fredag 27 maj 2016

När historien hålls vid liv


Ibland önskar man att man inte var svensk. Ja, missförstå mig nu inte. Jag är fullt nöjd med mitt fina land men som historisk skribent slås man ibland av hur dött vårt förflutna är jämfört med andra länders. I samband med att jag för någon vecka sedan gjorde inlägget om Henrik VIII:s andra hustru väcktes på nytt mitt intresse för Tudortiden, en av mina favoritperioder i historien. Häromdagen läste jag svenska Wikipedias artikel om prins Arthur av Wales https://sv.wikipediaorg/wiki/Arthur,_prins av_Wales  

 Prins Arthur var äldste son till Henrik VII och alltså äldre bror till Henrik VIII. Hans födelse betraktades närmast som en pånyttfödelse av själva kungariket England. Den betecknade slutet på det inbördeskrig som med kortare avbrott skakat landet i nära ett sekel[1]. För att markera det storslagna i gossens födelse gavs han namnet Arthur efter den legendariske kung Artur. Med denne återuppståndne hjälte skulle en ny guldålder randas för riket. Desto större blev chocken när den presumtive riddaren plötsligt avled vid 15 års ålder efter att just ha vigts vid den spanska prinsessan Katarina av Aragonien. Både Henrik VII och hans hustru reagerade naturligt nog med stor sorg på den hemska nyheten. Arthur begravdes i slutet av april 1502 i katedralen i Worcester. Hur uppslitande prinsens död än var återgick allt så småningom till det normala. Arthurs yngre bror Henrik blev tronföljare och besteg så småningom tronen 1509. Under hans och dottern Elisabets regeringstid inträffade stora omvälvningar i England. Dessa innefattade införandet av ny statsreligion, revolter och avrättningar av oliktänkande men också upptäcktsresor till ”Nya världen”, segern över den spanska armadan och det brittiska imperiets gryning. Den unge prinsen av Wales som aldrig besteg någon tron och inte lämnade något egentligt spår efter sig i historien borde för alltid ha glömts av eftervärlden, med undantag för någon enstaka historiker som sökt utreda frågan huruvida Arthur hunnit med att ha samlag med sin hustru.

När jag häromdagen läste Wikipedias artikel upptäckte jag till min stora förvåning att man år 2002, till 500-årsminnet av Arthurs död, rekonstruerat hans begravning och läst ett rekviem över prinsen. Dessutom hölls en konferens ”för att lyfta fram Arthurs minne”.[2] Det bör åter poängteras att det rör sig om en person som i stort sett saknar historisk betydelse. Ändå anses han i sitt hemland uppenbarligen tillräckligt viktig för att efter ett halvt årtusende återupprepa hans begravning och hedra minnet av honom.

Skulle något liknande kunna ske i Sverige? Kommer någon att år 2018 bekosta en ceremoni över hertig Johan av Östergötland i Linköpings domkyrka för att högtidlighålla 400-årsminnet av hans frånfälle.[3] Kan man tänka sig att prins Carl Filip skulle föreslå att minnet av hans namne hedras 2021, eller att någon lokal myndighetsperson skulle göra det.[4] Har någon i våra dagar övervägt att hålla en minnesgudstjänst över Gustav IV Adolfs son, som berövades sin arvsrätt och sändes i landsflykt 1809?

Listan på i sig obetydliga men gripande kungliga öden kan göras lång. Nog vore det uppfriskande om vi svenskar någon gång följde engelsmännens exempel.          





[1] Det kan råda delade meningar om när Rosornas krig egentligen började. Den första grunden lades vid Edvard III:s död 1377. Hans sonson Rikard II avsattes kring sekelskiftet 1400 av sin kusin Henrik av Lancaster, som därefter besteg tronen som Henrik IV. Henriks sonson besteg tronen vid nio månaders ålder 1422 under namnet Henrik VI. Då han efter att ha blivit myndig visade sig oförmögen att styra riket öppnades vägen för de stridigheter som traditionellt betecknas ”Rosornas krig”. Det är dock möjligt att se avsättningen av Rikard II som den egentliga upptakten till inbördeskriget, vilket Shakespeare antyder i sitt drama Ritchard II.
[2] Av någon anledning uppger svenska Wikipedia att ceremonin 2002 hölls i Winchester. Den engelska förlagan anger Worcester där prinsen begravdes https://en.wikipedia.org/wiki/Arthur,_Prince_of_Wales. Sannolikt rör det sig om en felskrivning från svensk sida.
[3] Johan var son till Johan III och Gunilla Bielke och avstod från sina tronanspråk på farbrodern Karls och kusinen Gustav Adolfs önskan.
[4] Karl IV:s yngste son var liksom sin nutida namne hertig av Värmland, även om han i denna egenskap hade betydligt större makt och dessutom ägde fler landområden.

fredag 20 maj 2016

En drottning i Towern




Vid åttatiden på morgonen, då vårsolen kastade sina strålar över den gamla borgen, kom en ung kvinna vandrande från kommendantens bostad upp mot den lilla gräsplanen där herrarna väntade. De flesta av rikets främsta män var där, lordkanslern, kungens orubblige trotjänare och sekreterare Cromwell som lett processen mot henne, kungens gamle vän Suffolk, hennes egen morbror Norfolk och flera andra. Bödeln, som kallats dit från Calais, stod i bakgrunden med sina medhjälpare. Den ende som inte var där var kungen själv. Hon var ett avslutat kapitel för honom. Kvinnan, som eskorterades av sina hovdamer och kommendanten, var lång och slank med svart hår och mörka ögon. Hon betraktade männen med lugn och stadig blick, trotsig som i maktens dagar. Hon var fast besluten att inte visa sig svag, Efter de senaste veckornas skräck och hysteri hade hon funnit sig i sitt öde. Hon ämnade dö med samma mod som hon levat. Det var 19 maj 1536 på Towern i London. Kvinnan som gick till sin av kungen beordrade avrättning var Anne Boleyn, drottning av England.

Hennes väg till stupstocken hade börjat bortåt tio år tidigare, då kung Henrik blivit blixtförälskad i henne. Annes släkt på fädernet tillhörde visserligen inte landets högadel men genom företagsamhet och goda giften hade Boleyns blivit både rika och befryndade med Englands förnämsta ätter. Annes far hade genom sina diplomatiska kontakter lyckats utverka att hans yngsta dotter skickats till hoven i både Nederländerna och Frankrike för att lära sig den fina världens seder. När Anne kom hem i början av 1520-talet för att ta tjänst hos drottning Katarina var hon en fulländad världsdam som behärskade konsten att dansa, konversera på franska i lärda ämnen och väcka männens intresse. Under 1520-talet var Henrik VIII i stort behov av ombyte. Efter mer än tio år hade hans äktenskap med den spanska prinsessan Katarina inte gett mer än en dotter vid namn Maria och ett antal prinsar som antingen dött inom kort eller varit dödfödda. Den nya kungaätten Tudor måste få en manlig arvinge för att vara säker på att behålla tronen och chansen att Katarina skulle prestera en sådan tycktes allt mindre. Dessutom var hon gammal och ägnade sig mest åt böner och välgörenhet. Den alltjämt levnadsglade kungen började finna henne tråkig, I detta läge mötte han den vackra Anne Boleyn.[1] Av brev från tiden, vilkas datering dock är osäker, framgår att kungen en längre period varit förälskad i Anne men att hon å sin sida hållit en viss distans till honom. Hon tycks varken ha avvisat hans uppvaktning eller varit beredd att ge sig helt åt honom. Vid ett tillfälle skriver kungen att han flera gånger läst hennes brev men är osäker på hur de skall tolkas. (Annes brev till kungen har troligen förstörts av honom själv). På våren 1527 ansökte kungen om skilsmässa från drottning Katarina. Motiveringen var att hon i sin ungdom varit gift med hans äldre bror, som inom kort avlidit. Därmed skulle Henriks äktenskap med Katarina vara syndigt enligt de bibelställen som fördömer samlag mellan en broder och hans svägerska.[2].  Katarina hävdade dock, liksom hon gjort inför sitt giftermål med Henrik nära tjugo år tidigare, att hon aldrig haft samlag med sin förste man, vilket enligt katolska kyrkan innebar att de aldrig varit gifta i praktiken.

Därmed inleddes en process på sex år som omfattade ändlösa diskussioner, domstolsförhandlingar, vädjanden, vredesutbrott, avsatta ministrar och de första stegen mot att införa en ny statsreligion i landet. Såväl kungen som hans båda kvinnor stod på sig i sina ståndpunkter. Det blev snart tydligt att Henrik tänkte gifta sig med en av drottningens hovdamer. Eftersom Anne fick en alltmer framträdande roll vid hovet medan Katarina å sin sida fortfarande officiellt var kungens hustru hade England under några år i praktiken två drottningar på en gång. Att detta tillstånd frestade på de inblandades nerver säger sig självt. Anne saknade dessutom den smidighet och förmåga att anpassa sig till situationen som krävs av VIP i allmänhet och statschefens hustru i synnerhet. Hur bländande hennes konversation än var råkade hon ofta i gräl med folk som hade en annan åsikt än hon och uttryckte sig ytterst oförblommerat om den kvinna som officiellt var hennes härskarinna. Också kungen fick ofta höra vad han var värd och jämförde i svåra stunder Annes frispråkighet med Katarinas taktfullhet.[3] Hur förödmjukad än Katarina måste ha känt sig glömde hon aldrig att visa sin man den aktning en hustru borde visa sin make och en drottning sin konung, vilket inte hindrade henne från att envist påpeka att hon var hans lagliga hustru inför Gud. De små drabbningarna med Anne förändrade dock inte Henriks känslor för henne. De tycktes snarare föra dem närmare varandra sedan de åter försonats, i alla fall tillsvidare.  Perioden sommaren 1531-sommaren 1533 innebar en klar stigning för Annes stjärna. I juli förstnämnda år separerade kungen definitivt från Katarina, även om de fortfarande var gifta och efter detta arbetade Henrik och hans medhjälpare målmedvetet på att göra Anne till drottning. På våren 32 tvingades rikets högre prästerskap att godkänna Henrik som sitt överhuvud istället för påven och senare samma år försågs Anne med titeln ”Markis av Pembroke”, ett område som tidigare tillhört släkten Tudor. I samband med ett besök i Frankrike där Anne deltog förmåddes Katarina lämna ifrån sig de smycken hon i sin egenskap av drottning hade i sin ägo. Dessutom dog engelska kyrkans högste representant så att en ny, mer ”Annevänlig”, ärkebiskop av Canterbury kunde utses. Det blev Thomas Cranmer, en ganska obetydlig prästman som några år tidigare haft tjänst hos Boleyns. Denne skyndade sig att i maj 1533 fordra att Henrik genast upplöste sitt skandalösa äktenskap med sin broders änka och 1 juni samma år krönte han Anne Boleyn till drottning.[4] Hon var då gravid. Det enda som nu behövdes för att fullborda Annes seger var att hon födde en son. Förlossningen 7 september 1533 gick planenligt men -O fasa, barnet var en flicka! Istället för att som tidigare ha EN dotter i ett helt lagenligt äktenskap hade kungen nu TVÅ döttrar i två äktenskap med kvinnor som båda var i livet och betraktade sig som hans lagvigda hustru och drottning. Den nyfödda fick namnet Elisabet.[5] Vaken kungaparet eller rikets ledande män tappade dock modet. På våren följande år utfärdade parlamentet lagar som fastställde dels att kungen var överhuvud för den engelska kyrkan, dels att äktenskapet med Anne var lagligt och att barnen i detta äktenskap var att se som tronarvingar. Alla engelska undersåtar ålades avlägga ed på att följa denna lag. Män som Thomas More och biskop John Fischer, vilka vägrade avlägga eden, avrättades.   Drottningen ägnade för sin del mycken tid åt dans och musik tillsammans med hovmän. En av dessa var en vacker musiker som troligen var flamländare och i England gick under namnet Mark Smeaton.  Han tros ha sammanställt en vacker notbok som tillhört Anne och ännu finns bevarad. Deras bekantskap skulle snart visa sig ödesdiger. Anne glömde inte heller att fullfölja en drottnings förpliktelser. Hon lade ut mycket pengar på välgörenhet och var ytterst noga med att flickorna i hennes privata hushåll uppförde sig anständigt. Hon införskaffade religiösa och uppbyggliga skrifter i reformvänlig anda, trots att England ännu inte officiellt var ett protestantiskt land och kungen aldrig blev lutheran. Dessutom visade hon snart tecken på att åter vara gravid, vilket givetvis var hennes främsta skyldighet. Tyvärr gick havandeskapet inte i fullbordan och det är möjligt att det rörde sig om en skengraviditet, fullt förståelig med tanke på insatserna. Att Anne i detta läge blev orolig och spänd är alldeles naturligt. Utan en son var hon lika utsatt som drottning Katarina hade varit, rentav än mer eftersom hon saknade det skydd som furstlig börd skänkte sin bärare. Dessutom utgjorde hennes egen upphöjelse prejudikat för kungen att skaffa sig en tredje drottning om den andra inte motsvarade hans förväntningar bättre än sin företräderska och Henrik avstod inte från att flirta med hovets damer, vilket ledde till bittra dispyter mellan makarna. En av dessa hovdamer var en ung kvinna vid namn Jane Seymour. Kanske försökte Anne dämpa sin fruktan genom att göra lite väl närgångna närmanden till någon charmig hovman eller uttrycka sig alltför vågat i något samtal om sina intima relationer till kungen. Hon tycks ha anförtrott sin bors hustru att Henrik saknade både sexuell begåvning och fysisk förmåga att tillfredsställa en kvinna, ett farligt yttrande i ett framtida krisläge. Mot slutet av 1535 blev Anne emellertid havande igen, samtidigt som den frånskilda drottning Katarina allt tydligare gick mot slutet i sin ensliga exil. Hennes död i början av 1536 tycktes vända allt till det bästa men så hände det som inte fick hända – Anne fick missfall och nedkom med en ofullgången son.

Nu tappade kungen tålamodet. Han lär uttryckligen ha sagt till Anne att han inte tänkte skaffa fler barn med henne och inför omgivningen beklagade han sig över denna häxa som snärjt honom med trolldom och lurat honom att gitta sig med henne. Familjen Seymour och deras vänner favoriserades alltmer och i april 1536 tillsattes en kommission med uppgift att utreda vissa icke närmare specificerade stämplingar. På månadens sista dag arresterades plötsligt Mark Smeaton, drottningens vackre musiker och förmåddes avlägga någon slags bekännelse, möjligen under tortyr. 1 maj arresterades en man vid namn Norris som ingick i kungens uppvaktning. Nästa dag kom turen till drottning Anne själv och hennes bror George och under de följande dagarna greps ytterligare två män, plus några till som i slutändan frisläpptes.[6] Anne sattes i husarrest i den bostad hon haft strax före kröningen tre år tidigare inne på Towerns område. Hon bevakades av några hovdamer och av borgens kommendant, som nogsamt såg till att allt hon sade rapporterades till Thomas Cromwell, kungens sekreterare och närmaste förtrogne. Den stackars kvinnan tycktes helt ifrån sig av oro och vånda. Hon talade osammanhängande och växlade mellan gråtattacker och hysteriska skrattanfall. Enligt Margaret George ropade hon på de män som blivit arresterade och uttryckte bland annat sin glädje över att hennes bror fanns i närheten. Hon undrade också, helt oväntat, om det var hovmannen Norris som anklagat henne. Vid den rättegång som hölls mot de fyra hovmännen 12 maj, syskonen Boleyn rannsakades för sig, nämndes bland annat att Anne skulle ha frågat Norris varför han inte fullföljde sin trolovning med en hovdam. Hon framkastade att detta möjligen berodde på att han ”hoppades få träda i en död mans ställe”, om något skulle hända kungen. Om något i den stilen verkligen sagts(i så fall med säkerhet på skämt), kan det förklara Annes funderingar kring Norris då hon satt fången.[7] Anklagelserna mot Anne och hovmännen byggde mest på lösryckt skvaller. En del av uppgifterna tydde snarast på att Anne tillrättavisat hovmän som varit lite för vågade i sitt muntliga prisande av henne. Drottningen anklagades också för att ha försökt mörda både kungen, den nu avlidna Katarina, kungens dotter Maria samt en illegitim son till Henrik. Dessutom sades det att Anne haft ett förhållande med sin egen bror. Anklagelsen byggde på hans hustrus påstående. Hon kunde emellertid inte komma med nåt mer substantiellt bevis än att syskonen tyckte om att umgås med varandra. Det enda mer allvarliga som kunde anföras mot familjen Boleyn var när kungens potens kom på tal. Vid rättegången mot honom 15 maj läste George Boleyn högt upp vad systern påstods ha sagt om kungens sexuella svagheter, såsom orden återgavs i domstolens protokoll. En sådan förolämpning av kungen måste straffas hårt. I det tal som Anne själv höll i domstolen 15 maj erkände hon visserligen att hon inte alltid visat kungen den respekt hon borde ha gjort, med tanke på allt han gjort för henne. Hon hade också varit svartsjuk på honom och inte varit klok nog att dölja detta men ”Gud är mitt vittne till att jag aldrig har syndat mot honom på något annat sätt”.[8] Två dagar senare avrättades hennes utpekade älskare, inklusive George Boleyn. Trots att Annes påstådda brott var så svåra att hon borde ha bränts på bål lät kungen det räcka med halshuggning. Man sände också efter en ”expertbödel” från Calais, vilket innebar att hon sannolikt skulle slippa lida.[9]  Några dagar före avrättningen upplöste ärkebiskop Cranmer det äktenskap han aktivt bidragit till att stifta.

Så kom morgonen 19 maj 1536, då Anne Boleyn gick den korta sträckan från sitt fängelse till stupstocken. Hon tycktes lugn och glad att allt nu var över. Inför de församlade herrarna önskade hon med ett vänligt leende ”den gode kungen” ett långt liv och anbefallde sin själ i Herrens händer. Bödeln slog av hennes huvud i ett enda hugg med sitt svärd. Kroppen och huvudet lades i ett kapell i närheten, där de ligger än i dag. Anne var vid sin död sannolikt trettiofem-trettiosex år.[10]

Så dog den begåvade, stolta Anne Boleyn, som från nästan ingenting blivit Englands drottning och sedan avrättats som en förrädare. Det kunde verka som det slutgiltiga nederlaget men så var det inte. Den tvååriga Elisabet, som varit så ovälkommen då hon föddes och som nu förklarades för bastard, skulle en dag bestiga sina föräldrars tron och bli en av de största regenterna någonsin, både i England och i världen i allmänhet. Så fick Anne ändå trumf på hand i det långa loppet.

               

                                            



[1] Anne var inte ”vacker” i tidens mening, som föredrog ljushyllta blonda kvinnor framför svarta, mörkögda. Hon fängslade dock omgivningen med sin utstrålning, vad man än tyckte om henne och den förälskade Henrik fann henne säkert vacker.
[2] Enligt katolska kyrkan skapade giftermålet ett syskonskap mellan de båda parterna och deras närmaste släktingar. Sålunda blev mannens bröder också hustruns bröder och hustruns systrar mannens systrar. Att ingå äktenskap med en avliden makes broder var därför att betrakta som incest.
[3] Ett subtilt bevis på Annes självständighetskänsla är det smycke i form av ett B hon bär kring halsen på porträttet ovan.  Hennes samtida ”kollegor” i Sverige bar smycken i form av ett G kring halsen.
[4] Henrik och Anne var i själva verket vigda vid en privat ceremoni redan innan Cranmer inför domstol förklarade kungens första äktenskap ogiltigt.
[5] Att födandet av en prinsessa var minst sagt oväntat visas av att man i de kungörelser som skrivits i förväg meddelade att drottningen fått ”a prince”. Man fick i all hast lägga till två s i slutet. Ett bevis på hur förvirrad situationen nu blivit är den biskop som i hastigheten under en gudstjänst råkade be för ”drottning Katarina” och ”hennes dotter, prinsessan Elisabet”. När misstaget påpekats förklarade prelaten att han naturligtvis menat Anne ”Ty jag känner ingen annan drottning”. 
[6] Kanske namngav Smeaton personer som ofta vistades nära drottningen och alltså teoretiskt kunde tänkas vara hennes älskare. En av de gripna, sir Thomas Wight, var en vän från Annes ungdom som skrivit romantiska dikter till hennes ära. Han blev dock snart fri.
[7] Antonia Fraser tar inte upp vad drottningen sagt under sin första tid i fångenskap. Inte heller citeras Annes tal vid hennes egen rättegång. Det enda som nämns är att hon var starkt uppskärrad i fängelset men lugn och samlad vid rättegången och på avrättningsplatsen. Margaret Georges bok är en roman, utformad som en självbiografi av kung Henrik själv. Ibland för dock narren Will ordet. Jag citerar Annes ord om Norris och brodern i fängelset och hennes tal vid rättegången ur denna bok därför att de ger ett intryck av autenticitet. Alla övriga uppgifter i texten kommer från Frasers bok.   
[8] Margaret George Henrik VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”, (Svensk översättning 1989), s. 88. Angående Annes ord i fängelset, se s. 81 och 82
[9] Min gissning är att kungen gett denna order av hänsyn till Anne, vilket skulle tyda på att hon undanröjdes för att ge honom möjlighet att gifta om sig. Med andra ord att rättegången var politisk och att kungen visste att hustrun var oskyldig.
[10] Då inget annat anges bygger denna text på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur (svensk översättning 1995), del II och III om Anne Boleyn och Jane Seymour.

torsdag 12 maj 2016

Olovliga giftermål med furstligt beskydd


När vi föreställer oss relationen barn-föräldrar, äldre- yngre förr i världen får vi ofta en vertikal, patriarkal bild i tankarna. Föräldrarna styrde över sina barn som obetingat lydde dem, på samma sätt som husbonden styrde tjänarna och konungen styrde folket. Sådan var också den ideala bilden av hur samhället borde se ut. Varje enskild individ och varje stånd hade sin plats i systemet som inte fick rubbas. Om någon trädde utanför ramarna innebar detta ett förnekande av den världsordning som ytterst var instiftad av Gud Fader själv. Lite tillspetsat förnekade den som trotsade sin av Gud givna överhet, föräldrar, husbonde eller kung, också Guds allmakt. Denna ordning luckrades upp efter hand under en period på flera sekler. Föreställningen att barnen av princip skall lyda sina föräldrar var förmodligen den som längst hölls vid liv. Principer och verklighet är emellertid sällan samma sak och brott mot lydnadsregler har säkerligen förekommit i alla tider. Ju strängare man håller på en regel, desto mer omskakande blir följderna om någon bryter mot den.

Under senare delen av 1500-talet inträffade i Sverige två upprörande skandaler, där en yngre kvinna satte sig upp mot sina enligt den gudomliga lagen överordnade släktingars vilja. I båda fallen gällde det kvinnor ur rikets högsta adel, båda gångerna rörde sig om äktenskapsfrågor och båda gångerna beskyddades ”de brottsliga” av en kunglig person.

I början av 1570-talet var grevedottern Magdalena(Malin) Sture mycket sorgsen. Hon var djupt förälskad i sin kusin Erik Stenbock, bror till Gustav Vasas överlevande gemål Katarina. Kärleken var besvarad men Malins mor, den stolta Märta Lejonhufvud, ville absolut inte gå med på något giftermål. Hon motiverade detta med att de båda älskande var för nära släkt.[1] Deras kärlek måste ha varit märkbar, för flera av deras släktingar lade sig ut för dem och bad Malins mor att ge med sig. ”Icke”, sade den bestämda grevinnan och underbyggde sin vägran med att ärkebiskopen själv förklarat äktenskapet olagligt med hänvisning till kusinskapet. Men om fru Märta var envis var Malin hennes sanna dotter. Dessutom var hon inte någon oskyldig flicka utan en kvinna på över trettio år. Erik Stenbock var något år äldre. De beslöt att ta saken i egna händer. Stenbock förstod emellertid att han inte utan vidare kunde kidnappa sin tilltänkta brud. Om ett sådant företag skulle lyckas måste han ha stöd av någon högt uppsatt person, exempelvis en kunglighet. Han anförtrodde sig åt hertig Karl, kung Johan III:s bror. Eftersom Karl var hertig av Södermanland, där familjen Stures huvudgods Hörningsholm låg, utgjorde han den högsta myndigheten i området näst efter kungen. Både i kraft av bestämmelserna i faderns testamente och av sin egen personlighet var Karl i många stycken sin egen herre. Med hans stöd kunde de båda älskande våga trotsa grevinnan Märta. Hertigen ställde upp med en eskort på några hundra man. Förmodligen var det också hertigen som tillhandahöll de skräddare och sömmerskor som behövdes för att ordna passande kläder till Malin Sture efter den planerade flykten. Man kunde ju inte riskera att väcka moderns misstankar genom att packa brudens tillhörigheter i en koffert eller klädkista. Nu var allt klart för handling. Trots att Stenbock fått avslag på sitt frieri var han fortfarande välkommen till Hörningsholm och i mars 1573 begav han sig dit för att enlevera sin brud. Med sig hade han sin syster Cecilia och säkert några tjänare. Hertigens ryttare hölls dolda i en skog i närheten av godset.

Malin var förberedd på vad som skulle hända men spänningen frestade på nerverna. Dagen innan hade en av hennes systrar hittat henne gråtande vid ett fönster. När systern oroligt undrade vad som stod på svarade Malin att hon hoppades att deras vänskap skulle bestå, utan att förklara vad hon menade. När Stenbock kom till Hörningsholm får man förmoda att han hälsade på husets härskarinna så obesvärat som möjligt. Sedan gick han in till Malin och sade att han hade en häst till henne stående nere på gården Ville hon titta på den? Åtföljda av två tjänarinnor gick de ned på borggården, satte sig i den släde som hästen var spänd för och for iväg. Efter en stund anslöt sig hertigens ryttare till sällskapet och eskorterade dem på deras vidare färd.[2] En av Malins tjänarinnor lär ha förstått vad som höll på att ske och bett sin skyddsling att återvända hem. Den desperata grevedottern grep då en bössa och ropade att om kvinnan inte höll tyst ”skolen I aldrig tala mer”. Man fortsatte till den gård där skräddarna väntade för att sy upp brudens nya kläder och sedan till släktingar som stödde brudparet. På Hörningsholm var uppståndelsen stor. Grevinnan Märta lär först ha svimmat och sedan rasande nedkallat Guds straff över både Erik Stenbock och hans syster som var kvar på godset. Budbärare sändes ut för att förmå dottern att återvända, med negativt resultat. Skandalen var ett faktum. Kung Johan arresterade Stenbock och tog ifrån honom alla hans ämbeten och gods. Kanske gjorde han detta mer för att freda sig mot grevinnans Märtas raseri en av personlig vrede över vad som hänt. Hur som helst var Stenbock snart fri och eftersom kungen förbjudit alla präster i sitt rike att viga honom och Malin Sture reste de till det danska Halland och lät sig vigas där. Det tog ett och ett halvt år för Märta Lejonhufvud att acceptera fakta. Kanske insåg hon att det var HON som gjorde sig löjlig i sin envishet eller lät hon, som det sägs, sig bevekas av familjens böner. Då Malin fått en son bjöd pojkens mormor till stor fest på Hörningsholm. När man i efterhand läser denna farsartade historia undrar man vad våra dagars kändistidningar kunnat göra av det hela. Kanske de för en gångs skull helt enkelt berättat sanningen.

En ny skandal i samma stil, men mindre dramatisk i sin utformning, inträffade 1595. Denna gång gällde det Sigrid Brahe, dotter till Pehr Brahe den äldre. Adelsmannen Erik Bielke, en systerson till Malin Sture, hade anhållit om Sigrids hand hos familjen. Varken hon själv eller släkten var helt trakterad av tanken eftersom det ryktades att Bielke hade ”den skamliga sjukan”,(säkerligen syfilis). Sigrid var dessutom förälskad i Johan Gyllenstierna. också han av högadel Familjen Brahe förklarade att Bielke måste bevisa att han var helt frisk för att få gifta sig med Sigrid. Trots detta betraktades de som trolovade.[3] Sigrid ogillade fortfarande tanken på giftermål med Bielke. Eftersom hon var drygt 25 år och föräldrarna dessutom döda föll det sig kanske lättare att trosa släkten. Hon vände sig till Johan III:s dotter Anna, som hon troligen var hovdam hos.[4]  Anna lovade att ordna giftermålet med Gyllenstierna, som inom kort anlände till Stegeborg i Östergötland där prinsessan residerade. Troligen för att få saken snabbt och diskret avklarad innan brudens eller den ratade fästmannens familj hann intervenera firades bröllopet onsdagen 8 mars 1595. Normalt hölls sådana tillställningar på söndagar. Ingen lär i förväg ha vetat vad som skulle ske, kanske inte ens fästfolket. Det anordnades helt enkelt en gudstjänst varunder brudparet till allmän förvåning framträdde i koret och vigdes av en präst. Eftersom en man från den svensk-polske kungen Sigismunds hov var närvarande kunde man säga att även HM konungen givit sitt godkännande. Enligt Anna Sparre skall Sigrids bror Gustav ha uppenbarat sig mitt under den efterföljande festen och försökt skilja de nygifta åt. Trots att han själv stod prinsessan Anna mycket nära var han svårt förolämpad över vad som hänt. Försöket misslyckades. Värdinnan kastade helt sonika ut honom.

Återigen hade en skandal inträffat i den svenska societeten. Den försmådde fästmannens släktingar ville döda Johan Gyllenstierna eller åtminstone låta honom möta sin rival i envig. Hertig Karl, som tjugo år tidigare så ridderligt bistått paret Stenbock-Sture i deras flyktplaner rasade nu mot sin brorsdotters självsvåldiga agerande.[5] Ändå blev det hertigen som ytterst fick reda upp saken. Vid den riksdag i Söderköping han kallat till på hösten 1595 dömdes det nygifta paret till en tids isolering på sitt gods och att betala skadestånd både till Bielke och till fattighjälp. Exakt hur mycket Bieke fick är osäkert då uppgifterna även här går isär. Anna Sparre, som hänvisar till ”tidens krönika” säger att paret dömdes till isolering för att Sigrid övergivit Bielke ”samt att till honom utbetala 1000 riksdaler och till de fattiga en lika summa”.

Av vad som här skrivits torde framgå att kvinnor haft egen vilja och kraft att styra över sina liv långt före vår tid.                                     





[1] Med tanke på att alla högadelns medlemmar på det ena eller andra sättet var släkt med varandra kan man undra om det funnits andra skäl för fru Märta att motsätta sig äktenskapet. Kanske kände hon motvilja mot att gifta in sin dotter i familjen Stenbock, vars män var kända för sitt häftiga lynne. En bror till Erik Stenbock hade några år tidigare misshandlat den avsatte Erik XIV så svårt att han förlorat tjänsten som kungens fångvaktare, dock utan att få straff. Några månader efter Malin Sures flykt stack en annan Stenbock ihjäl en finsk adelsman under en fest. Erik Stenbock själv hade under sin tjänstgöring vid hovet trakasserat Hogenskild Bielke och bland annat ridit omkull honom, kallat honom feg och svag, samt förstört hans kläder. Bielke gifte sig senare med en annan av fru Märtas döttrar. Det är väl inte helt otänkbart att han avrått svärmodern att göra de båda antagonisterna till svågrar. Karin Tegenborg Falkdalen Vasadrottningen, en biografi över Katarina stenbock, (2016), s. 59-60, 133 och 150-53.   
[2] Redogörelsen för enleveringen uppges av Falkdalen komma från en systerdotter till Malin Sture. I moderna biografier över karl IX finns ingen uppgift om hans roll i affären. Senare blev han och Erik Stenbock politiska motståndare. I äldre litteratur återges hertigens insats emellertid som fakta (http://runeberg.org/sqvinnor/0259.html). Falkdalen tror också på den(Falkdalen, s.145-49). Det är dessutom svårt att förstå varför Malins systerdotter skulle tilldela hertigen en oriktig roll i historien. Hertig Karl var drygt 20 år vid denna tid och kan ha blivit rörd av parets kärlek. Dessutom roade det honom säkert att ge den högfärdiga fru Märta en minnesbeta. Kanske följde han både sitt huvud och sitt hjärta.  
[3] Författaren Anna Sparre hänvisar i sin bok Prinsessan av Vasa (1991), till en dagbok förd av Sigrids bror Abraham angående giftermålsförhandlingarna mellan familjerna Brahe och Bielke. Sparres böcker är visserligen romaner men emellanåt görs hänvisningar till dokument från tiden som hon mycket väl kan ha tittat i. Jag tar mig därför friheten att delvis använda mig av hennes skildring av ”Ondagsbröllopet” och hänvisar i övrigt till Wikipedias artiklar Sigrid Brahe, Johan Nilson Gyllenstierna och Onsdagsbröllopet.
[4] Uppgifterna går lite isär när det gäller Annas förhållande till Sigrid. På en del ställen står det att Sigrid ”sökte hjälp” eller skydd hos Anna men i den artikel som behandlar själva bröllopet betecknas hon som Annas hovdam. Om detta stämmer kan Annas agerande förklaras eftersom hon i egenskap av hushållets överhuvud hade rätt att gifta bort sina underlydande eller åtminstone förestå deras bröllop. Anna och Sigrid var jämngamla och måste hur som helst ha varit goda vänner.
[5] Detta berodde kanske mindre på mognad eller skenhelighet än på hertigens rädsla för att den djärva Anna skulle kunna bli en farlig motståndare i den maktkamp han sedan några år förde mot både riksrådet och Sigismund. Dessutom får man inte glömma att Anna ju var kvinna och en kvinna fick naturligtvis inte vara lika tuff som en man.

torsdag 5 maj 2016

Gustav Eriksson Vasa II


Sverige är ett relativt lugnt land historiskt sett. Vi har inte haft särskilt många regelrätta inbördeskrig och de strider vi haft har varit relativt små och korta. Ett bevis på detta är att så pass få kungar mördats eller blivit avsatta, hur missnöjda än folket eller adeln varit med dem. Sedan Gustav Vasas dagar har bara en regerande monark mördats och tre avsatts. Av de tre avsatta har en förlorat kronan i ett fältslag och de två andra störtats genom uppror, den ene i ett angrepp utifrån, den andre i en kupp på sitt eget slott. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg vet vi oftast ganska väl vad som hänt de avsatta kungarna och deras familjer. En lustig omständighet är att de kungar som störtats genom uppror (Erik XIV och Gustav IV Adolf), båda har haft söner med namnet Gustav. Bägge pojkarna har också varit tronföljare och sina föräldrars enda överlevande söner. Gustav IV Adolfs son och hans vidare öden är ganska lätta att följa. Erik XIV:s son är betydligt dunklare i konturerna. Han föddes 28 januari 1568 på Nyköpings hus. Hans far hade sommaren innan ingått äktenskap med Karin Månsdotter. Hon var då gravid och det är troligt att syftet med giftermålet var att det väntade barnet (som självklart måste bli en son), skulle födas inom äktenskapet. Efter de olyckliga Sturemorden i maj 1567 var det viktigt för kung Erik att snabbt få en arvinge till tronen. Det fanns inte längre tid att vänta på att en för en konung mer passande drottningkandidat anmälde sitt intresse. Kungen väntade dock till slutet av december med att offentliggöra äktenskapet, vilket skedde vid en middag i närvaro av ärkebiskop Laurentius Petri. Enligt Erik uttryckte gästerna sitt gillande och biskopen bekräftade att äktenskapet ingåtts ”för länge sedan”.[1] En månad senare föddes den väntade sonen, som fick namnet Gustav. I juli 1568 hölls det officiella bröllopet mellan Erik och Karin. Både Gustav och hans äldre syster Sigrid var med vid ceremonin, vilket lär ha väckt ett visst uppseende.[2] Kungens äktenskap med en kvinna av folket anses ha varit den utlösande faktorn för brödernas uppror. Några månader efter bröllopet störtades kung Erik och både han och familjen fängslades. Under de närmaste åren levde man i fångenskap tillsammans men 1573 separerades Erik från resten av familjen och några år senare togs prins Gustav från sin mor för att så småningom föras till Polen. Enligt en sägen skall adelsmannen Erik Sparre vid denna tid ha avvärjt ett försök från Johan III:s sida att mörda den unge prinsen.[3] Författarna Rune Pär Olofsson och Anna Sparre tar var för sig upp denna historia i sina romaner med motiv från Vasatiden. Olofsson ger i Lyckans tärning(1972), en färgstark skildring av hur Sparre och hans blivande hustru Ebba(född Brahe), hjälps åt att skydda prins Gustav från farbror Johans lömska knektar. Slutligen lyckas deras vänner utverka att prinsen får behålla livet.[4]     

Under de dryga trettio år Gustav hade kvar att leva förde han en kringflackande tillvaro. Han bedrev studier vid flera skolor i dagens Polen och Litauern och konverterade så småningom till katolicismen. Ofta levde han under knappa omständigheter. Han var dock inte glömd av tidens politiska aktörer. Likt många usurpatorer kände Johan III ständig oro för att den avsatta kungafamiljen en dag skulle göra anspråk på sitt forna rike. Frågan huruvida prinsen borde röjas ur vägen fördes på regeringsnivå i Sverige. När Johans son Sigismund valdes till polsk kung var Gustav alltjämt kvar i landet. I den nye kungens följe fanns Gustavs syster Sigrid, som nu ingick i sin kusin Annas uppvaktning. Kung Johan varnade sin son för att ha kontakt med Gustav: Man måste undvika att ”fjädrarna på en sådan fågel” blev för långa, menade han. När flera av de svenska adelsmän som verkat för Sigismunds val till polsk kung, bland dem Erik Sparre, några år senare anklagades för förräderi ingick deras påstådda strävan att sätta Gustav på sin faders tron bland åtalspunkterna. Gustav själv tycks emellertid ha varit totalt ointresserad av politik och kategoriskt avvisat alla försök att låta sig utnyttjas i stämplingar mot farbroderns familj.[5] Ett möte med modern Karin är daterat till 1596 i dåvarande Reval. De hade dock svårt att kommunicera eftersom sonen glömt sitt modersmål. Uppgiften att han tidigare träffat systern Sigrid bör stämma eftersom Gustav på 1580-talet tydligen vistats tillräckligt nära det polska hovet för att oroa Johan III Vid något av dessa korta möten med sina anhöriga måste Gustav ha fått minst en av Erik XIV:s dagböcker som minne av fadern.[6] Vid sekelskiftet 1600 reste Gustav till Ryssland, vars härskare funderade på att använda den unge mannen som en bricka i förhållandet till Sverige. Som redan nämnts visade sig Gustav oemottaglig för dylika förslag. Han stannade dock i Ryssland och avled år 1607 i den lilla staden Kasjin vid en biflod till Volga. Någonstans i denna stad eller by begravdes den olycklige sonsonen och rättmätige arvtagaren till Sveriges riksbyggare Gustav Vasa. Han hade nyligen fyllt 39 år.[7]                       



[1] Karin Tegenborg Falkdalen Vasadrottningen, en biografi över Katarina Stenbock (2015), s 114-115 och Ingvar Andersson Erik XIV (1935), s.284. 
[2] Falkdalen, s. 123-124.
[3].https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Larsson_Sparre.
[4] Ett indicium på att historien åtminstone innehåller en kärna av sanning kan vara att Eriks och Ebbas äldste son, som föddes 1582, fick namnet Gustav. Detta namn var inte så vanligt förekommande inom dåtidens svenska adel som man kanske skulle tro, med tanke på Gustav Vasa och det gavs vanligen inte till den äldste sonen.Som regel fick den förstfödde pojken farfaderns namn, antagligen som ett uttryck för respekt mot den äldre generationen. Så var t.ex. fallet inom ätterna Brahe och Stenbock vid denna tid. Först den tredje av Per Brahe den äldres fem söner fick namnet Gustav. Inom Erik Sparres släkt är namnet okänt före 1582, trots att hans far var en av kung Gustavs trognaste medhjälpare. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Sparre_af_Rossvik_nr_7.
[5] Falkdalen, s.180.
[6] Av uppgifter på försättsbladet till 1567 års dagbok vet vi att den pantsattes av Gustav innan denne reste till Ryssland. Senare övertogs den av en svensk ämbetsman i tjänst hos kung Sigismunds familj. När den polska Vasagrenen störtats tog man med sig sitt ”svenska arkiv” eller delar av det till Frankrike, där dagboken slutligen hittades av en svensk adelsman hos en kryddhandlare i Saint Germain i Paris på 1670-talet. Hans Villius ”Min maka med våld ryckt ifrån mig, Erik XIV:s dagbok från 1566-67 och från fängelseåren”, i Sex dagböcker från fem sekler (1991). 
[7] Då inget annat anges är uppgifterna i denna text hämtade från Wikipedias artiklar Gustav Eriksson Vasa och Sigrid Eriksdotter Vasa.