lördag 20 februari 2016

Jag dör som en sann furstinna, avrättningen av Maria Stuart


Hon föreföll alldeles lugn då hon fick beskedet. I sitt hjärta hade hon säkert förberett sig på det oundvikliga ända sedan den sista komplotten till hennes förmån avslöjats på sensommaren året före. Kanske föraktade hon rentav sin eviga fiende, den engelska drottningen, som inte förmådde skriva under hennes dödsdom. Vad fanns egentligen kvar att göra: Var det inte detta Elisabet alltid önskat ända sedan de båda för snart trettio år sedan bestigit var sin tron, Elisabet den engelska, Maria Stuart den skotska. Från det ögonblicket och fram till denna dag hade de två kvinnorna bekämpat varandra även om de i sina brev alltid låtsats vara vänner. För nästan tjugo år sedan hade den skotska drottningen ändå flytt till England för att söka sin släktings beskydd mot den upproriska adeln i sitt hemland Istället hade hon kvarhållits under bevakning. Även om det aldrig varit fråga om regelrätt fängelse utan snarare om husarrest, hade hon alla dessa år inte haft fullständig rörelsefrihet och det senaste halvåret hade hon otvetydigt varit engelsmännens fånge. 7 februari 1587 kom så det slutgiltiga beskedet, drottning Elisabet av England hade dömt drottning Maria av Skottland till döden.[1]  
Om de två budbärarna väntat tårar och böner om nåd tog de miste. Drottningen gjorde korstecknet och sa: ”Lovad vare Gud för den underrättelse ni överbringar till mig”. Äntligen hade hennes lidanden nått sitt slut och hon skulle dessutom få nåden att dö för den sanna katolska tron.  Hon begärde endast att få ha sin katolske biktfar vid sin sida och att avrättningen skulle uppskjutas, så att hon fick mera tid att förbereda sig. Båda önskningarna avslogs. Avrättningen skulle ske nästa dag och endast protestantiska präster kunde godtas, förklarades det. Drottningen vägrade stolt att ta emot någon sådan gudsman och började därefter lugnt förbereda sig för döden. Hon gjorde det med samma noggrannhet som hon i sin makts dagar skulle ha förberett en statsceremoni. För denna kvinna var döden lika mycket representativ plikt som slutet på det egna livet. Efter kvällsvarden tog hon farväl av de tjänare hon fått behålla och manade dem att hålla ihop och hålla fast vid den sanna katolska tron. Hon bad dem om förlåtelse för allt ont hon kunnat göra dem och överlämnade små gåvor till var och en. Deras sorg rörde henne själv till tårar. Så reste sig drottningen och gick in i sitt arbetsrum för att skriva några sista brev. Bland annat bad hon den franske kungen, en FD svåger, ta hand om hennes kvarvarande anställda. Sedan lade hon sig på sängen för att vila.
Vad tänkte kvinnan som låg på en säng i Fotheringhay castle i Northamptonshire natten 7-8 februari 1587 och väntade på döden? Rimligen bör datumet ha frapperat henne. Nästan på dagen 20 år tidigare, 10 februari 1567, hade hennes dåvarande man, Henry Darnley hittats död i trädgården till det hus i utkanten av Edinburgh där han för tillfället bodde. Huset hade sprängts i luften och Darnley strypts, eller kanske fått gift. Rykten började genast gå att drottningen varit inblandad och när hon några månader senare gifte sig med earlen av Bothwell, som allmänt pekades ut som ansvarig för Darnleys död, ansågs misstankarna bekräftade. Adeln revolterade. Bothwell tvingades fly och drottningen avsattes.[2] Efter en tids internering på ett avlägset slott hade hon sökt återta sin tron men lidit nederlag och tvingats fly till England. Här hade en kommission tillsats för att reda ut frågetecknen kring Darnleys död. Något säkert svar hade man inte fått men misstankarna om drottningens delaktighet ansågs tillräckligt sannolika för att motivera att hon kvarhölls i landet. Sedan dess hade nära två årtionden förflutit. Tänkte drottningen på Darnley och Bothwell denna natt. Såg hon det som snart skulle ske som Guds straff för hennes synder? Kanske gick hennes tankar till forna dagars storhet. I sin ungdom hade hon varit gift med en fransk kung och delat hans tron. Med vilken kraft skulle hon inte ha hävdat sina anspråk på Englands tron om han fått leva längre! I denna stund hade hon kunnat vara drottning över tre riken och lett ett mäktigt block i Väst och Nordeuropa. I stället var hon en fånge som inväntade sin avrättning. Kanske betänkte hon den unika roll hon snart skulle spela och de följder det kunde få för andra furstar. Maria Stuart var den förste suveränen i Europa som avrättades för att ha begått brottsliga handlingar. Att kungar avsattes var inte så ovanligt, särskilt inte i medeltidens England. Att de mördades var ännu vanligare. Att en regerande furste dömdes till döden av en domstol var däremot revolutionerande: Det visade att regenter kunde dömas på samma sätt som sina undersåtar. Under kommande sekler skulle flera europeiska kungar och drottningar dela Maria Stuarts öde.[3] Förutsåg hon detta under sin sista natt eller kände hon helt enkelt en lättnad att allt snart skulle vara över? Anförtrodde hon lugnt sin själ i Herrens händer? Spekulationer utan svar men lockande för eftervärlden.      
Vid åttatiden på morgonen knackade det på dörren till drottningens svit. Traktens sheriff trädde in och bugade djupt: ”Madame, lorderna väntar er och har sänt mig”.
”Låt oss gå”.
 Allt var som om hon hade varit i sitt eget palats och gått till en rådplägning med ministrarna.  Drottningen hade klätt sig omsorgsfullt för den sista ceremonin i sitt liv. Hon bar vita skor och vit slöja, såsom det anstod en änkedrottning[4]. Hon var klädd i svart mantel och mörkbrun överklänning med sobelbräm. Under detta bar hon en röd klänning, för att blodet inte skulle missfärga klädet. Kring halsen hängde ett krucifix i guld och i handen höll hon ett kors av elfenben. Hennes släp var så långt att en kammarherre måste hålla upp det. När denne kammarherre, som fått i uppdrag att framföra budskapet om drottningens död till hennes son i Skottland, började gråta vid tanken på sin svåra uppgift sade hans härskarinna: ”Gläd dig åt att mina lidanden snart är över. Säg min son att jag aldrig gjort något som kunnat skada honom och att jag dog som en sann katolik, en sann skotska och en sann furstinna.” Därefter bad hon de två högadelsmän som officiellt representerade den engelska drottningen att få ha några av sina hovdamer hos sig till slutet. Detta stämde inte med det uppgjorda ”schemat” enligt vilket drottningens uppvaktning, med undantag av kammarherren, inte skulle närvara vid avrättningen. Earlen av Kent invände att man inte önskade att hovdamernas sorg skulle störa åskådarna. Drottningen gav sig inte. Hon lovade att hennes damer skulle uppföra sig väl. Förresten var hon säker på att Elisabet inte skulle neka henne att ha sina daner vid sin sida. Om hon så varit av lägre rang skulle den engelska drottningen inte varit så hårdhjärtad. Och, tillade hon betydelsefullt: ”Jag är hennes nära släkting. änka efter konungen av Frankrike och smord drottning av Skottland”. Hennes önskan beviljades och därmed gick hon in i salen där avrättningen skulle ske och en stor samling adelsmän väntade.
In i det sista rasade striden mellan katolicism och protestantism i Maria Stuarts liv. Som nämnts tilläts hennes katolske biktfar inte att närvara men en protestantisk präst från en kyrka i närheten hade kommit för att förrätta predikan. Maria var dock lika envis som sina fiender; hon vägrade hårdnackat att lyssna till en ”kättare” och överröstade hans ord med sina katolska böner. När prästen slutligen tystnat bad hon på engelska för den hårt prövade katolska kyrkan och gav sina fiender förlåtelse för att de önskat hennes död. Då bödeln enligt sedvana bad om ursäkt för att han nu måste döda henne, upprepade hon att döden för henne endast innebar befrielse. Ett vittne uppgav senare att hon verkligen tyckts ivrig att få lämna jordelivet.
Medan allt detta pågick började uppvaktningen klä av drottningen, så att hon slutligen stod iförd endast sin röda klänning och röda handskar. Efter att ha påmint hovdamerna att inte gråta lade drottningen sitt huvud på stupstocken och inväntade döden Som ofta var fallet träffade dock bödeln inte genast rätt. I själva verket krävdes det tre hugg innan huvudet skildes från kroppen.
Så slutade ett stormigt liv men avrättningen hade gjort Maria Stuart odödlig. Även om det i vår tid kanske inte görs så många pjäser och filmer om henne är hon för alltid förknippad med sin rival och släkting Elisabet och så länge man minns och diskuterar Elisabet kommer man också att minnas och diskutera Maria Stuart. Egendomligt nog var den skotska drottningens valspråk ”I mitt slut är min begynnelse”. Avrättningen 8 februari 1587 gav henne rätt.[5]   

                                 

        



[1] Dvs bekräftat den dom som en adlig domstol fällt på hösten 1586.
[2] Därmed inte sagt att adeln i gemen var oskyldig till Darnleys död eller av moraliska skäl ogillade Bothwell. Dåtidens skotska adel synes ha varit något av det mest opålitliga i historien. ”En skara rovfåglar” kallar Villius dem och Zweig skriver att det enda som kunde förena dessa inbördes oense småfurstar var kampen mot en kung drottning, som försökte styra dem. Vad man vände sig mot i detta fall var snarast drottningens oförblommerade lidelse för hennes makes mördare  
[3] Ändå är Maria Stuarts öde fortfarande unikt. Av alla de europeiska kungligheter som avrättats i modern tid är hon den enda som dödats utanför sitt eget land och på befallning en annan regerande suverän. Dessutom brukar kungligheter som regel avrättas först efter att monarkin avskaffats i deras riken. När Maria Stuart halshöggs var Skottland fortfarande en monarki vilket ju är fallet än idag, även om man nu är en del av Storbritannien   
[4] Man kan undra vem hon sörjde, om det nu inte var det egna ödet. En kvalificerad gissning är att det var den första gemålen, Frans II av Frankrike. Även om deras äktenskap varit kort hade det gett Maria en framträdande ställning, som hon förlorat i och med hans död. Som vi skall se åberopade hon in i det sista sin särställning som fransk änkedrottning.
[5] Min skildring bygger på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart.

lördag 6 februari 2016

Karl XII:s lille prins


Karl XII är en av våra mest omtalade kungar. Hur lite historia man än kan har alla svenskar någon gång hört hans namn och vet ungefär när han levde. Karl är också en av de få svenska kungar vars liv och öde omdebatterats i utlandet kort efter deras död, ja till och med medan de fortfarande levde.[1] En nutida svensk som intresserar sig för Karl XII utan att vara professionell forskare känner förmodligen också till namnen på några av dem som ingick i kungens omgivning, som kanslichefen Piper, generalen Rehnsköld och ”finansministern” Görtz. Under de första krigsåren, från strax efter inmarschen i Polen fram till Poltava, fanns emellertid en person i kungens närhet som inte hade någon större betydelse för krigsförloppet men som för Karl själv kanske var en av de viktigaste människorna i livet. Då man läser om deras relation antyds sidor hos Karl XII som man normalt inte förknippar med den store krigaren.
Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental var en av de småfurstar Tyskland vimlade av före enandet 1871. Han tillhörde en sidolinje av huset Württemberg och föddes i Stuttgart 1689. Fadern, Fredrik Carl, deltog i ”stora alliansen” mot Frankrike på 1690-talet men råkade olyckligt nog i fångenskap. Så småningom släptes han fri men dog i syfilis 1697, då tredje sonen Maximilian var åtta år. För en obetydlig småfurste utan någon större arvslott att se fram emot var i dåtidens Europa militärlivet i stort sett det enda till buds stående yrkesvalet. Då Maximilian, eller Max som han kallades, kommit upp i tonåren var det dags att starta utbildningen till krigare på allvar. Vid denna tid hade Karl XII just vunnit sina första segrar i ”Stora nordiska kriget”. Förmodligen ansåg Max mor, en tysk furstinna, att sonen inte kunde finna en bättre lärare i krigaryrket. Med ett rekommendationsbrev på fickan sändes pojken till Polen och anslöt sig till den svenska hären under tidiga våren 1703.
Av de ströuppgifter som återges i olika historiska verk framgår att nykomlingen blev väl mottagen. Peter From betecknar i sin bok Katastrofen vid Poltava prins Max som något av en svensk maskot och källorna är eniga om att kungen tyckte mycket om sin skyddsling och tidigt lät honom vistas i sin omedelbara närhet. En episod från våren 1706 är särskild anmärkningsvärd därför att den illustrerar det verkligt personliga förhållandet mellan kung Karl och den obetydlige småfursten.
En kväll kom den 17-årige prinsen in i kungens kammare för att önska godnatt. Kungen låste dörren och frågade pojken var han varit tidigare på kvällen. När Max svarat berättade kungen att han under natten i hemlighet tänkte rida till en annan svensk förläggning och att prinsen skulle hålla sig redo utan att säga något. Max tackade för upplysningen, varpå Karl svarade: ”Jag måste säga er detta. Annars skulle ni söka mig överallt förgäves. I framtiden skall jag alltid tala om när jag rider ut”. Vid tvåtiden red de iväg helt ensamma och utan att någon fått veta det. Man kan föreställa sig hur spännande detta äventyr måste ha varit för den unge prinsen och för sin fantasi får man lätt bilden av två bröder som på egen hand rider på upptäcktsfärd.[2] Att rida med Karl XII innebar dock inte bara spänning utan också stora risker. I början av 1708 var det nära att den 19-årige prinsen tagits till fånga av ryssarna i staden Grodno och några månader senare sårades han lätt vid floden Berezina. Han hade medvetet blottställt sig för att skydda kungen, eftersom ”det är bättre att de får några av oss än honom”. Sedan prinsen blesserats viskade han till en man vid sin sida i bästa Karl XII-stil: ”Jag är skjuten. Låt inte någon något märka därom".
Att kungen verkligen brydde sig om prinsen på ett personligt plan visas av att han under förberedelserna inför slaget Holowczyn i juli 1708 förmanade sin skyddsling: ”Skona er själv. Jag skall låta meddela er när det blir allvar”. Detta från en man som aldrig undandrog sig själv några risker. På vintern 1708 betraktades Max uppenbarligen som färdigutbildad soldat och utsågs till chef för Skånska ståndsdragonerna. I den egenskapen deltog han i slaget vid Poltava i juni 1709. Prinsen stred tappert och lyckades erövra flera ryska fanor. När fienden trängde sig allt närmare ropade han på svenska till sina sviktande mannar: ”Den som är en duktig karl ställer sig bredvid mig”. Tillslut tvingades Max dock ge sig fången. När kungen fick veta vad som hänt konstaterade han att om alla varit lika tappra som prinsen skulle svenskarna ha vunnit slaget.
En kort tid senare frigavs Max ur fångenskapen men avled tagiskt nog på vägen hem till Tyskland. Han blev 20 år gammal. Då dödsbudet nådde karl XII sade kungen sorgset: ”Han var den bäste av mina vänner”.[3]  Man kan bara spekulera i hur Karl XII såg på prins Maximilian Emanuel. Prinsen var sju år yngre än kungen men tydligen också en god kamrat. Av en tillfällighet hade de båda förlorat sina fäder 1697. Kanske var det en kombination av fosterson och fosterbror som gick förlorad för Karl i och med prinsens död. Det är också att märka att Max bara var något år yngre än kungens syster Ulrika Eleonora, blivande drottning av Sverige. Kanske prins Max blivit svensk prinsgemål eller kung om han fått leva längre.                                     




[1] Den andre är Gustav II Adolf.
[2] Denna berättelse återges av Hans Villius i talboken Jag upplevde hans majestät. Ögonvittnen berättar om Kar XII. Enligt inläsaren är berättelserna i boken i sin tur hämtade ur Karl XII, ögonvittnen, som sammanställts av tre andra historiker, bland andra Stig Hadenius.  .
[3] Där inte annat anges är citaten hämtade ur Katastrofen vid Poltava av Peter From.