torsdag 5 maj 2016

Gustav Eriksson Vasa II


Sverige är ett relativt lugnt land historiskt sett. Vi har inte haft särskilt många regelrätta inbördeskrig och de strider vi haft har varit relativt små och korta. Ett bevis på detta är att så pass få kungar mördats eller blivit avsatta, hur missnöjda än folket eller adeln varit med dem. Sedan Gustav Vasas dagar har bara en regerande monark mördats och tre avsatts. Av de tre avsatta har en förlorat kronan i ett fältslag och de två andra störtats genom uppror, den ene i ett angrepp utifrån, den andre i en kupp på sitt eget slott. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg vet vi oftast ganska väl vad som hänt de avsatta kungarna och deras familjer. En lustig omständighet är att de kungar som störtats genom uppror (Erik XIV och Gustav IV Adolf), båda har haft söner med namnet Gustav. Bägge pojkarna har också varit tronföljare och sina föräldrars enda överlevande söner. Gustav IV Adolfs son och hans vidare öden är ganska lätta att följa. Erik XIV:s son är betydligt dunklare i konturerna. Han föddes 28 januari 1568 på Nyköpings hus. Hans far hade sommaren innan ingått äktenskap med Karin Månsdotter. Hon var då gravid och det är troligt att syftet med giftermålet var att det väntade barnet (som självklart måste bli en son), skulle födas inom äktenskapet. Efter de olyckliga Sturemorden i maj 1567 var det viktigt för kung Erik att snabbt få en arvinge till tronen. Det fanns inte längre tid att vänta på att en för en konung mer passande drottningkandidat anmälde sitt intresse. Kungen väntade dock till slutet av december med att offentliggöra äktenskapet, vilket skedde vid en middag i närvaro av ärkebiskop Laurentius Petri. Enligt Erik uttryckte gästerna sitt gillande och biskopen bekräftade att äktenskapet ingåtts ”för länge sedan”.[1] En månad senare föddes den väntade sonen, som fick namnet Gustav. I juli 1568 hölls det officiella bröllopet mellan Erik och Karin. Både Gustav och hans äldre syster Sigrid var med vid ceremonin, vilket lär ha väckt ett visst uppseende.[2] Kungens äktenskap med en kvinna av folket anses ha varit den utlösande faktorn för brödernas uppror. Några månader efter bröllopet störtades kung Erik och både han och familjen fängslades. Under de närmaste åren levde man i fångenskap tillsammans men 1573 separerades Erik från resten av familjen och några år senare togs prins Gustav från sin mor för att så småningom föras till Polen. Enligt en sägen skall adelsmannen Erik Sparre vid denna tid ha avvärjt ett försök från Johan III:s sida att mörda den unge prinsen.[3] Författarna Rune Pär Olofsson och Anna Sparre tar var för sig upp denna historia i sina romaner med motiv från Vasatiden. Olofsson ger i Lyckans tärning(1972), en färgstark skildring av hur Sparre och hans blivande hustru Ebba(född Brahe), hjälps åt att skydda prins Gustav från farbror Johans lömska knektar. Slutligen lyckas deras vänner utverka att prinsen får behålla livet.[4]     

Under de dryga trettio år Gustav hade kvar att leva förde han en kringflackande tillvaro. Han bedrev studier vid flera skolor i dagens Polen och Litauern och konverterade så småningom till katolicismen. Ofta levde han under knappa omständigheter. Han var dock inte glömd av tidens politiska aktörer. Likt många usurpatorer kände Johan III ständig oro för att den avsatta kungafamiljen en dag skulle göra anspråk på sitt forna rike. Frågan huruvida prinsen borde röjas ur vägen fördes på regeringsnivå i Sverige. När Johans son Sigismund valdes till polsk kung var Gustav alltjämt kvar i landet. I den nye kungens följe fanns Gustavs syster Sigrid, som nu ingick i sin kusin Annas uppvaktning. Kung Johan varnade sin son för att ha kontakt med Gustav: Man måste undvika att ”fjädrarna på en sådan fågel” blev för långa, menade han. När flera av de svenska adelsmän som verkat för Sigismunds val till polsk kung, bland dem Erik Sparre, några år senare anklagades för förräderi ingick deras påstådda strävan att sätta Gustav på sin faders tron bland åtalspunkterna. Gustav själv tycks emellertid ha varit totalt ointresserad av politik och kategoriskt avvisat alla försök att låta sig utnyttjas i stämplingar mot farbroderns familj.[5] Ett möte med modern Karin är daterat till 1596 i dåvarande Reval. De hade dock svårt att kommunicera eftersom sonen glömt sitt modersmål. Uppgiften att han tidigare träffat systern Sigrid bör stämma eftersom Gustav på 1580-talet tydligen vistats tillräckligt nära det polska hovet för att oroa Johan III Vid något av dessa korta möten med sina anhöriga måste Gustav ha fått minst en av Erik XIV:s dagböcker som minne av fadern.[6] Vid sekelskiftet 1600 reste Gustav till Ryssland, vars härskare funderade på att använda den unge mannen som en bricka i förhållandet till Sverige. Som redan nämnts visade sig Gustav oemottaglig för dylika förslag. Han stannade dock i Ryssland och avled år 1607 i den lilla staden Kasjin vid en biflod till Volga. Någonstans i denna stad eller by begravdes den olycklige sonsonen och rättmätige arvtagaren till Sveriges riksbyggare Gustav Vasa. Han hade nyligen fyllt 39 år.[7]                       



[1] Karin Tegenborg Falkdalen Vasadrottningen, en biografi över Katarina Stenbock (2015), s 114-115 och Ingvar Andersson Erik XIV (1935), s.284. 
[2] Falkdalen, s. 123-124.
[3].https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Larsson_Sparre.
[4] Ett indicium på att historien åtminstone innehåller en kärna av sanning kan vara att Eriks och Ebbas äldste son, som föddes 1582, fick namnet Gustav. Detta namn var inte så vanligt förekommande inom dåtidens svenska adel som man kanske skulle tro, med tanke på Gustav Vasa och det gavs vanligen inte till den äldste sonen.Som regel fick den förstfödde pojken farfaderns namn, antagligen som ett uttryck för respekt mot den äldre generationen. Så var t.ex. fallet inom ätterna Brahe och Stenbock vid denna tid. Först den tredje av Per Brahe den äldres fem söner fick namnet Gustav. Inom Erik Sparres släkt är namnet okänt före 1582, trots att hans far var en av kung Gustavs trognaste medhjälpare. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Sparre_af_Rossvik_nr_7.
[5] Falkdalen, s.180.
[6] Av uppgifter på försättsbladet till 1567 års dagbok vet vi att den pantsattes av Gustav innan denne reste till Ryssland. Senare övertogs den av en svensk ämbetsman i tjänst hos kung Sigismunds familj. När den polska Vasagrenen störtats tog man med sig sitt ”svenska arkiv” eller delar av det till Frankrike, där dagboken slutligen hittades av en svensk adelsman hos en kryddhandlare i Saint Germain i Paris på 1670-talet. Hans Villius ”Min maka med våld ryckt ifrån mig, Erik XIV:s dagbok från 1566-67 och från fängelseåren”, i Sex dagböcker från fem sekler (1991). 
[7] Då inget annat anges är uppgifterna i denna text hämtade från Wikipedias artiklar Gustav Eriksson Vasa och Sigrid Eriksdotter Vasa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar