Förbjuden kärlek i Berchtesgaden

 

 

 

Vad tänker ni på då ni hör namnet Berchtesgaden? Den som kan sin nazihistoria vet att Adolf Hitler hade ”landställe” i den bayerska byn vid gränsen till Österrike och att en del av andra världskrigets drama utspelade sig där Chamberlain besökte Berchtesgaden under sina försök att hindra kriget och det var där Hitler fick veta att de allierade landstigit i Normandie. Några av nazisternas byggnader finns fortfarande kvar; ”Örnnästet” och Albert Speers hus står alltjämt som minnen över det förflutna.

Vad inte många vet är att Berchtesgaden även spelat en liten roll i en kärlekshistoria som på sin tid skakade det ryska tsarhovet. Några år före första världskriget bodde en bror till tsar Nikolaus II där med sin förbjudna kärlek.

 

Storfurst Michail Aleandrovitj var yngste son till tsar Alexander III och hans hustru Maria, född Dagmar av Danmark. Pojken var omtyckt av föräldrarna och var glad och öppen. Han vågade rentav skoja med sin grove och ibland ganska stränge far. Något fursteämne ansågs han dock inte vara. Ministern Witte berättar i sina memoarer, som Radzinskij citerar, att han i anslutning till tsar Alexanders död inför kejsarinnan uttryckt oro över att låta Nikolaus bestiga tronen, eftersom han tydligen ansåg denne för svag för uppgiften.   Tsaritsan svarade att Michail i så fall skulle bli tsar: ”Han har ännu mindre viljestyrka”. Andra i familjen drog sig inte för att ge ”Misja” vänliga men en smula nedlåtande öknamn.

Som de flesta rika playboys på den tiden älskade fursten snabba bilar. Han hade dock en otrevlig benägenhet att somna vid ratten, vilket kunde få vanskliga följder Det behöver knappast sägas att storfursten också var förtjust i brudar och inte heller är det förvånande att dessa kvinnor inte nödvändigtvis var av furstlig börd.

Under 1900-talets första hälft blev det allt vanligare att europeiska furstar gifte sig ”under sitt stånd”, trots att de ansågs bryta mot reglerna för kungligheter och riskerade att gå miste om sin upphöjda ställning. Som bekant förlorade tre svenska prinsar sina titlar och värdigheter på 1930-talet till följd av ”opassande” giftermål och 1936 tvingades Edvard VIII att abdikera från den brittiska tronen efter giftermålet med Mrs Simpson. Också Tsarernas Ryssand drabbades av sådana kriser åren före revolutionen. Flera storfurstar, bland dem tsarens farbror Pavel miste sina titlar och måste lämna landet. Det var inte bara det att deras tilltänkta hustrur var av låg börd; påfallande ofta var de dessutom frånskilda, vilket inte kunde accepteras i ett ortodoxt land. År 1906 kom turen till tsar Nikolaus’ yngre bror.

Michail hade redan 1901 blivit kär i en hovdam och planerat att fly med henne. Detta hugskott hade dock stoppats av änkekejsarinnan Maria. Fem år senare var sonens känslor tydligen djupare. Kvinnan han förälskat sig i denna gång hette som gift Natalija Wulfert. Hon var några år yngre än storfursten, dotter till en advokat och redan inne på sitt andra äktenskap, efter att ha skilt sig från sin förste man. Kapten Wulfert tjänstgjorde vid ett gardesregemente där storfurst Michail var överste. Natalia såg mycket bra ut. Det franska sändebudet i Petersburg talade senare om hennes ”aristokratiskt rena ansikte”. Hennes sätt att röra sig var behagfult, ögonen klara och sammetsmjuka. Tsarens bror bestämde sig; denna kvinna skulle bli hans hustru.

Tsaren vägrade, om än med tungt hjärta, att ge sitt samtycke. Men de båda älskande lämnade Ryssland och började resa runt i Europa. Vad den försmådde äkta mannen tänkte om detta har jag inte funnit någon uppgift om. Så småningom fick paret en son, Georgi. Ännu var de dock inte gifta.

På sommaren 1912 slog de sig ner i den bayerska alpbyn Berchtesgaden, vid gränsen till Österrike.[1] Här fick Michail nyheten att hans brorson, den ryske tronföljaren, blivit svårt sjuk. Om pojken dog skulle Michail bli tronföljare och inte ha någon möjlighet att gifta sig med den lågbördiga och frånskilda Natalija. Det gällde att handla raskt. Vare sig kejsarinnan Maria felbedömt sin sons karaktär, hans kärlek gjort honom mer energisk eller Natalija tog befälet i ett svårt läge, reste de genast till Wien och lät sig vigas i en ortodox kyrka. Så snart ceremonin var genomförd återvände de till Berchtesgaden och meddelade per telegram tsaren vad som hänt.

Nikolaus II blev chockerad. Hans omedelbara reaktion tyder på att brodern vid avresan från Ryssland uttryckligen lovat att inte gifta sig med Natalija, vilket han nu ändå gjort. När det dessutom visade sig att tronföljarens svåra sjukdom bidragit till giftermålet blev tsaren ”särskilt upprörd”. Säkert kände sig den prövade fadern sviken både på ett mänskligt och på ett dynastiskt plan. För att ändå visa god vilja gav han sin nya svägerska titeln ”grevinnan Brassova”, medan brorsonen blev greve.

Då första världskriget bröt ut återvände Michail till Ryssland, av allt att döma väl mottagen av brodern, som aldrig var långsint och satte sammanhållning i familjen före det mesta, med undantag för sin hustrus kontroversiella vänner. Tyvärr ledde brödernas försoning på sikt till katastrof På sommaren 1918 sköts Michail, som under några korta timmar efter broderns abdikation varit tsar, till döds i Perm. Hans hustru och son lyckades lämna Ryssland men drygt tio år senare dog ”greve Brassov i en bilolycka. Den vackra Natalija levde i små omständigheter i Paris till sin egen död 1952.                             

---

[1] Robert K Massie, vars bok om Nikolaus och Alexandra utgör huvudkällan för denna text, anger inte var storfursten bodde. Kanske var det i familjen Bechsteins villa på Obersalzberg eller i deras mindre hus längre upp på berget, där Hitler bodde under sina första år i Berchtesgaden.

 

 

 

 

 

 

                            

 

 

                           

---

[1] Robert K Massie, vars bok om Nikolaus och Alexandra utgör huvudkällan för denna text, anger inte var storfursten bodde. Kanske var det i familjen Bechsteins villa på Obersalzberg eller i deras mindre hus längre upp på berget, där Hitler bodde under sina första år i Berchtesgaden.

 

De avsatta kungarnas land

”För Guds skull, låt oss sitta ned på marken, förtälja sorgligt tal om kungars död”, Shakespeares Rickard II. 

Vilket europeiskt land är riskablast att styra över historiskt sett; dvs. i vilket land löper de styrande störst risk att avsättas om man tittar bakåt i historien? Eftersom denna blogg har dynastihistoria till tema avser frågan länder där monarken utövar makt. Det är vidare fråga om regelrätta avsättningar av monarker, inte mord på regerande monarker. Med tanke på alla revolutioner och omvälvningar som skakat Frankrike och Ryssland kunde man tro att dessa länder är farligast att regera. I ett längre perspektiv är de i själva verket ganska stabila. Visst har det förekommit oroligheter och en del franska kungar och ryska tsarer har mördats men risken att bli officiellt avsatt har varit liten. Det var först efter 1789 som franska kungar och kejsare närmast vanemässigt avsattes när folket eller framstående politiker ville göra sig av med dem. Nikolaj II är i det närmaste ensam om att ha blivit avsatt som rysk tsar. Undantaget är några obetydliga regenter på 1700-talet eller under stora oredan på 1600-talet. I äldre tid ansågs monarken utkorad av Gud och därför närmast helig; som Stefan Zweig skriver i sin biografi över Maria Stuart: ”man kan mörda en kung men inte avsätta honom”.

Vilket är då det land där kungar löper störst risk att avsättas? Om vi bortser från sentida, kortlivade monarkier, som Grekland eller Serbien, är svaret England, med betoning på det egentliga England, Från Johan utan land, vars makt starkt begränsades 1215 genom undertecknandet av Magna Charta och fram till Rickard III:s död i strid 1485, blev i genomsnitt varannan engelsk kung avsatt och dog som statsfånge. Om man dessutom räknar med de kungar som under sin regeringstid i kortare perioder satt fängslade eller tvingades i exil för att sedan återta tronen, är det, från Henrik III till Rickard III bara 4 av 11 monarker som både lyckats sitta på tronen från kröningen fram till sin död och dött som suveräna, ohotade monarker. Om vi också tar med Stuartkungarna på 1600-talet, då Storbritannien i praktiken redan bildats, får vi ytterligare två avsatta kungar. En av dem blev rentav avrättad.

Låt oss göra en snabböversikt över ödet för senmedeltidens engelska regenter.    

Henrik III, son till Johan utan land, besegrades i slaget vid Lewis 1264 och blev i praktiken en marionett i Simon de Monforts händer. Sonen Edvard lyckades dock fly, varpå fadern befriades och monarkin stärktes. Under Edvards regering (Edvard I) var monarken i praktiken enväldig, om också inte ohotad, Edvard var för övrigt mycket nära att skapa det Storbritannien vi i dag känner men som kom att dröja ytterligare 3-400 år. Edvard I dog 1307.

Edvard II var ende överlevande son i sin fars första äktenskap och den förste engelske tronföljare som fick titeln ”prins av Wales”. Kanske tyngde minnet av den dominerande fadern honom, ty han kom att bli ett verktyg i händerna på sina gunstlingar, vilket gick ut över högadelns maktställning. Efter tjugo år på tronen avsattes Edvard II av parlamentet och hans son utsågs till kung. Avsättningen motiverades uttryckligen med att kungen visat sig olämplig som regent. Edvard uppges ha dött i fångenskap en kort tid senare och kan ha mördats.

I likhet med sin farfar var Edvard III en stark kung och under honom inleddes hundraårskriget mellan England och Frankrike. Hans långa regering (50 år), innebar emellertid att man 1377 fick  en tioårig monark, Edvards sonson Rickard II.Rickard kom med åren att intressera sig mycket för kultur och arkitektur men upprepade Edvard II:s misstag att göra sig beroende av favoriter och stöta sig med högadeln. Efter att ha suttit på tronen drygt tjugo år, lika länge som Edvard II, delade Rickard anfaderns öde och avsattes av parlamentet. Inom kort var han död, möjligen mördad.

Åren 1399-1422 markerar en lugn period, såtillvida att två monarker i rad lyckades dö på sin tron. En av dem, Henrik V, var nära att erövra hela Frankrike och torde väl än i dag ha hjältestatus i England. Med hans son började problemen på nytt. Henrik VI, som blev kung redan under spädbarnsåren, kom att grunda Eton, Englands förnämsta skola men visade sig ha psykiska problem. Långa perioder var han apatisk och förmådde inte styra riket. År 1461 avsattes Henrik och efterträddes av Edvard av ätten York, Edvard IV. Denna gång lät man dock den avsatte kungen leva. När de som satt Edvard på tronen blev missnöjda med sitt val tvingade de kungen i exil och återinsatte Henrik VI, varpå Edvard återvände till England, störtade Henrik igen och mördade honom (eller initierade mordet), i Towern. Detta skedde 1471.

Edvard IV fick sedan regera relativt ostört i drygt tio år till sin död 1483. Då hans äldste son skulle krönas ifrågasatte farbrodern Rickard brorsonens legitimitet och utropade sig till kung under namnet Rickard III. Spekulationerna om vad som hänt Edvard IV:s båda söner har fortsatt in i vår tid.

Rickard III regerade i två år innan han stupade i slaget vid Bosworth 1485. Han blev därmed den ende av Englands medeltidskungar som förlorade tronen i strid. Hur omdebatterad Rickard än varit genom historien kan han sägas ha förlorat krona och liv på ett ”ärofullt sätt”.                           

Med undantag för Karl I och Jakob II på 1600-talet och Edvard VIII:s abdikation 1936 har de engelska monarkerna, som under tiden blivit brittiska, i stort sett fått vara i fred på sin tron efter 1485.  För närvarande tycks den brittiska monarkin stå på fast grund. Mot bakgrund av vår översikt och med tanke på alla de europeiska monarkier som avskaffats de senaste dryga 300 åren kan det verka underligt att Storbritannien alltjämt har ett regerande kungahus. Kanske en del av förklaringen paradoxalt nog ligger just i de många avsatta medeltidsmonarkerna; de historiska erfarenheterna har lärt engelsmännen och andra britter att kungamakten kan begränsas utan att själva monarkin avskaffas.