fredag 29 juli 2016

Den sista drottningen


Att en kung som blivit änkling gifter om sig är ganska vanligt, även om det inte är en självklarhet. Att en regerande drottning gör det är betydligt ovanligare. De flesta regerande drottningar i modern historia har först varit gifta med en man och sedan övertagit vederbörandes tron, officiellt eller inofficiellt.[1] Den mest kända av alla regerande drottningar, Elisabet I av England, ärvde dock tronen efter sin far och sina syskon. Också vår egen Kristina ärvde tronen efter sin far, fast utan något mellanstick av släktingar. Furstinnor som ärvt tronen på detta sätt gifter sig sällan efter tronbestigningen. Om de gör det blir mannen vanligen prinsgemål, som Albert i Storbritannien. En drottning kan ibland samregera med sin man, som Maria II och Vilhelm av Oranien i Storbritannien, eller lämna över tronen till honom, som Ulrika Eleonora i Sverige. Ingen av dessa drottningar har dock gift om sig om deras män dött före dem. De få drottningar som faktiskt gift om sig efter makens död har som regel varit av kunglig börd men inte regerat.[2] Ett scenario där en dam av icke kunglig börd först varit gift med en kung och sedan gift om sig med en icke kunglig man är ytterst ovanligt. Att tänka sig en adelsdam som först gifter sig med två män av sitt eget stånd, sedan med en kung, och slutligen med ytterligare en adelsman är närmast otroligt. Ändå var detta just vad Catherine Parr gjorde på 1500-talet.
Catherine var Henrik VIII:s sjätte och sista gemål och lyckades både överleva honom och behålla sin drottningtitel, en verklig prestation i England på den tiden. Hon var, naturligtvis kan man säga, av kungligt blod; om än avlägset. Större var inte den engelska adeln. Hennes mor stod Henriks första hustru nära och det är troligt att Katarina av Aragonien var flickans gudmor.[3] Catherine blev i unga år bortgift med en ung adelsman, som emellertid snart dog. Därefter gifte hon sig med lord Latimer, som redan varit gift två gånger och hade barn i sina tidigare äktenskap. Att döma av det omdöme som en styvdotter till Catherine senare avgav skötte den nya lady Latimer sin uppgift som maka och styvmor på ett fulländat sätt. Olyckligtvis kom familjen i kläm mellan de olika partierna under 1530-talets religionsstrider. En kortare tid hölls Catherine och styvbarnen som gisslan av katolska upprorsmän, för att garantera att lorden återvände från ett möte med kung Henrik. Påfrestningarna på Latimer blev så hårda att han inte återhämtade sig helt från följdverkningarna och led av försämrad hälsa under sina sista år. Man kan anta att hans hustrus inställning till katolska kyrkan och dess bekännare inte blev särskilt positiv av detta. Då Latimer dog 1543 var Catherine drygt 30 år.
Henrik VIII tycks ha fått ögonen på lady Latimer strax innan hon blev änka. De första kungliga gåvorna är daterade till februari 1543, trots att lorden dog först i mars. Kungen hade ett år tidigare låtit avrätta sin femte gemål för otrohet och ansåg det nu vara dags att söka sig en ny drottning. De vigdes i juli samma år på Hampton Court. Äktenskapet tycks i stort sett ha fortlöpt friktionsfritt, åtminstone om man ser till vilka motiv kungen vanligen hade för att göra sig kvitt en besvärlig hustru. Catherine var varken trotsigt självsvåldig, som Anne Boleyn eller ungdomligt naiv, som Katherine Howard. Inte heller förväntades hon producera någon tronarvinge som sedan inte kom till världen. Hon beskrivs som glad och trevlig och inte utan intresse för dans och musik. Dessutom kom hon väl överens både med den sjuklige kungen och med hans tre barn från tidigare äktenskap. Hon hade som vi sett vana vid både äldre äkta män och styvbarn. Catherines huvudsakliga uppgift som drottning kan jämföras med samtida svenska furstinnor. Den över 50 år gamle Gustav Vasa motiverade 1552 sitt äktenskap med en 17-årig flicka med att han behövde någon som tog hand om de många barnen från tidigare äktenskap. Hans son Johan III förklarade på 1580-talet inför riksrådet att han behövde en ny hustru till hjälp mot ”sjukdomar, mellankoliska affekter, djupa tankar och annat mycket bekymmer”, vilket motiverade ett äktenskap med en flicka jämnårig med kungens egen dotter. Catherine Parr hade ungefär samma plikter hos kung Henrik.[4] Under en kortare period 1544 fungerade hon även som ställföreträdande regent då kungen var på fälttåg i Frankrike. Det var ifråga om religionen som komplikationer uppstod. Catherine var uttalad protestant och författade skrifter där hon bland annat hävdade ”vanliga människors” rätt att läsa Bibeln. Hon kunde inte inse varför exempelvis en hantverkare inte skulle få läsa Bibeln och dra sina egna slutsatser av den. Det etablerade prästerskapet menade att sådant kunde inge undersåtarna upproriska tankar, vilket för drottningen var lika befängt som att hävda att man borde avstå från att äta för att undvika frosseri eller låta bli att elda därför att huset kunde brinna ned. Såpass radikala åsikter, som inte var acceptabla i det svenska samhället ens 300 år senare, gavs inte ut i tryck så länge Henrik VIII var i livet utan först efter hans död. De kontakter drottningen hade, eller troddes ha, med protestantiska radikaler var emellertid tillräckligt allvarliga för att på våren 1546 sätta hennes ställning ifråga. Kungen hade visserligen tagit avstånd från påven men var inte heller förtjust i alltför uttalat protestantiska åsikter. Vad som egentligen hände är dunkelt för eftervärlden, Det verkar som om drottningen kritiserat gripandet av en radikal protestantisk kvinna, vilket gjort kungen irriterad. Rykten började gå om att hon skulle fängslas och rådet begärde att få en redovisning av de egendomar, hus, Catherines ägde, vilket ansågs vara ett tecken på att hennes tid vid kungens sida var ute. Enligt en redogörelse författad knappt tjugo år senare skyndade drottningen, som förstod vad som var på gång, till kungen. Hon förklarade att hon inte hyste någon högre önskan än att bli undervisad av sin man i teologiska frågor. Kungen svarade spydigt att det numera tycktes vara drottningen som undervisade honom. Catherine genmälde att hon endast diskuterat teologi med kungen för att avleda honom från hans många fysiska plågor.
”Är det sant”, utbrast Henrik VIII. ”I så fall är vi vänner igen, Kate”.
När lordkanslern nästa morgon kom för att få kungens order att arrestera drottningen, skällde Henrik ut honom och kallade honom en dumbom och ett odjur. Den stackars mannen drog sig slokörad tillbaka. Hur mycket som egentligen är sant i denna historia tycks som sagt osäkert. Kanske hade rådet, med tanke på det senaste årtiondets erfarenheter, helt enkelt en överdriven tro på sin förmåga att få drottningar avsatta. Om historien är sann visar den Catherines förmåga att handskas med lynniga, härsklystna män. Hur som helst var hennes prövotid snart ute, i alla fall som det tycktes. Kung Henrik VIII av England avled 28 januari 1547 vid 55 års ålder.                     

Kungens testamente tillförsäkrade hans änka en årlig inkomst på 1000 pund, plus intäkterna från ett antal egendomar. Silver till ett värde av 10 000 pund och så mycket kläder hon önskade. Catherine kunde ha dragit sig tillbaka och levt ett stilla liv på landet men hennes håg stod till något annat. Någon gång under våren eller sommaren 1547 gifte sig änkedrottningen i hemlighet med Thomas Seymour, fd svåger till hennes just avlidne make kungen. Thomas var en vacker, charmig medelålders man med ambitioner. I sin egenskap av den minderårige nye kungens morbror stod han makten nära men hans äldre bror Edvard hade lyckats göra sig till ensam riksföreståndare.[5] Enligt vad Catherine själv sade hade hon varit förälskad i Thomas redan vid tiden för giftermålet med kungen. Gud och plikten hade emellertid segrat över hennes känslor och hon hade accepterat sitt öde. Nu gav hon sig hän åt sin lidelse, även om hon först tycks ha hyst betänkligheter inför ett omgifte så kort tid efter Henriks död.[6] Efter en tid hade de flesta accepterat giftermålet, även om Edvard Seymour, nu hertig av Sommerset, inte uppskattade broderns försök att komma närmare kungahuset. Den enda som helt tog avstånd från det var den döde kungens äldsta dotter Maria, som inte kunde smälta att styvmodern gift om sig. Det tycks dock mindre ha bottnat i personlig sorg än i kungadotterns känsla för det passande. Ett allvarligare moln på det nygifta parets himmel utgjordes av Marias yngre halvsyster Elisabet, eller snarare av Thomas’ beteende mot henne. Catherine och Elisabet hade alltid kommit bra överens och det föll sig naturligt att änkedrottningen tog hand om sin styvdotter, som vid knappa 14 års ålder ännu var för ung för att ha eget hushåll. Efter någon tid började husets herre emellertid uppföra sig minst sagt indiskret. Han tog för vana att om morgonen gå in till sin ”styvdotter” för att ”hälsa på” henne., endast iförd nattskjorta eller rock. Flickan sökte av blygsel dölja sig i ett hörn av sängalkoven men Seymour var påstridig. Han pussade henne, klappade henne och kittlades. Man får lätt bilden av en oskyldig lek som hotar att övergå i våldtäkt eller åtminstone i någon sorts sexuell relation. Det finns indicier på att Elisabet inte var helt negativ till kontakten. Ibland kom Katherine in och deltog i leken, kanske för att hindra den att gå för långt. Vid ett tillfälle lär hon dock ha gått till överdrift genom att hålla fast den unga flickan medan Seymour skar sönder hennes klänning, ett beteende som varken var lämpligt moraliskt sätt eller verkar likt kung Henriks fromma, sista gemål. Kanske berodde det på att Catherine var gravid för första gången i livet och inte orkade bekymra sig om vad som hände omkring henne. Tillslut förstod hon emellertid att saken gått för långt och skickade styvdottern till en av hennes fars gamla medarbetare. Catherines och Elisabets goda relation fortsatte dock som förut. Inte heller Seymours och Catherines förhållande tycks ha tagit skada av vad som hänt. Medan de två någon tid var åtskilda skrev de skämtsamma brev till varandra om Catherines graviditet. I slutet av augusti 1548 födde den forna drottningen en flicka på Sudeley Castle i Gloucester. Barnet döptes till Mary. Först tycktes allt gå väl, men efter någon dag fick Catherine barnsängsfeber och började yra. I sin yrsel sade hon saker som kunde tolkas som uttryck för svartsjuka och rädsla att maken ville skada henne. I sitt testamente, som hon skrev då en förbättring inträdde, uttryckte hon dock enbart kärlek för Seymour och testamenterade honom hela sin kvarlåtenskap. Hon avled 5 september 1548 och begravdes i ett kapell i närheten av slottet. Hennes dotters öde är dunkelt men det troligaste är att hon följde sin mor i döden några år senare.[7]
Catherine Parr är ett exempel på hur mångbottnad den mänskliga naturen är. Hon var en from, underdånig kvinna i tidens stil men uppenbarligen också en passionerad människa med egna drömmar och förhoppningar om livet. Det är spännande att fundera på vilken roll hon kunde ha spelat om ödet gett henne chansen att regera och visst är hon ett fascinerande öde, eller hur?                    

        



[1] Med uttrycket ”modern historia” avses här slutet av medeltiden och framåt.
[2] Henrik VIII:s båda systrar var först gifta med kungen av Skottland respektive Frankrike och gifte sig senare med adelsmän. Ett legendariskt undantag från regeln att regerande furstinnor inte gifter om sig är naturligtvis Maria Stuart av Skottland. Överhuvudtaget är brittiska öarnas 1500-talshistoria fylld av fascinerande drottningöden.
[3] Conn Iggulden skriver, apropå hur många inom adeln som hade samma namn, att det nästan verkar som om familjerna bara haft fem-sex namn att välja på och dragit lott om vilket man skulle välja. Detta gäller visserligen 1400-talet men tycks stämma in även på nästa århundrade. Katherine Howard fick antagligen också sitt namn efter Katarina av Aragonien, som var drottning när hon föddes. Det kan noteras att samma tendenser är märkbara i Sverige. Katarina Stenbock, Gustav Vasas, sista gemål, fick troligen sitt namn efter kungens första drottning, Katarina av Sachsen-Lauenburg.    
[4] Att ingå många äktenskap var heller inte ovanligt bland kungar på 1500-talet. En genomsnittlig svensk vasakung var gift 2-3 gånger. Bara Erik XIV och Gustav II Adolf var gifta endast en gång. Det verkligt unika med Henrik VIII var de många annulleringarna av tidigare äktenskap samt att två drottningar avrättades. Att ingå hela sex äktenskap var naturligtvis inte heller vanligt. Omräknat i svenska förhållanden kan man säga att Henrik VIII dubblerade det genomsnittliga antalet drottningar för en ordinär vasamonark.
[5] Edvard VI, född 1537, var son till Henrik VIII i äktenskapet med Jane Seymour..
[6] I första delen av sin miniromansvit om drottning Elisabet låter författaren Susan Kay i en gripande scen Catherine och Thomas mötas i ett stall kort före hennes giftermål med Henrik. Catherine vill fly med sin älskade men Thomas framhåller det utsiktslösa i planen, råder henne att acceptera kungens frieri och invänta ljusare tider. Elisabet, Anne Boleyns dotter, svensk översättning 1988
[7] Denna text bygger på Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, kapitel 17-19 och David Starkey, Elisabet, vägen till tronen, svensk översättning 2003, kapitel 11.   

torsdag 21 juli 2016

Ännu en drottning i Towern


Åter stod en samling höga herrar på the Green i Towern i London och väntade på en fängslad, vanärad drottning. De flesta som varit med den gången för snart sex år sedan var på plats idag också men några av åskådarna från då saknades. Norfolk och Suffolk hade uteblivit, Suffolk var sjuk och Norfolk kände kanske att han inte orkade närvara då ytterligare en kvinnlig släkting miste huvudet. Denna gång bar kvinnan dessutom hans eget namn. Cromwell, som lett processen 1536, var inte heller närvarande. Han hade själv avrättats här för drygt 18 månader sedan. (Åh, så kungen ångrade det nu). Det var delvis för den ovärdiga kvinnans skull, hon som just kom vandrande upp mot dem, som den trogne sekreteraren avrättats. Kvinnan var sig inte heller lik från förra gången, varken till sätt eller utseende. Drottning Anne hade varit lång och slank. Kvinnan som nu ledsagades till stupstocken var liten och bräcklig. Anne hade varit modig och tappert trotsig i det sista. Denna kvinna tycktes knappt kunna gå av svaghet och ångest. Hon var inte heller ensam om sitt öde, en annan kvinna gick med henne till samma slut. Knappt sex år tidigare hade våren stått på gränsen till sommar, nu blåste kalla vintervindar kring den gamla borgen. Bödeln var dessutom den vanlige skarprättaren, inte någon fäktare från Calais.

Om man jämför Katherine Howard med hennes olyckssyster och företräderska märker man hur olika två öden kan gestalta sig, även om ursprunget är detsamma rent ståndsmässigt och slutet blir alldeles likt. Trots att de var kusiner skulle den stolta, bildade Anne Boleyn knappast nedlåtit sig att se åt den obetydliga Howarddottern. Om de någonsin träffades försvann den knappt tonåriga flickan säkert i mängden i det stora hushåll hon vistades i. Katherines far kom från en framstående adelsfamilj men tycks själv ha saknat kraft och vilja att uträtta något nämnvärt. Naturligtvis var han krigare som de flesta av sitt stånd, men lyckades inget vidare i yrket. Tjänsten som skattmästare i Calais avskedades han från kort före sin död i slutet av 1530-talet[1] Det var inte tal om att skicka Katherine, en av de yngre i lord Edmunds stora familj, till något främmande hov på kontinenten, som hans svåger Thomas hade gjort med sin dotter Anne. Flickan hamnade istället hos sin faders styvmor, änkehertiginnan Agnes av Norfolk. Denna äldre dam hade ett stort hushåll där flera unga släktingar och andra adelsbarn uppfostrades i väntan på att så småningom föras ut i livet, flickorna kanske till hovtjänst innan de gifte sig med någon passande man, pojkarna till karriär i rikets tjänst. Hertiginnan försökte hålla på de goda sederna i sitt hus men när många ungdomar lever tätt inpå varann uppstår närmast oundvikligt intimare relationer mellan några av dem. Katherine var inte överdrivet vacker och ganska liten till växten. Inte heller var hon särskilt spirituell i tal och åthävor men hennes bräcklighet bidrog kanske till att väcka männens åtrå. Dessutom förde hon sig behagfullt och hade ett älskvärt ansiktsuttryck. Katherine hade med andra ord vad vi skulle kalla charm.

 År 1536, samtidigt som Anne Boleyns liv gick mot sitt slut, anställdes en man vid namn Mannox hos hertiginnan Agnes för att ge undervisning i musik.  Han blev förtjust i den 15-åriga Katherine och de träffades ofta. Läraren hävdade senare att han aldrig haft samlag med flickan men någon form av intimare kontakt måste ha förekommit. Katherine berättade under förhör att hon låtit Mannox ”röra vid hemliga delar av min kropp. Vilket varken var passande för mig att tillåta eller av honom att begära”. Deras lilla svärmeri tycks ha kommit ut men fick inga allvarligare följder.[2] I hertiginnans hushåll bodde också en ung man som hette Francis Dereham Han var av relativt god härkomst men inte passande för en högadlig flicka. Icke desto mindre besökte han den sovsal där hertiginnans unga skyddslingar bodde och nu tycks det ha blivit allvarligt. Francis och Katherine låg tillsammans i hennes säng. I början var han helt påklädd men tillslut var de båda nakna och ”han nyttjade mig som en man gör med sin hustru”. Omgivningen förstod vad som pågick och den svartsjuke musikläraren skvallrade för husets härskarinna. Denna skred till fysisk handling mot de båda ungdomarna men inte heller nu hände något mera. Derehsm reste så småningom till Irland och lämnade en summa pengar i Katherines förvar. De var sannolikt trolovade vid hans avresa. Medan Francis var borta flyttade Katherine till sin farbror hertigen av Norfolk och kom så småningom till hovet, där kung Henrik stod i begrepp att gifta sig för fjärde gången. Drottningen, den tyska prinsessan Anna av Kleve, blev emellertid en besvikelse för kungen, som snart fick ögonen på hennes hovdam, Katherine Howard. Han blev blixtförälskad.  Med berömvärd raskhet ordnades arrangemangen för en skilsmässa från Anna, ett förfarande som man numera var van vid i kungens omgivning . Om Katherines vuxna släktingar hyste tveksamhet inför tanken att skicka den inte helt oskyldiga, men heller inte alltför begåvade, flickan till den egocentriske konungens bädd förteg de detta. Äran och makten som skulle tillfalla huset Howard om en av dem blev drottning var för stor. Dessutom visste man av erfarenhet att Henrik VIII äktade vem han behagade. Den enda som måste offras var Thomas Cromwell, kungens trogne sekreterare, som alltför ivrigt verkat för det senaste äktenskapet och dessutom var för protestantisk för sin herres smak. Han greps och avrättades i juli 1540. Samma dag vigdes den knappt 50-årige kungen vid den knappt 20-åriga Katherine Howard.[3] I början tycktes allt väl. Kungen visade öppet sin förtjusning i den unga drottningen och de som såg dem tillsammans fick intrycket att han var mer fäst vid henne än vid någon av sina tidigare hustrur. Hon överöstes med dyrbara presenter och uppvaktningen lydde hennes minsta vink. Kungen kallade henne ”Min ros utan törnen”. Då och då kom Anna av Kleve och hälsade på vid hovet. Det fanns inga tecken till den fiendskap som hade rått mellan kungens första hustru och Anne Boleyn De två kvinnorna dansade tvärtom med varandra vid nyårsfestligheterna 1541. Också kungen och Anna kom väl överens. Om familjelyckan tycktes fullkomlig var förhållandet tyvärr inte detsamma med kung Henriks hälsa. Han led av bensår och hade blivit allt fetare med åren. I mars 1541 låg han sjuk i två veckor och ville inte träffa Katherine under tiden. Den unga flickan började nu intressera sig för en av kungens uppvaktade hovmän,, Thomas Culpeper, en av dessa charmiga odågor som verkar ha en viss dragningskraft på yngre, levnadsglada kvinnor.[4] De var avlägset släkt med varandra och tycks ha träffats flyktigt tidigare. I april skrev drottningen ett tafatt brev till sin kavaljer, där hon talade om sin längtan efter honom och bad honom besöka henne när hovdamen lady Rochford var i tjänst, eftersom hon då hade mera tid ”att stå till ert förfogande”. Hon signerade brevet:

             ”Er så länge livet varar

                  Katherine”.[5]



Varför Katherine handlade på detta sätt kan diskuteras. Vi måste minnas att hon troligen inte kände till de närmare detaljerna kring sin släkting Annes fall fem år tidigare, då hon själv just gjorde sina första spännande erfarenheter av en man. I den slutna värld där hon då levde diskuterades antagligen inte det öde som drabbat kusinen särskilt noga. Som jag tidigare nämnt är det knappast troligt att de kände varandra närmare;(Anne var tjugo år äldre än Katherine och rörde sig i helt andra miljöer). Det faktum att Katherine hänvisar till lady Rochford som något av en förtrogen i brevet till Culpeper är talande. lady Rochford var änka efter drottning Annes bror George och hade under processen mot de båda syskonen hävdat att de hade ett förhållande, vilket hade fört hennes make till stupstocken några dagar före Annes död 1536. Att göra en kvinna med ett dylikt förflutet till förtrogen i egna otillåtna kärleksaffärer tyder antingen på en dumhet gränsande till det otroliga eller på att Katherine faktiskt inte kände till hovdamens medverkan i kusinens undergång. Även om drottning Katherine brukar anses för naiv av historiska bedömare tror jag personligen att hon varit ovetande i saken. Det finns gränser även för naivitet. Om vi utgår från att drottningen betraktade lady Rochford som en pålitlig väninna i vars närvaro hon fritt kunde umgås med sin kavaljer, var det enda hon egentligen behövde frukta att bli gravid med honom. Som hon senare sade hade hennes tidigare erfarenheter lärt henne hur en kvinna kunde undvika ett oönskat havandeskap. Så länge hon fortsatte att göra kungen glad och dela säng med honom när han önskade fanns det alltså inget verkligt skäl för drottningen att neka sig nöjet att umgås med en charmig yngre man, som säkert var mer spännande än en lynnig och sjuklig gammal despot vilken förväntade sig att hela världen skulle stå på tå för honom. Det enda som kunde stämma till eftertanke var den egna tryggheten, något som den olyckliga drottningen aldrig lärt sig att ta vara på.

Under hösten och tidiga vintern 1541 for kungaparet på rundresa i norr. Färden blev en lysande triumf för dem båda men de delade tydligen inte alltid säng. Efter hemkomsten till Hampton Court 1 november tackade kungen Gud Fader för att han skänkt honom den underbara drottning Katherine och till sist givit honom ett helt harmoniskt äktenskap. Någon dag senare inträffade katastrofen.

Familjen Howard var katolsk. Att en av dem gjordes till drottning oroade det nya protestantiska parti som önskade fortsatta reformer inom kyrkan. En av dessa protestanter hette John Lacelles. Hans syster Mary hade tidigare tjänstgjort hos änkehertiginnan Agnes av Norfolk och hade avslöjat för brodern vad Katherine haft för sig där. Under kungaparets resa sökte John upp ärkebiskop Cranmer av Canterbury, samme man som en gång krönt Anne Boleyn till drottning, och berättade både om Katherines ungdomsförhållande med Francis Dereham och om de mer oskyldiga sexuella lekarna med Mannox. Den stackars prelaten visste sig ingen levandes råd. Hur skulle han våga säga kungen att hans oskuldsfulla flickdrottning i själva verket hade haft sexuella förbindelser med andra män innan hon gifte sig och att hon antagligen lovat bort sig till Dereham? Bara det faktum att de två haft samlag var enligt kyrkan att betrakta som en trolovning. Hur skulle kungen reagera: tänk om han trodde att Cranmer spred falska rykten för att skada drottningen! Tillslut bestämde sig biskopen för att helt enkelt ge Henrik Lacelles¨ skriftliga berättelse då denne deltog i mässan dagen efter hemkomsten från resan i norr. I förstone trodde kungen inte sina ögon. Detta måste vara en sammansvärjning av drottningens fiender! Han beslöt i alla fall att reda ut saken. Dessvärre hade Dereham fått tjänst hos drottningen, kanske för att få honom att tiga om det förflutna. När han utsattes för frågor beträffade sina kontakter med Katherine nämnde Dereham Culpepers namn för att visa att han inte var ensam skyldig.[6]  Kammartjänaren greps genast. Ju fler detaljer som kom fram, desto mer rasande blev kungen. Han skrek att ”den lastbara kvinnan” skulle få lida dubbelt mot den njutning hennes syndfullhet skänkt henne. Han grät och beklagade sitt öde att ha gift sig med så många ”illa lämpade” kvinnor. Däremot tycks han inte ha reflekterat över all sorg och bedrövelse han själv vållat sina hustrur och barn i sin jakt på kärlek och arvtagare till tronen. Cranmer fick på sin lott att förhöra Katherine om anklagelserna mot henne. Den stackars flickan var helt ifrån sig och biskopen kunde inte undgå att känna medlidande. Drottningen framställde det som om Dereham tvingat henne till samlag, vilket inte var sant. Om hon istället erkänt att hon faktiskt varit förlovad med honom kunde hon kanske ha räddat sitt liv, eftersom hon i så fall i praktiken var hans hustru och inte kungens. Med tanke på Henriks despotiska sinnelag och hennes senare kontakter med Culpeper är det dock långt ifrån säkert. Under utredningen som följde arresterades så många personer att fängelsehålorna i Towern inte räckte och man tvingades använda fästningens kungliga gemak som förvaringsplats för de misstänkta. De fyra huvudanklagade var drottningen, Dereham, Culpeper och hovdamen lady Rochford. När det gällde Culpeper blev det aldrig riktigt utrett vad som egentligen förekommit. Att Katherine träffat honom i hemlighet och gett honom presenter tycks klart men inte hur långt deras förhållande gått. Hur som helst hade Katherine uppträtt på ett sätt som inte anstod en drottning och med tanke på kammartjänarens meritlista och formuleringarna i Katherines brev är det ändå troligt att de haft samlag vid något tillfälle. De var hur som helst ense om att lägga en stor del av skulden på lady Rochford, som i sin tur skyllde på drottningen…

Dereham och Culpeper avrättades 10 december 1541. Egendomligt nog var det Dereham som fick det svåraste straffet, trots att han inte haft samlag med drottningen efter giftermålet. Dereham sönderslets levande medan Culpeper ”bara” halshöggs.[7] Två månader senare fördes Katherine, som sedan mitten av november hållits i förvar i ett till palats omgjort kloster och under tiden fråntagits sin drottningvärdighet , till Towern. Där inkvarterades hon i ”drottningens våning”, antagligen samma rum där kusinen Anne hade suttit. Hon anade att slutet var nära och var helt otröstlig. 12 februari fick hon veta att hon skulle avrättas. Hon begärde då att få in stupstocken på sitt rum så att hon kunde öva sig att ligga på den. Denna smått makabra begäran kom förmodligen ur en förklarlig önskan att få dö snabbt och utan svåra plågor, vilket man riskerade om skarprättaren inte träffade rätt. Nästa morgon, 13 februari 1542, fördes hon till avrättningsplatsen i sällskap med sin hovdam lady Rochford, som skulle dela hennes öde.

Bortsett från de små skillnader som återges ovan tillgick allt som det hade gjort vid Anne Boleyns avrättning 1536. De båda kvinnorna bekände sin skuld och avrättades. Kropparna fördes till samma kapell där Anne hade begravts.[8]     

När man studerar Katherine Howards öde är det frestande att fundera över begrepp som skuld och oskuld, tro och otro. Det står å ena sidan klart att drottningen varit minst sagt oförsiktig i sina kontakter med män i sin omgivning och det är sannolikt att hon haft någon form av sexuell förbindelse med Culpeper. Å andra var hon mycket ung, kring tjugo år och på intet sätt förberedd på att bli drottning, en roll hon varken begärt att få eller tänkt sig att spela. Hennes man var trettio år äldre och dessutom sjuklig och despotisk. Hon var van att umgås ohämmat med män hon fann attraktiva, en ”synd” hon långt ifrån var ensam om i sin tid och ännu mindre i vår egen. Med tanke på vad kung Henrik själv tillät sig när det gällde sexualitet kan man med gott samvete säga att han förtjänade att själv få erfara vad det innebar att bli sviken av den han älskade.  

                      



[1] Varför han avskedades framgår inte. Med tanke på den beskrivning Antonia Fraser ger av Edmund Howard kan man misstänka förskingring.
[2] Fraser ger närmast intrycket att omgivningen låtit den oskyldiga historien passera utan efterräkningar. Margaret George skriver å andra sidan att Mannox blivit bortkörd sedan hertiginnan upptäckt vad som försiggick. Om det är sant måste läraren ändå ha vistats tillräckligt nära Katherine för att kunna följa hennes fortsatta äventyr. Margaret George Henrik VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”. Svensk översättning 1989, s. 316.
  
[3] Åldersskillnaden i sig var inte chockerande. Drygt tio år senare äktade Gustav Vasa av Sverige en kvinna som var drygt 40 år yngre än han själv och hans son Johan gjorde något liknande på 1580-talet. Johans andra hustru kom för övrigt från en bakgrund som inte var helt olik Katherine Howards. Vad som i dessa fall chockerade omgivningen var parternas nära släktskap. I Henriks fall var det snarast att han valt bort en kvinna av furstlig börd för en ganska obetydlig adelsflicka.
[4] Också kungen uppskattade Culpepper, som var hans kammartjänare. Ändå sades han ha våldtagit en kvinna och dödat en man som försökte stoppa övergreppet.
[5] Stavningen av namnet är förbättrad. Drottningen anses ha varit dålig på att skriva Vid en jämförelse mellan hennes stavning och korrekt engelska, som Fraser gör i sin bok, påminner brevet om de fel en skolelev lätt gör innan språket hunnit sätta sig. En fråga Fraser inte tar upp är hur pass reglerad engelsk stavning var på 1500-talet. För övrigt var det, vilket Fraser nämner, inte självklart ens för en dåtida adelsdam att kunna skriva.
[6] Eftersom Dereham med största sannolikhet inte haft någon sexuell relation med drottningen efter hennes giftermål var han ju egentligen inte skyldig till något annat än att ha legat med en ung, ogift flicka, vilket har förekommit i alla tider.
[7] Den troligaste förklaringen är att kungen vredgades på den man som haft sex med Katherine före honom själv.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning från 1995, kapitel 15-16.

torsdag 14 juli 2016

Audiensen


Nyköpings hus, september 1568-

Anna Andersdotter såg sig omkring i rummet. Det var relativt enkelt möblerat, i alla fall för att vara på ett slott. Några väggfasta bänkar med dynor och kistor under de stora fönstren. På väggarna hängde bilder med bibliska motiv och, mitt i rummet så att alla kunde se det, ett stort porträtt av gamle kung Gustav, hertigens far som dött för nästan på dagen åtta år sedan. Anna tänkte nervöst på vad hon skulle säga till hertig Karl och framförallt hur hon skulle säga det. Den som ber om en ynnest måste lägga sina ord väl. Hon fick varken vara för undergiven eller sätta sig på sina höga hästar som hustru till kungens närmaste man. Kungens tid var väl ändå snart förbi. Hon såg på sina två äldsta pojkar. Erik satt stilla bredvid henne och Anders rörde oroligt på sig, otålig över den långa väntan. Nils, den yngste sonen, låg i hennes famn.

-          Uppför er väl, viskade hon, för fars skull. Kanske kan vi övertala hertigen att rädda honom.

-          Är inte hertigen lika elak som sin bror Johan, frågade den äldste sonen. Det var hans knektar som grep Far och plundrade vårt hus.

-          Tänk på vad du säger, pojke, viskade modern. De har vårt öde i sina händer. Vi måste visa dem respekt. Buga djupt för hertigen som jag lärt er, så som er far alltid gör när han träffar kungen. Anders nickade trumpet men Erik gjorde en trotsig grimas och svarade inte.     

 En tjänare dök upp och gjorde tecken åt dem att följa honom. De visades in i ett inte rum där en ung man, nästan en pojke, satt bakom ett bord belamrat med papper och böcker, som han tycktes djupt försjunken i. Trots det ungdomliga ansiktet var linjerna kring munnen bistra, som hos någon som upplevt mycket redan tidigt i livet. Hans hår var stramt tillbakakammat över hjässan och tycktes ha formen av ett kors. Efter några ögonblick lyfte han huvudet och såg på besökarna. Anna neg och Anders bugade medan Erik nöjde sig med en lätt huvudrörelse, trots moderns stränga ögonkast.. Hertig Karl fortsatte att betrakta dem med ett eftertänksamt uttryck i ansiktet.   

-          Fru Anna, sade han sedan med en röst som lät egendomligt mild för någon med ett sådant utseende. Ni har kommit för er man, intressant?

Kvinnan blev förvånad. Hon hade varken väntat sig att bli mottagen så vänligt eller att hertigen skulle börja samtalet.

-          Ers nåd, sade hon lite trevande men Erik avbröt med gäll stämma.

-          Far är kungens trogne tjänare, skrek han. Ni får inte döda honom!

Anna kände sig förtvivlad. Nu skulle hertigen låta kasta ut dem, kanske rentav fängsla dem som förrädare.

Den unge Karl av Södermanland såg med intresse på pojken med den envist trotsiga blicken, som inte vek för hans.

-          Vad heter gossen, frågade han.

-          Erik, svarade modern lågt, som om hon skämdes att uttala namnet.

Hertigen log. 

-          Jag hör att er man visat trohet mot sin herre. Bra! Det stärker min uppfattning om honom.

-          Vill ers nåd hjälpa min make, frågade Anna ivrigt.

Hertigen suckade djupt och skakade på huvudet.

-          Kära frun, jag kan inget göra.

-          Men herr Jöran har endast tjänat kungen, sa kvinnan bevekande.

Mannen bakom bordet nickade.

-          Jag vet, min fru. Jag vet. Det är inte er makes skuld att det gått som det gjort. Men kung Erik är galen eller förstår åtminstone inte att föra politik. Han har förstört både sitt eget och kungamaktens anseende så totalt att er man måste offras. Det är enda sättet att bevara vår familjs ära. Så länge de där adliga hundarna har honom att ta ut sin vrede på skadar de åtminstone inte er.

-          Kommer ni att efterträda er bror, frågade Anna som insett att hetig Karl verkligen stod på hennes sida.

Denne slog ut med handen i en uppgiven gest.

-          Hertig Johan står näst i tur, sa han och jag är ännu för ung att styra ett helt rike. Gud ska veta att jag gärna såg Johan satt åt sidan. Han är lika förryckt som Erik. Den ene gifter sig med en bondkvinna, den andre med en katolik. Båda förstör vår fars verk.

Hertigen hade rest sig upp och börjat gå omkring i rummet med häftiga steg och det verkade som han talade mest till sig själv. Ansiktet var mörkt som av en häftig vrede. Så lugnade han sig och såg åter på kvinnan och barnen.

-          Men er kan jag hjälpa, sade han och smålog. I mitt hertigdöme kan Johan inte skada er och jag behöver goda tjänare. För tillfället är det adeln som styr, men vid Gud, det kommer inte alltid att förbli så!

-          Tack, ers nåde, viskade Anna och neg djupt för hertig Karl. Denne gav henne en fundersam blick och sade sedan – Jag behöver en ny fataburshustru på slottet, någon som kan hålla ordning på linneförrådet och servisen. Tror frun sig i stånd att utföra den uppgiften?

Anna rodnade djupt och visste inte vad hon skulle säga. Hertigen tycktes ta hennes tvekan som ett jakande svar.

-          Gott! Ni får sysslan tills vidare men minns att då jag talar om ordning så menar jag det också. Den som inte sköter sig hos mig åker ut, om han nu inte mister huvudet.

-          Det sista sades med antydan till ett leende. Därpå kastade hertigen en blick på de tre barnen.

-          Era gossar kommer att sättas i skola här i Nyköping, när de blivit stora nog naturligtvis. Vi får se om de kan brukas i mitt kansli i sinom tid. Er äldste gosse tycks ju redan äga en rapp tunga.

Han gick fram till Erik och klappade honom på axeln.

-          Du är en bra pojke, sade hertigen. Om du har det förstånd jag tror kan vi nog skicka dig till studier i Tyskland en dag.  Skulle inte förvåna mig om du blev en lika god tjänare för mig som din far varit för kung Erik. Jag sörjer min bors öde, du din fars men den dagen kommer då vi ska ta hämnd på deras fiender tillsammans. Det svär jag dig!

Helt oväntat omfamnade hertig Karl Jöran Perssons äldste son och satte sig sedan åter bakom skrivbordet.

-          Seså mina vänner, gå nu sade han. Några av mina män tar hand om er och ser till att ni får förplägnad. Han vände sig till fru Anna.

-          Kom tillbaka i morgon, så får vi tala mer om er städsla.

Alltjämt förvirrad och rodnande lämnade kvinnan rummet med yngste sonen på armen och de båda andra i släptåg.

Hertigen såg fundersamt efter dem.

 Än finns möjlighet att göra detta rike starkt, mumlade han. Månne de där gossarna blir mig till hjälp en dag? Nå, ännu är inte tid att handla.

Hertig Karl av Södermanland återgick till sina räkenskaper. 





Historisk kommentar.

Jöran Persson är väl fortfarande en relativt känd historisk gestalt. Förr framställdes han alltid som en mörk motpol till den godhjärtade Karin Månsdotter vid Erik XIV:s sida. Strindberg bygger delar av sitt drama Gustav Vasa på relationen mellan Erik och Jöran och i samme författares Erik XIV spelar Jöran en huvudroll. I den senare pjäsen framställs dock Jöran övervägande positivt. För min personliga del är Jörans mindre kände son, Erik Tegel, mer intressant. Efter Jörans fängslande och Eriks avsättning ställdes sekreterarens familj på bar backe, även om de enligt sonen fått skyddsbrev av Johan III. Förmodligen för att undgå att bli regelrätt lynchade. Min privata misstanke är att Johans drottning Katarina lagt sig ut för dem. Det var dock hertig Karl, senare Karl IX, som verkligen tog sig an familjen. Han gav änkan anställning och hennes tre söner möjlighet att utbilda sig. Det var dock bara äldste sonen Erik som i längden visade större begåvning. Han skickades till Tyskland 1583 för att studera på hertigens bekostnad. Hans senare verksamhet tyder på att han läst juridik och historia. Då han återkom till Sverige 1587 trädde han i hertigens tjänst. Han var då något över 20 år.

Ända sedan jag första gången hörde talas om Erik Tegel har jag undrat varför hertig Karl tog hand om den hatade Jöran Persons familj. Kanske har Sven Ljung rätt då han i sin avhandling över Tegel från 1939 hänvisar till Karls rättskänsla och heder men jag kan inte värja mig för tanken att hertigen haft vissa baktankar med sitt handlande. Genom att stödja en familj som måste ha varit fullkomligt utfrusna efter kung Eriks fall kunde han vara säker på att i framtiden få tjänare som var lojala mot honom och ingen annan. Erik skulle senare visa sig värdig hertigens förtroende vid riksdagen i Linköping 1600, där ett antal adelsmän dömdes till döden och avrättades. Även om Tegel inte var ensam åklagare tycks han emellanåt ha spelat samma roll som fadern vid riksdagen i Uppsala drygt 30 år tidigare, den riksdag som slutade med Sturemorden. Enligt uppgifter, som visserligen kommer från fientliga källor, ska han inte bara ha fört Karls talan inför domstolen utan också hotat dess ledamöter med hertigens onåd om de inte dömde som han önskade. Vare sig Tegel och hertigen öppet diskuterat sonens möjligheter att få hämnd för sin far, är det rimligt att utgå från att Erik känt sig tillfredställd med den roll han spelat i Linköping.

Den scen jag här skrivit ner är helt fiktiv och mitt eget påhitt. Ändå är det sannolikt att Jöran Persons änka sökt upp hertigen efter sin mans död för att be om hans hjälp. Att hon då haft med sig sina tre barn är troligt, eftersom det kunde förväntas väcka medlidande. Hertigen måste ju också ha känt till dem för att kunna ta sig an dem. Jag har tagit mig vissa friheter vad gäller berättelsens kronologi och några mindre detaljer. Det var inte förrän 1572 som hustru Anna fick anställning som fataburshistru hos hertig Karl. Hon hade inte heller tjänst på hertigens huvudresidens i Nyköping utan på en underlydande gård i Eskilstuna. Att flytta scenen till september 1568, i omedelbar anslutning till kung Eriks fall och Jörans död, höjer den dramatiska stämningen. Av detta följer att Anna inte kan ha bett för mannens liv hos hertigen, som för övrigt var i Stockholm i september 1568. Hur hertig Karl Sett på sin politiska framtid 1568, då han bara var 18 år, vet vi inte. Jag utgår från hans eget och Tegels agerande senare i livet. Det är ingen hemlighet att hertigen uttryckt ovilja mot dem som plågat brodern under hans fängelsetid och
kanske önskade han verkligen hämnas broderns öde lika mycket som Erik Tegel ville hämnas sin far.   
Boson Gidner         



                         

söndag 10 juli 2016

Rickard III, vem är ond?


Det är sällan en enskild individ betecknas som ”ond”. Anledningen till detta är naturligtvis att det är svårt att definiera vad ondska egentligen är och ännu svårare att definiera ”godhet”, vilken är en förutsättning om vi utgår från att något sådant som total ondska existerar. Som regel brukar den mänskliga karaktären anses utgöra en blandning av positiva och negativa egenskaper. I vissa fall dominerar den förra sortens karaktärsdrag, i andra fall den senare. Ifråga om historiska gestalter är det ofta frestande att sätta en stämpel på karaktären: ju större roll en person har spelat i sin tid, desto angelägnare att definiera vederbörandes egenskaper. Ändå är det ganska sällsynt att en verklig människa helt enkelt placeras inom kategorin ”ond”, respektive ”god”, i synnerhet i vår ”nyanserade” tid. Ett modernt exempel på en ”ond” människa får väl anses vara Adolf Hitler, även om han lär ha varit i stånd att visa omtanke gentemot sin närmaste omgivning. För den som kan och älskar sin Shakespeare finns det med säkerhet ytterligare en alltigenom ond historisk gestalt, kung Rickard III av England.

I författarens pjäs framstår denne regent verkligen som en personifikation av ondskan själv. Inte nog med att han begår mord och uppträder allmänt bedrägligt, han närmast skryter med sin grymhet och känslokyla. Endast inför den sista striden visar han tecken på dåligt samvete. Som i alla bra berättelser får skurken till slut sitt straff; den gode Henrik Tudor dräper tyrannen och inför äntligen fred i England. I Sverige utgör ”Kristian Tyrann” och Gustav Vasa en sorts motsvarighet till Rickard och Henrik i nästa generation, även om ingen skald varit mäktig att skildra dramat med samma klass som den store mästaren. Liksom Kristian är kung Rickard en historisk gestalt och bör bedömas därefter. Bland de många förbrytelser som Shakespeare och äldre krönikörer tillskrivit honom är det särskilt mordet på de två ”prinsarna i Towern” som väcker avsky. Frågan huruvida kungen verkligen mördade sina unga brorsöner har i vår tid diskuterats på juridisk nivå https://sv.wikipedia.org/wiki/Prinsarna_i_Towern. Underförstått: Om Rickard är skyldig är motståndarnas negativa bild av kungen historiskt riktig. Frågan är om detta stämmer. Naturligtvis är barnamord ett brott som upprört människor i alla tider, vilket just eftervärldens syn på Rickard är god illustration till men innebär det eventuella mordet verkligen att han var en ”ond” människa?

Ingen kan bedömas utan hänsyn till sin samtid. Ritchard Plantagenet, yngre son till hertigen av York, föddes och växte upp under en osäker tid i Englands historia. Kung Henrik VI var en välmenande men psykiskt sjuklig man som periodvis var ur stånd att styra riket. Ritchards far var i sådana lägen den naturlige regenten med hänsyn till hans nära släktskap med kungahuset Lancaster. Huset York var i sin tur nära lierat med adelssläkten Neville, vilken genom ingiften skaffat sig tillgång till stora egendomar runtom i landet. Hertigen var själv gift med en Neville. Kungens återkommande svaghetsperioder i kombination med rivaliteten mellan olika kotterier inom högadeln ledde till stark oro, vilket stundtals urartade i regelrätt inbördeskrig. 1460 stupade hertigen av York i strid och förklarades för förrädare av kung Henriks drottning. Kort därefter vände lyckan emellertid på nytt och hertigens äldste son utropades till kung under namnet Edvard IV. En stor del av det politiska arbetet bakom detta utfördes av Ritchard Neville, earl av Warwick, i historien känd som ”kungamakaren”. Henrik VI förklarades avsatt och spärrades så småningom in i Towern. Han behandlades relativt väl och den nye kungen tycks ha varit angelägen att hans företrädare inte skulle lida någon materiell nöd.[1] Några år efter sitt trontillträde tog kung Edvard det vågade steget att gifta sig med en engelsk adelsdam av relativt låg börd, Elisabet Woodwille. Kungen var känd för sina otaliga kvinnohistorier men denna gång var det allvar. Den unga kvinnan, som kände till Edvards rykte, lär då han gjort närmanden ha sagt: ”Min herre och konung. Jag är inte värdig att bli er hustru men alldeles för god att bli er älskarinna”. Edvard äktade henne omedelbart.[2] Äktenskapet väckte ovilja av flera skäl. Inte nog med att Elisabets familj stått på Lancasters sida i det nyss avslutade inbördeskriget. Hennes talrika släkt trängde också ut familjen Neville från deras tidigare position som kungens närmaste rådgivare och drottningen gifte dessutom bort sina anförvanter med framstående adelsmän, utan hänsyn till åldersskillnad eller parternas egna åsikter. Svårast var nog chocken för kungamakare Warwick själv: Här hade han strävat för att göra Edvard av York till kung och skaffa honom en passande gemål och så gick han och gifte sig efter eget huvud utan ett ord till sin närmaste förtrogne. Den frustrerade Warwick gjorde uppror mot Edvard flera gånger och drog sig tillslut inte för att liera sig med den avsatte Henrik VI:s familj, vilket ledde till att Edvard tvingades gå i exil och Henrik en kort tid återkom på tronen. Med i detta intrigspel var också kung Edvards yngre bror; hertig George av Clarance, som pendlade mellan broderns och Warwicks parti lite som det föll sig. George gifte sig 1469 med Warwicks dotter Isabella. I slutänden valde han dock att återvända till broderns parti, vilket ledde till Warwicks nederlag och död. 1471. Senare samma år besegrades Lancasters armé och Edvard IV återkom till London och sin tron. Kort därefter mördades Henrik VI, som åter spärrats in i Towern. Därmed tycktes huset Lancaster för alltid vara krossat.

Vilken inställning kung Edvards yngste bror Ritchard, hertig av Gloucester, hade till allt detta är svårt att avgöra. Han var knappt tjugo år då den äldre brodern återtog tronen 1471. Han hade under några år uppfostrats i earl Warwicks hus och tycks ha funnit sig väl tillrätta där.[3] Han bör ha hört sin mentor uttala sig mindre positivt om den otacksamme Edvard och särskilt negativt om drottning Elisabet, som trängt ut Warwick från hans ställning som kungens närmaste man. 1472 gifte sig hertig Ritchard med Warwicks yngre dotter Anne Neville, som en tid varit gift med Edvard av Westminster, Lancasters kronprins. Att Anne på detta sätt ”bytte sida”, från Lancaster till York, har tolkats olika. Rickard III:s fiender, med Shakespeare som oöverträffad mästare, menar att han tvingade eller lockade henne till giftermålet på falska grunder. En annan version hävdar tvärtom att hertigen mer eller mindre räddat Anne ur den ohållbara situation hon råkat i efter Lancasterprins Edvards död i strid. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikard_III_av_England
Hur det än förhåller sig med detta medförde giftermålet att Anne fick en trygg tillvaro som svägerska till Edvard IV. Eftersom hon var en Neville är det å andra sidan knappast troligt att hon omfattat kung Edvards familj med någon större tillgivenhet. Släkten Woodwilles upphöjelse hade i det långa loppet orsakat hennes fars död. Att Anne och Ritchard fick en son 1473 innebar dessutom att en möjlighet öppnat sig till ett framtida tronanspråk. Denna möjlighet blev än större sedan Edvard IV slutligen avrättat den opålitlige äldre brodern George av Clarance 1478. Nu stod i realiteten endast kungens båda unga söner mellan hertig Ritchard och den engelska tronen. Om Ritchard övertog broderns tron skulle kungamakaren Warwicks ättlingar till slut nå den högsta makten genom hans dotterson. Kanske var det i själva verket Anne Neville som manade sin man att drygt 10 år efter deras giftermål ta de steg som skulle göra honom till en av de mest omtvistade engelska monarkerna och dessutom odödlig genom Shakespeares mästerverk.                      

Edvard IV dog i april 1483. I sitt testamente utsåg han hertigen av Gloucester till förmyndare för den tolvårige tronföljaren, prins Edvard av Wales.[4]  Under broderns hela regeringstid hade hertigen visat sig lojal, i motsats till flera andra i kungens närmaste omgivning. Vare sig han följde en på förhand uppgjord plan eller lydde en plötslig impuls slog Ritchard emellertid nu om. Då prinsen fördes från sitt Walesiska residens för att krönas i London grep hertigen under färden gossens morbror Anthony och andra av änkedrottningens släktingar och anhängare som färdades i prinsens följe, varpå han förklarade sig ensam ansvara för tronföljaren i egenskap av dennes förmyndare. Prinsen fördes till Towern, men därefter gjordes ingenting för att genomföra kröningen. Inom kort fick prinsen sällskap av sin yngre bror, Ritchard av York.[5] Efter en del mystiska händelser, då flera anhängare till Edvard IV:s änka arresterades och avrättades för förräderi, förklarades de båda prinsarna i juni 1483 plötsligt vara illegitima. Motiveringen var att deras far i praktiken skulle ha varit gift då han äktade Elisabet Woodwille. Därmed var deras farbror närmast i tronföljden. 6 juli 1483 kröntes han till kung Rickard III av England. Vad som hänt de båda prinsarna i Towern är sedan dess ett mysterium.   Blev de båda pojkarna överhuvudtaget mördade, Var deras farbror i så fall den skyldige och skulle detta innebära att den klassiska bilden av den onde kung Rickard är historiskt korrekt? Frågan om prinsarnas öde kan vi i stort sett gå förbi. Båda två eller en av dem kan ha smugglats ut ur Towern. Det finns, som jag tidigare skrivit, exempel på ynglingar som sagt sig vara hertigen av York, den yngre av de båda prinsarna. Men det finns flera liknande fall i historien. Det är påfallande att ingen någonsin sagt sig vara ”Edvard V”, den rättmätige arvtagaren till huset York. Om han överlevt borde han förr eller senare hört av sig med sina anspråk på tronen. Vi kan alltså utgå ifrån att åtminstone den äldste pojken antingen dött i Towern eller lämnat fästningen och avlidit inom relativt kort tid. Den yngre kan ha överlevt men det blir i stort sett bara spekulationer. Frågan huruvida Rickard var skyldig till brorsönernas död måste besvaras med JA. I det ögonblick han lät parlamentet förklara pojkarna illegitima utsatte han dem under alla förhållanden för stor fara och vilket deras öde än blev bär farbrodern ett moraliskt ansvar för det.[6] Det är inte heller sannolikt att han lät dem leva. Erfarenheterna från de senaste årens inbördeskrig visade på faran med att låta tronpretendenter behålla livet. Den i sig oförarglige Henrik VI hade ju återinsatts på tronen när kungamakaren Warwick blivit missnöjd med sin forne skyddsling Edvard IV och här gällde det dessutom inte en ”förbrukad” kung med skamfilat anseende utan en yngling på väg att bli man. Om Rickard på allvar räknade med att grunda en egen dynasti, det enda logiska skälet till att göra anspråk på tronen, måste han ha insett att brorsönerna utgjorde ett hot som snarast borde undanröjas. Om någon annan till äventyrs dödade prinsarna, exempelvis anhängare till ätten Tudor, gjorde de bara vad Rickard förr eller senare skulle ha sett sig tvungen att göra.                

Innebär då detta att Shakespeares bild av ”den onde kung Rickard” är historiskt korrekt? Svaret på den frågan är enligt min uppfattning NEJ, eller snarare; det beror på vad man tycker. Att döda ett barn är, som vi konstaterade i början, något som alltid upprört ”civiliserade” människor men medeltidens syn på liv och död var samtidigt en annan än vår. Livet var en prövning och det viktiga var att göra sig förtjänt av Paradiset efter döden. Människor dog dessutom ofta vid unga år. Ord som ”mänskliga rättigheter” eller medmänsklighet användes inte. Utom möjligen av framsynta filosofer. Inom de högre samhällsskikten var det väsentliga att gynna SIN familj, släkt, skyddslingar osv. De brott man eventuellt tvingades begå i detta syfte var något som avhandlades i biktstolen och sonades med gåvor till kyrkan eller en pilgrimsfärd. Lika gärna som man kallar Rickard III för mördare kan man anklaga hans far eller andra medlemmar av den engelska högadeln för samma sak. Hade de slutit upp kring den svage Henrik VI istället för att tvista om vem som skulle styra i hans ställe, hade det antagligen inte uppstått någon jordmån för handlingar som mordet på prinsarna i Towern. Det avgörande för eftervärldens syn på Rickard III var, precis som i fallet Kristian Tyrann i Sverige, att han förlorade medan Henrik Tudor vann. Det är som bekant alltid segraren som skriver historien, vilket aldrig skadar att betänka innan man fäller sin dom över det länge sedan förflutna.           



[1]  Enligt uppgift hade ett antal medlemmar ur kung Edvards eget hushåll till ansvar att se efter den avsatte kung Henrik. Han skall också ha fått vin från hovet och tillgång till nya kläder. Dessa detaljer omnämns i de historiska kommentarerna till Conn Igguldens  roman ”Blodsfejd” från 2015.Hans kommentarer är mycket utförliga och visar att författaren i görligaste mån sökt klarlägga verkligheten bakom sina böcker Då jag hänvisar till Iggulden är det alltid till hans historiska kommentarer..
[2] Karen Lindsey Drottning för ett tag, Henrik VIII:s sex hustrur Svensk översättning 1996, s. 33. Angående Edvard IV som person, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England
[3] Iggulden.
[4] Med tanke på kungligheters vana att ge sina söner samma namn böt det kanske förtydligas att det under senare delen av 1400 talet fanns tre engelska tronföljare med namnet Edvard: Edvard av Westminster, son till Lancasterkungen Henrik VI, Edvard IV:s son; den äldste av ”prinsarna i Towern”, Samt Rickard III:s son med Anne Neville. Alla innehade i tur och ordning titeln ”prins av Wales” En annan omständighet som de tre har gemensam är att ingen av dem någonsin besteg tronen..
[5] Att pojkarna fördes till Towern var i sig inget underligt. Tillträdande kungar och drottningar brukade vistas dör en tid före kröningen. Så var fallet med både Henrik VIII och hans andra hustru Anne Boleyn.
[6] Lindsey skriver med en ironisk underton at Rickard ”skapade en minst sagt rörig situation” då han lät  förklara brorsönerna för bastarder. Lindsey s. 31-32.