torsdag 22 december 2016

Nyårsdans på Hampton Court.


Scenen måste ha varit egendomlig för åskådarna.. Å andra sidan hade det engelska hovet fått vänja sig vid egendomliga och chockerande scener de senaste åren, alla fascinerande var och en på sitt sätt. I slutet på 1520-talet hade kungaparet stått inför domstol för att få utrett huruvida de överhuvudtaget var gifta i kyrkans och Guds mening, och detta efter 20 års samliv. Ytterligare några år senare hade en annan drottning avrättats för förräderi, äktenskapsbrott och trolldom. Två prinsessor hade i tur ordning förklarats för bastarder efter att först ha fötts som konungens legitima döttrar, i var sitt äktenskap.  Jämfört med allt detta var det som hände vid nyårsfestligheterna på Hampton Court inför 1541 egentligen inte så uppseendeväckande; två kvinnor dansade med varandra.[1]  Det kunde kanske verka underligt att den äldre av de båda tycktes stå i beroendeställning till den yngre, ty när de först möttes under helgens festligheter hade den äldre kvinnan fallit på knä för den yngre som om hon själv vore ”den obetydligaste fröken”. Men åldersskillnaden betyder inget vid ett hov, där är rangen allt. Den ärevördigaste kvinna måste böja knä för drottningen, om hon så är 40 år äldre än sin härskarinna och dubbelt så begåvad. Nej, på ytan var det inget underligt med de båda kvinnornas möte och efterföljande gemensamma dans.  För den som kände till bakgrunden, med andra ord hela hovet, måste situationen ändå minst sagt ha tyckts egendomlig, kanske rentav overklig. De båda kvinnorna var drottning respektive FD drottning av England och det var kvinnan av furstesläkt som förskjutits till förmån för en fattig adelsflicka utan stort av värde att föra med sig till tronen. Rimligen borde de båda avskytt varandra som pesten, nu dansade de fredligt med varandra.

Upprinnelsen till detta nya kapitel i följetången om Henrik VIII:s äktenskap hade ägt rum några år tidigare, då man på allvar börjat leta efter en ny drottning efter den tredje gemålens död i barnsäng. Denna gång var initiativet inte så mycket konungens eget som hans rådgivares. Det gällde både att skaffa fler söner som kunde ärva tronen och att få allierade till skydd mot de katolska stormakterna, vilka utgjorde ett potentiellt hot mot England till följd av den radikala kyrkopolitik som förts där de senaste åren. Efter många om och men, då bland annat den dansksvenske kungen Kristian II:s dotter varit på tal som drottningkandidat, fastnade man till slut för den tyska hertigdottern Anna av Kleve. Kleve var inget stort furstendöme och familjen var inte ens rent protestantisk men bara det faktum att kejsar Karl V tycktes oroad av planerna på en äktenskaplig förening stimulerade engelsmännen att fullfölja projektet. Vad ingen tycktes ha funderat på, eller åtminstone inte begrundat tillräckligt, var Annas svagheter som drottning vid ett kulturellt hov och hustru till en man som krävde såväl underdånighet som spiritualitet och charm av sin följeslagerska genom livet, under förutsättning att hon önskade vara det en längre tid.  Inte så att Anna vägrade att anpassa sig till engelska seder; tvärtom ställde hon flera frågor om hur engelsmännen uppförde sig och bad att få lära sig spela kort, som kung Henrik älskade. Hon kunde dock varken sjunga, spela musik eller tala engelska och franska. [2] Anna var inte heller ”vacker” i konventionell mening. De som såg henne talade om ett ”allvarligt ansikte” och beskrev henne som äldre än hon var. Det verkar också som om vissa försköningar gjorts på åtminstone ett av de porträtt som skickades till England i förväg. Under ansträngningarna att finna en ny hustru hade kungen sökt gardera sig mot sådana obehagliga överraskningar genom att begära att få träffa några av de franska prinsessor som varit på tal för äktenskap innan han gjorde sitt val. I fråga om Anna själv hade hans sändebud begärt att prinsessan skulle bära kläder som framhävde hennes figur tydligare. Både i Kleve och Frankrike hade förslaget upptagits mycket illa.[3] Anna kom till England vid årsskiftet 1539-40. På grund av dåligt väder hade hennes resa blivit försenad, vilket gjorde Henrik allt otåligare. Då han fick veta att hon landstigit skyndade han till henne med endast några få följeslagare, ivrig att få omfamna sin nya gemål. Resultatet blev katastrofalt. Henrik gick först in till Anna ”förklädd” i mångfärgad kappa. Prinsessan blev förmodligen chockerad då en främmande man kom in i rummet och omfamnade henne häftigt. Vad än Henrik väntat sig, så motsvarade det inte verkligheten. ”Jag gillar henne inte”, sade han bistert till hovmännen efter det första mötet. Av rädsla för ”slagsmål i värden” beslöt ändå kungen att fullfölja äktenskapet, samtidigt som han beklagade sig över sin rang som furste: Andra män kunde själva välja sina hustrur men kungar fick ta vad man gav dem.[4] Fortsättningen blev lika negativ som början. Efter att ha delat Annas bädd i ett par nätter talade kungen öppet om hennes ”slappa bröst” osv. Han sade sig finna henne så motbjudande att han aldrig skulle kunna fullborda äktenskapet. Han var förresten nästan säker på att hon inte var oskuld. Vad Henrik än kan ha trott, eller låtsats tro, om sin hustrus tidigare erfarenheter så var det definitivt fel. Några hovdamer som efter en tid frågade sin härskarinna hur hennes mer fysiska förhållande till kungen utvecklades, fick svaret att det gick alldeles utmärkt: ”Han kysser mig på kvällen och säger ´god natt , min vän´ och på morgonen säger han `Farväl, min kära´ och kysser mig till avsked. Räcker inte det”, undrade drottning Anna oskuldsfullt. En av tjänstekvinnorna påpekade försynt att med den takten skulle det dröja innan någon hertig av York föddes[5] och undrade om Anna aldrig diskuterat sexuella frågor med sin tyska hovmästarinna. ”Aldrig, Gud förbjude”, utropade drottningen indignerat. Ändå tycktes utvecklingen gå i rätt riktning från Annas synpunkt sett. Hon lärde sig alltmer engelska och de som kom i kontakt med henne ansåg henne vara en mycket bra drottning ur representativ synpunkt. Efter något halvår hände dock det som hänt så ofta förr: Kung Henrik förälskade sig i en av hustruns hovdamer. Nu glömde han raskt alla förutsatser att uthärda äktenskapet med Anna. Föremålet för Henriks nya lidelse var den unga och relativt obetydliga adelsflickan Katherine Howard. Hon var yngre än både Anna och kungens äldsta dotter Maria. När Henrik på sommaren 1540 började verka för skilsmässa från sin drottning(den tredje i ordningen), kunde Anna mycket väl ha opponerat sig. Men hon gick in på det förslag som framlades i stort sett utan protester. I fortsättningen skulle hon räknas som kungens ”goda syster” och ha företräde vid hovet framför alla, utom kngens hustru och barn. Hon tilldömdes också ett generöst underhåll, på villkor att hon stannade kvar i England. I det brev hon efter viss tvekan förmåddes att skriva till sin bror hertigen av Kleve, framhöll hon hur väl hon blivit behandlad men påpekade också att det kunde gå ut över henne om brodern gjorde svårigheter. Därmed var Annas tid som drottning över. Hon skulle tillbringa sjutton lyckliga år i England innan hon avled 1557. Ett tydligt tecken på hur väl den före detta drottningen smälte in vid hovet är den dans hon dansade med sin efterträdare vid nyårsfesten 1540-41, sedan kungen dragit sig tillbaka för kvällen. Denna scen utgör ett av de mer lustiga inslagen i berättelsen om Henrik VIII:s många äktenskap.[6]                             



[1] Uppgiften att nyårsfesten1540-41 hölls på Hampton Court kommer från Margaret Georges ”självbiografi” över Henrik VIII, del II ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989).  Georges skildring av julhelgen 1540-41 inleds på s. 249 och upptar flera sidor. Fraser uppger inte var Anna av Kleve och Katherine Howard dansade men jag utgår i detta fall från att Georgs uppgifter är korrekta.  
[2] Antonia Fraser ger närmast intrycket att Annas katolska mor hållit sin dotter i kloster i det egna hemmet, trots att hennes bror samtidigt uppfostrades  i humanisten Erasmus anda.
[3] Hur den tilltänkta bruden såg ut var mycket viktigt vid de europeiska hoven. Henriks far hade på sin tid tvingat sig in till den nyanlända Katarina av Aragonien för att få se henne före bröllopet med hans äldste son, trots att det stred mot spanska seder. Johan III av Sverige motiverade uttryckligen sitt giftermål med en svensk adelsflicka med att han på förhand visste hur hon såg ut och inte behövde förlita sig på ett porträtt(se Herman Lindqvist De vilda vasarna, en våldsam historia, s. 246). 
[4] Man får en känsla av att Henrik gav med sig i medvetandet om att ytterligare en ”avskedad” drottning skulle dra löje över både honom själv och hans rike. Med tanke på att kungen tidigare själv valt sina hustrur med ,inre minst enligt honom själv, flera negativa resultat kan man i efterhand knappast tycka att han hade skäl att beklaga sig.  
[5] Den vanliga titeln för den engelske kungens andre son
[6] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustru (svensk översättning 1995), kapitel 14-15.

tisdag 13 december 2016

Legendariskt decembermord


Hösten 1916 är Ryssland ett land i upplösning. Första världskriget rasar sedan två år och har lagt enorma bördor på folket. På många håll råder hungersnöd och de som har något tvekar at sälja det i städerna, vilket ökar matbristen också där. Demonstrationer och strejker blir allt vanligare. Motgångarna i kriget har blivit allt fler och tsaren, som för något år sedan tog högsta ledningen över armén, tycks fullständigt handlingsförlamad. Allt fler kräver att det ryska parlamentet, Duman, som bildats efter oroligheterna 1905, skall överta det högsta ansvaret för landets styrelse. Men tsaren, som ända sedan barndomen fått lära sig att en rysk härskares makt givits av Gud, vägrar. Många lägger skulden på tsarens tyskfödda hustru Alexandra. Alla vet att tsaren är beroende av henne och det misstänks att hon i hemlighet står i förbindelse med tyskarna. Den som framför allt utpekas är tsaritsans vän och förtrogne bonden Grigori Rasputin från Sibirien. Hans anhängare ser honom som gudsman och helbrägdagörare men samtidigt är han känd för sitt utsvävande liv och sin ständiga jakt på kvinnor. Många är övertygade om att han också har ett förhållande med Alexandra.  Släktingar, ministrar och dumaledamöter har upprepade gånger manat tsarparet att bryta med den egendomlige mannen men utan positivt resultat. På hösten 1916 ömskar många, särskilt monarkister, att Rasputin skall försvinna.  De ser det som enda möjlighet att hindra ett definitivt sammanbrott. I den situationen börjar en sammansvärjning planeras.[1]

Konspirationen mot Rasputin hade tre huvudorganisatörer, av vilka två tillhörde rikets absoluta topparistokrati; furstarna Felix Jusupov och Dimitri, kusin till tsaren.[2] De båda var mycket goda vänner och litade helt på varandra. Den tredje organisatören var dumaledamoten Vladimir Purisjkevitj I mitten av november 1916 höll denne ett tal i parlamentet, där han beskrev hur den onde Rasputin och tsaritsan Alexandra styrde landet mot undergången. Detta fick Jusupov att ta kontakt med honom. Då Purisjkevitj några dagar senare besökte Jusupovs hem mötte han furst Dimitri. De tre kom överens om att tillsammans befria Ryssland från dem i deras ögon farlige men även personligt motbjudande bonden. Genom en lycklig slump råkade en av Rasputins trognaste anhängare också vara god vän med Jusupov. Det blev därför relativt lätt för de sammansvurna att närma sig sitt offer, trots att denne var långt ifrån omedveten om att många ville se honom död. Enligt den plan som gjordes upp skulle Rasputin bjudas till Jusupovs palats i Petrograd under förevändning att furstens hustru ville träffa honom.  Väl där skulle han lockas att förtära vin och bakelser som preparerats med cyanid. När det kom till kritan drog sig Jusupovs unga hustru emellertid ur spelet och reste till familjens landställe på Krim. Jusupov, som kanske innerst inne var nöjd med att hans maka höll sig borta, bad henne då att skriva ett telegram med önskan att han skulle besöka henne vid Svarta havet den 16 eller 17 december, dvs vid den tid mordet skulle ske. Därigenom hoppdes han skaffa sig alibi för sin ”patriotiska” gärning. En ytterligare fördel för konspiratörerna var att den polisbevakning som normalt omgav Rasputin brukade tas bort på kvällen. Premiärminister Protopopov hade nämligen för vana att besöka sin ”medarbetare” varje kväll och önskade hålla deras möten hemliga. Rasputin själv hade dock ingen aning om saken.  Som sista förberedelse gjordes själva mordplatsen i ordning i källarvåningen till Jusupovs palats. Rummet förvandlades till en intimt stilig matsal med bekväma stolar ett bord, möbler från kejsarinnan Katarinas dagar och ett krucifix. Utifrån nåddes våningen genom en sidodörr, så att man lätt kunde få in Rasputin utan att någon behövde se det. En trappa ledde från källaren upp till de övre våningarna. Ungefär halvvägs upp i denna trappa fanns ytterligare en utgång.[3]
På kvällen 16 december 1916 klädde sig Rasputin i en blå skjorta med blomstermotiv, svarta sammetsbyxor och höga stövlar. Medan han väntade på att Jusupov skulle hämta honom lade han sig på sin säng för att vila. Han hade träffat flera vänner och anhängare tidigare på dagen och berättat att han tänkte besöka Jusupov, ”den lille”, som han kallade honom. Tsaritsans bästa väninna, Anna, hade rått honom att avstå: Hon ansåg att det vore förnedrande för Rasputin att på natten besöka folk som inte vågade träffa honom på dagen. Han lär ha lovat att inställa visiten men i så fall ändrade han sig.[4] Vid tolvtiden på natten ringde det på dörren till Rasputins lägenhet, lustigt nog en sidodörr precis som dörren till källaren i Jusupovs palats. Fursten önskade lika lite bli sedd hos Rasputin som Rasputin borde bli sedd hos fursten. Men det är svårt att dölja något helt och hållet. En stund senare såg en tjänsteflicka i Rasputins hushåll hur denne gick ut tillsammans med en man som hon igenkände som furst Jusupov. Hennes husbonde var nu iförd en päls och mössa av bäverskinn. De satte sig i furstens bil och åkte till palatset. Chauffören var i själva verket läkare och hade tillhandahållit det gift som var avsett att expediera Rasputin.  Samtidigt väntade de övriga konspiratörerna i palatset på sitt offers ankomst, som man kan anta både otåliga och nervösa.   Dimitri och Purisjkevitj var där men också andra aktörer, avsedda att spela biroller i nattens drama.  De höll sig emellertid alla dolda uppe i övervåningen.[5] När värden och ”hedersgästen” väl anlänt gick de båda tillsammans ned i källaren. Från våningen ovanför hördes grammofonmusik och röster. Jusupov förklarade att hans hustru hade fest, så de måste tyvärr vänta en stund på henne . Kanske Rasputin ville hålla till godo med lite förfriskningar så länge? Det fanns både bakelser och vin. Vad som nu följer är en av de mest legendariska och samtidigt dunklaste mordgåtorna i Europas historia. Enligt den klassiska versionen, som King återger och som bygger på Jusupovs och Purisjkevitj´ minnen, åt Rasputin först några bakelser som inte blivit preparerade med cyanid. Därefter åt och drack han av de förgiftade anrättningarna men, o fasa, giftet verkade inte! Jusupov sprang förskräckt upp till sina kumpaner, som rådde honom att låta Rasputin förtära ännu mer gift. Fursten gick tillbaka ned i källaren och började, för att hålla gästen lugn, spela gitarr för honom. Måltiden fortsatte, alltjämt ingen effekt av giftet. Den desperate världen sprang åter upp i övervåningen och man kom överens om att Rasputin skulle skjutas, som tur var hade man vidtagit försiktighetsmåttet att ta med skjutvapen. Jusupov gick åter ned i källaren, med en revolver som tillhörde Dimitri. Rasputin andades nu tungt. När fursten kom in reste sig Rasputin och började ivrigt titta i de många lådorna till ett skåp från 1700-talet. De båda männen växlade några repliker varpå Jusupov sköt ett skott mot Rasputin, som föll till golvet med ett skrik. Dimitri och de andra huvudaktörerna gick ned till Jusupov, alla övertygade om att verket var fullbordat Efter en stund lämnade de källaren, varpå Dimitri och de flesta andra lämnade huset. Endast Jusupov och Purisjkevitj var kvar.  Då fursten en stund senare gick tillbaka för att titta på liket och av någon anledning började skaka det, öppnades plötsligt Rasputins ögon och han såg på sin mördare med ett uttryck av ”djävulskt hat”.  Den nu halvt vansinnige fursten sprang upp i sitt arbetsrum, där Purisjkevitj satt, och ropade till denne: Skjut, skjut! Han flyr!” Rasputin hade nu hunnit ut på gården och först efter två skott lyckades dumaledamoten träffa den flyende, som föll i snön. Något senare kom Dimitri tillbaka och han och några andra av de sammansvurna körde iväg med Rasputins kropp, som de kastade i floden.
Radzinskij tar hål på de mer dramatiska delarna av denna berättelse. Att Rasputin inte påverkades av giftet berodde helt enkelt på att han inte åt av bakelserna. Vittnesmål från personer som kände honom, bland dem hans egen dotter, visar att Rasputin inte åt sötsaker. Han fick ofta sådana i present men avfärdade dem som ”smörja”. Att inte heller vinet tycks ha haft någon verkan kan ha berott på att giftlösningen var svag, detta trodde en del samtida. När Rasputin inte åt de preparerade bakverken blev han helt sonika skjuten, varpå man inväntade att gatorna skulle bli mer folktomma så att kroppen kunde forslas bort. När man efter några timmar kom för att hämta liket, vaknade Rasputin till liv och flydde ut på gården, där han åter blev skjuten.  En annan fråga gäller vem som tillslut tog livet av Rasputin. Enligt Jusupovs berättelse skall Dimitri ha lämnat huset i bil strax efter att Rasputin blivit skjuten första gången, nere i källaren. Vittnesmålet från två polismän, som hört skottet och ställt sig på post utanför palatset, visar dock att ingen bil lämnat platsen vid den tidpunkten. Sannolikt var Dimitri kvar under hela det makabra skådespelet och troligen var det också han som avlossade det dödande skottet. I motsats till Jusupov och Purisjkevitj var Dimitri militärt utbildad och en duktig skytt. Som medlem av familjen Romanov var han också den som hade det starkaste motivet att oskadliggöra den förhatlige man som så länge splittrat släkten och isolerat tsarparet från deras vänner.
Vem som än dödade Rasputin och vad som än kan ha hänt i furst Jusupovs palats natten till 17 december 1916, visade sig gärningen utan praktiskt värde. Syftet med mordet var, i synnerhet för Dimitri, att rädda monarkin och dynastin Romanov från en stor fara. Med Rasputin borta skulle alla åter sluta upp kring tsaren och denne skulle för sin del lyssna på klokare rådgivare än förut. Men det ryska kejsardömet var så förruttnat, kritiken mot systemet så stor och förlusterna i kriget så fruktansvärda att mordet på en enskild man var till ingen nytta. Tre månader efter Rasputins död var tsaren störtad och tsardömet upplöst i revolution.[6]                                   



[1] Den följande redogörelsen bygger i stort sett på Edvard Radzinskijs bok Rasputin, Rysslands svarte eminens (Svensk översättning  2004)), kapitel 14-15.  
[2] Genom sin systers giftermål var Dimitri också svåger till prins Vilhelm av Sverige och morbror till Lennart Bernadotte. Det kan tilläggas att Maria Pavlovna under åren i Sverige en tid bodde på Capri hos den svenska drottningens läkare och förtrogne Axel Munthe Enligt vad hennes son Lennart skriver i sina memoarer uppgav Maria för honom att Munthe vid ett tillfälle varit "grovt närgången" mot henne. Detta skulle ha varit en viktig anledning till att Maria lämnade Sverige. Händelsen ska ha utspelat sig någon gång 1912-13. Vare sig historien är ann eller inte kan man undra om storfurst Dimitri hört rykten om systerns upplevelser på Capri och hur detta i så fall påverkat hans handlande ifråga om Rasputin. 
[3] Rummet är numera museum.
[4] Greg King å sin sida uppger i Den sista kejsarinnan (svensk översättning 1994), att Anna visserligen fann tidpunkten underlig men inte sade något till Rasputin(  Angående Kings beskrivning av mordet och förspelet till det s.308-312.
[5] Trots att både Jusupov och Purisjkevitj i sina berättelser förnekar att några kvinnor var inblandade i mordet , är Radzinskij övertygad om att så var fallet. Det finns vittnesmål som anger namn på kvinnor som besökt Jusupov samma natt., bland dessa en styvsyster till storfurst Dimitri. Eftersom Rasputin bjudits till palatset under förevändning att träffa  Jusupovs hustru, som ju inte var närvarande, måste några kvinnor ha vistats i palatset, om inte annat så för att avleda  misstankar om en fälla, menar Radzinskij.
[6] Storfurst Dimitri erkände senare att mordet begåtts i ett anfall av ”patriotiskt vansinne”. Man kan på sätt och vis jämföra mordet på Rasputin med attentatet mot Hitler 20 juli 1944. Båda attentaten begicks av aristokrater som önskade rädda sitt land från total förintelse och bägge begicks i slutet av ett katastrofalt krig. Även om mordet på Rasputin lyckades, i motsats till 20 juliattentatet, visade sig också båda vara utan praktiskt värde.

söndag 4 december 2016

Tsaren och bonden - Berättelse från Ryssland 1913



Rummet gav inte något storslaget intryck. Det var ganska litet och där fanns bara ett fönster, framför vilket ett skrivbord var placerat. På väggen hängde en bild av en katedral och kring ramen hade någon virat band. I fönstret stod en kristusbild och också kring denna hade man hängt band. Däremot fanns det inga ikoner i rummet, vilket kunde förefalla underligt med tanke på att de flesta ryska hem var rikligt försedda med sådana. De som kände till ryktena om våningens ägare skulle dock inte ha blivit förvånade över bristen på ikoner; det var känt att medlemmarna av piskarsekten inte brukade ha ikoner i rummet medan de däremot gärna hängde band kring sina kristusbilder. Den spartanska inredningen i rummet var mer oväntad för den som inte varit där tidigare men å andra sidan kände till vad som berättades om ägaren. För att vara den mäktigaste mannen i landet tycktes han leva ovanligt enkelt. Det enda i rummet som verkade präglat av en viss elegans var bädden, över vilken en silkesmatta i många färger hade lagts och det fickur med Rysslands örn på locket som låg på skrivbordet. Där låg också en vackert inbunden bok. Bredvid sängen stod ett handfat. I rummet fanns också två stolar, den ena med armstöd den andra utan. För tillfället var runnet tomt, så när som på två unga kvinnor sysselsatta med att städa. Från hallen utanför hördes ett sorl av röster.

”Så många som har samlats”, sa den ena kvinnan plötsligt, ”och nästan inga män”.

”De tål honom inte eftersom han lägrar deras hustrur”, svarade den andra med ett litet leende.

”Det är inte så trevligt att arbeta här”, sade den första. ”Man hålls för hora om folk får reda på det”.

”Nå”, svarade den andra, ”det är fina damer som är villebrådet. Vi är av samma släkte som han, så oss rör han inte”.

”Nä, vad ska den som är älskare åt en drottning med bondkvinnor”, sade kamraten i vårdslöst nonchalant ton.

Den andra kvinnan höjde handen som för att mana till tystnad men den första lät sig inte rubbas.

”Det är ändå något egendomligt och galet med det förnäma folket här i Petersburg. Alla bedrar varandra: Drottningen ligger med Rasputin, tsaren med sin hustrus väninna och de säger att änkedrottning Maria är förälskad i furst Jusupov, som är sodomit och vill göra tsarens kusin Dimitri till sin hjärtevän, medan han bara har ögon för sin syster. Dessa människor ska vi hylla som om de vore gudar, men om vi beter oss på samma sätt hängs vi som förbrytare. Ja, ja, så galen är världen”.

För att hejda ordströmmen vände sig den andra kvinnan mot boken på bordet: ”Har du sett, han har skrivit ner sina tankar här”, sade hon.

”Nä, det måste jag läsa!” utbrast den talföra kvinnan och gick fram till bordet. Hon öppnade boken på måfå och började läsa högt:

När man om morgonen står upp både talar vågorna och stänker och gläder! Och solen glittrar i havet och människosjälen glömmer allt och ser på solens glans!

Kvinnan hejdade sig i sin läsning: ”Vad ska det betyda, är han från sina sinnen?”

”Det är en berättelse om hans färd till Jerusalem, svarade den andra. ”Hör vad han skriver om Kristi grav. Hon började i sin tur läsa högt:

En sådan känsla förnam jag då att jag ville vara god mot alla och en sådan kärlek till människorna att alla ter sig som helgon. Där vid Graven ser man alla människor med sitt andliga hjärta”.

”Att han ändå kunnat skriva sådant”, sade kvinnan sedan hon slutat läsa.

Kamraten fnös föraktfullt: ”du tror väl inte att han skrivit det där själv. Det är någon av hans beundrare som gjort arbetet. Han kan ju knappt skriva ett brev”.

Utan att de båda kvinnorna märkt något hade under de sista replikerna i samtalet två personer kommit in i rummet. Den ena var en kvinna med barskt utseende och grå ögon som satt brett isär. Hon var ganska kort till växten men inte mager, snarare lite fyllig. Kring huvudet bar hon en vit huvudduk. Hennes följeslagare var en kraftig och bredaxlad man med ett väderbitet ansikte som visade att han var van vid utomhusliv. Näsan vanställdes av koppärr och håret var långt och vårdslöst kammat. Även det långa, mörkbruna skägget gav ett intryck av vanvårdnad. Det var tovigt och man kunde tydligt se rester av sås och kött i det. Om utseendet var en bondes tycktes klädseln tvärtom definiera mannen som borgare eller lågadelsman. Han bar en silkesskjorta med rött skärp och de randiga byxorna var av västeuropeiskt snitt. På fötterna hade han mjuka tofflor, som gav honom en tyst glidande gång och tillät honom att komma nära andra utan att någon hörde det. Mannen såg kort sagt ut som om han stammade från det lägre folket men på senare år lyckats sega sig upp i överklassen. Det mest frapperande hos honom var emellertid de gråblå ögonen. Ena stunden tycktes de drömmande och frånvarande, som om de skådade något fjärran mål osynligt för andra människor. I nästa ögonblick blev de skarpa och vaksamma och gav omgivningen intrycket att de höll på att tränga ut ur sina hålor. Dessa ögon dominerade ansiktet i så hög grad att de påverkade andra människors bild av sin bärare. Då de var vilande och blicken inåtvänd tycktes mannen vara en världsfrånvänd person som ingav anhängarna respekt och tillgivenhet, medan motståndarna snarare tyckte sig se en visserligen inte fullt normal men ändå ofarlig människa som man egentligen inte behövde ta större notis om. I de stunder då blicken blev skarp och iakttagande greps alla som såg förändringen av bävan; vännerna trodde sig skåda en profet och sträng domare som kommit från himmelen för att döma dem, fienderna såg en galning eller satyr som stod beredd att krossa allt i sin väg. Sådan var den vid denna tid redan legendariske Grigori Rasputin, som bara för några år sedan varit en fattig, okänd bonde från Sibirien men som nu i vida kretsar ansågs ha större makt än landets envåldshärskare, tsar Nikolaus II.

Kvinnan i Rasputins sällskap tjänstgjorde som hans hushållerska. Hon hade tidigare levt i ett sibiriskt kloster där man hållit henne för galen eftersom hon regelbundet drabbats av hysteriska anfall. Under sina mångåriga pilgrimsvandringar hade Rasputin en dag kommit att besöka klostret och sammanträffat med kvinnan, som sedan dess ansågs botad från sin sjukdom. Hon hade följt honom till Petersburg där hon nu hade till uppgift att hålla viss uppsikt över dem som besökte hennes husbonde och bedöma om de borde få tillträde till den berömde profeten och helbrägdagörarens bostad. I likhet med de flesta trotjänare av detta slag hyste hon en oinskränkt beundran för sin arbetsgivare och såsom ofta är fallet betraktades hon av dem som besökte hennes herre som något slags vakthund, vilken helst skulle ha flugit dem i strupen. Detta gällde naturligtvis i första hand främlingar som kunde misstänkas ha kommit enbart av nyfikenhet. De som tillhörde Rasputins inre krets såg hushållerskan som en syster i tron och behandlade henne med närmast gudomlig vördnad, medan hon i sin tur såg dem som husbondens goda vänner vilka alltid skulle ha tillträde till hans hem.

När hon nu såg de båda tjänstekvinnorna läsa berättelsen om Rasputins vallfärd till Jerusalem och hörde deras kommentarer om skriften blev hushållerskan mycket förgrymmad. Utan att bry sig om att tillkännage sin närvaro genom något ljud som kunde ha förvarnat om hennes ankomst utbrast hon: ”Skäms ni inte att stå och läsa husbons papper!” De båda kvinnorna ryckte till och vände sig om. Då de såg Rasputin och hushållerskan bleknade de märkbart.

”Så, så”, sa Rasputin lugnande: ”Mina skrifter är till för alla”. Han log mot de båda kvinnorna: ”Nå, mina duvor, vad tycker ni om min bok?”

Då tjänarinnorna beredde sig att uttrycka sin stora beundran för verket avbröt hushållerskan: ”Jag hörde hur ni talade om fader Gregoris vänskap med Hennes majestät. Det där är saker som ni inte förstår”.

Rasputins ansikte mörknade: ”Går jag inte säker för skvaller i mitt eget hus”, mumlade han: ”Som om folk inte talade tillräckligt om vår lilla moders vänskap för mig! Gå ut härifrån ni båda”, tillade han med höjd stämma vänd till de båda tjänarinnorna. ”Vi får talas vid senare om detta”. De båda kvinnorna gick hastigt ut ur rummet.

Rasputin suckade djupt och vände sig till hushållerskan: Aklina Laptinskaja”, sade han, ”Det är tungt att vara kallad av Gud att predika bland människorna, ty de förstår inte vad man säger dem och tolkar ens ord som vore de verk av Satan själv”.

Hushållerskan såg på sin herre med värme: ”Alla era trogna vet att ni endast vill deras bästa”, sade hon lugnande.

”Jag har många fiender och utan synd är jag sannerligen inte”, svarade Rasputin. ”Människorna inser inte att synden är en del av vårt arv och att den som förnekar detta gör sig skyldig till högmod, den värsta synden av dem alla”.

Han stod tyst en stund och frågade sedan: ”Vad sa de om mig och vår moder tsaritsan?”

”Att ni ligger med henne”, svarade Aklina rättframt.

”Det är skamligt”, mumlade Rasputin; ”hon skulle aldrig bedra sin man”. Han tycktes ett ögonblick försjunken i bittra tankar. Sedan ljusnade han och frågade i en ton som uttryckte både förväntan och nyfikenhet: ”Vilka söker mig i dag?”

”Det är några kvinnor som inte varit här förr”, svarade hushållerskan ”och så är det några suplikkanter som ber om befordran i förvaltningen. Annars är det de vanliga; fröken Golovina, herrskapet Pistolkors och Vyrubova”.

”Vyrubova”! utropade Rasputin, ”ta genast in henne hit” . Hushållerskan skyndade ut.

Någon minut senare inträdde en kvinna av medelländ med runt ansikte och stora, troskyldigt blå ögon. Det låg något mjukt och behagfullt över hennes väsen som vanligen attraherade dem som träffade henne för första gången, utan att de egentligen kunde säga vari detta tilldragande bestod. De som kände henne närmare hade emellertid svårt att ena sig ifråga om hennes utseende och karaktär. Det fanns de som kallade henne vacker för hennes blåa ögons skull, medan andra sade att hennes fullmånsansikte gjorde henne ful. Då somliga betecknade henne som naiv och oskyldig menade andra att hon var intrigant och härsklysten. Liksom Rasputin stod hon de högsta kretsarna i landet nära och var särskilt god vän med kejsarinnan, som betraktade henne som sin närmaste förtrogna. I motsats till Rasputin var Anna Vyrubova av förnäm börd. Hennes släkt hade tjänstgjort i förvaltningen i generationer och det sades att hon rentav hade kejserligt blod i ådrorna, men om detta var sant visste ingen säkert.

”Ania”, utbrast Rasputin och kysste henne passionerat på kinden, ”vad är det som för dig hit”?

Han hejdade sig och nickade långsamt, som tyckte han sig förstå orsaken till hennes närvaro. ”Ber man mig att komma”, frågade han lågt.

”Nej, nej”, sade Anna hastigt, ”allt är väl i palatset”. Hon böjde sig fram och viskade något i Rasputins öra.

Denne såg förvånad ut och tycktes blekna något. ”Säg att jag skall ta emot honom”, sade han, ”men jag måste få tid att göra rent hus här, ge mig tio minuter”. Anna Vyrubova nickade och avlägsnade sig utan att säga något mer.

 Då han blivit ensam kallade Rasputin åter på sin hushållerska och sade till henne: ”Få bort alla som står därute. Kasta ut supplikanterna handgripligt om det är nödvändigt. De våra kan stanna, men se för fasen till att ingen av dem står ute i hallen och skräpar på en stund. Det kommer fint folk som inte får bli sedda”. Utan att begära någon förklaring gick trotjänarinnan ut i hallen för att efterkomma sin herres befallning. Efter några minuter hade besökarna lämnat våningen. Endast de trognaste anhängarna; ”de våra”, var kvar men hade förts in i det rum där de regelbundet brukade samlas för att dricka te och lyssna till ”gudsmannens” förkunnelse. Om någon sett Rasputin i detta ögonblick skulle han förmodligen ha gissat att denne var offer för stridiga känslor. Ansiktsuttrycket tycktes på en gång triumferande och oroligt. ”Så, Han kommer till mig en gång”, mumlade han, ”men vad vill han här? Han vet vad folk skulle säga om de fick reda på det. Nå, vore det något obehagligt hade Ania berättat det; den mannen vågar aldrig riskera att komma med dåliga nyheter på egen hand”.

När ytterligare några minuter hade gått hördes steg och låga röster utifrån hallen. Ett ögonblick skymtade Vyrubovas ansikte i dörröppningen och strax därefter trädde en man in i Rasputins rum. Omedelbart därpå stängdes dörren tyst bakom honom. Besökaren bar en grå kappa med huva som dolde ansiktet.  Han var ganska kort till växten men hållningen var rak och obesvärad som hos en vältränad soldat. På samma gång låg det något resignerat och undanglidande över mannen, som om han i ena ögonblicket med kommandoröst kunde befalla civilister att flytta sig ur vägen för honom för att i nästa stund lågmält be om ursäkt för att ha trängt sig på. Då han nu lät huvan falla avslöjades ett ansikte som förstärkte det allmänna intryck av dubbeltydighet som hållningen förmedlade. Han log ett varmt och glatt leende, som om han var förtjust över att befinna sig i detta hus men blicken verkade samtidigt sorgsen och grubblande och det fanns spår av åldersrynkor kring ögonen. Håret var svart och tillbakastruket men mustaschen hade börjat gråna trots att mannen ännu var i 40-årsåldern. Den som utifrån detta ansikte och denna hållning sökte skaffa sig en uppfattning om karaktären tvingades konstatera att uppgiften var vansklig. Om han varit klädd som en tiggare kunde man ha gissat att han tillhörde en förnäm familj som kommit på obestånd och förlorat sina ägodelar så att bara värdigheten återstod, förenad med ett djupt vemod över gångna dagars härlighet. Rasputin vände sig mot besökaren och log: ”Välkommen i mitt hus, broder och härskare”, sade han.

Tsar Nikolaus II av Ryssland log tillbaka. ”Jag antar att du undrar varför jag kommit, Grigori”, sade han, ”men jag måste få tala med dig ensam”. Rasputin visade på stolen med armstöd vid skrivbordet: ”Sitt då ned, käre vän och låt oss talas vid”.  De båda männen satte sig mitt emot varandra, så att tsaren hade ryggen åt dörren medan hans värd vände ansiktet mot den. Efter någon minuts tystnad började Rysslands självhärskare tala med låg stämma, som skämdes han över sina ord: ”Jag har sagt Sazonov att vi inte vill ha krig. Montenegros kung får snart besked om det”. Rasputin nickade gillande och tog på sig en min som om han velat uppmuntra ett barn som gjort bra ifrån sig i skolan. ”Det är väl, broder”, sade han. ”Jag har många gånger sagt dig att Balkan inte är värt en enda droppe av dina undersåtars blod”.

Tsaren drog efter andan och tycktes samla mod: ”Mina ministrar och mitt folk knotar. Man anklagar mig för svek mot våra slaviska bröder och Nikolasja säger att jag styrs av en simpel bonde”. Ett ironiskt leende drog över Rasputins ansikte. ”Så baktalas allid de förnuftiga”, sade han. ”Din fars kusin var en gång min vän, som du väl vet. Men sedan jag började säga annat än vad hans familj ville höra har han varit ilsken på mig”. Dessa ord syftade på den legendariske storfursten Nikolaj Nikolajevitj, som var högste befälhavare för den ryska armén. Några år tidigare hade denne varit en av dem som genomdrivit öppnandet av ett ryskt parlament, något som tsaren och i synnerhet hans gemål hade svårt att förlåta. Storfurstens hustru och svägerska var döttrar till Montenegros kung Nikola och de försummade aldrig ett tillfälle att tala för sin faders expansionspolitik på Balkan inför tsaren och hans ministrar. En gång i tiden hade de understött Rasputin i hans försök att komma i maktens närhet men sedan hans ställning blivit så stark att han hotade att konkurera ut dem ur tsarparets gunst hade de slutit sig till hans motståndare. Därför betraktades de numera med yttersta misstänksamhet av den inre hovkretsen.

Rasputin satt tyst ett ögonblick och såg ut att begrunda vänskapens förgänglighet. Därefter sade han lugnt: ”Den som följer Guds bud behöver inte ängslas för de okunnigas skrän”. Åter inträdde tystnad. Så talade tsaren på nytt: ”Om jag nu följer Guds bud, som du säger, varför går mig då allt emot? Varför fick min hustru en sjuklig son efter tio års väntan på en arvinge, varför dräptes mina undersåtar då de sökte mig med fåfänga men ärliga önskningar på torget framför mitt palats, varför sänktes min flotta i kriget mot Japan och varför kallas jag för mördare och tyrann då jag endast önskar mitt folks bästa?” Rasputin spände ögonen i sin gäst som för att utgrunda dennes innersta tankar. ”Önskar du ett uppriktigt svar på din fråga”, sade han lågt. ”Jag kan säga dig allt men det blir inte angenämt att höra.” Tsaren tycktes tveka, så nickade han stilla. Hans värd drog efter andan och började sedan tala med en stämma som blev högre ju längre han fortsatte.

”Din ätt är fördömd, Nikolaus Alexandrovitj. Under de 300 år ni härskat över Moder Ryssland har ni utgjutit hennes blod i sådan mängd att jorden inte längre förmår suga upp det. Alla regenter har blodröda synder på sitt samvete och stunden har kommit för släkten Romanov att sona dessa förbrytelser. Du blir den siste Romanov på tronen”. Vid dessa ord bleknade tsaren, men han svarade behärskat: ”Jag har aldrig utgjutit blod med vilja. Ingen sörjer mer än jag blodbadet 1905”. Rasputin nickade bekräftade: ”Nej”, sade han ”Du har inte förbrutit dig mot Gud. Det är endast okunnigt folk som baktalar dig, liksom jag själv baktalas. Försoningsoffret är alltid rent och utan lyte”. ”Men min familj har bara verkat för Rysslands storhet”, invände tsaren. ”Även om vi ibland gjort ont har vi alltid kämpat för landets bästa. Det är familjen Romanov som gjort Ryssland till den världsmakt det nu är”.

”De stora härskarna i din släkt är också de största syndarna”, svarade ”gudsmannen”. ”Tsar Peter, som ni kallar stor därför att han hade framgång, dödade sin son och spärrade in modern i kloster och på stupstocken spådde tronföljarens vänner evig hämnd från Skaparen tills den dag då ätten utslocknade. Varför tror du att din sjuke gosse fått hans namn? Katarina dräpte sin make för att nå tronen som rätteligen tillhörde sonen Pavel och Pavel själv dräptes som ett slaktdjur på sin sons önskan. Nikolaj I, din förfader, besteg tronen i sina undersåtars blod och när oförståndiga människor dräpte din farfar, utgöt din fader än mer blod för att hämnas på dem som ej förmått motstå djävulens locktoner och likväl endast trodde sig tjäna sitt lands intressen. Undrar du över Guds vrede mot din släkt?”

Tsaren svarade först inte på denna långa utläggning. Han tycktes begrunda vad Rasputin sagt och mumlade slutligen: ”Skulle det då vara sant som jag fruktat så länge, att jag utsetts till offerlamm av ödet. Varför skall jag lida för fädernas missgärningar när jag inte själv önskat någon varelse ont och om min familj förlorar tronen, vad händer då med mina barn”? Rasputin tvekade och hans blick tycktes plötsligt flackande och osäker. Tillslut sade han lågmält: ”Det tänker jag inte säga dig, olycklige furste. Var nöjd med vetskapen att ditt och de dinas rykte kommer att upprättas en dag, ty efterträdarnas grymhet skall framhäva din godhet för folket”.

Tsaren satt tankfull ett ögonblick, men så genomgick hans ansikte en förändring. Det var som om en glöd tändes i ögonen och man såg något av den kraft och beslutsamhet som gjort det möjligt för ätten Romanov att i 300 år härska över ett stort, mäktigt och mångkulturellt rike. Då han åter började tala var stämman myndigare än förut, som om han erinrat sig den aktning han var skyldig sig själv, sin släkt och sitt kall som kejsare. ”Det är stora ord från en enkel bonde”, sade han i lugn ton. ”Vet du hur många som skyller mina olyckor på dig, som upprepar för mig att allt ska bli gott igen om jag förvisar dig från hovet. Mina gamla vänner har övergivit mig för din skull, min hustru träffar knappt sin syster mer för att hon talar illa om dig och ändå är min svägerska mer from än mången annan i släkten, medan hela Ryssland talar om din sedeslöshet. Ändå för du ett språk som en profet: vem ger dig rätt till sådant!”

”Mina ord kommer från Herren”, svarade Rasputin i samma lugna ton. ”Det står dig fritt att tro dem eller inte, men minns att du förnekar Gud om du förnekar mig”.

”Andra säger att du är djävulen själv”, svarade tsaren och nu kunde man spåra en underton av vrede i hans röst. ”Jag blir tvungen att förvisa dig på nytt och om du återvänder utan mitt uttryckliga tillstånd skall jag låta arrestera dig som en förbrytare”.

Rasputin förändrade inte en min. ”Som du önskar, gode konung”, sade han. ”Jag reser till Sibirien på en tid och njuter friden i min by, där bönderna tar födan från den svarta jorden och det fria vattnet. Men vi ses igen den dag när du behöver mig, ty även om tsar Nikolaus icke älskar Grigori sviker han ej sin son och sin gemål”.

”Är du så säker på den saken”, replikerade tsaren lugnt. Den andre reste sig och såg på sin gäst ett ögonblick. Därefter sade han, med på samma gång allvarlig och mjuk stämma: ”Så säker som på solens värme och snöns kyla”. Plötsligt reste sig tsaren och log över hela ansiktet. När han åter talade var rösten varm och tillgiven. ”Jag hör att du känner mig och du har rätt. Det band som finns mellan oss brister inte och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för vad du gjort för min familj och mig”. Rasputin lade sin hand på gästens axel och svarade i samma ton: ”Du vet, Nicky min vän, att jag älskar både dig och Alix[1]. Att lindra er sons plågor och se er ångest dunsta bort är den största nåd som Gud kan skänka mig”.

De båda männen omfamnade varandra spontant och stod sedan en stund och betraktade varandra under tystnad. Slutligen drog Rysslands överhuvud efter andan, gjorde en nickande rörelse med huvudet som för att bekräfta ett fattat beslut och sade i konstaterande ton: ”Du reser alltså härifrån på en tid men stanna inte borta alltför länge. De saknar dig så när du inte kommer”. Rasputin smålog utan att svara. Det var svårt att säga om ansiktet uttryckte värme eller nedlåtenhet eller kanske båda känslorna samtidigt. ”Har du mer att säga mig”, frågade han slutligen”.

”Nej”, svarade tsaren”. ”Jag måste gå innan någon får veta att jag varit här”. Rasputin gick fram till dörren, öppnade den och gjorde ett tecken med handen. Vyrubova kom in och hjälpte tsaren på med den kapuschongförsedda kappan. Därpå avlägsnade de sig utan ett ord.

Sedan han blivit ensam stod Rasputin en stund vänd mot fönstret, förlorad i tankar. ”Å, min käre konung”, mumlade han: ”Vore du lika klok som du är godhjärtad skulle vårt land blomstra”. Han sökte klarlägga för sig själv vad han kände för mannen som just lämnat honom. Tsarens svaghet var av det slag som kommer omgivningen att önska att de kunde ge sitt bistånd och sin tröst, om de bara visste hur de skulle göra. Han låtsades aldrig vara starkare i begåvning än han var, vilket i sig är bevis på en klokhet som få bland denna världens härskare besitter. I stunder då allt var bra kunde ingen vara trevligare att umgås med en Rysslands tsar. Man kände att hos honom fanns en värme som inte begärde bättre än att få visa sig och dela med sig av sin glädje över tillvaron till omgivningen. Att se honom tillsammans med familjen var en sann glädje för den som förstod vad kärlek ville säga. Då han lekte med sina barn eller smekte sin hustrus kind tyckte man sig stå inför den personifierade godheten. Hans ständiga behov av bekräftelse och hjälp i sitt kall som självhärskare var å andra sidan så påtagligt att de som vistades i hans närhet en längre tid lätt fylldes av nedlåtenhet och en sorts förakt och började fundera på hur de bäst skulle kunna dra nytta av sin härskares osjälvständighet. Rasputin kunde aldrig riktigt besluta sig för vilken roll han själv spelade vid hovet; sin konungs hjälpare i svåra stunder, eller hovmannen av låg härkomst som gjorde allt för att vinna den svage härskarens gunst och dra största personliga fördel av det. Han tyckte om att skryta med de förmåner som hans ställning gav; om inte i form av utmärkelser så åtminstone i form av kläder som mera anstod en adelsman än en bonde. Då han om nätterna satt på någon restaurang kunde han briljera med sin nära vänskap med ”den gamla flickan” och njuta av tanken att alla som hörde honom förstod att han syftade på Rysslands kejsarinna, den mäktigaste kvinnan i både Europa och Asien, ja kanske i hela världen. Rasputin visste att han var okränkbar. Ingen skulle kunna förvisa honom från hovet, inte ens tsaren. ”De saknar dig så när du inte kommer”, hade han sagt nyss. Hustrun och sonen var honom alltför kära för att han skulle kunna befalla en man som de älskade och litade på att ge sig av för alltid. Nej, om också Rasputins politiska makt inte var så stor som de flesta trodde var hans ställning vid hovet garanterad så länge tronföljaren och kejsarinnan var i livet, vilka dårskaper han än gjorde sig skylig till.

Men då han satt hos tronföljaren och såg hans pinade ansikte och de stora blå ögonen som vädjade om hjälp när sjukdomen ansatte honom, fylldes Rasputin av medlidande med både pojken och föräldrarna  och önskade endast att få ställa de gåvor Gud förunnat honom i deras tjänst. Han älskade att berätta vackra sagor från det väldiga Ryssland för dem och se hur lugnet återvände i deras sinnen. I sådana stunder kände han sig som en vilken i Kristi efterföljd fått gåvan att återföra de döda till livet och sprida kärlekens bud bland människorna. Det var för övrigt i samband med en smärtsam förlust han fått sin gåva. En dag, då de lekte vid flodstranden hemma i byn, hade hans bror Andrej och han själv fallit i vattnet. Grigori, som då var tio år, räddades men den två år yngre Andrej drunknade.

Grigori hade legat sjuk länge. Han hade yrat och ropat efter brodern och man väntade att också han skulle dö. Men en natt kom en vacker kvinna, omstrålad av ett överjordiskt ljus, till hans bädd och talade till honom. Han mindes ännu hur hon sett på honom med skarp blick och med ljus, sjungande stämma sagt: ”Stig upp ur din säng och var åter frisk. Jag och min son skall följa dig på din väg och du skall se vad sanning är och predika den inför folket. Ja, också furstarna skall lyssna till ditt tal”. Sedan hade hon skrattat, visat honom sitt gyllne hår och kysst honom till avsked. Efter den natten hade pojken förändrats. Från att ha varit en leklysten rackarunge hade han blivit grubblande och inåtvänd. Han kunde se var försvunna saker fanns och avslöja vem i byn som stulit en hacka eller en häst från sin granne. Efter några år hade kvinnan från drömmen sökt upp honom ute på åkern och befallt honom att ge sig ut på pilgrimsfärd. Han hade åtlytt henne, vandrat runt till olika kloster och samlat kunskap om Gud och hur han bäst borde dyrkas. Nu var han en kraft att räkna med i den ryska staten, visserligen inte allsmäktig som folk trodde men den som är oumbärlig för sin härskare får oundvikligen inflytande i hans rike. Rasputin log för sig själv vid den tanken. Han funderade på nytt över om han var en inställsam hovman eller en hjälpare sänd av Gud. Nå, vem kunde med säkerhet säga vilket öde som väntade honom och vilken roll vederbörande fått sig tilldelad här på Jorden? En del kallade tsaren en ängel, andra sade att han var den blodigaste härskare Ryssland haft genom tiderna. De som kände tsarritsan berömde hennes charm och godhet, medan andra sade att hon var högdragen och stel. Vem visste vilken av dessa åsikter som skulle segra inför framtiden. Han misstänkte att den slutgiltiga domen över honom själv inte heller skulle vara lätt att fälla, frågan var om det någonsin skulle lyckas. Rasputin kastade en blick ut på gården och observerade två män i mörka rockar. Han visste att de var polisagenter som hade till uppgift att bevaka honom; om de var hans livvakter eller vaktare var en annan fråga. Han suckade för sig själv. Så vände han sig inåt rummet och ropade med hög röst: ”Aklina! Hushållerskan uppenbarade sig genast. ”Jag reser till Sibirien på en tid”, sade Rasputin kort. ”Packa mina saker”.

Aklina tycktes orolig. ”Var det tråkiga nyheter, fader”, frågade hon. Hennes husbonde smålog: ”Nej, min vän”, sade han. ”Man vill att jag lämnar Petersburg tills vidare, men min ställning hotas inte. Han teg en stund och tillade sedan: ”I min hembyggd råder frid. Gud är god som låter mig lämna världens larm och vistas bland de mina”. Hushållerskan bleknade: ”Tänker ni inte återvända”, viskade hon. ”jo”, svarade Rasputin, ”det är min plikt att göra det, men det är en välsignelse att lämna hovet en tid. Det mörknar kring oss alla, Aklina Laptinskaja. Vi måste bereda oss på stormar som kanske krossar allt vi levt för”. Aklina svarade inte. Hon visste att man aldrig skulle ställa frågor när fader Grigori talade på detta sätt. Hon sade endast: ”Vill ni inte träffa damerna som sitter i vardagsrummet, de längtar efter att få höra er tala”.

Rasputin log ett strålande leende. ”Jag skall komma”, sade han. Och med sin trotjänarinna som förtrupp lämnade han det lilla rummet och gick för att tala till sina trogna som samlats i vardagsrummet.

Också tsaren var försänkt i tankar då han och Rasputin skilts åt. Han grubblade över denne egendomlige man som då de möttes tycktes vara pålitligheten själv, men som ofta fick något demoniskt över sig då man tänkte på honom. Mycket av denna osäkerhet hade naturligtvis sin rot i att mannen var dubbel till sin karaktär. Han kunde framstå som helbrägdagörare ena dagen och som alkoholiserat svin och förförare den andra. Tsaren avskydde folk som uppförde sig ohövligt och simpelt i sitt umgänge med andra människor och denne bondes beteende då han supit var sådant att en något så när anständig människa måste ta illa vid sig. Då bortsåg man ändå från de minst sagt anstötliga uttalanden karln tillåtit sig om sitt lands kejsarinna och hans oförsiktiga hantering av de brev hon skrivit till honom. Tsaren visste att endast Rasputin kunde tillåta sig något sådant. Om någon annan agerat så skulle hans hustru ha krävt förvisning från hovet, kanske fängelse. Han själv insåg i stunder av klarsyn att många av dem som sökt upp honom och bett honom förvisa Grigori, vilket ofta kostat dem ställning och rang, haft goda skäl för vad de sagt. Men samtidigt var det omöjligt att bortse från den trygghet denne man spred omkring sig när han ville. Hur många gånger hade inte ”baby”, som de kallade sin son och arvinge, fallit i djup, lugn sömn sedan ”fader Grigori” suttit vid hans säng, talat till honom med sin mjuka stämma och sett på honom med en blick full av ömhet. Hur ofta hade inte ”sunny”, som tsaren kärleksfullt kallade sin hustru, befriats från sin oro för pojken och för det land han en dag skulle ärva efter ett samtal med denne man, med smutsigt hår och ovårdat skägg. Men denna dubbelhet var inte det enda problemet med Rasputin. Hans närvaro utgjorde ett synligt bevis på tsarens egen otillräcklighet. En annan man gav hans son och hans hustru den trygghet han själv inte kunde ge när sjukdomens plågor marterade pojken och fick modern att vrida sina händer i förtvivlan. Det hade hänt att han gråtande sprungit ur rummet helt enkelt för att han inte stått ut att se hur de båda led. Hans hustru var otvivelaktigt en stark människa men också hon behövde naturligtvis hjälp då pojken var sjuk och Rasputin ägde kraft att inge henne lugn och förtröstan, som hon i sin tur förmedlade till sin make. Ibland undrade tsaren om det var sonen eller hustrun som Rasputin i första hand ”botade”. Var det Rasputins krafter som alltid fick Alexeis blödningar att upphöra eller överförde modern det lugn Rasputin ingav henne till sonen, vilket i sin tur fick hans plågor att upphöra. Några få invigda läkare hade tänkt i de banorna och försökt påvisa att Rasputin egentligen inte hade så mycket med saken att göra utan att moderns tillförsikt betydde mest. Men detta var oväsentligt för tsaren. Det viktiga var att Rasputin var istånd att inge oroliga och sorgsna människor hopp och tillförsikt och så länge han använde sin förmåga till gagn för den kejserliga familjen skulle Rysslands självhärskare vara beroende av denne bonde från Sibirien. Visst var det plågsamt att se hur en annan utförde den uppgift som borde åligga honom själv i egenskap av make och far men tsaren accepterade sin oförmåga, på samma sätt som han för länge sedan accepterat sin oduglighet som härskare. Han förstod bara inte varför Gud ständigt lade nya prövningar på honom och varför hans familj måste drabbas så hårt. Var det för mycket begärt att de skulle få vara lyckliga tillsammans utan att störas av de många problem och svårigheter han mötte i sitt ämbete? Innan Alexei föddes hade samvaron med hustrun och döttrarna utgjort en oas för honom, där han kunnat glömma de ständiga protesterna mot hans välde och inbilla sig vara en vanlig människa. Nu fanns inget sådant kryphål mer. Ständigt kände han oro för sin familj och sitt land. Han visste innerst inne att det främst var barnen och hustrun han tänkte på. Så länge de hade det bra skulle han vara nöjd, om han så måste svika både sitt härskarkall och sin släkt för deras skull.

Han tillät sig dock aldrig att tänka den tanken högt utan var ständigt noga med att poängtera för sig själv att riket kom först, hur stort självbedrägeri detta än var. Hans tankar gick till Rasputins ord för en stund sedan: Din ätt är fördömd, du blir den siste Romanov på tronen. Liknande tankar hade slagit honom själv många gånger. Redan detta att han var född 6 maj, Jobs dag, var illavarslande och de sorger han upplevt i livet, från mordet på farfadern då ”Nicky” bara var 12 år till blodbadet på demonstranter framför Vinterpalatset för åtta år sedan, hade fått tsaren att misstänka att han var förföljd av ödet. Flera ministrar hade sagt honom att han måste reformera staten och ge parlamentet större befogenheter. Om så skedde skulle folket sluta upp kring honom, försäkrade de. Om det ändå vore så enkelt. Ryssland var för stort för att ha mer än en härskare. Att införa parlamentarism här vore det samma som att förstöra vad hans förfäder byggt upp under flera sekler. Så många särintressen som fanns representerade i detta land; med dess olika folkslag, religioner och levnadssätt, skulle minsta antydan till demokratisering splittra riket och leda till inbördeskrig och sönderfall. Visserligen hade han själv invigt landets första parlament för sju år sedan men han betraktade det bara som ett tillfälligt avsteg från regeln om envälde: en kyrka, en ledare, ett huvud, så måste ett land som Ryssland styras. Att hans rådgivare inte begrep det! Det kunde inte vara enväldet i sig som orsakat alla tragedier han fått uppleva, både i familjen och som landets överhuvud. Gud måste ha någon mening med att låta allt detta hända, men vad? Kunde det vara sant som Rasputin sagt, var han förutbestämd att förlora tronen och gå under med sin familj? Vore det inte lika bra att själv abdikera och fly ur landet medan tid var? Han slog bort tanken. Han hade tänkt i de här banorna så ofta men att handla så skulle vara att svika både sig själv, sitt land, familjen och Gud fader. Han måste stanna på den post där Gud ställt honom och uthärda vad som än väntade honom själv och dem han älskade.  Plötsligt kände han sig nästan lycklig. Han hade, om så bara för ett ögonblick, hävdat sig inför Rasputin och hotat att förvisa honom. Det var naturligtvis bara tomma ord, men det kändes bra att ha vågat uttala dem.

Då Nikolaus II, Rysslands svage men godhjärtade härskare, en stund senare satt i sin bil på väg mot Vinterpalatset, var hans tankar inriktade på helt andra ämnen. Han såg för sig den finska skärgården, där han och familjen brukade segla på somrarna. De skulle göra det i år också. Det fanns förstås de som var kritiska mot honom även i Finland och kallade honom tyrann och förtryckare. Men de fiskare och bönder som de mötte hyllade alltid både honom själv och hans hustru. Ibland kom de rentav med gåvor. Han fylldes plötsligt av ömhet vid tanken på dessa arbetsamma, trogna människor: ”De representerar Ryssland bättre än några politiker”, tänkte han. ”Så länge folket är mig troget kan inget ont hända mig eller de mina”. Han log för sig själv, sjönk tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen.



   Boson Gidner.             

       

       



 

       

                                  

                              

        

    

                    



          

                          

             



[1]  tsaritsans flicknamn

tisdag 29 november 2016

När "svärmor" styrde Danmark


Älskarinnor och älskare är en vanlig företeelse inom kungahusen. Att en kung eller drottning haft en utomäktenskaplig förbindelse har periodvis nästan tillhört vanligheten. Det är förövrigt inte så underligt med tanke på kungligheternas utsatta ställning: man kan tänka sig att sådana relationer utgjort och kanske än idag utgör, ett sorts fritidsnöje och chans till avkoppling för kungar och andra högt uppsatta personer. Ibland har älskarinnorna – älskarna, utövat politisk makt. Särskilt från 1700-talet finns det flera exempel från Europas hov: Potemkin i Ryssland, Pompadour i Frankrike, Struensee i Danmark, Godoy i Spanien. En annan variant är när outsiders som fått politiskt inflytande utpekats som älskare till en kunglighet utan att detta kunnat bevisas; kardinal Mazarin i Frankrike och Rasputin i Ryssland. En mer ovanlig företeelse är när en anhörig till kungens älskarinna lyckas förvärva inflytande och rentav bli rikets ”premiärminister”. Så skedde emellertid i Danmark på 1500-talet. Den i Sverige så beryktade Kristian II, ”Kristian tyrann”, var i början av seklet dansk ståthållare i Norge. I denna egenskap lär han ha styrt rätt egenmäktigt som den furste modell Machiavelli han redan var. En dag mötte han en ung holländska i staden Bergen. Flickan hette Dyveke och var i de sena tonåren. Hennes mor, Sigbrit, drev ett värdshus i staden.[1]  Prinsen blev genast förälskad i den unga flickan och inledde en relation med henne. Då Kristian år 1513 reste till Danmark för att bestiga sin faders tron följde både Dyveke och Sigbrit honom dit. De skaffade sig bostad nära slottet i Köpenhamn. Att Kristian två år efter trontillträdet äktade prinsessan Elisabet, sondotter till kejsar Maximilian och syster till den blivande Karl V, ändrade ingenting i hans förhållande till sin älskarinna. År 1517 dog Dyveke plötsligt. Kristian blev förtvivlad. En framstående adelsman som avrättades i slutet av året skall enligt traditionen ha misstänkts för giftmord på mätressen. Efter detta ökade kungens misstänksamhet mot adeln.  Det finns emellertid uppgifter om att mannen i själva verket anklagats för andra brott[2]. Dyvekes död innebar dock inte slutet på hennes mors karriär. Under kommande år fungerade Sigbritt i praktiken som Danmarks premiärminister. Som sådan strävade hon att främja borgarnas intressen men också att förbättra deras sanitära standard. Hon utfärdade en lag som ålade dem att göra rent i sina hus, åtminstone en gång i veckan, Det var också hon som var högste chef både vid drottningens och kronprinsens hov. Att konungens ”styvsvärmor”, en borgarkvinna från Holland, på detta sätt skaffat sig en ställning som något slags statsminister, var naturligtvis oacceptabelt för rikets adel. Som så ofta då en outsider skaffar sig politiskt inflytande viskades det om att magi hade ett finger med i spelet. Det blev så småningom också populärt att anklaga ”mor Sigbrit” för att ha initierat blodbadet i Stockholm 1520.[3] Några år därefter störtades Kristian II både i Sverige och Danmark-Norge.. Sigbrit följde honom i landsflykten. Kristians svåger Karl V ställde dock som villkor för att ge exkungen sitt bistånd att han bröt med sin rådgivare. Så skedde även. Vad som sedan hänt Sigbrit tycks höljt i dunkel.[4]              



[1] Exakt hur de träffades tycks oklart. Enligt en version skulle mor och dotter ha sålt kakor på en gata i Bergen, då plötsligt prins Kristian kommit förbi, tagit för sig av godsakerna och blivit förtjust i den yngre expediten. Detta påminner starkt om legenderna kring hur Erik XIV mötte Karin Månsdotter. Enligt Wikipedia möttes de på en fest i Bergens rådhus https://sv.wikipedia.org/wiki/Dyveke_Sigbritsdatter.
[2] Om avrättningen verkligen var en följd av Dyvekes död påminner detta om Ivan den förskräckliges häftiga reaktion vid hans första hustrus död.
[3] Med tanke på att många borgare avrättades i blodbadet måste man ställa sig frågande till detta. Det är naturligtvis möjligt att  Sigbrit  ingivit kungen tankenn att låta avrätta den svenska högadeln och att det hela, som så ofta gått över styr nör massakern väl inletts.

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigbrit_Willoms

onsdag 23 november 2016

Tronföljare på hemligt uppdrag


I mitten av februari 1623 färdades tre ryttare på vägen mot Dover. Åtminstone två av dem hade skägg och svarta huvor för ansiktena. Enligt passen var de bröder och hette Thomas och John Smith. Överhuvudtaget var det något underligt med det lilla sällskapet: De avvek ideligen från vägen och genade över fält och diken. De var också ovanligt rundhänta med pengar. En färgkarl i Gravesend fick tjugotvå shilling för att ha forslat dem över floden. Han stirrade förvånat på de båda männen med huvor för ansiktet och pistoler i bältet; var de kanske ute för att duellera? Han sände bud till stadens magistrat men främlingarna fick obehindrat fortsätta. I Canterbury blev de dock hejdade. Stadens borgmästare, som fått rapport om de mystiska resenärerna, frågade dem vad de hade för sig. De ene av de båda bröderna, en lång och ståtlig man på cirka 30 år, strök tillbaka huvan från ansiktet: ”Jag är markisen av Buckingham, sa han lågt. Jag är på väg till kusten för att inspektera flottan men vi vill inte att det kommer ut i förväg. De två andra är mina sekreterare”. Den förbluffade borgmästaren lät under många ursäkter sällskapet fortsätta sin färd. Om han anat sanningen skulle han säkert blivit ännu mer förvånad. Mannen han talat med var verkligen George Villiers, markis av Buckingham, kung Jakob I:s gunstling. Den andre svartklädde mannen var emellertid inte hans sekreterare utan i själva verket HKH Charles av Wales, Englands och Skottlands tronföljare.[1] De var på väg till Spanien på ett mycket hemligt uppdrag. Bakgrunden till denna högst okonventionella resa var en blandning av politik och romantik.  Kung Jakob I bedrev förhandlingar med spanska hovet om att gifta bort sin son och tronföljare med Infantan Maria, syster till kung Filip IV.[2]  Planerna på ett spanskt giftermål var dock inte populära i England. De båda ländernas relationer var ansträngda sedan långt tillbaka och i synnerhet efter armadans misslyckade invasion på drottning Elisabets tid. Det nyligen påbörjade trettioåriga kriget, som naturligtvis ännu inte hette så, hade gjort stämningen än värre. Kung Jakobs dotter Elisabet var gift med kurfurst Fredrik av Pfalz, ”vinterkungen”, vars böhmiska uppror mot kejsaren i Wien krossats några år tidigare. Det engelska parlamentet och också grupper bland folket ansåg att man borde engagera sig på protestanternas sida i det kontinentala kriget för att garantera sin förfördelade furstinnas rättigheter. Gamle kung Jakob menade tvärtom att en allians med det katolska Spanien borde leda till samma resultat. Kanske kunde de spanska habsburgarna förmås att överge sina fränder i Österrike mot att deras prinsessa blev drottning av England. Samtidigt var kungen medveten om risken att stöta sig med hemmaopinionen med säte i parlamentet. Prins Karl själv var till än början inte heller förtjust i tanken men övertalades av sin far och dennes bäste vän, markisen av Buckingham, att acceptera giftermålet. Efter en tid blev han rentav romantiskt förälskad i prinsessan från det exotiska landet, fast de aldrig träffats. Förhandlingarna drog emellertid ut på tiden och så småningom framkastade den spanske ambassadören att allt skulle redas upp om prinsen själv reste till Madrid. Både Karl och Buckingham tände på idén och lyckades också få kungens tillstånd att fara men Jakob darrade inför tanken. Vad kunde inte hända, vilka villkor kunde inte spanjorerna ställa och vad skulle parlamentet hemma säga om man måste ge förmåner åt katolikerna. Kungen var orolig för både sonens och sin älskade vän Buckinghams rykte.[3]  I februari 1623 gav sig prinsen och Buckingham i alla fall iväg. Officiellt skulle de besöka en egendom Buckingham hade nära London. Kungen tog farväl med en förmaning att de måste vara tillbaka ”på fredag”. Buckingham svarade att kungen fick ursäkta om de kanske blev borta något längre, man vet ju aldrig vad som kan hända, eller hur? I själva verket visste båda parter att det skulle dröja innan resenärerna kom tillbaka. Bortsett från de små äventyr som redan nämnts lyckades Buckingham och prinsen oantastade ta sig till Dover, där två medföljande väntade på dem, engelsmän som kände till förhållandena vid spanska hovet. Man åkte över Frankrike och besökte bland annat Louvren i Paris, där franska kungafamiljen då bodde. Den kvällen höll hovet maskeradbal, som de engelska gästerna beskådade på avstånd. Den unga franska drottningen Anna var syster till Karls tilltänkta brud och hennes åsyn lär ha gjort prinsen än mer angelägen att komma till Spanien. Resan genom Frankrike fortsatte och prinsen tycktes allt ivrigare att nå målet. I början av mars anlände man till Madrid, Det var Buckingham som tog de första kontakterna vid hovet. Den stränga spanska etiketten uteslöt ett möte på tumanhand mellan de tilltänkta makarna. Prinsen fick tillsvidare nöja sig med att inspektera flickan under kungafamiljens dagliga tur i vagn i en park i staden. Exakt vad som hände är oklart men prinsessan lär ha rodnat vid anblicken av den engelske gästen. Det tog en månad innan de sågs på nära håll: då hade den hemlighetsfulla visiten för länge sedan närmast övergått till ett officiellt statsbesök, med högtidliga intåg, processioner, fyrverkerier och dyrbara gåvor. Genast visade sig stora skillnader i de presumtiva makarnas temperament. Karl var så upphetsad inför mötet att han helt enkelt avgav en kärleksförklaring till prinsessan, som å sin sida höll ett konventionellt anförande En Infanta höll på formerna. Allt tycktes ändå gå väl; fortsatta gåvor, fester… Det stora problemet var, som ofta vid kungliga giftermål från reformationen till för något sekel sedan, religionen. Det stod helt klart att spanjorerna väntade sig att den engelske tronföljaren skulle konvertera till katolicismen. Att en spansk prinsessa skulle anta någon form av protestantisk lära var fullständigt uteslutet.[4]  Åtminstone måste de engelska katolikernas rättigheter garanteras. När den engelske ambassadören i Madrid tog upp saken med prinsen av Wales och frågade om denne planerade att konvertera, förnekade Karl detta på det bestämdaste och kung Jakob hemma i London gjorde i sina brev till Buckingham och sonen klart att tanken att han själv skulle konvertera för att underlätta Karls giftermål var omöjlig: ”Jag är ingen monsieur som byter religion lika lätt som han byter skjorta”, deklarerade kungen.[5] Därmed var i praktiken tanken att gifta bort den engelske --skotske tronföljaren med Spaniens prinsessa avskriven, även om man utåt ännu inte gett upp. Tonen blev allt desperatare på ömse håll. Buckingham och Karl begärde vackrare juveler från England, dyrbarheter som anstod en spansk prinsessa och engelska gäster vid Habsburgs hov. I London satt den allt sjukare Jakob och längtade efter både tronföljaren och sin gunstling Buckingham, ”mina kära pojkar”. Dessutom blev han alltmer pressad av politiker som undrade vad deras tronföljare egentligen höll på med borta i Madrid. Diskussionerna med spanjorerna fortsatte trots detta och på engelsk sida började så smått förbereda bröllopet.  I det sammanhanget upphöjdes Buckingham från markis till hertig, för att imponera på hovet i Madrid.[6]  Att redogöra för alla turerna i denna tragikomiska historia skulle dra ut för långe på tiden. Det räcker med att konstatera att kontroverserna mellan de engelska gästerna och spanjorerna blev allt bittrare. Det visade sig bland annat att Spanien inte hade några planer på att byta sida i kriget på kontinenten, vilket som sagt var en av baktankarna med hela projektet i London. När slutligen en spansk präst hindrades från att besöka en katolik i det engelska följet, ställde Filip IV ultimatum: alla engelska protestanter måste skickas bort om prinsen av Wales vill stanna i Madrid . Nu bestämde sig Karl och Buckingham för att resa hem, dock under sken av att giftermålet med Maria fortfarande var aktuellt. När prins Karl tog avsked av kung Filip i slutet av augusti 1623 skedde det i all vänskaplighet. Buckingham å sin sida var rasande och sade till den spanske ”premiärministern” Olivarez att denne fick ta på sig ansvaret för misslyckandet. Därpå red hertigen och prins Karl till Santander i norra Spanien, där en engelsk flotta väntade för att ta hem sin blivande drottning. Nu fick de nöja sig med kronprinsen. Vid nyheten att flottan var redo att föra hem dem blev hertig Buckingham så glad att han kysste budbäraren och gav honom en diamantring. Den spektakulära friarresan var över. Hur gick det med Infantan Maria? Hon blev så småningom gift med den tyskromerske kejsaren Ferdinand III, som 1648 undertecknade Westfaliska freden.[7] Med tanke på den blivande Karl I:s öde var det kanske lika bra att det engelska frieriet inte fullbordades.[8]                            



[1] Jag kommer i fortsättningen att använda det svenska namnet Karl på prinsen av Wales.
[2] Spanska prinsessor kallas än i dag Infanta.
[3] Man kommer att tänka på Gustav Vasas oro över sonen Eriks planer att resa till England för att fria till drottning Elisabet 1560.
[4] Det normala är som bekant att den kvinnliga parten anpassar sig till mannens religion, eftersom hon flyttar till sin makes rike. Å andra sidan är det inte unikt att en prinsessas anhöriga fordrar att hon får behålla sin religion, exempelvis när Gustav IV Adolf förhandlade om giftermål med en rysk prinsessa. Att kräva att mannen anpassar sig till hustruns religion är däremot ytterst ovanligt bland Europas dynastier, kanske unikt.
[5]  Syftar förmodligen på Henrik av Navarra, som blev katolik för att kunna bestiga Frankrikes  tron.
[6]  Hertigen av Buckingham har blivit odödlig genom Dumas roman ”De tre musketörerna”.

[7] https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Anna_av_Spanien
[8] Denna text bygger i stort på kapitel 3 i Christopher Hibberts bok Charles I  (1968).