earl, Earl av Essex. Om detta endast var ett grymt drag för att invagga Cromwell i säkerhet eller om kungen faktiskt önskade belöna sin trogne tjänare får stå obesvarat. Två månader senare var Cromwell arresterad och förd till Towern. Utåt berodde det på hans ”överdrivna” protestantiska tro[8] men alla, inte minst Cromwell själv, visste var skon klämde: Kungen var nykär igen! Nu var det i en ung, söt men fruktansvärt naiv flicka som hette Katherine Howard. Hennes familj tillhörde landets absoluta högadel och eftersom de var katoliker, blåste det goda vindar för detta parti. Cromwell hade givit sin kung en ”dålig vara” på äktenskapsmarknaden. Nu fick han betala priset. Ministern visste att Henrik ville skilja sig och att hans ställning berodde på hur denna affär slutfördes. ”detta är viktigt”, suckade den stackars sekreteraren två dagar före sin arrestering men allt var försent. 10 juni 1540 grep högadelns ledare på kungens befallning den man de så länge bugat sig för men alltid hatat. I ett brev från fängelset skrev han till kungen att om ”det låge i min makt, såsom det ligger i Guds, att ge ers majestät ett liv som evigt ung och blomstrande, vet Gud att jag skulle göra det”.[9] Thomas Cromwell avrättades i Towern 28 juli 1540, samma dag som kungen ingick sit femte äktenskap.                  

      



[1] Kung Erik av folket (1996).
[2] Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, s. 193. Denna text bygger huvudsakligen på Frasers bok och på https://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Cromwell.   
[3] Han tycks inte ha studerat vid universitet. Om detta stämmer var Cromwell alltså självlärd, vilket tyder på en oerhörd inteligens.
[4] Mitt ordval syftar naturligtvis på att dåtidens människor, i synnerhet adeln, ansåg Erik XIV  galen efter sturemorden och giftermålet med Karin Månsdotter. Om dessa handlingar verkligen bör betraktas som förryckta är en annan fråga. 
[5] Såväl äldre kvinnor som småpojkar kunde fängslas och avrättas eller dö i fångenskap.
[6] Nils Dacke krävde på motsvarande sätt inte Gustav Vasas avsättning, endast att smålänningarnas ”gamla rättigheter”, som att fritt handla med danskarna och hålla de vanliga katolska mässorna, respekterades. Även om det, särskilt i England, var ganska vanligt att avsätta medeltidens kungar, krävde man sällan detta i ett initialskede av upproret. Oftast vände man sig mot en eller flera rådgivare som ansågs ha ”förlett” kungen till att begå handlingar som var ”skadliga för riket”. Det var först om revolten kröntes med framgång som kungens ställning kunde hotas. Med undantag för England under Oliver Cromwell på 1650-talet ifrågasattes inte monarkin som styrelseskick i Europa förrän efter 1789.   
[7] De tre ledande ministrar som kom i onåd under Henrik VIII, Wolsey, More och Cromwell, kunde alla i större eller mindre grad koppla sitt fall till kungens äktenskapliga karriär. Wolsey miste sin maktställning därför att han inte lyckats förmå påven att ordna en skilsmässa från kungens första hustru. More vägrade erkänna Henrik som kyrkans överhuvud,, en reform som blivit nödvändig för att kungens andra äktenskap skulle kunna genomföras. 
[8] Henrik lät visserligen stänga klostren i sitt rike men var katolik när det gällde rituella frågor. Påvens auktoritet vägrade han dock att erkänna sedan Vatikanen vägrat hjälpa honom med hans första skilsmässa. Följden blev att såväl katoliker som protestanter riskerade avrättning för att ha hyst ”fel” tro.

[9] Detta kan knappast tolkas som något annat än en välment varning till Henrik att akta sig för ett äktenskap men en trettio år yngre, naiv och levnadsglad flicka. Om tolkningen är riktig fick Cromwell mer än rätt.