onsdag 23 december 2015

Disneys löjlige tyrann




Det sägs ibland att svenskar är historielösa. När det gäller kungar finns det i alla fall ett par stycken de flesta har hört talas om, även om de inte läst mycket historia. De flesta av dem är naturligtvis svenskar, som Karl XII eller Gustav III. Man vet ungefär när de levde och ofta, lustigt nog, var och hur de dog eller anses ha dött. Några få europeiska kungar är också bekanta till namnet bland svenskar i allmänhet, Ludvig XVI av Frankrike och Elisabet I av England exempelvis. När det gäller England känner man kanske också till Henrik VIII. Svenskar som är mellan 10-40 år har säkerligen stött på en engelsk kung till någon gång i livet hur lite historia de än har läst, fast de troligen inte vet exakt när han levde, inte tänker på honom som kung och kanske tror att han är en figur som Disney hittat på. Just det, ”prins John”, den fåniga typen som blir snuvad på sitt guld på julafton i Kalle Anka. Är man förtjust i äventyrsfilmer eller lite historieintresserad har man nog sett honom i ”Ivanhoe” på nyårsdagen också. Där är han inte lika fånig men fortfarande en tyrann som olovandes lagt beslag på tronen i den ädle kung Rickards frånvaro. I själva verket var han både en verklig människa och en kung som ärvde tronen, även om han faktiskt försökte ta makten medan brodern levde.  I svenska historieböcker benämns han ofta som ”Johan utan land”.   
 Det är egendomligt att svenska forskare inte intresserat sig mer för ”prins John”. Med tanke på att han regelmässigt återkommer i svensk tv två gånger om året borde någon ha satt sig ned och författat en biografi. När jag försökte få fram mer konkreta fakta om ”Johan utan land”, fann jag ingen referens till någon svensk bok om honom. På engelska finns det naturligtvis flera verk som berör Johans epok, även om det verkar som hans personliga öde börjat intressera historikerna närmare först under de allra senare åren. Detta hänger kanske samman med att det år 2015 är 800 år sedan Johan undertecknade Magna charta, som anses vara grundstenen för engelsk demokrati. Personligen har jag i skrivande stund inte lyckats komma över någon bok om Johan.  Detta inlägg baserar sig därför på de uppgifter som finns på engelska wikipedia, vars artikel om Johan är utförlig.
John var yngst av den engelske kungen Henrik II:s söner.[1] Att han betecknas som ”utan land” lär bero på att fadern inledningsvis inte gav honom något apanageland och det är tänkbart att han från början var öronmärkt för en kyrklig karriär. På grund av starka motsättningar inom familjen, där yngste sonen länge visade fadern lojalitet vilket han i stort sett var ensam om, fick han så småningom flera domäner; bland annat blev han på papperet kungens högste representant på Irland. När Rickard, som var äldst av de kvarvarande bröderna gav sig ut på korståg efter faderns död 1189, tilldelades John inkomsterna från flera engelska landområden. För den som är insatt i legenderna om Robin Hood är det särskilt intressant att Nottingham hörde till hans territorier. Prinsen lovade dock att själv inte vistas i England under de första åren av Rickards frånvaro och de viktigaste slotten inom hans sektorer lades i andra händer. Mot sitt givna löfte återvände John till England från familjens franska besittningar och försökte under kommande år ta kontroll över hela riket utan att någonsin lyckas fullt ut. Under en period påstod han att brodern avlidit. När Rickard återvände hem 1194 benådades John med förklaringen att han förletts av sin omgivning. Disneys påstående att han fängslades är alltså felaktigt. Under resten av broderns regering tycks han ha förhållit sig lojal. Efter Rickards död 1199 besteg Johan sin broders tron.
Det är svårt att efter 800 år och med det knappa material jag haft till förfogande bedöma Johan som regent. Den som i likhet med mig sett hela Disneyfilmen om Robin Hoods äventyr har lärt sig att han rent allmänt var sniken, att han samlade på dyrbarheter, samt sög på tummen i mellankoliska lägen. Det tycks ligga en viss sanning i detta. Johan var känd för att samla juveler och sägs ha klätt sig extravagant Då han var vred kunde han bita sig i fingrarna. Han tycks ha varit något instabil i karaktären och kunde både visa stor generositet och avundsjuka gentemot sin omgivning.
I rättvisans namn skall dock framhållas att de pengar kungen fick in med säkerhet inte bara gick till överflödigt grannlåt. Rikets problem krävde en jämn inströmning av pengar till statskassan, eller åtminstone av produkter som kunde omsättas i pengar. Det stora utrikespolitiska problemet under Johans regering var, som vanligt när det gäller England, Frankrike. Vid denna tid ägde den engelske kungen flera landområden i dagens Frankrike; exempelvis Normandie och I början av Johans regeringstid gick stora delar av dessa kontinentala besittningar förlorade till franske kungen. Det gällde nu både att försöka återta dem och att förhindra att själva England invaderades av Frankrike. Ett sådant företag krävde naturligtvis pengar, både till uppsättandet av flotta och här och till att sluta allianser med Frankrikes potentiella motståndare på kontinenten. Johan lär ha varit duktig på att finna ut nya skatter; bland annat infördes en skatt på all import och export, vilket var nytt vid denna tid. Detta irriterade förmodligen dem som sysslade med handel men knappast ”de fattiga”, som vi ju lärt oss att kungen gav sig på av rent djävelskap. Det är väl inte heller sannolikt att ett stadsöverhuvud vars mål är att skaffa pengar, om det nu beror på snikenhet eller görs för att rädda finanserna, i första hand ger sig på folk som inte har mycket pengar. Man kan snarare förvänta sig att han.. råkar i konflikt med samhällets högre klasser som adeln eller prästerskapet. Så blev också fallet för Johan. Högadeln ålades att bidra till bekostandet av kriget i Frankrike och de som vägrade straffades strängt.  Vid ett tillfälle sändes en adelsman som nekat att betala en högre summa i exil och hans hustru och en son sattes i fängelse där de avled. Sådana metoder gör inte statsmän populära och det faktum att framgångarna i kriget på sikt uteblev försvagades ytterligare kungens ställning i förhållande till storbaronerna. Adeln i norra England var särskilt kritisk eftersom man inte påverkades direkt av kriget i Frankrike.  Till detta skall läggas att prinsen på kung Rickards tid tycks ha haft för vana att inleda sexuella förbindelser med gifta kvinnor ur adelsståndet, trots att han själv var gift.[2] Även om detta verkar ha upphört efter tronbestigningen var beteendet av förstårliga skäl inte populärt hos adeln.
Som om detta inte räckte kom Johan i konflikt med påven, vilket han inte var ensam om bland dåtidens europeiska furstar. Till följd av oenighet angående kandidaturen till ny ärkebiskop av Canterbury blev England först belagt med interdikt och Johan själv därefter bannlyst. Kungen drog då helt sonika in inkomsterna för de biskopar och abbotar som stödde Rom och lade beslag på dem för egen räkning. När rykten börjat gå att påven ämnade låta Frankrikes kung avsätta Johan i hans namn, gav Johan emellertid upp och erkände påven som sin länsherre år 1213.
Kung Johan var överhuvudtaget inte känd för undergivenhet mot katolsk ortodoxi: en del har till och med tvivlat på att han överhuvudtaget haft någon religiös tro. Bland annat skall han ha uttryckt tvivel på Jesu uppståndelse. Samtidigt är det tydligt att han deltagit i de religiösa ceremonier en kung förväntades medverka i och vissa präster lär han ha kommit väl överens med. Om han slarvat med att ta nattvarden visar bevarade räkenskaper i gengäld på gåvor till de fattiga, alltså motsatsen till vad vi lärt oss. Förmodligen är det konflikterna med kyrkan, vilka varken är specifika för Johan bland dåtida kungar eller avslöjar något om hans ”grymhet”/”godhet” i allmänhet, som i sentida skönlitteratur och dramatiseringar förvanskats till förföljelse av godhjärtade präster och munkar.

Efter uppgörelsen med påven återupptog Johan striden med franske kungen. Att kriget åter blev ett nederlag tycks ha berott mer på högadelns ovilja att samarbeta med kungen än på inkompetens från hans sida. Då Johan återkom till England hösten 1214 låg uppror i luften. Rebellerna var huvudsakligen adelsmän från norr. Johan försökte vinna tid i väntan på stöd av påven, som hade allt intresse av att skydda sin vasall efter deras ingångna avtal. Roms garanti kom i början av 1215 men rebellerna hade då hunnit organisera sig och i juni tvingades kungen gå med på den uppgörelse som blev känd som Magna charta och som utarbetats med hjälp av biskopen av Canterbury. Bestämmelserna var snarare inriktade på att garantera adelns och kyrkans rättsäkerhet än folkets men innebar i alla fall att kungens skattepolitik övervakades av ett råd. Trots överenskommelsen bröt inbördeskrig ut mellan kungen och baronerna en kort tid senare. Rebellerna erbjöd den franske kungens son Englands krona men detta skrämde å andra sidan en del av dem att återvända till Johans parti. Mitt under inbördeskriget dog Johan av difteri i oktober 1216. Kriget fortsatte dock till följande år. Politiskt blev resultatet att Johans ätt satt kvar på tronen men att Magna charta å andra sidan bekräftades som grundval för rikets styrelse.
Som jag ovan konstaterat är det svårt att, med utgångspunkt från mitt knapphändiga källmaterial definiera Johan som regent. De negativa drag vi vanligen förknippar honom med är som vi sett inte helt gripna ur luften. Samtidigt är det tydligt att problemen var många och behovet av pengar stort. Det står också klart att det inte var ”folket” som i första hand fick lida av Johans skattepolitik utan makteliten inom adeln och kyrkan. Kungen förlorade flera av sina franska landområden och statsmän som har otur bedöms sällan positivt av eftervärlden. Det faktum att den äldre brodern Rickard på sin tid deltog i korståg, det ärofullaste en kristen furste kunde göra under tidig medeltid, har säkert också spelat en roll. Alla vet att en ”hjälte” fordrar en ”skurk” som kontrast. Om Johan hade tendenser till snikenhet var han med visshet inte ensam om det. Som Jonathan Lindström skriver om den med Johan samtida lundabiskopen Andreas i sin nyligen utkomna bok biskopen och korståget: ”Det var inte han utan tiden som var sniken”. Även om det inte är någon förtjänst hos kungen är det slutligen värt att notera att ”Johan utan land” faktiskt blev stamfar för en ny gren inom ätten Plantagenet. Fram till sekelskiftet 1400 var de engelska kungarna ättlingar till honom i rakt nedstigande led. Därefter splittrades familjen i flera grenar och så småningom tog nya släkter över tronen. Eftersom alla dessa släkter bygger sina tronanspråk på släktskap med den föregående dynastin är det ändå så att den engelska drottningen än i dag härstammar från den av tradition föraktade ”Johan utan land”, som 800 år efter sin död varje år görs till åtlöje för historiskt ovetande svenskar. Detta är värt att tänka på nästa gång ni ser Kalle Anka.

God jul!            

           

                                 




[1] Jag följer här den av många använda tekniken att beteckna prinsar med engelskt namn och kungar med försvenskat.
[2] Prinsen hade minst fem utomäktenskapliga barn med olika älskarinnor av vilka åtminstone två var adelsdamer.

lördag 12 december 2015

En krigares hemkomst


Tidigt på morgonen 13 december 1715 ösregnade det vid det lilla fiskelägret Skåre utanför Trelleborg. Såväl historiker som skönlitterära författare avger denna väderrapport när de beskriver dagens händelser. Denna regniga luciamorgon, som ännu inte firades på det sätt vi är vana vid, landsteg en grupp män från en roddbåt vid fiskelägret. En av dem var Sveriges envåldshärskare, hans majestät konung Karl XII.
Det var femton år sedan kungen senast satt sin fot på svensk mark, åtminstone om man tillämpar vår tids geografiska definition av ”Sverige”, vilket kungen inte nödvändigtvis behöver ha gjort. Han kom närmast från den svenska besittningen Stralsund i Tyskland, som stått i begrepp att kapitulera för fienden då han slutligen lämnat staden några dagar tidigare. Även om man räknade bort de perioder kungen vistats på svenskägt område hade han mest varit utomlands de senaste fjorton-femton åren. Han hade, för att citera vad Strindberg låter taffeltäckaren Hultman säga i Karl XII, rört sig i ”Sachsens städer, i Polens landsbygder, kring Rysslands slätter och Turkiets lustgårdar” och han hade upplevt många bittra stunder: Hans baltiska besittningar hade tagits av ryssarna, de tyska tycktes stå i begrepp att hamna under preussiskt styre och Finland, som varit en del av riket i 600 år, var i stort sett ockuperat av ryssarna. Två gånger hade han tvingats lämna sina soldater för att undvika att bli krigsfånge. Den första av dessa gånger hade den general som fått ansvaret att leda armén i hans ställe helt sonika kapitulerat utan strid och därmed avsevärt förlängt hans vistelse på turkiskt område. De flesta gamla veteraner han litat på som ung var döda eller krigsfångar och det sista året i Turkiet hade han själv varit föga bättre än sultanens fånge. Ovanpå allt detta kom han hem till ett land som några år tidigare drabbats av pesten och som mycket väl kunde tänkas bli invaderat av fienden inom en snar framtid.
Vad tänkte 33åringen som stod på stranden i Skåre den där regniga decembermorgonen. Vad kände han vid återkomsten till sitt sargade rike?
Heidenstam och Strindberg tar var för sig upp denna fråga i sina litterära och dramatiska gestaltningar av kungen från åren kring förra sekelskiftet. De båda antagonisterna är i själva verket ganska eniga i sin dubbeltydiga framsällning av Karl, även om Heidenstam är mer positiv än Strindberg. Den senare framhåller åtskilliga gånger i sin pjäs, som börjar just med kungens ankomst till Skåne, att han är sjuk. I första akten framträder han utan att säga ett hörbart ord och han beskrivs som ”blek och frusen”. I nästa akt beskriver ett ögonvittne honom som ”en död man vars hydda går omkring och spökar” och det berättas att kungen har halsfluss. När han strax därefter gör sin entré är ansiktet ”sjukligt askgrått”. I alla akter där kungen är på scen en längre stund ligger han till sängs kortare eller längre perioder. Han anklagas också öppet för feghet, eftersom han på grund av blygsel över sitt nederlag inte vågar återvända till Stockholm. Vidare misstror kungen sin svåger Fredrik av Hessen, som han inför Ulrika Eleonora rent ut betecknar som ”ett svin”. Han antyder också bitterhet mot folket för deras kritik, då han i andra akten konstaterar: ”De är onda på mig för att jag inte är död”. De oppositionellas representanter betecknar å sin sida regelbundet kungen som ”boven” och en av dem, en hemkommen krigsfånge från Sibirien, går i pjäsens upptakt så långt att han söker mörda kungen genom att tända en falsk fyr för dennes fartyg.
 Ändå saknar Karl långtifrån energi och utstrålning: I första akten får hans blotta åsyn de kritiska ständerna att ödmjukt falla på knä.  Han kan både föra politiska samtal med Görtz och utan vidare spisning kasta ut besvärliga kvinnor.
Heidenstam förmedlar samma blandning av skam, besvikelse och storhet hos den hemvändande Karl XII i sin karolinernovell kungsritten. Under resan från Stralsund känner kungen stark bitterhet mot sitt folk, som han vet till stora delar är emot honom. Det sägs uttryckligen att han inte vill visa sig för stockholmarna och sina närmaste som en förlorare. Han tänker på det orättvisa i att de som stupat blir hyllade, medan de som överlevt föraktas. För en krigare finns det uppenbarligen bara två möjligheter; att segra eller dö. (Man känner igen tonen från den ovan citerade repliken i Strindbergs pjäs). Ändå är kungen bistert övertygad om att han skall återvinna folkets lojalitet; inte genom skräckvälde utan genom tapperhet och beslutsamhet. Så vill han visa svenskarna att ”de ännu voro (är), honom trogna”.
Även om Strindberg betonar kungens svaga sidor kan sammanfattande konstateras att Karl XII i båda dessa framställningar visserligen är deprimerad av sina många motgångar men långt ifrån krossad.
Övergår man till att granska moderna historikers beskrivning av kungen och av folkets syn på honom i december 1715 finner man, kanske med viss förvåning, att bilden blir helt annorlunda. Med hänsyn till vad kungen och riket gått igenom vore det helt naturligt om han känt sig sjuk och olycklig vid hemkomsten. Istället tycks han ha varit full av optimism. De som sett honom före kriget sade visserligen att kungen verkade äldre rent fysiskt och det syntes att krigets prövningar satt sina spår men i kontakten med sin omgivning var han öppnare och mindre blyg än förr. En diplomat, som Liljegren citerar, skriver att de som känt kungen tidigare aldrig sett honom så tillgänglig och glad under hans framgångsdagar som vid återkomsten till det hotade Sverige. Den enda antydan till sjukdom som tycks ha funnits är ”en envis hosta”, som Hatton omtalar i sin brett upplagda bok om Karl XII; (något som Liljegren inte alls nämner). Postmästaren i Ystad, dit Karl kom på eftermiddagen 13 december, betecknade kungen som ”vid god hälsa”, i ett brev till Stockholm. I ett eget brev till sin syster sade sig Karl vara säker på att alla svårigheter skulle kunna redas ut. Han försäkrade henne också att han gärna hade velat träffa henne i Stockholm men att han helt enkelt inte kunde resa dit. Däremot tog han emot många gäster i sitt högkvarter i Ystad. En av dem var svågern Fredrik av Hessen som han, långt ifrån att avfärda som ”ett svin”, prisade för stora förtjänster. Överhuvudtaget tycks kungen ha varit angelägen om att kväva, eller dämpa, alla motsättningar inom familjen genom att helt enkelt ignorera dem. De två kandidater som stod närmast att efterträda honom om han dog, svågern Fredrik och systersonen Karl Fredrik av Holstein, behandlades med lika stor uppmärksamhet då de besökte kungen.
Det finns heller inte några spår i källorna av öppet uttalad kritik mot Karl XII vid hemkomsten och allra minst några mordförsök. Tvärtom. I det ovan citerade brevet talar postmästaren i Ystad om ”den glädjesolen”, som i femton år och mer ”förnekat Sveriges barn sin ljuvaste och angenämaste glans” men som nu åter var upprunnen ”i vårt Svea rike”. Att kungen kommit till staden var ”till allas nöje och hjärtans glädje”. Den kritik som ändå fanns tycktes kungen ta med gott humör. Då han fick veta att en general dömts till döden bland annat för att ha kritiserat honom, konstaterade han leende att om detta skulle medföra dödsstraff blev det inte många innevånare kvar i riket. Någon bitterhet mot folket tycks således inte ha funnits hos den hemkomne suveränen.
Naturligtvis fanns det svenskar som kritiserade kungen i december 1715, så som maktens innehavare alltid blir kritiserade och visst önskade man, som Liljegren skriver, att kriget som pågått i femton år skulle ta slut, något annat vore underligt men det var långtifrån fråga om det hat mot Karl XII som Strindberg förmedlar. Inte heller var kungen å sin sida bitter på folket för rikets motgångar; den bilden har utformats av senare tiders föreställningar om hur ”despoter” beter sig när de misslyckats. Kanske kände kung och folk en ömsesidig glädje i december 1715; kungen för att han var på egen mark och hade helt fria händer att agera, folket för att de hoppades att kungens hemkomst skulle leda till fred. Om så var fallet bedrog sig båda parter. Kriget skulle fortsätta ytterligare sex år och även om kungen nu var sin egen herre hade han bara knappt tre år kvar att leva. När han dog var stormakten han i så många år kämpat för krossad.