tisdag 28 juni 2016

Röda rosens arvinge


De flesta så kallat ”historiska personer” är ihågkomna för vad de uträttat eller för något de förknippas med, positivt eller negativt. En del människor är dock, paradoxalt nog, spännande därför att de INTE satt några egentliga spår i historien. Denna kategori är vanligast just inom kungliga dynastier, i synnerhet om det rör sig om ett arvrike. Att vara född tronarvinge innebär att vara förutbestämd att spela en roll. Detta gäller oavsett om monarken har makt eller inte; en monark spelar alltid någon form av roll i sitt land. Hur denna roll utformas beror sedan dels på landets styrelseskick, dels på bärarens egen personlighet men ingen monark går helt spårlöst förbi. Den som är född till en tron vet på förhand att hans/hennes liv kommer att bedömas av eftervärlden. Om tronen eller dynastin faller ändras förutsättningarna å andra sidan totalt för arvingarna, den födde kronprinsen kan sluta som tiggare. Det är spännande att fundera över dessa prinsar utan arv, vilken roll skulle de ha spelat om utvecklingen gått sin gilla gång och de bestigit tronen som planerat? Ju mindre de uträttat, desto mer spännande blir det att spekulera kring dem och att studera deras liv.[1]  

Ett i dag förmodligen ganska okänt exempel på en sådan kunglighet är prins Edvard av Westminster. Förutom professionella engelska historiker eller skönlitterära författare med inriktning på medeltiden är det antagligen bara stora Shakespearebeundrare med detaljkännedom som känner till eller funderar över denne prins i vår tid. Edvard var ende son till kung Henrik VI och hans drottning Margareta.[2] På grund av faderns regelbundet återkommande sinnessjukdom befann sig England vid hans födelse 1453 i ett politiskt mycket turbulent läge. Då pojken var sju år togs fadern i förvar av Yorkfalangen inom den engelska adeln och Edvard och hans mor tvingades fly till Skottland och därefter till Frankrike. 1470 vände emellertid den politiska vinden åter till Lancasters fördel och drottning Margareta och hennes son landsteg i England, beredda att åter ta sitt rike i besittning. Vid det laget hade deras anhängare dock redan besegrats och spelet var i praktiken förlorat. Prins Edvard stupade i slaget vid Tewkesbury 4 maj 1471. Han blev 17 år (https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_of_Westminster,_Prince_of_Wales).

Vem, eller snarare vilken sorts människa, var denne engelske tronarvinge? Vi vet inte. Shakespeare, som skrev sina krönikespel under Tudorernas tid, låter den blivande Rickard III, som närmast skryter med sin egen ondska, beskriva honom som den ädlaste och mest godhjärtade människa i världen. Det är självfallet också Rickard som dödar den ädle tronföljaren av huset Lancaster, med samma hjärtlöshet som han senare låter mörda sina egna brorsöner i Towern. Efter Edvards död friar han lika cyniskt till den sörjande änkan, mitt under begravningsprocessionen med prinsens lik.[3]  De fåtaliga samtida uppgifter som finns om Edvard av Westminster ger en något mer nyanserad bild av hans karaktär. Han ska vid 11-års ålder ha förespråkat att anhängare till huset York borde halshuggas och ett vittnesmål från en diplomat under exilen i Frankrike beskriver honom som mycket krigslysten och högst medveten om sin ställning som rättmätig arvtagare till Englands tron.[4]  Inget av detta säger egentligen något om den unge prinsen. Man kan bara spekulera över vilket Edvards och Englands öde hade blivit om han återtagit Henrik VI:s tron. Det kan synas utan värde ur historisk synpunkt men visst är det spännande att fundera över?                         



[1] Det bör kanske förtydligas att jag här åsyftar kungligheter som förlorat sitt arv genom någon form av omvälvning, inte genom naturlig död. Beteckningen ”prinsar” omfattar givetvis också kvinnor med arvsrätt till tronen.

[2] Ej att förväxla med den äldste av de legendariska ”prinsarna i Towern” med samma namn. Pojkarna Edvard och Ritchard, som försvann i Towern 1483, var söner till Edvard IV av York och tillhörde alltså ”vita rosen” i kampen om den engelska tronen på 1400-talet. Edvard av Westminster tillhörde ätten Lancaster” röda rosen”. Benämningen ”av Westminster” kommer av att prinsen föddes i Westminsterpalatset i London. Kungligheter och prinsar av blodet fick ofta benämningar efter den plats där de fötts, antagligen för att undvika förväxling. Huset Lancasters grundare kallades exempelvis ”John av Gaunt, eftersom han fötts i staden Gent i dagens Belgien. Henrik VI:s arvinge fick, som alla engelska tronarvingar den officiella titeln ”Prins av Wales”- .
[3] Edvard av Westminster var gift med Anne Neville, dotter till earlen av Warwick, som först varit en av Yorkfalangens främsta anhängare men sedan bytt sida av personliga skäl. För att bekräfta sitt nya förbund med Lancaster gifte han bort sin 14-åriga dotter med prins Edvard i december 1470. Efter Edvards död gifte sig Anne med dåvarande hertig Ritchard av Gloucester, yngre bror till Edvard IV av huset York och senare kung Rickard III. De båda kände varandra sedan barndomen, trots att Rickard var fyra år äldre. Det finns inget som tyder på att hertigen skulle ha ”förfört” Anne i ont uppsåt. Tvärtom framstår han som något av en riddare, vilken gifte sig med en ung  flicka som blivit cyniskt behandlad av sin far; en flicka han dessutom kände väl (https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Neville). Med tanke på att Anne varit gift med prins Edvard mycket kort tid är det knappast troligt att hon älskat honom särskilt högt. Det kan tilläggas att svenska radiodramatiseringar av Shakespeares ”Rickard III” låter hertigen fria till Anne vid begravningen av hennes svärfar, Henrik VI. Inte vid Edvards begravning.        
[4] Man kan misstänka att drottning Margareta ingivit sin son sådana tankar och känslor. Med tanke på att Henrik VI:s fromma ödmjukhet och blidhet endast lett till inbördeskrig och en förlorad tron vore det förstråligt  om hon predikat stränghet och skoningslöshet mot en lika hård och skoningslös fiende för Edvard.

torsdag 23 juni 2016

Axel von Fersens död, försvar av kungamakten?

20 juni 1810 lynchades riksmarskalken Axel von Fersen av en rasande mobb på Riddarhustorget i Stockholm. Han beskylldes för att ha mördat rikets tronföljare Carl August genom att ha låtit förgifta honom. När historiker och andra skribenter diskuterar denna tragedi brukar fokus ligga på överhetens skuld till vad som hände: Vilket ansvar hade kungen, befälhavaren för trupperna eller de enskilda officerare och soldater som lät mobben slita sönder riksmarskalken utan att ingripa?  Det finns också en tendens att betona att flera av de militära ledarna i Stockholm, som generaladjutant Silversparre och general Adlercreutz, var motståndare till ”gustavianerna”, det parti som verkade för att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle utses till tronföljare och som familjen von Fersen ansågs symbolisera. Riksmarskalkens död ses som den definitiva dödsstöten mot gustavianernas ambitioner   

Frågan om överhetens ansvar är naturligtvis berättigad eftersom det åligger en någorlunda rättvis stat att hindra att människor misshandlas till döds, vilket brott de än kan ha begått. Men samtidigt skulle Fersenska kravallerna aldrig ha ägt rum om inte tillräckligt många ”vanliga” människor trott på ryktena att kronprinsen mördats. Det är därför minst lika viktigt att försöka förklara folkets beteende 20 juni 1810 som att diskutera makthavarnas agerande: Vad drev hederliga stockholmare att gå ut på gatan och ta livet av en obeväpnad man, istället för att kräva att hans skuld i kronprinsens död utreddes av myndigheterna?  Det är också sant att gustavianerna förlorade på Fersens död men var det antigustavianska känslor som drev mobben att handla som den gjorde?       

I en artikel från 2010 (mordet på Axel von Fersen, publicerad på www.alltomhistoria.se 28/5 2010), diskuterar Åke Persson kortfattat motiven bakom mordet. Han förklarar mobbens handlande med folkets ”klasshat” mot adeln. Det är säkert riktigt att sådana tankar och känslor fanns med i bilden men är det hela förklaringen till vad som hände? Folkets föreställningar om de förhatliga herrarna anses visserligen vara av gammalt datum men enbart forskningens stora intresse för Fersenska mordet visar hur unikt det är i vår historia. Varför greps folket plötsligt av så otyglad mordlust att det nästan bokstavligen slet en människa i stycken, mitt på ljusa dagen och inför ögonen på stadens högsta militärer?  För att förstå detta måste vi söka oss tillbaka till de händelser som utspelats på den svenska politiska scenen under årtiondena närmast före Fersens död. Sett ur detta perspektiv blir det paradoxala resultatet att vad som i förstone ser ut som folkets revolt mot överheten i tidens revolutionära anda lika gärna kan beskrivas som ett försvar av kungamakten.

Antagandet att kronprins Carl August blivit mördad då han plötsligt föll från sin häst under en manöver i Skåne i maj 1810 lät säkert sannolikt för samtiden. Bortsett från de revolutionära omvälvningarna i Frankrike 20 år tidigare, som i sig gjort kungamakten osäker, hade svenska kungar på senare tid haft det hett om öronen. De två senaste kungarna hade antingen mördats eller handgripligt avsatts från sin tron. Christopher O’Regan visar i sin bok kärlekens krigare på den häftiga reaktion av sorg och hat som mordet på Gustav III 1792 utlöste bland folket. Även om den i viss mån framprovocerades av kungens anhängare byggde den utan tvekan på äkta känslor. Kungen sågs av många som en garant mot adelns förtryck av folket och det faktum att de nya makthavarna visat sig benägna att tysta ned hela historien väckte frågor i opinionen om vem som ytterst låg bakom hans död. Då kungen förevisades polide de parade hördes mumlanden om att adeln hatade den som älskade folket och när några av de huvudanklagade tilläts lämna landet, fälldes sura kommentarer om att de inte skulle ha kommit så lindrigt undan om det inte varit för deras börd. Nidvisor, där adeln som stånd gjordes ansvarigt för attentatet, diktades ute i landet och på hösten 1792 mottog hertig Karl ett anonymt brev där han anklagades för att vilja förgifta den omyndige Gustav Adolf. Också här pekades adeln i sig ut som medskyldig till mordet på hertigens bror. Ännu två år efter skottet på maskeraden förekom anspelningar på hur skiftande behandlingen av olika mördare var, inte bara med avseende på deras stånd utan också vilken typ av mord de begått: då en man, som tydligen mördat en kvinna, fördes till schavotten i mars 1794 utbrast åskådarna rasande: ”Så straffas den som mördar en gammal käring men kungamördare får leva”.    

1809 inträffade en ny omvälvning i landet; en grupp adliga officerare arresterade utan vidare Gustav IV Adolf och tvingade honom att abdikera. Kungen var inte på långt när så karismatisk och tilldragande som fadern och förlusterna i det ännu pågående kriget mot Ryssland gjorde knappast saken bättre. Icke desto mindre uppskattade opinionen kungens rättrådighet och sparsamhet och när han fördes genom landet för att förvisas på livstid gav många uttryck för sympati och medlidande, vilket bland annat omnämns i Gardar Sahlbergs bok Fersenska mordet.  Den tronföljare som utsågs efter statskuppen, den danskfödde Kristian (i Sverige Carl) August av Augustenburg, var en sympatisk man som förstod att på kort tid göra sig älskad av folket, vilket Sahlberg också ger flera exempel på.  När prinsen plötsligt avled av slaganfall spreds snart ryktet att han förgiftats av Axel von Fersen och hans anhang.

 Folkets misstro mot adeln anses, som jag nämnt ovan, vara av gammalt datum. Dick Harison nämner upprepade gånger i sina medeltidshistoriska böcker myten om ”den gode konungen” som försvarar folket mot de förtryckande ”herrarna”. Var kungen/tronföljaren kom ifrån eller vilken släkt denne tillhörde spelade säkerligen ingen roll, så länge han uppfattades som pålitlig. Gör man tankeexperimentet att överföra dessa folkliga föreställningar om konung kontra adel på situationen i Sverige sommaren 1810, är det lätt att se hur känslorna måste ha svallat bland rojalistiskt sinnade undersåtar. Adeln hade på relativt kort tid mördat en god konung och förvisat en, om inte exemplarisk så i alla fall rättrådig, furste ur landet. Nu verkade det som om de också mördat en älskad tronföljare. Man kan i fantasin nästan höra hur tungor och tankar löpte på Stockholms kaffehus och krogar: Den här gången skulle ”herrarna” inte komma undan. Om staten inte vågade ge högadliga förrädare och brottslingar vad de förtjänade, skulle folket göra det själv.   De som tagit makten efter marsrevolutionen 1809 behövde bara spela på dessa stämningar i opinionen för att underminera gustavianernas politiska ställning. Därmed inte sagt att man från regeringens sida med berått mod ville mörda riksmarskalken men vi vet tillräckligt för att fastslå att någon form av uppträde iscensatts vid kortegen med kronprinsens lik. Syftet var troligen att skrämma gustavianerna till underkastelse eller kanske att få anledning att arrestera den legendariske Fersen, som symboliserade den gamla regimen. Som så ofta visade det sig lättare att piska upp stormen än att dämpa den. Det som från regeringens sida var tänkt som varning till de politiska motståndarna att hålla sig stilla slutade i brutal misshandel och död.

Sett ur folkets perspektiv var mordet på Axel von Fersen inte så mycket att se som en följd av rent hat mot en förlegad överklass, snarare ett försvar av den ”upplysta kungamakten” gentemot en maktlysten, folkförtryckande adel; ett slag i den gamla striden mellan kung och herrar, där folket uppfattar kungen som en vän och beskyddare. Sådana tankar har troligen inte varit klart uttalade av dem som deltagit i kravallerna men ändå en drivfjäder till tragedin på Riddarhustorget 20 juni 1810. Om detta scenario över bakgrunden och ”massans” motiv till Fersenska mordet stämmer är det en tragisk ironi att kronprinsen inte alls blivit mördad. Han var sjuklig redan innan han kom till Sverige och några hållbara bevis för att någon överhuvudtaget planerat att mörda honom finns inte. Ett indirekt bevis på motsatsen är det faktum att inga ansatser till kontrarevolution genomfördes efter kronprinsens plötsliga död i maj 1810. Om gustavianerna verkligen haft för avsikt att mörda prinsen måste de ha insett att mordet i sig inte skulle lösa några problem. De som en gång störtat Gustav IV Adolf skulle aldrig frivilligt ha gått med på att hans familj återinsattes på tronen, hur många tronkandidater man än röjde ur vägen. Mordet på kronprinsen måste rimligen följas av en snabb militär operation i huvudstaden, någonting liknande händelserna 13 mars 1809 eller Gustav III:s statsvälvning 1772. Att 1809 års män ostört kunde sitta kvar vid makten efter kronprinsens död är ett starkt indicium på att den var naturlig.

Om Axel von Fersens sorgliga slut, som jag velat antyda här, är att se som en följd av folkets frustration över att ”deras kungar” de senaste åren blivit så illa behandlade av adeln utan att de ansvariga fått något verkligt straff, är det även höjden av ironi att de som verkligen drog fördel av upploppet 20 juni var gustavianernas motståndare. De som innehade makten vid tiden för Fersenska kravallerna var i flera fall släktingar till eller hade haft förbindelse med kungamördarna från 1792. Den förnämste av dem var Karl XIII själv, vars roll aldrig blivit utredd varken i sammansvärjningen mot Gustav III eller i Fersenska mordet.

        

     



               

lördag 18 juni 2016

Äreminne över Gustav Iv Adolf



För nästan exakt en månad sedan, 14 maj 2016, läste jag en artikel av en eldsjäl vid namn Christian Dahlgren, som tyckte att Norrköping borde hylla minnet av Gustav IV Adolf. Kungen kröntes där i april 1800. Det var upprörande, menade författaren, att stadsborna inte verkade ha en aning om att en konung hade krönts och smorts i sankt Olai kyrka.  De borde känna sig stolta över att Gustav IV Adolf valt just deras stad för sin kröning och använda detta som ett säljande inslag i turistnäringen. ”Kom igen!” avslutar författaren hurtfriskt. http://www.corren.se/asikter/ledare/christian-dahlgren-kung-att-marknadsfora-om4134259.aspx Jag slår, som mina regelbundna läsare säkert redan insett, med glädje ett slag för åminnelsen av historiska händelser och personer men jag ställer mig högst frågande till tanken att använda Gustav IV Adolfs kröning som något sorts varumärke för Norrköping. Det har nämligen knappast förekommit en kröning - och förhoppningsvis inte något annat evenemang - i Sverige där så mycket trasslat till sig på en och samma gång. Kallt och blåsigt var det, med snöregn i luften. Den häst som kungen skulle rida på till kyrkan visade sig helt ohanterlig; först vägrade den att hålla sig lugn så att kungen kunde sitta upp, sedan tvärstannade den utanför ett hus där den fått godis under tidigare repetitioner av kortegen. Man fick skaffa en ny häst åt majestätet. Det svenska riksbaneret gick sönder i blåsten. Kronan var av fel storlek för kungens huvud så att det gick hål på hjässan. Drottningen, som var lite krasslig, blev sämre av det dåliga vädret och fick missfall. Rummet där festmåltiden efter kröningen hölls var så trångt att det kändes som om man skulle kvävas. Också bortsett från de många tragedier som präglade Gustav Adolfs regeringstid är det begripligt att stadens invånare fortast möjligt ville dra en glömskans slöja över denna närmast tragikomiska tilldragelse.[1]    

En svensk stad som verkligen borde slå på trumman för Gustav III:s olycklige son och efterträdare är Malmö. Gustav IV Adolf uppskattade Skåne i allmänhet och, som det verkar, Malmö i synnerhet. Han tyckte om landskapet, det milda klimatet och naturens kontinentala prägel. Man får förmoda att också skåningarna själva väckte hans uppskattning. Kanske fann han dem trevligare och mer tillgängliga än släkten och högadeln hemma i Stockholm, en stad han ytterst ogärna vistades i. I alla händelser hade han många skåningar i sin tjänst och engagerade sig med särskilt intresse i frågor som berörde detta landskap.[2]  Under perioden 1806-07 bodde kungen en längre period i Malmö. Napoleonkrigen på kontinenten gjorde det angeläget för honom att vistas nära händelsernas centrum. Eftersom kungen var enväldig förlades regeringen till staden, vilket bidrog till att den ”placerades på kartan.”. De gamla försvarsvallarna revs och ett torg började anläggas på platsen. Representanter för Skånes adel tillkännagav att de tänkte kalla det Gustav Adolfs torg. Också drottning Fredrika fick ett eget torg, fast utan att hennes namn nämndes. Hon fyllde för övrigt år i Malmö 1807, vilket firades med en stor fest. Kungen lade sig också till med mustasch under Malmövistelsen, vilket väckte en del uppseende i konservativa kretsar. Man kan gissa att modet raskt spred sig bland stadens lokala toppar.[3]

Hur minns nu Malmö denna sin storhetstid i politiken? Svaret är, nästan inte alls. Det är bara de två nämnda torgen som erinrar om att Sveriges kung en gång residerade i staden. Gustav Adolf har inte fått någon staty i Malmö, i motsats till Karl X Gustav som erövrade Skåne med våld och säkert inte älskade Skåne på långt när så mycket som hans sentida efterträdare gjorde. Nyligen beslutades att Malmö skall få ett eget universitet, fira detta med att resa en staty över en missaktad regent som älskade sitt Skåne och vars förtjänster alltför länge skymts undan av hans olyckor och misslyckanden. Kom igen, Malmö!                   



[1] Mats Wikman, En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf (2009). S. 9 ff.
[2] Wickman s 106.Ända sedan sin födelse hade kungen dessutom en hel socken i Skåne uppkallad efter sig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Adolfs_socken,_Sk%C3%A5ne

måndag 13 juni 2016

Godhjärtade förlorare


Häromdagen var jag på Livrustkammaren i Stockholm och hörde Herman Lindqvist hålla föredrag om kung Sigismund av Sverige och Polen. Som alltid när Lindqvist berättar var det värt att höra på. Föredraget handlade framför allt om människan Sigismund. Bilden som förmedlades var den av en godhjärtad man som helst umgicks med familjen målade tavlor, sysslade med smide och urmakeri och för övrigt ansträngde sig att göra ett så bra arbete som möjligt för sitt rike. I Sverige kom han dock att utmålas som något av en reaktionär, farlig utlänning, vilken med våld sökt återinföra den förkastliga papistiska läran i landet. Detta är ett sorgligt exempel på den gamla sanningen att segraren skriver historien men också på att segraren ofta är den framfusige, våldsamme politiske ledaren, inte den strävsamme godsinnade, som främst försöker göra sitt bästa. De kungar som genom seklen störtats från sina troner är ofta, om än inte alltid, de som vi idag tycker bäst om ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv. Godhet eller rättrådighet är dessvärre inte per automatik synonymt med kompetens att styra ett land i ett svårt läge. En översikt över olika dynastiers historia kan närmast ge intrycket att det förhåller sig tvärtom.

Henrik VI av England var son till den store krigaren Henrik V, som nära nog gjorde sig till fransk kung genom sina segrar på slagfältet. Sonen, som blev kung i spädbarnsåren, var betydligt mer intresserad av studier och ett fromt, andligt leverne. Allra helst bad han i sitt kapell men grundade också det berömda Eton och Kings collage i Cambridge, med den tydliga avsikten att underlätta för fattiga studenter att utbilda sig. Kanske av yttre påverkan men säkert också av egen böjelse stödde han det parti vid hovet som önskade ett slut på det långa kriget med Frankrike. I detta syfte arrangerades giftermål med den franska furstedottern Margareta. I Utbyte mot henne återlämnade England delar av de franska territorier som man vunnit i kriget. Detta retade naturligtvis den gruppering av adelsmän, under ledning av bland andra hertigen av York, som menade att kriget borde fortsättas. Dessutom misstrodde man kungens medarbetare som ansågs utöva ett alltför stort inflytande på honom. Trots giftermålet med Margareta fortsatte kriget i Frankrike, med resultat att ännu fler engelska besittningar gick förlorade. Inte blev det bättre när kungen fick ett sammanbrott av alla motgångar och inbördes oroligheter och en lång tid var helt onåbar för kontakt.[1] Henrik tillfrisknade så småningom och visade sig kapabel att regera men hans sjukdom kom regelbundet tillbaka. Istället för att samla sig kring kungen och gemensamt hjälpa honom att styra riket började nu de olika partierna träta om makten vilket ledde till inbördeskrig. Henrik måste trots allt ha väckt sympati bland sina motståndare eftersom de lät honom leva, trots att han flera gånger var Yorkisternas fånge. Slutligen mördades den fridsamme mannen i Towern 1471.

Ludvig XVI är ett mera känt exempel på en godhjärtad furste som råkat illa ut. Liksom Sigismund var han förtjust i hantverk men hade också en passion för jakt, som den polske kungen inte delade. Hans klumpighet och flegma gjorde att omgivningen betraktade honom med en viss nedlåtenhet. Hans hustru gav honom en gång beteckningen” Den stackars mannen”. Han lär ha haft en benägenhet att somna under svåra diskussioner om statsbudgeten men ingen har med framgång kunnat beteckna honom som tyrann eller despot. Ludvig giljotinerades som bekant under revolutionen i Paris. Inför sin död gav han utryck för förhoppningen att hans blod skulle bringa lugn åt Frankrike. Det har onekligen funnits franska kungar som passat bättre i rollen som offer för en revolution.

Gustav IV Adolf av Sverige är kanske mer kontroversiell. Det står utom allt tvivel att han hade svårt att få kontakt med andra människor, var lynnig och ibland envis intill hallstarrighet. Mycket av hans negativa sidor kan dock hänföras till omgivningen han levde i och rädsla att drabbas av samma öde som fadern. Ingen bestrider hans rättrådighet och sparsamhet. Även om hans ställningstagande i Napoleonkrigen på sikt visade sig ödesdiger grundade det sig på en uppriktig övertygelse att Bonnaparte måste hejdas och den händelse som tycks ha varit avgörande för kungens inställning, kidnappningen och avrättningen av en fransk hertig, skakade många europeiska ledare och tänkare. 1808-09 års krig inleddes av ryssarna och det svenska nederlaget kan tillskrivas officerarnas opålitlighet i minst lika hög grad som kungens förmodade inkompetens. Den avsatte ”överste Gustavsson” förtjänar snarare sympati än förakt.

Nikolaus II av Ryssland var reaktionär i sitt sätt att styra och ur stånd att förstå tidens krav. Som människa var han dock lågmäld, artig och angelägen att göra ett gott intryck, snarare urtypen för engelsk gentleman än rysk despot. Han var fullt medveten om sin egen otillräcklighet: ”Gode Gud, vad skall jag göra”, utbrast han vid faderns död 1894. Jag har aldrig velat bli tsar. Jag vet inte ens hur man talar med ministrar”. Allra bäst trivdes han tillsammans med familjen och vid abdikationen 1917 uttryckte han en önskan att få odla blommor på Krim med sin sjuklige son. Ändå blev han skjuten tillsammans med familjen något år senare, utan ens en ansats till rättegång.

Mot denna bakgrund var det kanske tur att Sigismund hade två troner, så att han kunde falla tillbaka på den polska när han förlorade den svenska          



[1] Författaren Conn Igulden beskriver i en historisk kommentar till sin roman Solvar från 2014 kungens sjukdom som ”ett apatiskt drömmandevaket tillstånd”.

lördag 4 juni 2016

En otursförföljd konung


5 juni 2016 är det 700 år sedan Ludvig X av Frankrike dog. Han regerade bara i ett och ett halvt år och är inte särskild känd i dag. Han tycks inte heller ha uträttat mycket och hans historiska tillnamn, le Hutin, ”den trätgrige” eller med ett modernare ord ”den grälsjuke”, antyder snarast en ganska svårhanterlig person, någon som har svårt att höra på andras argument och lätt hamnar i ordväxlingar. Ändå kan det vara värt att uppmärksamma honom, dels just för att han idag förmodligen är ganska okänd både i Frankrike och Sverige, dels som exempel på svårigheten att efterträda en ”stor man” och hantera de spänningar som uppstår då en sådan ledare plötsligt försvinner mitt i en osäker tid.[1]    

Ludvig X var äldste son till Filip IV av Frankrike, som också kallades ”den sköne”. Denne konung hade som huvudmål att stärka statens/kungens makt i riket och utöka antalet områden och städer som lydde under den franska kronan. Denna politik gick ut över ett antal adelsmän som hittills utövat den egentliga makten inom sina respektive territorier men även över större maktcentra, såsom den engelske kungen, den mäktiga tempelherreorden och den mäktigaste potentaten i den kristna världen, hans helighet påven i Rom. År 1303, då prins Ludvig var ungefär 14 år, hade Filip helt sonika låtit fängsla påve Bonifatius VIII och några år senare bidragit till att flytta påvehovet till Avignon. Denna stad tillhörde visserligen inte Frankrike men låg så nära detta rike att Filip var i stånd att utöva stark kontroll över påven, som nu dessutom var fransman. Den långa processen att krossa tempelherrarna, som inleddes med deras fängslande 1307 och slutade med brännandet av deras stormästare strax före Filips död 1314, åstadkom häftiga debatter och stridigheter. Adelns makt beskars kraftigt under Filip. Storbaronerna förlorade sin rätt att föra krig inbördes eller prägla egna mynt. Filip lade sig också vinn om att i sin maktutövning förlita sig på män av borgerlig härkomst på bekostnad av adeln och att i kritiska lägen vädja till borgerskapet för att få stöd för sin politik. Allt detta åstadkom självfallet bittra dispyter och oro bland dem som såg sin makt begränsad eller helt omintetgjord. Filips skattepolitik ledde ibland till uppror också bland borgarna, vilka i slutändan slogs ned och straffades med döden. Att efterträda en sådan ledare är svårt i sig: fienderna är på förhand negativt inställda till ”tyrannens” arvtagare, anhängarna väntar sig att efterträdaren skall fortsätta på sin föregångares väg. Är man själv osäker och karaktärssvag blir uppgiften närmast omöjlig.
Medan allt detta hände växte prins Ludvig upp till man. Vid 14-15 års ålder giftes han bort med prinsessan Margareta av Burgund, som härstammade från en sidolinje av det franska kungahuset. Vid samma tid blev han kung av Navarra som tillfallit honom genom arv från hans mor.[2]  År 1311 fick paret en dotter som döptes till Johanna.[3] Tre år senare inträffade katastrofen. Ludvigs hustru anklagades för äktenskapsbrott, förvisades från hovet och sattes i fängelse. Också hans svägerska Blanche, gift med Ludvigs yngre bror Karl, fängslades för otrohet. Blanches syster Johanna, gift med Ludvigs mellanbror Filip, ansågs ha underlättat de andras förehavanden och greps även hon, men tilläts leva under mildare förhållanden. Den som angivit de tre kvinnorna var ingen mindre än drottning Isabella av England, syster till de tre kungasönerna. Strax därefter dog påve Clemens V. Därmed fanns det ingen möjlighet att snabbt få Ludvigs äktenskap upphävt, så att han skulle kunna gifta om sig. Dessutom måste man nu hitta en lämplig påve bland kardinalerna, vilka å sin sida var mer splittrade än någonsin, inte minst till följd av kung Filips hårdhänta politik mot påvestolen. Till råga på allt blev kungen själv sjuk i hjärnblödning och dog i november 1314, kanske i viss mån beroende på den senaste tidens påfrestningar. Den oerfarne Ludvig stod nu inför uppgiften att styra ett rike fyllt av politiska motsättningar och dessutom just drabbat av hungersnöd. Att han nyligen blivit utskämd genom hustruns otrohet gjorde knappast saken bättre. Ludvig var nu 25 år.
Det är kanske inte så underligt att han kom att söka stöd hos de konservativa baronerna. Eftersom dessa befunnit sig i underläge under Filip var de mer jämställda med Ludvig än faderns borgerliga ministrar, vilka såg på den nye kungen med viss nedlåtenhet. Baronernas främste representant var Ludvigs farbror Karl av Valois, som starkt ogillat sin brors behandling av tempelherrarna och minskningen av högadelns makt. Kort tid efter Filips död arresterades flera av de borgerliga rådsmedlemmarna och den främste av dem avrättades på våren 1315. På sommaren samma år drog Ludvig X i krig mot Flandern. Frankrike hade länge strävat att göra grevskapet Flandern till en vasallstat vilket ledde till upprepade skärmytslingar. Senaste gången var på sommaren året innan. Nu var det dags igen. Om Ludvig hoppats att vinna ära som krigare bedrog han sig. Fälttåget slutade i nederlag och dessutom i ett särskilt nesligt sådant. Det blev inte ens någon drabbning. Armén nästan bokstavligen regnade bort och tvingades retirera till sitt eget territorium. Efteråt betecknades den, helt riktigt, som ”den smutsiga armén”.  En ljusglimt i mörkret var att Ludvigs nya drottning anlände till Frankrike på sensommaren 1315. Trots att den fängslade Margareta alltjämt var hans hustru hade försöken att finna en ny gemål inte upphört. Man fastnade för den napolitanska prinsessan Clementia. Hon beskrevs som mycket vacker och var känd för sin fromhet och sin strävan att hjälpa de fattiga och nödlidande. När Margareta av Burgund avled i sitt fängelse på våren 1315 fanns inga hinder för det nya äktenskapet.[4] Det nya kungaparet gifte sig vid en relativt enkel ceremoni i augusti 1315 och tycks ha blivit mycket lyckliga.
Efter giftermålet skedde en förändring i kungens sätt att regera. Hans svägerska Johanna, som anklagats för medskyldighet i Margaretas otrohet, släpptes och återvände till sin make. Något senare frigavs också kung Filips gamla rådgivare. Kanske var det, som Druon hävdar, Clementias mildhet som påverkade kungen positivt men det är också möjligt att Ludvig kände sig säkrare på sin tron och önskade markera ett avstånd till storbaronerna. Dessvärre medförde amnestin inte något slut på de problem och motgångar som tycktes förfölja den nye konungen. En svårlöst fråga gällde grevskapet Artois i norra delen av landet. Detta grevskap tillhörde vid denna tid grevinnan Mahaut. Hon var mor till kungens båda svägerskor Johanna och Blanche och hade i samband med sina döttrars giftermål fått Artois i utbyte mot att hennes övriga landområden tillerkändes kronan, som del av deras hemgift. Hennes brorson Robert hävdade emellertid att grevskapet rätteligen var hans och lierade sig med den lokala adeln i deras uppror mot grevinnan. Kung Ludvig försökte medla i konflikten men då ingen lösning tycktes möjlig drog han tillslut in grevskapet till kronan, vilket på intet sätt innebar slutet på tvisten.[5]                        
Som om detta inte var nog kastade nu också den gamla processen mot tempelriddarna sin skugga över Ludvig X:s regering. På förvåren 1316 fördes en före detta ordensmedlem inför kungen och erkände att han och en annan broder på order av en italiensk kardinal bedrivit svart magi mot Ludvig och dennes yngre bror Filip. Kardinalen var brorson till den påve som Filip den sköne på sin tid låtit fängsla. De båda männen hade på kardinalens order tillverkat vaxfigurer av kung Ludvig och hans bror och sedan stuckit nålar i dem. Riddaren berättade bland annat att kardinalen gjort sig lustig över kungafigurens stora könsorgan.[6] Någon dag efter förhöret hittades den halvt förvirrade tempelherren död i sin cell efter att ha begått självmord
Om det nu berodde på stress efter alla problem han fått utstå, svart magi, förgiftning eller allmänt vacklande hälsa – vid månadsskiftet maj-juni 1316 drabbades Ludvig av häftiga magplågor. Ingenting hjälpte och snart stod det klart att han skulle dö. På sitt yttersta var han mer angelägen att skänka sin hustru gåvor och ge legat till människor han förbrutit sig emot än om att ordna upp rikets styrelse. Ändå var detta mer nödvändigt än någonsin. För första gången på 300 år fanns ingen självklar arvinge till tronen. Clementia var gravid men ingen kunde ju veta hur det skulle sluta och hur som helst måste någon agera regent under barnets minderårighet. Dessutom hade man frågan om prinsessan Johanna, dottern i äktenskapet med Margareta. Var hon Ludvigs flicka eller ett resultat av hustruns otrohet och om hon var Ludvigs dotter, skulle hon stå före sitt kommande halvsyskon i tronföljden? Kungens underlåtenhet att ge besked i dessa frågor skulle leda till svåra förvecklingar de kommande åren. I förlängningen öppnade det vägen för de tvister som utmynnande i hundraårskriget mellan Frankrike och England.

Ludvig X, den trätgirige, dog natten mellan 4-5 juni 1316 på slottet i Vincennes. Han blev 26 år.[7]                



[1] Denna text bygger till stor del på Maurice Druons romansvit ”den dömda ätten”, som jag skrivit om tidigare. Jag är medveten om riskerna med att använda romaner som grund för historiska texter. Jag kommer dock att koncentrera mig på uppgifter som antingen går att bekräfta på annat håll eller som rimligen måste vara korrekta. Sålunda kommer ingen att utpekas som skyldig till kungens död, vilket är fallet hos Druon.
[2] Inte mycket är känt om Ludvigs ungdom. Enligt Druon fick han i tonåren, någon gång i samband med giftermålet, en dotter med en tjänarinna i faderns palats. Denna dotter blev sedermera med påvlig sanktion abbedissa i ett kloster i utkanten av Paris. Att uppgiften om utnämningen står i noterna till Druon bok och inte i romanens huvudtext tyder, som jag ser det, på att den är korrekt.
[3] För enkelhetens skull används genomgående försvenskade namn på kungliga personer.
[4] Det är inte uteslutet att hon mördades enligt Ludvigs önskan https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_av_Burgund_(fransk_drottnin
[5] Tvisten om arvsrätten till Artois spelar en mycket stor roll i Druons böcker. Det är möjligt att Robert på något sätt bidrog till avslöjandet av Margaretas och Blanches otrohet. Eftersom Blanche var dotter till Mahaut hade Robert goda skäl att vilja ställa henne/ och därmed modern i dålig dager. Den engelska drottningen måste rimligen haft hjälp av någon vid Frankrikes hov för att kunna framlägga graverande bevis på svägerskornas otrohet och Robert ligger nära till hands som medhjälpare. Att han och Isabella var goda vänner framgår av Isabella She- wolf of France, queen of England (2005), av Allison Weir. Om deras plan för att avslöja namnen på prinsessornas båda älskare verkligen var så listig som hos Druon är en annan fråga. Angående tvisten kring Artois, se https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_III_of_Artois.    
[6]II en not till en av Druons böcker nämns att vittnesmålet finns bevarat i sin helhet. Tyvärr ges inga detaljer om var.
.
[7] De delar av Druons romansvit som berör Ludvig X:s liv och tid har på svenska givits ut i samlingsvolymerna Tornet och elden och Kronan och arvet På försättsbladet till den första delen anges 1955 som utgivningsår, vilket verkar vara det år då boken först publicerades. Dessutom att boken getts ut i översättning på Norstedts förlag, utan årtalsangivelse. I Kronan och arvet anges dels när de olika delarna av boken först publicerades, dels att hela volymen getts ut på svenska på Norstedts 1964.