Ibland
önskar man att man inte var svensk. Ja, missförstå mig nu inte. Jag är fullt
nöjd med mitt fina land men som historisk skribent slås man ibland av hur dött
vårt förflutna är jämfört med andra länders. I samband med att jag för någon
vecka sedan gjorde inlägget om Henrik VIII:s andra hustru väcktes på nytt mitt
intresse för Tudortiden, en av mina favoritperioder i historien. Häromdagen
läste jag svenska Wikipedias artikel om prins Arthur av Wales https://sv.wikipediaorg/wiki/Arthur,_prins av_Wales
Prins Arthur var äldste son till Henrik VII
och alltså äldre bror till Henrik VIII. Hans födelse betraktades närmast som en
pånyttfödelse av själva kungariket England. Den betecknade slutet på det
inbördeskrig som med kortare avbrott skakat landet i nära ett sekel[1]. För att
markera det storslagna i gossens födelse gavs han namnet Arthur efter den
legendariske kung Artur. Med denne återuppståndne hjälte skulle en ny guldålder
randas för riket. Desto större blev chocken när den presumtive riddaren
plötsligt avled vid 15 års ålder efter att just ha vigts vid den spanska
prinsessan Katarina av Aragonien. Både Henrik VII och hans hustru reagerade
naturligt nog med stor sorg på den hemska nyheten. Arthur begravdes i slutet av
april 1502 i katedralen i Worcester. Hur
uppslitande prinsens död än var återgick allt så småningom till det normala.
Arthurs yngre bror Henrik blev tronföljare och besteg så småningom tronen 1509.
Under hans och dottern Elisabets regeringstid inträffade stora omvälvningar i England.
Dessa innefattade införandet av ny statsreligion, revolter och avrättningar av
oliktänkande men också upptäcktsresor till ”Nya världen”, segern över den
spanska armadan och det brittiska imperiets gryning. Den unge prinsen av Wales
som aldrig besteg någon tron och inte lämnade något egentligt spår efter sig i
historien borde för alltid ha glömts av eftervärlden, med undantag för några enstaka historiker som sökt utreda frågan huruvida Arthur hunnit med att ha
samlag med sin hustru.
När jag
häromdagen läste Wikipedias artikel upptäckte jag till min stora förvåning att
man år 2002, till 500-årsminnet av Arthurs död, rekonstruerat hans begravning
och läst ett rekviem över prinsen. Dessutom hölls en konferens ”för att lyfta
fram Arthurs minne”.[2] Det bör åter
poängteras att det rör sig om en person som i stort sett saknar historisk
betydelse. Ändå anses han i sitt hemland uppenbarligen tillräckligt viktig för
att efter ett halvt årtusende återupprepa hans begravning och hedra minnet av
honom.
Skulle något
liknande kunna ske i Sverige? Kommer någon att år 2018 bekosta en ceremoni över
hertig Johan av Östergötland i Linköpings domkyrka för att högtidlighålla
400-årsminnet av hans frånfälle.[3] Kan man
tänka sig att prins Carl Filip skulle föreslå att minnet av hans namne hedras
2021, eller att någon lokal myndighetsperson skulle göra det.[4] Har
någon i våra dagar övervägt att hålla en minnesgudstjänst över Gustav IV Adolfs
son, som berövades sin arvsrätt och sändes i landsflykt 1809?
Listan på i
sig obetydliga men gripande kungliga öden kan göras lång. Nog vore det
uppfriskande om vi svenskar någon gång följde engelsmännens exempel.
[1] Det kan
råda delade meningar om när Rosornas krig egentligen började. Den första
grunden lades vid Edvard III:s död 1377. Hans sonson Rikard II avsattes kring
sekelskiftet 1400 av sin kusin Henrik av Lancaster, som därefter besteg tronen
som Henrik IV. Henriks sonson besteg tronen vid nio månaders ålder 1422 under
namnet Henrik VI. Då han efter att ha blivit myndig visade sig oförmögen att styra
riket öppnades vägen för de stridigheter som traditionellt betecknas ”Rosornas
krig”. Det är dock möjligt att se avsättningen av Rikard II som den egentliga
upptakten till inbördeskriget, vilket Shakespeare antyder i sitt drama Ritchard II.
[2] Av någon
anledning uppger svenska Wikipedia att ceremonin 2002 hölls i Winchester. Den
engelska förlagan anger Worcester där prinsen begravdes https://en.wikipedia.org/wiki/Arthur,_Prince_of_Wales.
Sannolikt rör det sig om en felskrivning från svensk sida.
[3] Johan
var son till Johan III och Gunilla Bielke och avstod från sina tronanspråk på
farbrodern Karls och kusinen Gustav Adolfs önskan.
[4] Karl
IV:s yngste son var liksom sin nutida namne hertig av Värmland, även om han i
denna egenskap hade betydligt större makt och dessutom ägde fler landområden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar