Caesars förbannelse

”Tag dig i akt för Idus Martii”, ropar siaren till Julius Caesar i upptakten till Shakespeares drama. Enligt Suetonius (svensk översättning 2001), varnade spåmannen i själva verket Caesar att en fara hotade honom senast 15 mars (Idus Martii på latin). När denna dag väl var inne mötte Caesar åter siaren och konstaterade att inget farligt ännu inträffat. Siaren påpekade i sin tur att dagen ännu inte var slut. Strax efteråt mördades Caesar av en grupp sammansvurna i senaten.

Sedan dess är det som något mörkt ligger över månaden mars. Detta gäller särskilt kungliga eller kejserliga personer men det onda kan även drabba ett helt land, vilket visade sig vid terrordåden i Bryssel 22 mars 2016. Det händer naturligtvis hemska eller sorgliga saker då och då och min avsikt med detta inlägg är inte att göra mina läsare vidskepliga men det är ändå påfallande hur mycket omskakande som hänt i mars genom historien. Det tycks dessutom ofta inträffa ödesdigra händelser just dagarna omkring 15 mars. Det är som om mordet i Roms senat 15 mars 44 f kr för alltid förbannat denna tid på året.

Den förste ryske tsaren, dvs den förste som kallade sig tsar över alla ryssar, Ivan den förskräcklige, dog av slaganfall under ett schackparti 18 mars 1584. Dödsfallet ansågs kanske inte för en olycka när det inträffade, många kände säkert lättnad. Inte desto mindre utgjorde det upptakten till den oroliga period som i den ryska historieskrivningen brukar benämnas ”stora oredan”. Drottning Elisabet av England avled 24 mars 1603. Hon var gammal för sin tid och dödsfallet var inte på något sätt onaturligt men i och med detta bröts den långa period av stabilitet hon och hennes rådgivare lyckats skapa. Inom 50 år hade England upplevt inbördeskrig, revolution och en konungs avrättning.

Dessa två dödsfall kan kanske anses ogilltiga som bevis på månaden mars´ farlighet. Varken Ivan eller Elisabet mördades ju, vad man vet. I Sveriges och Rysslands historia finns dock flera exempel på händelser som inte kan undgå att stämma till eftertanke, särskilt om man ser dem uppställda tillsammans: 16 mars 1792 sköts Gustav III på operamakeraden och avled 13 dagar senare (29 mars).  Hans äldste son Gustav IV Adolf avsattes i en statskupp 13 mars 1809 och skrev under sin abdikation 29 mars samma år. En yngre bror till samme Gustav Adolf avled egendomligt nog 16 mars 1783, exakt nio år före skottet på maskeradbalen. 13 mars 1854 avled Karl XV:s lille son Carl Oscar i lunginflammation. Enligt dåtida rysk tidräkning mördades Alexander II 1 mars 1881. Enligt västeuropeisk tidräkning skedde dådet 13 mars. Vid tiden för attentatet stod tsaren i begrepp att skriva under en författning som var tänkt att utgöra  början till en politisk modernisering av Ryssland. Efter attentatet inställdes reformerna, vilket på sikt banade väg för ryska revolutionen. Denna revolutions första fas, dvs avskaffandet av monarkin, ägde i sin tur rum i månadsskiftet februari-mars 1917. Enligt julianska kalendern, som då ännu gällde i landet, skrev Nikolaj II under sin abdikation i Pskov 2 mars 1917. Om man däremot räknar enligt den i Europa allmängiltiga gregorianska kalendern kommer man, hur otroligt det än verkar, fram till att den siste regerande ryske tsaren abdikerade 15 mars.[1] I dagboksanteckningen för följande dag, alltså 3 mars enligt tsarens tidräkning, skriver han bland annat: ”Jag läste mycket om Julius Caesar”.[2] Var det mordet han läste om. Reflekterade han över vilket datum han abdikerat enligt allmän europeisk tidräkning?

Som nämndes i början har det även inträffat omvälvande saker i mars som inte specifikt drabbat kungliga personer. Josef Stalin, som väl i det närmaste kan betecknas som tsar, dog 5 mars 1953, även om detta liksom ifråga om tsar Ivan, kanske inte sågs som en ren olycka. Olof Palme blev visserligen skjuten 28 februari men nyheten nådde inte världen förrän första mars. För kungahus och liknande tycks Caesars förbannelse ha hävts efter 1917. 2 mars 2016 fick ju Sverige en liten prins. Låt oss hoppas att födelsedatumet inte bringar otur.    

                

---

[1] Ryssland införde gregoriansk tidräkning följande år.

[2] Dagboken citeras i Eduard Radzinskijs bok om Nikolaj II..

Tsar bortsprungen i Paris

Ibland gör man bort sig ordentligt. Det händer oss alla någon gång i livet, oftast flera. Ju högre ställning i samhället man har, desto pinsammare för en själv och desto roligare för omgivningen. Är man privilegierad från födseln kan det bli särskilt pinsamt om man av någon anledning måste träda ut ur sin trygga, inrutade omgivning. Förr i världen var det sällan kungar hamnade i ett sådant läge, möjligtvis i samband med något uppror eller större revolution Men det finns exempel på regerande furstar som lyckats ställa till det ordentligt för sig även utan någon omvälvning till ursäkt.

På våren 1867 reste den 49-årige tsar Alexander II av Ryssland till världsutställningen i Paris. Syftet var att knyta närmare förbindelser med Frankrike sedan en ny stormakt, det expansiva Preussen, seglat upp på den europeiska politiska himlen och kommit de etablerade makterna att känna ett ökat behov av samverkan och beskydd. Att resa till Frankrike var kontroversiellt; dels med tanke på att Frankrike dikterat den för Ryssland katastrofala freden efter Krimkriget ett årtionde tidigare, dels därför att många polska flyktingar som önskade självständighet för sitt land rest dit sedan det senaste upproret mot ryssarna slagits ned. Tsaren blev också avrådd från att fara men stod på sig. Bortsett från det rent politiska värdet i att Rysslands tsar personligen gav Frankrikes kejsare sitt stöd, fanns det en hemlighetsfull orsak till hans iver att resa till Paris - Han hade stämt möte med en ung dam. Hon hette Katarina.1], var tjugo år, tillhörde en av den ryska adelns förnämsta ätter och hade lärt känna tsaren tre år tidigare. Hennes familj var utblottad och hon hade gått i skola vid det förnäma Smolnyjinternatet i Petersburg. Vid ett besök på skolan hade tsar Alexander fått ögonen på flickan och genast blivit förälskad. Det dröjde länge innan han lyckades göra henne till sin älskarinna, om det nu berodde på prydhet, oskuld eller kall beräkning från Katarinas sida. Slutligen kom han dock därhän och lär rentav ha lovat att gifta sig med henne, under förutsättning att hans drottning avled. Han skall från detta ögonblick ha betraktat flickan som sin ”hemliga hustru”. Självklart gick det snart rykten vid hovet om vad som hänt. Katarina blev illa berörd och för att skydda hennes anseende skickade Alexander henne till släktingar i Italien. Därmed trodde alla att kärlekshistorien var slut men tsaren höll i själva verket kontakt med Katarina och bad en kvinna i hennes närhet skaffa ett hus i Paris för flickans räkning. Som man kan förstå var den eldige kavaljeren mycket ivrig att möta sitt hjärtas dam då han reste till Frankrike på våren 1867.

Tsaren med följe anlände per tåg till Paris 20 maj och möttes på stationen av Alexanders ”kollega”, Napoleon III. Man inkvarterades i Elyséepalatset. Frånsett en del irriterande sympatiyttringar för Polen under den inledande kortegen tycktes allt förlöpa lyckligt. På kvällen såg man en operaföreställning om Katarina den Stora, varpå tsaren och hans sällskap återvände till palatset. Vad som sedan hände verkar närmast hämtat ur en fars men lär faktiskt vara sant. Mitt i natten vaknade tsarens hovminister av att någon knackade på hans dörr. Till sin förvåning såg den gamle trotjänaren majestätet i egen hög person utanför. Alexander förklarade sig vilja gå ut i Paris helt utan eskort och bad endast om ”lite pengar”, sådär en hundratusen franc. Förmodligen med viss tvekan och förskräckelse efterkom ministern sin herres önskan, varpå denne lämnade palatset och försvann i en hästdroska. Vagnen stannade på en gata i närheten av Elyséepalatset. Vittnen såg tsaren mycket noga läsa en lapp och därefter gå in genom en villaport. Tanken bakom det hemlighetsfulla besöket i nattens Paris var naturligtvis att tsarren i lugn och ro skulle avlägga visit hos Katarina i hennes nyinköpta hus - men en obehaglig överraskning väntade. Obekant med staden som han var råkade Alexander gå in genom fel port och när han upptäckte misstaget visade det sig till råga på olyckan att gatporten inte gick att öppna inifrån. Här stod nu alla ryssars tsar, storfurste av Finland, Kiev, mm, på väg till ett hemligt kärleksmöte, instängd på en bakgård i Paris utan att någon officiellt visste vart han tagit vägen. Man kan föreställa sig det rabalder som skulle utbrutit om husets ägare upptäckt främlingen och kallat på polis: ”RYSKE TSAREN ARRESTERAD FÖR INBROTTSFÖRSÖK I PARIS”. Lyckligtvis var Alexander inte ensam på sin utflykt. Hur inkognito han än önskade vara måste tsaren alltid åtföljas av sin säkerhetstjänst och så var också fallet denna kväll. När alla ryssars självhärskare stått en stund på sin bakgård, förmodligen halvt desperat och halvt road, gick en agent ute på gatan fram till villamuren och gjorde tecken åt Alexander att rycka i ett snöre som hängde ned invid porten. Tsaren gjorde så och porten öppnade sig. Därefter kunde han lugnt gå in i huset bredvid och möta sin, kanske något otåliga, mätress. När han återkom till Elyséepalatset var hovet, som föreställt sig alla möjliga tragedier, i upplösning. Tsaren själv var glad och tillfreds. Man kan gissa att han kände sig lättat att ha kommit ifrån sitt äventyr utan generande publicitet. Det inträffade fick honom inte att bryta med Katarina. Deras relation skulle tvärtom i sinom tid leda till större rabalder men det är en annan historia.[2]       

---

[1] Jekaterina. Dolgorukaija.

[2] Berättelsen återfinns i Edvard Radzinskijs bok Alexander II.

En prins åt Svea land

Att få barn är spännande. Är det första barnet är det dubbelt så spännande. Rör det sig om ett kungligt barn är tilldragelsen naturligtvis ännu intressantare, särskilt om det gäller det första barnet i en familj med arvsrätt till tronen. Om det ovanpå allt detta gäller det första barnet i en splitterny dynasti som invandrat från ett annat land är det förmodligen risk att omgivningen exploderar av förväntan och otålighet. Alla dessa faktorer förelåg i Stockholm på eftermiddagen 3 maj 1826.

Det var en vacker dag. Efteråt beskrevs det som den första riktiga sommardagen det året, trots att man bara hunnit till vårmånaden maj. Spänningen var olidlig uppe på slottet. Kronprinsessan Josefina, hustru till kungens ende son Oscar, väntade barn och nu hade verkarna börjat. Klockan 11 på morgonen lade prinsessan sig på paradsängen för att genomgå den svåra processen, som vid denna tid ofta var riskabel för både mor och barn. Bland andra vittnen i rummet fanns Sofia Albertina, syster till Gustav III och karl XIII. Det var som om den gamla dynastin med detta gav sitt definitiva godkännande av att främlingar övertagit deras tron och rike. Också utanför slottet var spänningen stor. Alltfler stockholmare samlades för att invänta den stora händelsen. De fick vänta länge.

Många av de höga officerare och ämbetsmän som rörde sig i slottets salar denna majdag var säkert oroliga. Tänk om något skulle gå fel. Sådana farhågor var som sagt inte obefogade vid en förlossning men nu var de större än någonsin. Familjen Bernadotte var ny på tronen och hade kommit till makten genom en serie omvälvande händelser, såväl i Sverige som nere på kontinenten. Den avsatte Gustav IV Adolf och hans son, kronprinsen Gustav, var ännu båda i livet. Om kronprinsessan och hennes väntade barn förolyckades kunde vägen till en restoration öppnas. Vad skulle hända med de av 1809-års män som ännu levde om dynastin Bernadotte utslocknade och gustavianerna kom tillbaka? Otåligast av alla var förstås kung Karl Johan själv. När livläkaren inte kunde bedöma hur lång tid förlossningsarbetet skulle ta brusade den gamle generalen, van vid klara besked från underordnade officerare, upp: ”Hur fan har ni blivit läkare som inte ens kan svara på en sådan sak”, utropade han.[1]  Doktorn blev inte svaret skyldig: ”Höga herrar låter vänta på sig”. Kungen skrattade. Vid 15-tiden på dagen var pinan över och den stora nyheten kunde ropas ut: En son hade fötts. Dynastin var befäst. Det blev närmast en tävlan om att hinna först med det glada budskapet till kungen.  Grevinnan Piper var först på plan men antingen det berodde på upphetsning över vad som hänt eller en önskan att lämna företrädet åt en kunglig person, fick den värda damen inte fram nyheten. Det blev Sofia Albertina som fick äran: ”En prins, ers majestät!” Kungen brast i gråt av glädje.  Pojken var stor och tung. Enligt uppgift var han 57 cm lång och vägde något mer än 5,5 kg.[2]   Kanske i avsikt att ge en extra krydda åt den stora händelsen tilldelades prinsen hederstiteln hertig av Skåne. Detta var första gången en prins fick denna titel.  Prinsens födelse firades över landet med fester och skålar. Som vanligt vid sådana tillfällen var det två kategorier som firade mest; militärer och studenter. Den läkare som bragte budet om prinsens födelse till livdragonerna på Drottningholm måste ta skydd bakom ett träd för att inte bli nerriden av de glada krigarna. Deras fest fortsatte till nästa dag och den som kom förbi hade inget annat val än att delta. En Uppsalaprofessor rapporterade att såvitt han begrep hade stämningen inte varit så hög i staden på de senaste sextio åren. Naturligtvis väntade man sig stordåd av den unge fursten i framtiden. En skald skrev, apropå kanonaderna vid pojkens födelse:

           … En prins är skänkt åt Svea land

               Med blixt och dunder bör det vara

               Som han förs ned på hjältars strand  

Förväntningarna blev inte mindre av att pojken döptes till Karl, namnet på några av Sveriges största krigarkungar. Självklart skulle prinsen en dag gå i deras spår. Härstammade inte modern från samma ätt som de Pfalziska Karlarna på 1600-talet!  Tanken att ta revansch på Ryssland för de förluster Sverige lidit under drygt hundra år hade ännu inte helt slocknat i alla sinnen. Var det kanske den nyfödde prinsen som en dag skulle fullfölja denna stora uppgift?

Riktigt så blev det nu inte. Karl XV fick aldrig chansen att bli en stor krigare i förfädernas anda, vilket han säkert inte åstundade. Han trivdes bättre med fester, tecknande och kvinnor, även om han inte sa nej till att umgås med militärer. Under honom avskaffade ståndsriksdagen, något han inte uppskattade. Han tröstade sig med att det skulle bli efterträdarna som fick bära följderna: ”Oscars pojkar får ett helvete”, sade han skadeglatt apropå sina brorsöner. Det blev snarast som charmig odåga han gick till eftervärlden. Sådant väcker visserligen inte beundran, men väl en smula nostalgi och längtan.[3]   

---

[1] Självklart på franska och här ungefärligt återgivet.

[2] Således 5 cm längre än kronprinsessan Victorias och Daniels son Oscar.

[3]  Min text bygger huvudsakligen på andra kapitlet i Sven Erikssons biografi över Karl XV. Det bör tilläggas att namnet där stavas med C.