Om monarkin

Om värdet av monarki.

Nu rustas det till bröllop igen i kungahuset. För en god rojalist, som undertecknad, är detta något positivt men det aktualiserar också frågan om monarkins berättigande. När jag sökt efter artklar i ämnet har jag hittat två med republikansk prägel som väcker mitt intresse, även om de inte är dagsfärska. Den ena, Monarki eller republik, är skriven i Sydsvenskan av Bengt Lang, medlem av republikanska föreningen, http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/monarki-eller-republik/  Den andra är ett blogginlägg författat av professor Daniel Waldenström på bloggen www.ekonomistas.se, a under rubriken Monarki eller republik i Sverige, låt diskussionen börja. Medan Lang är uttalat republikansk, förordar Waldenström en öppen diskussion i frågan, om än med tydlig republikansk underton.    

Lang har fyra huvudargument för sin ståndpunkt:

1 Det är orimligt att landets högsta ämbete går i arv.

2 Det är orimligt att innehavaren av landets högsta ämbete står över lagen.

3 Kungahuset är anakronistiskt eftersom så många länder blivit republiker.

4. Monarkin skapar en farlig tendens till underdånighet.

De två första argumenten är i och för sig helt riktiga rationellt sett men bygger i viss mån på ett tankefel. Den svenska monarkin har inte alltid varit ärftlig. Denna regel infördes av riksdagen i Västerås 1544 och borde kunna ändras genom ett nytt beslut. I samband därmed kunde man också införa kriterier för ämbetet, med innebörden att innehavaren mister det om han bryter mot något av dem.  Argument 3 berörs också av Waldenström, som i sin artikel konstaterar att endast 44 länder är monarkier i vår tid. Ingen av skribenterna tar dock upp frågan under vilka omständigheter monarkier normalt avskaffas. Hos Waldenström finns emellertid en länk till en Wikipediasida abolished monarchy, av vilken det tydligt framgår att monarkier i regel upphör i samband med konflikter. De båda världskrigen, i synnerhet det första, ledde exempelvis till att monarkin avskaffades i flera länder. Sverige har besparats krig i 200 år och genomlevt två världskrig utan att byta statsskick. Någon direkt anledning att göra det i vår tid finns därför, såvitt jag ser, inte.
I sin artikel åberopar Lang ett citat av Vilhelm Moberg, där denne påpekar de farliga tendenser till fjäsk och underdånighet som lätt uppstår kring en monark. Återigen ett gott argument, kan man tycka men är det monarkin i sig som leder till underdånighet och inställsamhet? Är vår konungs omgivning mer inställsam än president Putins omgivning i republiken Ryssland?

Langs argument MOT monarkin kan alltså avfärdas relativt enkelt men, frågar sig säkert läsaren, finns det något egentligt skäl FÖR monarkin? Jag menar att så är fallet. En institution som på en gång saknar direkt politiskt inflytande och har högt symbolvärde kan vara av stor betydelse i en krissituation. Vem minns inte kungens tal 10/1 2005 efter tsunamin, där han önskade att han kunnat hjälpa de drabbade men påpekade att han bara var en människa och manade till sammanhållning och gemenskap. Den gången framstod han säkert som en representant för nationen även bland inbitna republikaner. (Talet finns i tryck på www.kungahuset.se under kungens personliga länk).

Så länge det finns enväldiga monarkier har en konstitutionell kung rimligen större möjligheter att få kontakt med sin motsvarighet i en diktatur. En enväldig kung har förmodligen lättare att förhandla med en rangmässigt jämbördig motpart. Det är kanske inte helt utan värde att vår kung erbjudit sig att hjälpa till att upprätthålla goda förbindelser med Saudiarabien.

Vi bör inte heller glömma att alla system, även svensk politisk demokrati, kan falla sönder och att den monarkiska institutionen kan bidra till att bevara stabiliteten i ett sådant hypotetiskt läge.

Ett mer personligt argument är att monarkin funnits så länge i Sverige. Den är en del av den svenska kulturen och traditionen och så länge som dess representanter visar sig kapabla till anpassning finns det ingen orsak att göra slut på ett system som i sig inte är skadligare än andra. En republik är, som jag antytt ovan, lika förkastlig som en monarki om dess ledare missbrukar sin makt.
Låt oss alltså inte avskaffa monarkin enbart av principskäl. Om den skall avskaffas bör det ske när det finns en direkt anledning till det. Någon sådan föreligger, enligt min åsikt, inte i nuläget.     

         

      

Islossning

 

Den långa kvinnan med det ljusbruna håret kastade en hänförd blick över bukten nedanför. Hon andades djupt och hostade till. Det fanns de som påstod att luften här långt ifrån var hälsosam för lungorna. Men vad spelade det för roll! Hon litade på doktorn. Och även om han skulle ha fel bekom det henne inte.

Att se solen gå upp över bukten på morgonen och sjunka ned bakom Vesuvius på kvällen, lyssna till vågorna som slog mot stranden och klipporna. Att besöka de berömda grottorna, sätta sig vid pianot och spela musik, vara fri från all uppvaktning, nåja, nästan all uppvaktning och inte minst de långa samtalen med doktorn Allt detta var paradiset. När hon var här kändes det verkligen som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet. Som hon nyligen utryckt det i ett brev.

Kvinnan vände blicken mot himlen.

-          Tack, herre, att du lett mina steg till denna plats, sade hon högt. Till svar kom den mjuka drillen från en fågel. Hon log och slöt ögonen för att låta sången riktigt tränga in i själen. Hon älskade fåglar, liksom hon älskade de flesta djur. Det var en av de många punkter som förenade henne och doktorn. Hur kunde någon vilja skada något som sjöng så vackert. Både hon och han gjorde vad de kunde för att få slut på fågeljakten men det skulle nog ta tid, tyvärr. Hennes ansikte blev bistert: om en person i hennes ställning befallde folk att sluta jaga fåglar borde de lyda!

 

Plötsligt hördes ett hundskall bakom henne. Hon skrattade till; doktorns hund, förstås.

-          Hitåt, kom, ropade hon och i nästa ögonblick strök sig en stor, svart hund tillgivet mot hennes ben medan den utstötte glada skall. Hundens ägare, en lång, bredaxlad man med mörka glasögon och en aning ovårdat hår, kom några steg efter sitt husdjur Han smekte hundens huvud.

-          Plats, sade han mjukt men bestämt. Lugna dig!

Hunden lade sig genast vid sin herres fötter. Denne i sin tur vände sig till kvinnan.

-          Du har stått här länge nog, sade han i samma halvt ömma, halvt bestämda ton som till hunden. Du måste hem och sova.

Hon nickade och tog hans hand i sin.

-          Jag känner mig så lycklig här, sade hon lågt. Som om inga bekymmer fanns i världen.

Han såg henne djupt in i ögonen.

-          Inget annat är möjligt, Det finns inga sorger här.     

Med hunden skuttande efter sig gick de sakta tillbaka mot villan.

 

 

 

          

Kungen som inte ville vara med

Det var en gång ett litet land som hade en illa utrustad armé. Detta land var omgivet av flera större länder där det bodde elaka kungar som ville härska över hela världen. En dag bestämde sig en av de elaka kungarna för att börja krig mot en annan elak kung. För att komma till det land där kriget skulle föras måste han passera genom det lilla landet vars armé var så svag. Den elaka kungen skickade genast en budbärare till det lilla landet och begärde att få föra en del av sin här genom det. Om de som bestämde i det lilla landet inte gick med på saken hotade kungen att han kunde börja krig mot dem istället. Kungen i det lilla landet var en mycket gammal och vis man som för allt i världen inte ville ha krig.

-          Om ni inte går med på det här kravet avgår jag, sa kungen i det lilla landet till sin regering.

              Då gick regeringen i det lilla landet med på den elaka kungens krav.

Så skulle en sagoversion av midsommarkrisen 1941 kunnat låta. Frågan om samlingsregeringens beslut att låta tyskarna transitera en armédivision genom Sverige i inledningen av kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen i juni 1941 har debatterats enda sedan dess. Inte minst gäller detta Gustaf V:s roll i spelet; hotade han med att abdikera och var hotet i så fall allvarligt menat? Nu senast har författaren och historikern Erik Carlsson tagit upp frågan i sin bok Midsommarkrisen 1941.

Carlson ställer sig tvivlande till om kungen menat alvar och om han ens hotat att avgå.

Carlsson utgår huvudsakligen från tre källor i sin bedömning av vad kungen sagt och tänkt; utrikesminister Christian Günthers redogörelse för ett samtal med kungen 22/6 1941, given vid två tillfällen under 1950-talet, Per Albin Hanssons relation av ett möte med kungen samma dag i Günthers närvaro, avfattad någon månad efter händelserna och Annelie Posses redogörelse för ett samtal med prins Eugen 1944.

Günther berättar att kungen vid en audiens på slottet 22 juni 41 sagt att om tyskarnas krav inte tillgodosågs så ”vill jag inte vara med” Denna formulering återkommer flera gånger hos Günther och låter onekligen en smula småbarnsaktig. Per Albin menar att kungen sagt sig inte vilja riskera att Sverige hamnade i krig på grund av ett avslag beträffande transiteringen. Han skulle hellre ”ta sin ställning i övervägande”. /Regeringskolleger uttryckte det, efter att ha hört statsministerns föredragning av samtalet, som att kungen var ”beredd att ta konsekvenserna av ett avslag).   

Annelie Posse tog upp frågan om kungens eventuella abdikation 1941 med prins Eugen några år efter händelserna och fick till svar att prinsen inte hört något om sådana planer. Då prinsen frågade sin bror om saken, svarade denne att han aldrig övervägt att abdikera sommaren 1941. När händelserna togs upp till debatt 1947, konstaterade dåvarande riksmarskalken att ingen som han talat med tycktes ha haft uppfattningen att kungen planerat att abdikera om transiteringen avslogs. Det finns inte heller några tecken på att Gustav V skulle ha underrättat sin familj om möjligheten att han skulle avgå under midsommaren 1941 (Carlsson 2014, s. 76-80 och 95).

Vad sade då egentligen kungen vid sitt möte med Hansson och Günther 22 juni 1941 och vad menade han?   

Formuleringen ”Jag vill inte vara med”, låter som sagt småbarnsaktig men också trovärdigt naturlig. En detalj som Carlsson inte uppmärksammat är den nära vänskapen mellan kungen och utrikesministern. I sin bok Spelaren Christian Günther visar journalisten Henrik Arnstad att de två stod varandra nära. Familjen Günther var adlig och hade tidigare haft förbindelse med kungafamiljen. Christian Günther brukade regelbundet spela bridge på slottet och det hände rentav att kungen själv besökte Günthers för ett parti. Arnstad hävdar att kungen i stort sett varit Günthers redskap under midsommarkrisen. (Arnstad 2006, s. 15, 28 och 194-95). Även om detta inte stämmer blir formuleringen ”jag vill inte vara med” naturlig om man tänker sig att orden i första hand sagts av en man till hans nära vän, inte av en konung till hans utrikesminister. Till detta kommer att Per Albin Hanson enligt alla uppgifter anlänt till slottet en stund efter Günther på förmiddagen 22 juni. Även om Günther i sina sentida redogörelser inte nämner att han talat med kungen ensam innan Per Albin dök upp, kan vi nog utgå från att formuleringen ”vill inte vara med” användes under det enskilda samtalet med utrikesministern. Det förklarar den påtagliga skillnaden i ordval mellan Günthers och statsministerns redogörelser. Den Gustav som mötte sin gode vän enskilt ”ville inte vara med” om ett avslag på kravet om transitering. Konungen som strax efteråt mötte sina två ministrar hotade ”ta sin ställning i övervägande”,

Menade då kungen allvar? Källorna tycks peka på att så inte var fallet. Det råder inget tvivel om att Günther var för transiteringen. Om han och kungen ”pratat ihop sig” på tumanhand innan statsministern kom, kan de ha gjort upp om vad som borde sägas. Det är också tänkbart att kungen agerat på eget bevåg, lugnt räknande med att bara antydan om en abdikation eller annan form av kunglig missnöjesyttring skulle få de politiker och ämbetsmän som framför allt önskade sammanhållning i en svår tid att böja sig för hans vilja.

Hur kungen än tänkte och vad eller vem som än styrde honom, lyckades taktiken. Även om det inte var kungens agerande som främst ledde till att transiteringen godkändes, visste man vilken åsikt han hade och att en abdikation från hans sida inte var utesluten i händelse av avslag på tyskarnas begäran om transitering. Gustav V var en av de aktörer som verkade för transiteringen. Det sista ordet om huruvida godkännandet var strategiskt och moraliskt försvarbart lär inte ha sagts ännu.