lördag 27 augusti 2016

En drottning återvänder hem


I oktober 1660 var på sitt sätt en märkesdag i Stockholms- och i någon mån Sveriges historia. Det som hände var i sig inte så uppseendeväckande – det utböt inte någon eldsvåda eller utkämpades något slag. Pesten gjorde inte sitt intåg i staden och det hölls inte någon stor fest på slottet eller hos någon högt uppsatt adelsman. Händelsen fick inte några särskilda följder som på sikt gjorde den minnesvärd. Den utgör egentligen bara en fotnot i historien. Ändå är den spännande att läsa om och vållade Sveriges politiska ledarskikt stort huvudbry när den ägde rum. I oktober 1660 anlände nämligen en mycket högt uppsatt person, en dam, till Stockholm genom Skanstull. Damen var på intet sätt en främling för stockholmarna.  Det speciella med henne var att hon några år tidigare övergivit en mycket hög ställning och lämnat både staden och landet i dess helhet. En del, särskilt landets ledande politiker, tyckte nog att hon var en svikare och överlöpare. Hon hade ju övergivit den tro hennes store fader dött för. Hur kom det sig att hon återvänt, undrade de oroligt. Damen var ingen mindre än hennes abdikerade majestät Kristina av Sverige, dotter till krigshjälten Gustav II Adolf.
Det var sex år sedan Kristina lämnat tron och land för att slå sig ner i Rom och konvertera till katolicismen. Att hon tänkte ta ett sådant steg anade ingen i Sverige då hon avgick, åtminstone inte hennes rådgivare. Att hon abdikerade var uppseendeväckande nog. Hade man fått veta att hon ämnade byta tro skulle förmodligen åtskilliga personer ha trott att världens undergång var nära förestående. I vår tid kan det jämföras med att dottern till en känd antisemit blir judinna eller att en kommunist plötsligt börjar propagera för monarkin. Kristinas tid utomlands hade varit svår. Som den vasadotter hon var hade hon hållit på sin rätt i alla skiften och en gång till och med försatt frankrikes statsledning i chocktillstånd genom att avrätta en av sina närmaste män på ett av landets förnämsta slott. Dyningarna efter denna affär hade inte helt hunnit lägga sig på tre år. I början av 1660 hade hennes kusin Karl Gustav, som efterträtt henne på tronen, plötsligt avlidit. Eftersom hon ändå ville reda ut sina ekonomiska förbindelser med Sverige bestämde sig Kristina för att resa till begravningen. Därför red hon in genom Skanstull I oktober 1660.

Den forna drottningen hade med sig ett ganska stort svenskt följe. Riksrådet hade nämligen sänt ut representanter för att söka hindra henne att komma till huvudstaden. Man var osäker på vad hon ville – tänk om hon kommit på påvens vägnar för att verka för katolicismens återinförande! I det känsliga läge som nu rådde, med kungen död, en tronarvinge på fyra år och frågan om förmyndare ännu inte avgjord, var det sannerligen inte önskvärt att ha en så potentiellt farlig person i maktens närhet. Kristina hade dock vägrat att avbryta sin färd. Vid ett tillfälle under resan genom landet påpekade hon att hon knappast kunde återinföra den katolska tron nu. Om hon önskat något sådant borde hon väl i all rimlighets namn ha försökt göra det medan hon fortfarande var regent.
Trots det svenska rådets motvilja mot att låta henne komma tog man vid ankomsten emot henne som det anstod hennes forna ställning och alltjämt höga rang.[1] Det lär ha skjutits så mycket salut att
marken skakade och fönsterrutor gick sönder. Drottningen fick bo i sina gamla rum på Tre kronor, som dock inte var så praktfulla som förr eftersom hon tagit med sig de finaste möblerna och tavlorna sex år tidigare. Människor var nyfikna på sin forna härskarinna. En av hennes fd hovfunktionärer konstaterade att det nästan var som i gamla dagar i hennes svit, med besökande som kom och gick. Han för sin del var säker på att hon bara hade kommit för att reda ut ekonomiska frågor och att hon när allt var klart skulle resa hem till Rom igen. De styrande var mindre säkra på var Kristina egentligen stod och särskilt prästerna irriterade sig på att hon höll katolsk gudstjänst fullt öppet i sina rum. En delegation uppsökte drottningen för att få henne att sluta med detta oskick. De möttes av en spydig härskare, fullt säker på sin makt. När hon klandrades för sin övergång till katolicismen fnyste hon föraktfullt: ”Ni och era predikningar” och när hon anklagades för att vara utsänd för att ”värva själar åt påven”, utbrast Kristina: ”Jag känner påven. Han skulle inte ge fyra daler för era själar”.[2] Trots den överlägsna tonen verkar drottningen inte riktigt ha insett hur djupt hennes handlande sårat hennes forna undersåtar, åtminstone det styrande skiktet bland dessa. Vid åtminstone ett tillfälle under sitt besök i Sverige skall hon ha gråtit över den behandling hon utsattes för. Enligt Lindqvist skedde det under mötet med prästerna, enligt Petterson under resan till Stockholm, när hon fick veta att rådet var angeläget att avsluta den riksdag som kallats in efter kungens död innan hon hunnit fram till huvudstaden,[3] Även om Kristina själv inte ”hatade” sitt forna hemland betraktades hennes konvertering minst sagt som ett svek, närmast ett förräderi. Det var som om hon negligerade sin far och alla andra som stupat för ”den sanna tron” i trettioåriga kriget. Vad eftervärlden än må anse om anledningarna bakom Sveriges deltagande i denna konflikt kan vi nog vara säkra på att dåtidens politiker själva TRODDE sig ha kämpat för kristendomen på slagfälten på kontinenten. Nu hade dottern till deras store krigarhjälte slutit sig till fienden.

Efter någon månad, i november 1660, var alla frågor kring styrelsen under Karl XI:s omyndighet avklarade och riksdagen avslutad. Nu kunde man på allvar ta sig an frågan om Kristinas framtida underhåll. Drottningen framlämnade då plötsligt en skrivelse där hon hävdade att hon endast abdikerat till förmån för sin kusin och dennes bröstarvingar. Om hans släktlinje dog ut betraktade hon sig som berättigad att återta tronen.  Det kan diskuteras vad drottningen åsyftade med sitt utspel. Ville hon ”testa” stämningen mot henne inom den svenska regeringen, eller ångrade hon kanske att hon abdikerat och sonderade möjligheterna att återvända hem. Personligen tror jag att hennes skrivelse betydde just vad som stod i den: I händelse ätten Pfalz dog ut i Sverige betraktade sig Kristina som berättigad till tronen före alla andra. Om detta var hennes uppfattning fick hon snart erfara att hon hade fel. Riksråden verkar ha blivit rasande och man vägrade att ens ta emot Kristinas skrivelse. Gamle Pehr Brahe, en man nära de sextio som en gång hävdat att den som rått drottningen att abdikera betett sig ”som en skälm och ej som en ärlig man”, men som ändå tagit kronan ur hennes hand vid abdikationen, ansåg nu att hon egentligen borde fråntas sitt underhåll för sitt påstående att abdikationen inte var ovillkorlig. Riktigt så illa blev det inte men drottningen tvingades skriva under ett dokument där hon lovade att hon för alltid lämnat Sveriges tron, att hon aldrig skulle skada svenska intressen samt att hon inte skulle tillsätta några kyrkliga tjänster i de områden hon fått sig tilldelad som underhållslän då hon avgick. I annat fall skulle hon förlora sitt svenska underhåll. Kristina insåg att hon förlorat spelet och skrev under. Därmed var hennes tid i Stockholm i praktiken över. I början av 1661 lämnade hon staden och reste till Norrköping, som var den största av ”hennes” städer. Här försökte hon bedriva handelspolitik genom att upphäva den tull som normalt skulle betalas då man införde varor i staden. Detta misslyckades emellertid. Samtidigt fortsatte drottningen att följa katolska ritualer och hålla katolska gudstjänster i sitt hus, till stor förargelse för stadsborna.[4] Efter någon tid fortsatte hon resan ur landet. Hon skulle återkomma till Sverige ytterligare en gång men Stockholm återsåg hon aldrig.[5]      

                                    



[1] Enligt de bestämmelser som gjorts upp vid hennes abdikation hade Kristina fortfarande en drottnings ställning över sitt eget hushåll. Därför kunde hon själv döma en trolös tjänare till döden, nedan ingen utomstående hade rätt att gripa någon i hennes hus utan hennes medgivande.
[2] Uppgifterna om vem som egentlige arrangerade detta möte går isär. Petterson menar att drottningen kallat prästerna till sig för att diskutera problematiken kring hennes katolska gudstjänster medan Lindqvist ger intrycket att prästerna uppsökt henne på eget initiativ. Beträffande stämningen vid mötet är författarna dock ense.
[3] Riksdagen pågick emellertid fortfarande vid Kristinas ankomst.
[4] Eftersom Kristina i Rom inte framstod som överdrivet nitisk i sin katolska tro, verkar det snarast som om hon sökt provocera svenskarna genom att markera sin katolicism särskilt starkt.
[5] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist historien om Sverige del IV ”Storhet och fall”, (1995), s. 26-30 och 36-39 och Erik Petterson drottning utan land, Kristina i Rom (2013), kapitel 12-14.  

fredag 19 augusti 2016

En drottning flyr sitt land


Fjärdingsman Nils Pedersson i Daginge socken utanför Trosa var fundersam. Vad var det egentligen som pågick i trakten? För nästan två veckor sedan hade han fått besök av en man som kallade sig Jochom köpman och som bett att få låna häst. Han skulle hälsa på sin fästekvinna i Nyköping. Visst, det gick bra. Man gjorde upp om priset för hästen, köpmannen lämnade halva summan i förskott och gav sig iväg nästa dag. Någon vecka senare var Jochom tillbaka. Han lämnade igen hästen, betalade resten av hyran och gav sig av med ett skepp som låg i närheten. Efter några dagar dök karlen upp igen: Tänk så förargligt, han hade glömt sitt pass för sjöresan i Nyköping! Gick det möjligen för sig att få hyra häst igen? Nu anade Nils ugglor i mossen. Han hade tyckt att det var nåt skumt med Jochom redan första gången han kom på besök men kunde inte förklara för sig själv vad som var fel. Nu märktes det tydligt att något inte stämde. Varför i all sin dar red karlen till Nyköping när han hade ett präktigt skepp att färdas på och vilka var de sex männen han hade med sig? De talade så konstigt; kors, det lät ju som danska! Var de spioner? Man visste aldrig var man hade dansken, han ställde alltid till med sattyg. Nå, det var bäst att göra som Jochom sa. Den som inget vet har inget ont av det. Köpmannen fick sin häst och försvann igen. Nu, tre dagar senare, var han tillbaka med ett ännu större sällskap; elva personer medräknat Jochom själv och de sex männen från förra gången. Av de övriga fyra var två kvinnor och två män. Kvinnorna var särskilt besynnerliga: det verkade som om de var rädda att visa sig. De höll sig på anstånd från de andra och höll upp dukar för ansiktena. När fjärdingsmannens hustru gick lite närmare låssades en av dem gråta och dolde ansiktet i händerna. Nils och hans hustru uppförde sig som gott värdfolk och bjöd sina oväntade gäster på mat och dryck, vilket de väl tycktes behöva. Efter en stund gav sig sällskapet av i en julle och en av männen lovade att komma tillbaka nästa dag med pengar för förplägnaden och fodret åt hästarna, som de lämnade kvar. ”Ta väl hand om dem”, sade han och försvann med de andra. Det var det sista Nils Pedersson såg av sina underliga besökare.
Ytterligare några veckor senare, i augusti 1640, stod fjärdingsmannen inför landets mäktigaste män för att berätta om vad han upplevt. Han måste ha känt sig omtumlad. Inte nog med att han, en stackars simpel ämbetsman av lägre grad, befann sig på kungliga slottet ansikte mot ansikte med riksens råd. Han hade också haft landets andra dam på sin mark. Ty kvinnan som dolt sitt ansikte i handen var ingen mindre än hennes majestät Maria Eleonora av Sverige, änka efter salig konung Gustav Adolf den store, som så tappert stupat för den sanna protestantiska tron åtta år tidigare. Länge nog hade hon utstått rådets kyla och oförståelse inför hennes stora sorg över förlusten av sin make och deras ovilja att ge henne något som helst inflytande. Nu var hon på väg att lämna ”sitt” rike och återvända hem till Brandenburg.[1]

Bakgrunden till denna, på 1600-talet hårresande och än idag säregna om också inte helt unika händelse, är komplicerad. Maria Eleonora, syster till kurfursten av Brandenburg, hade kommit till Sverige tjugo år tidigare för att gifta sig med kung Gustav II Adolf. Eftersom kurfursten var tveksam till giftermålet, som han fruktade skulle ses med mindre blida ögon i Polen under vilket han som furste av Preussen var vasall, tvingades kungen närapå enlevera sin brud.  Man kan förmoda att den nya drottningen blev något överraskad vid ankomsten till huvudstaden i sitt nya land. Hon var van vid stenhusen i det redan vid denna tid ståtliga Berlin och såg nu vad en besökare några år tidigare liknat vid en by i Ryssland, med betande getter på trähusens gräs- och björknävertak. De enda byggnader som reste sig över gyttret var några kyrkor och slottet Tre kronor. Senare talade hon om Sverige som ett kallt land ”fullt av slemma berg" och hon jämförde, osmidigt nog får man säga, öppet detta grova, sorgtyngda och outvecklade land med sin barndoms vackra, luftiga och fruktbara Brandenburg-Preussen, En sådan inställning gjorde henne knappast populär inom makteliten i ett land som just tog de första stegen mot att bli stormakt och som alltför väl visste hur underutvecklat deras rike ännu var.[2]  
De första åren var dock det huvudsakliga problemet de många misslyckade graviditeterna och det faktum att Gustav Adolf så ofta var bortrest från sitt land och sin drottning. Då hennes kloka och omtänksamma svägerska Katarina manade henne att försöka slappna av och inte oroa sig så för sin man, svarade Maria Eleonora sorgset att hon sannerligen önskade att hon kunde sluta vara orolig men det gick bara inte, när hon visste att kungen utsatte sig för så många faror i kriget. ”Denna oro kommer säkert att ta livet av mig”, suckade den stackars drottningen. 1626 uppfylldes i alla fall Maria Eleonoras högsta önskan, hon födde ett friskt och starkt barn. Om det bara varit en pojke! Drottning Kristina sade senare att hennes mor blivit förtvivlad. Inte nog med att barnet var en flicka, hon var dessutom ful! Även om Moa Matthis tvivlar på riktigheten av Kristinas ord är det fullt tänkbart att drottningen i första besvikelsen kände motvilja mot denna varelse, som varken var den son det borde ha varit eller såg ut som en ”riktig” flicka. Om så var fallet gick det snart över. Då drottningen i början av 1630-talet reste till Tyskland för att träffa sin man skrev hon ängsliga brev till sin svägerska och undrade hur lilla Kristina hade det; mådde hon bra? Måtte Gud hjälpa henne! I november 1632 stupade kungen vid Lützen. Det var ett hårt slag för Sverige. För Maria Eleonora blev det närmast en katastrof.

Det tog lång tid att få hem det kungliga liket. Medan man väntade på att sjötransporten skulle komma iväg var den olyckliga änkan ständigt vid den dödes sida. Hon hade också fått hand om hans hjärta, som tagits ut då kungen balsamerades. Att drottningen sörjde sin man, vilket hon otvivelaktigt gjorde, var till en början inget problem. Det viktigaste för rådet, med kansler Axel Oxenstierna i spetsen, var att hindra Maria Eleonora från att skaffa sig inflytande över svensk politik och begränsa, eller helst helt upphäva, hennes inflytande över dottern Kristinas uppfostran. Varför de handlade så kan diskuteras. Moa Matthis, vars bok om Maria Eleonora närmast kan betecknas som en försvarsskrift i feministisk anda, menar att rådsherrarna, mot traditionen för svenska änkedrottningar, berövat drottningen en rättmätig plats i förmyndarregeringen. Det enda konkreta exempel ur historien hon hänvisar till är Gustav Adolfs mor som under sonens korta omyndighet ingick i regeringen, ett exempel Maria Eleonora också åberopade för att hävda sin rätt. I själva verket hade Sverige inga prejudikat i 1600-talets nutidshistoria för en sådan situation som nu uppstått. Visst hade kvinnor tagit ledningen i akuta krislägen, som Kristina Gyllenstierna efter sin mans död 1520 eller, som Katarina Stenbock, agerat medlare under kungafamiljens inbördes stridigheter. Ingen av dem hade dock haft någon lagfäst ställning, varken som regent eller medlem i en regering. Den enda kvinna som verkligen styrt landet i egenskap av regent, Margareta i slutet av 13 och början på 1400-talet, hade gjort det med segrarens rätt. Gustav Adolfs förmyndaregering hade varit mycket kort och mest avsedd att fungera som en tillfällighetslösning tills läget på den politiska scenen lugnade sig en smula; här handlade det om ett förmyndarskap som skulle vara över tio år. Karl IX:s änka hörde dessutom till den sortens människor som snabbt sätter sig i respekt hos omgivningen, vilket hennes svärdotter uppenbarligen inte lyckats med. Kristina hade också utfört en drottnings oavvisliga plikt; att föda söner åt sin man.[3] Det enda verkligt jämförbara svenska prejudikat Maria Eleonora kunde ha åberopat var hertiginnan Ingeborg, som på 1300-talet varit förmyndare för sonen Magnus Eriksson sedan denne blivit svensk kung vid tre års ålder. Förmodligen skulle rådsherrarna ha besvarat ett sådant påpekande med att Sverige på den tiden varit ett oupplyst, ”barbariskt” rike.[4]  

När den döde väl förts till Nyköping vägrade drottningen länge att ge ifrån sig liket, som hon önskade skulle begravas samtidigt med henne. När begravningen genomförts på sommaren 1634, ville hon att kistan åter skulle öppnas eller åtminstone själv få tillåtelse att gå in i gravvalvet. Båda önskningarna avslogs. Det har skrivits mycket om denna galna drottning som vägrade acceptera sin makes död och man har åberopat drottning Kristinas beskrivning av hur hon som liten tvingades sitta i ett rum med svarta draperier hos den ständigt gråtande modern. Å andra sidan finns beskrivningar från såväl utländska diplomater som unga adelsflickor som förmedlar bilden av en begåvad, vänlig, glad och snäll änkedrottning, redo att hjälpa dem som har det svårt och illa behandlad av de styrande i sitt land. Matthis menar att Kristinas beskrivning av sin mor varken kan ses som objektiva fakta eller har till egentligt syfte att framställa henne som galen; endast att markera den stora skillnaden mellan modern och Kristina själv. Att Kristinas sentida beskrivning inte kan ses som fakta är korrekt, men de olika framställningarna av drottningen motsäger heller inte varandra per automatik. Vi bör minnas att dåtidens politiska skikt nog inte var berett på djup sorg. Scenen i Hamlet, där kungen manar sin brorson att upphöra med en ogudaktig och omanlig sorg över sin faders död utgör nog en ganska träffande beskrivning av hur man såg på livet och döden i 1600-talets Europa. Visst kunde man sörja en anhörig som dött, att inte göra det vore otacksamt. Men det var lika fel att oupphörligt klaga över något som ytterst låg i Guds händer. Livet på Jorden var en förberedelse för tillvaron efter döden och det gällde att göra sig förtjänt av paradiset när den stunden kom. Alla människor dog och hade man tur mötte man åter sina kära hos Gud. I synnerhet kungligheter måste tänka på att uppföra sig korrekt i förhållande till döden, eftersom de alltid borde föregå med gott exempel inför folket. Kärlek var dessutom en företeelse som normalt inte förknippades med kungliga äktenskap, den ansågs närmast vara en nackdel. Tanken att en drottning kunde behöva en ömt tröstande axel att luta sig mot för att gråta ut sin stora sorg över sin herres död fanns helt enkelt inte på agendan för män som den effektive politikern Oxenstierna. Maria Eleonora fick därför inte den hjälp med sitt sorgearbete som varje människa har behov av då hon mist någon hon älskar. Det finns flera exempel på kungligheter som i samma situation uppfört sig ”förryckt” eller åtminstone egendomligt, samtidigt som de varit fullt kapabla att sköta sina åligganden.[5] Kristinas sentida skildring av en moder helt försjunken i sin sorg och den glada, vänliga drottning som möter oss i andra vittnesmål går därför utmärkt väl att förena med varandra

När Gustav Adolf begravts återstod frågan om änkedrottningens ekonomi och hennes relation till sin dotter. Att Maria Eleonoras ekonomi var dålig berodde kanske delvis på hennes intresse för konst och arkitektur, som fick kosta mycket men minst lika mycket på omständigheterna vid hennes giftermål. Eftersom hon gift sig mot broderns vilja hade hon aldrig fått någon hemgift från Brandenburg och man får intrycket att Gustav Adolf inte gjort riktigt klart vilket underhåll hans hustru skulle ha om han dog före henne. I alla fall blev detta en segdragen tvistefråga mellan förmyndarregering och änkedrottning.
Långt viktigare var frågan om den unga drottning Kristnas uppfostran. Problemet var inte moderns ”hysteriska” sorg utan vilken syn på rådet och landet hon förmedlade till sin dotter. Alla visste att Maria Eleonora ogillade både kanslern och hans medarbetare, en inställning de i sanningens namn inte gjort mycket för att ändra. Dessutom var det tydligt att hon höll på kungamaktens överhöghet i förhållande till rådet, något som förmyndarna ogillade starkt. Man ville inte riskera att i framtiden få en härskare som propsade på envälde för egen del. Att Brandenburg slutit sig till Sveriges motståndare i det alltjämt pågående trettioåriga kriget stärkte knappast änkedrottningens ställning. Förmyndarna dristade sig dock inte ta det vågade steget att skilja Kristina från hennes mor så länge Oxenstierna vistades nere på kontinenten. Först när han kom hem på sommaren 1636 fattades beslutet, även om det inte heller nu skedde utan viss tvekan. På hösten samma år genomfördes separationen.
Det är intressant att jämföra detta med förhållandena under Karl XI:s förmyndarregering ungefär tjugo år senare. Även om änkedrottning Hedvig Eleonora inte utövade någon praktisk makt ingick hon formellt i regeringen som dess ordförande, trots att hon var knappt tio år yngre vid sin mans död än Maria Eleonora varit när hon blev änka. Inte heller begränsades moderns möjligheter att ha kontakt med sin son; det har rentav hävdats att hon hämmade Karl XI:s andliga bildning genom att prioritera fysisk rörelse framför läsning. Hur som helst förblev hon sonens stora förebild och hade i sinom tid en långt mer framträdande roll vid hovet än hans egen drottning. Ingen tycks ha klagat på hennes inflytande över sonen före trontillträdet.[6] Det kan finnas många förklaringar till varför Karl X Gustavs änka fick en så diametralt motsatt ställning jämfört med Gustav II Adolfs änka och frågan hör egentligen inte hit. Kanske det helt enkelt berodde på att hon haft turen att föda en son.  
Redan innan mor och dotter skilts åt planerade Maria Eleonora att lämna Sverige. Hon hade långa samtal med ett sändebud från Brandenburg, där hon bland annat berörde sin stora bedrövelse över hur hennes hemland plågades av kriget, som nu inte längre var ett krig för den sanna tron utan övergått till rent erövringskrig. Hon talade om hur adeln bestal kronan på dess inkomster, samtidigt som man beskyllde henne för att inte hålla ordning på sin egen ekonomi. Hon ville resa hem och bygga en stad till minne av sin käre Gustav Adolf. Trots att varken hennes bror eller andra släktingar uppskattade tanken på hennes flykt, som de fruktade kunde skapa politiska problem, började hon göra förberedelser. Hon dolde för övrigt inte sin önskan att lämna Sverige för någon. När allt var klart och en del av hennes tillhörigheter redan förts ur landet utförde hon sin plan på sommaren 1640. Hon stängde in sig i sina gemak på Gripsholm med motiveringen att hon ville fasta, en vana hon infört några månader före flykten för att inte väcka misstankar. Därefter tog hon sig ut ur slottet genom en hemlig gång och försvann. Danske kungen hade skickat män för att bistå henne. Han var visserligen inte mer förtjust i planen än någon annan, men som dansk kunde han förstås inte avstå från att ge svenskarna ett tjuvnyp. Detta var bakgrunden till fjärdingsman Nils Pederssons sällsamma upplevelse som nämndes tidigare.
Efter många om och men hamnade änkedrottningen slutligen i Preussen. Några år efter att hennes dotter övertagit makten återvände hon emellertid till Sverige, där hon stannade till sin död 1655. Året innan hade hennes dotter följt hennes exempel och lämnat tron och rike.                            

                                 



[1] Berättelsen om fjärdingsmannens upplevelser är hämtad ur Moa Matthis bok Maria Eleonora, drottningen som sa nej från 2010, som utgör huvudkällan till denna text. Formuleringarna av hans tankar är dock delvis mina egna.
[2] Man kommer osökt att tänks på den blivande drottning Desirée som 190 år senare gav uttryck för samma ovilja mot detta ”vargarnas land” och som i likhet med Maria Eleonora föredrog att resa hem till sitt älskade Frankrike. Drottning Charlottas omdöme om den nya kronprinsessan som ”ett bortskämt barn som blott gör det som faller henne in”, sammanfattar förmodligen i sin tur ganska väl Oxenstiernas och hans medarbetares syn på Maria Eleonora. 
[3] Karl IX:s hustru, Kristina av Holstein-Gottorp.
[4] Å andra sidan skulle drottningen med fördel ha kunnat peka på Frankrike som ett efterföljansvärt exempel Från 1559 till 1661 hade landet tre änkedrottningar som alla förestod regeringen i sina svaga eller omyndiga söners ställe. Resultatet blev visserligen inte alltid det bästa, men alla tre kvinnorna, i synnerhet Katarina av Medici på 1500-talet, visade kraft och politisk begåvning. Det är onekligen ironiskt att man i Sverige, som tillät kvinnlig tronföljd, hindrade en änkedrottning från att ta del i landets styre medan man i Frankrike, där salisk lag tillämpades, nästan vanemässigt styrdes av en änkedrottning under nära ett sekel.
[5] Victoria av Storbritannien betraktades närmast som vansinnig efter prins Alberts död 1861. Hon kunde plötsligt lägga sig på golvet och skrika ut sin vånda, vilket inte hindrade henne att i andra lägen uppträda som drottning. Storhertiginnan Louise av Baden, mor till Gustav V:s hustru, vägrade att förändra något i trädgården på Mainau efter makens död, vilket resulterade i ett fruktansvärt förfall. Detta hindrade henne inte från att fortsätta att styra med fast hand över sitt hushåll. Se exempelvis kapitlet "Dödens makt och välde" i Knut Hagbergs bok om drottning Victoria från 1947 och Lennart Bernadottes memoarer.
[6] Läs mer om detta i Göran Rystads bok om Karl XI från 2001.

lördag 13 augusti 2016

Slutet på en monarki


Sommaren 1792 var het och kvalmig, som om naturen väntade på en urladdning. Också Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet kokade av aggression och rykten. Det var tre år sedan revolutionen utbrutit och den kungliga familjen förts till Paris med våld. Sedan dess hade mycket hänt. Adelns privilegier var avskaffade, kyrkans makt krossad och helt nyligen, på hösten 1791, hade en ny författning införts. Kungamakten fanns visserligen kvar men var starkt begränsad, åtminstone jämfört med hur det varit förr. Kungen kunde inte förklara krig eller fatta andra beslut på eget bevåg men han kunde lägga veto mot den lagstiftande församlingens förslag om de misshagade honom. För att ett kungligt veto skulle upphävas måste hela församlingen stå bakom denna åtgärd. Å andra sidan var det ur kungens synpunkt viktigt att inte visa sig alltför hårdnackad i förhållande till de revolutionära makthavarna, med tanke på risken att oviljan mot kungahuset stegrades ytterligare. Som ofta blir fallet vid stora omvälvningar hade flera politiska grupperingar uppstått, alla med olika åsikter om hur landet bäst borde styras. Det behöver knappast sägas att dessa fraktioner inte diskuterade med varandra på vad vi skulle kalla ett lugnt och sansat vis. Minsta incident kunde leda till svåra upplopp.[1] 
Under det senaste åtet hade pendeln alltmer svängt till de radikala revolutionärernas favör. Detta berodde i stor utsträckning på kungafamiljens misslyckade flykt i juni föregående år. Det ansågs att kungen med sitt handlande svikit folket. Samtidigt hade Ludvig XVI:s närmaste släktingar lyckats lämna landet. Deras agerande från exilen i dagens Tyskland var inte ägnat att lugna vare sig det närmast internerade kungaparet eller radikalerna i Nationalförsamlingen. Kungabröderna var mer intresserade av att främja sin egen maktställning i en framtida återupprättad monarki än av att hjälpa broderns familj, samtidigt som deras handlingar i revolutionsanhängarnas ögon styrdes av just denne broder och, i synnerhet, av hans hustru, den förhatliga ”österrikiskan” Marie Antoinette. Det är förståeligt om de radikala revolutionärerna kände oro och frustration vid denna tid. Att man på bara några år lyckats slå över enda eller allvarligt rubba alla gamla maktfaktorer skapade naturligtvis en rädsla att förlora vad man vunnit och en önskan att åstadkomma ännu mer. Kanske man innerst inne också kände skräck över sin egen förmåga och osäkerhet om vart den väg man beträtt i slutändan skulle leda. Ledarna och statsmännen i Europas monarkier, som Habsburg och Preussen, var i sin tur rädda för att det franska exemplet skulle få följdverkningar i deras egna riken. En känsla av rädsla och frustration var nog i själva verket vad som förenade alla med politiskt inflytande i central- och Nordeuropa våren och sommaren 1792, oavsett politisk åskådning. Rädsla föder som bekant våld.

Det var i denna sinnesstämning som Frankrike 20 april 1792, formellt med kung Ludvigs godkännande, förklarade krig mot den Österrikiske kejsaren - ett krig som snart utsträcktes till att också gälla Preussen. Att drottningen kom från Österrike hjälpte inte upp kungafamiljens ställning. Det var långt ifrån första gången en drottning såg sitt rike i krig med hennes eget fädernesland. Sådant hade skapat komplikationer förr. Hur mycket större var de inte nu, när det inte enbart handlade om ett krig mellan riken utan om ett strid mellan olika världsåskådningar.
Kungafamiljen blev alltmer trängd i sitt palats Tuillerierna i Paris. De vågade sig snart inte ut och fruktade varje dag att en upphetsad folkmassa skulle tränga in och kanske döda dem. Två månader efter krigsförklaringen mot Österrike fick de mycket riktigt ”besök” av ett stort antal människor som krävde att de skulle bära den röda ”frygiska mössan”, vilken ansågs symbolisera slavarnas befrielse. Hopen bar huggverktyg, plakat med hotfulla texter och skrämmande symboler, exempelvis hjärtat från en oxe som förklarades vara kungens hjärta och en docka i en liten galge med texten ”Marie Antoinette i lycktstolpen”. Den gången kom man ifrån uppträdet med blotta förskräckelsen och lite skadegörelse men alla visste det: förr eller senare skulle massan storma palatset på allvar och säkert döda kungaparet. I ett försök att förhindra detta lät hertigen av Braunschweig, som var överbefälhavare för den armé som nu marscherade mot Frankrike, i slutet av juli trycka ett manifest där parisarna hotades med stränga straff och vedergällning om kungaparet skadades. I en olyckligt tvetydig formulering uppmanades fransmännen att resa sig mot ”sina tyranners skändliga anslag”, varmed hertigen naturligtvis avsåg revolutionsledarna. Det förklarades att hans armé tågade mot Frankrike för att ”sätta punkt för anarkin” i landet. Det är inte svårt att föreställa sig effekten av ett sådant manifest. Drygt 200 år senare är man nästan frestad att fråga om hertigen helt enkelt var ”korkad” eller om revolutionens utländska motståndare rentav ville provocera parisarna att gå till angrepp mot kungafamiljen, antingen för att ge revolutionen dåligt ryckte utomlands eller för att bereda mark för ett framtida maktövertagande av de franska exilprinsarna. En del författare, som Stefan Zweig, menar att det var Axel von Fersen som i oro för sin älskade drottning tänkt ut formuleringarna i desperat förhoppning att kunna skrämma folket till att inte skada kungaparet. Signalen skulle vara: ”Vi menar allvar. Om ni gör kungafamiljen illa kommer det att stå er dyrt”.[2] Men om österrikarna och preussarna menade allvar gjorde revolutionärerna i Frankrike det också. Här hade de beviset! Kungamaktens anhängare tänkte krossa deras frihet och återinföra tyranniet. Skrivelser kom in till den lagstiftande församlingen: Det var verkligen på tiden att göra slut på ”tyrannernas anslag”, Revolutionära trupper kallades in från olika delar av landet. Spänningen steg alltmer i huvudstaden.
På kvällen 9 augusti gick larmet: Folket tänker storma Tuilerierna! Palatset var inte utan försvar. Förutom nationalgardet, som naturligtvis var revolutionärt men ändå hade order att inte tolerera att kungafamiljen utsattes för våld, fanns ungefär 300 adelsmän på plats för att försvara sin härskare och så förstås det trogna Schweizergardet, som var berömt för sin obrottsliga lojalitet. Sammanlagt hade man en styrka på ungefär 2000 man. Visserligen anses massan som gick till storms mot palatset ha varit fem gånger så stor men de var inga krigare och saknade stridsvana. Problemet ur kungens synpunkt var att hans folk saknade en verklig ledare. Nationalgardets chef, markis de Mandat, som hade tydliga order av nationalförsamlingen att skydda kungafamiljen, blev skjuten vid stadshuset dagen före anfallet och hans efterträdare var betydligt osäkrare om vilken uppgift han egentligen hade. Dessutom var han inte krigare utan ämbetsman och jurist.[3] Den av naturen försiktige och godmodige Ludvig XVI var knappast i stånd att stärka sina soldaters moral. Ett försök från hans sida att mana gardisterna att göra sin plikt bemöttes med öppet hån. ”De skriker åt konungen”, utbrast en minister förfärat.
Natten till 10 augusti 1792 började Paris¨ stormklockor ringa. Det var signalen för revolutionärerna att inleda sin marsch mot palatset. Ingen hade fått en blund i ögonen i Tuilerierna den natten Drottningen och hennes svägerska hade legat på en soffa några timmar och sedan stigit upp för att betrakta soluppgången, röd som blod. Nu hördes folket närma sig med sina sånger och slagord, skulle man försvara sig eller söka skydd i nationalförsamlingen som höll till i en gammal ridbana i trädgården utanför slottet? Drottningen var den som ivrigast yrkade på försvar. Hennes värdighet som drottning och habsburgsk furstinna, lika mycket som tanken på familjens säkerhet krävde det. Hon visste alltför väl att många i församlingen inte var deras vänner och hon insåg att de radikala och mest kungafientliga krafterna började få allt fastare grepp om makten. Nationalgardets nye ledare påpekade att inga garantier fanns om de stannade kvar: ”vill ni ta på er ansvaret för en massaker på kungen, er själv, era barn, för att inte tala om era trogna tjänare”? Drottningen gav med sig och kungen förklarade att han ämnade uppsöka nationalförsamlingen och begära deras beskydd. När de lämnade slottet var kronprinsen, bara 7 år gammal, den lugnaste men också kungen sökte ta det hela med fattning: ”Löven har fallit tidigt i år”, konstaterade han när de gick genom trädgården. Den kungliga familjen skulle aldrig återvända till sitt palats. Efter att under en hel dag ha suttit hopträngda i den loge som var avsedd för journalisterna när de åhörde nationalförsamlingens debatter fördes den kungliga familjen till ett gammalt kloster i närheten. Det hade då beslutats att kungen ”provisoriskt” skulle fråntas sina funktoner i staten. Några dagar senare fördes familjen till tempelherrarnas gamla borg, där de nu i praktiken satt i fängelse. Det dröjde dock ytterligare en dryg månad innan republiken officiellt utropades. Motiveringen att kungafamiljen borde lämna palatset för att undvika att deras tjänare skadades visade sig meningslös. Man tycks nämligen i brådskan inte tänkt på att göra klart för soldaterna att de skulle ge upp slottet - kanske det inte skulle ha spelat någon roll med tanke på hur upphetsad folkmassan var. Följden blev att ett stort antal människor; gardister och hovfolk, dödades.[4] Bland dem som bevittnade händelserna 10 augusti 1792 fanns en ung officer från Korsika som för tillfället inte var i tjänst. Han skulle för alltid hata allt vad pöbel och kravaller hette. För kungafamiljen hade solen gått ned då de lämnade palatset. Deras tid vid makten och snart också drottningens och kungens liv var slut. För den unge korsikanen var solen däremot på väg upp.                                                



[1] Vid en sammankomst på marsfältet i Paris i juli 1791 hittades två män som gömt sig under ett altare, tydligen enbart i syfte att titta på kvinnor. I de efterföljande oroligheterna dödades 50 människor.
[2] Det är kanske ändå fel att se manifestet som frukten av en passionerad älskares förtvivlan eller en konspiration för att provocera motståndarna till ytterligheter. Makthavarna från en förgången tid insåg helt enkelt inte att revolutionärerna inte lät sig skrämmas av hotet från en överhet vars auktoritet de inte erkände
[3] Den lokala stadsledningen i Paris var mer radikal än nationalförsamlingen, som bestod av flera politiska grupperingar. Man kommer att tänka på skillnaden i politisk åskådning mellan den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen 1917 och den lokala sovjeten i Petrograd. .
[4] Varken Antonia Fraser eller Stefan Zweig uppger några sifror, men bägge förmedlar bilden av ett stort blodbad. Denna text bygger på deras böcker om Marie Antoinette (Zweig 1989 års utgåva s. 28 4-293 och Fraser 1201 (svensk översättning 2002), kapitel 22/23.

fredag 5 augusti 2016

Kungliga svenska graviditeter


Häromdagen började jag läsa Peter Ullgrens bok om Magnus Gabriel De la Gardie från 2015, En makalös historia. Där nämndes att hans mor fått sammanlagt 14 barn i sitt äktenskap. Personer i min omgivning förskräcktes över detta utnyttjande av en kvinna, ”som kaniner”, var ett omdöme. Det kom mig att fundera över hur pass barnrika kungliga svenska äktenskap varit genom tiderna. Både adelsfamiljer som de la Gardies och kungliga familjer var tvungna att skaffa ett så pass stort antal arvingar att släkten hade en rimlig chans att överleva. Detta var speciellt viktigt med tanke på hur många barn som dog i späd ålder in på 1800-talet. Hur pass ”utnyttjade” har då svenska drottningar blivit genom tiderna. Har deras enda uppgift varit att producera tronarvingar tills de stupat av utmattning, eller har de ibland sluppit besvärande graviditeter, vilkas slut ofta kunde vara farliga för både mor och barn? Om man studerar det sammanlagda antalet förlossningar i en familj, kontrollerar när de ägt rum och räknar med att de flesta graviditeter fått fortlöpa de vanliga nio månaderna, kan man få en uppfattning om hur pass ofta de äkta männen haft samlag med sina hustrur, på deras önskan eller i kraft av sin ställning som familjens överhuvud. Naturligtvis föreligger möjligheten att paret haft samlag även utan åtföljande graviditet men man får ändå en bild av vad männen begärt av sina makor. Denna undersökning begränsar sig för enkelhets skull till svenska förhållanden och den tar sin början med Gustav Vasa, som anses ha grundlagt våra dagars Sverige och sträcker sig till vår nuvarande regent. Om en kung förlorat sin tron upphör undersökningen. Eventuella graviditeter i efterhand räknas inte. Jag har också räknat bort barn avlade av kungliga älskarinnor, eftersom dessa inte förväntats producera några tronarvingar. Undantaget är Sigrid Vasa, då hennes mor blev drottning varefter hon räknades som svensk prinsessa.    Däremot medräknas äktenskap ingångna av prinsar som senare blivit kungar, även om de inte varit det då hustrun levde. Även vår konungs far, som skulle ha ärvt tronen, ingår i denna ministudie.

Gustav Vasa hade tre gemåler. Drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg hann under fyra års äktenskap endast få en son, Erik, plus ett eventuellt missfall. Margareta Lejonhufvud, som ingick äktenskap med kungen 1536 och dog 1551, tycks däremot under en period av 15 år inte varit mycket annat än gravid. Av deras 10 barn levde 8 till vuxen ålder. Drottningen var sällan fri från graviditeter mer än ett drygt halvår åt gången. Endast från sommaren 1542 till någon gång under senare delen av 1543, dvs. under Dackeupproret, var drottningen inte havande. Riksbyggaren var tydligen angelägen om att befästa sin dynasti inåt och utåt med många arvingar. Den tredje drottningen, Katarina Stenbock, lämnades å andra sidan ifred. Åtminstone föddes inga barn under deras 9-riga äktenskap. Kungen har förmodligen varken känt något behov, eller haft fysisk ork, att utöka familjen ytterligare.  
Erik XIV och hans drottning Karin hann få två barn under sin tid på tronen., Sigrid och Gustav. Eftersom dottern föddes i oktober 1566 och sonen i januari 68 måste det ha gått ungefär ett halvår mellan flickans födelse och den nya befruktningen. Kanske kungen sökte lugna nerverna inför processen mot Sturarna i maj 67 genom kroppsligt umgänge med sin älskade Karin.[1]

Hertig Johan, blivande Johan III, fick tre barn med sin första hustru, Katarina Jagellonica Två av dem föddes under parets tid i fängelse, det tredje några månader innan kung Erik störtades, då paret vistades i Eskilstuna. Exakt datum för den äldsta flickans födelse anges inte men hon var två år gammal när hon avled i februari 1566. Fyra månader senare föddes sonen Sigismund, som alltså bör ha avlats i september 1565. Nästa befruktning bör ha skett under sensommaren 67, ty i maj följande år kom dottern Anna. Kanske firade paret den ljusnande framtid som kunde anas efter Eriks sinnessjukdom. Varför inga fler barn avlades under de följande 15 åren vet vi naturligtvis inte. Kanske bedömde man att tre barn räckte eller orkade Katarina inte med fler havandeskap. I det senare fallet framstår Johan som en hänsynsfull äkta man. Kungens äktenskap med Gunilla Bielke ingicks i början av 1585. Med tanke på att det dröjde fyra år innan parets enda barn, sonen Johan, föddes i april 1589 verkar det som om giftermålet snarare ingåtts för att skaffa kungen sällskap än för att avla barn – vilket stämmer rätt väl med hans egen motivering inför riksrådet. Att en som ändå avlades under sommaren 88 bottnade kanske i en önskan att skaffa nya tronarvingar sedan Sigismund blivit polsk kung.

Om Johan III var återhållsam när det gällde att avla barn kan detsamma inte sägas om hans äldste son. Sigismunds första äktenskap, med en österrikisk prinsessa, varade 1592-98. Under denna period fick paret fem barn! Ned tanke på att flickan var 19 år när giftermålet ingicks är det kanske inte konstigt att hon avled tidigt.

Sigismunds farbror Karl var något mer återhållsam i att göra sin första hustru gravid men inte mycket. Under en period av tio år, 1579-89, fick Maria av Pfalz sex barn. Från juni 1581 till mars 1583 var hon nästan konstant havande. Att även hon dog tidigt är inte förvånande. Kristina av Holstein var av segt virke och klarade väl av de fyra barnsängar hon genomgick med hertig Karl, senare Karl IX, från 1594 till 1601. Hon blev inte heller gravid lika ofta som sin företräderska. Förmodligen tog makens ökande politiska ansvar mycket av hans tid. Det är också möjligt att hans krafter avtagit med stigande ålder.      
Gustav II Adolf gjorde sin plikt som konung och äkta man så gott han kunde men som vi vet blev resultatet magert enligt tidens synsätt. Inom relativt kort tid genomgick drottningen två missfall och två lyckade förlossningar av flickor, av vilka den ena emellertid snart avled. Om kungen efter den blivande drottning Kristinas födelse 1626 ansåg sin hustru förbrukad som producent av arvingar eller om han helt enkelt hade mindre tid på grund av sina fälltåg i Europa vet vi naturligtvis inte. Under kungens sex sista levnadsår föddes hur som helst inga barn i familjen.

Med Gustav Adolfs regering sker vad som populärt kallas ”ett trendbrott” vad gäller kungliga graviditeter. Under de närmaste 120 åren efter 1626 föddes faktiskt bara åtta barn i svenska kungahuset och de flesta av dem kan skrivas på Karl XI:s konto. Denne konung fick sju barn i ett äktenskap som varade 13 år. Det verkar som drottning Ulrika Eleonora varit nästan konstant gravid från hösten 1680 till 1686. Sedan blev det en kortare paus på något år, innan det var dags för det sista barnet som föddes i januari 1688. Ändå blev det bestående resultatet av denna ”massproduktion” endast tvenne döttrar och en son. Kanske såg kungen de många dödsfallen i familjen som ett tecken av vår herre att här icke skulle avlas några fler barn. Det är också möjligt att det stackars kungaparet helt enkelt inte orkade fortsätta ha sex med varandra. Varför så få barn föddes från 1620- till 1740-talet har diskuterats ganska flitigt, även om det framför allt handlat om Karl XII:s inställning till kvinnor. Det är trots allt ganska sannolikt att det senare 16- och det tidiga 1700-talets krigarkungar inte ansåg sig ha tid att skaffa många barn. Den kung som var mest hemma under denna period blev också den som fick flest barn och omvänt gäller samma sak. Vad Fredrik I beträffar kan med rätta sägas detsamma som Herman Lindqvist säger om Gustav III i sitt Tv-program: ”Han var totalt ointresserad av intimare samvaro, i alla fall med sin hustru”.[2]              

Av de fyra regenterna i Holstein-Gottorpska ätten hade två svårt att få barn. De båda återstående fick relativt många. Lovisa Ulrika skänkte sin man fyra barn på ganska kort tid men som regel gick det något år mellan graviditeterna. Efter Fredrik Adolfs födelse i juli 1750 tog det bortåt två och ett halvt år innan den nya drottningen åter blev havande. Efter dotterns födelse i oktober 1753 fick paret inte fler barn, trots att de hade bortåt 20 år kvar tillsammans. Kanske ville den godhjärtade kungen skona sin hustrus hälsa eller tyckte de båda helt enkelt att det räckte nu. Det är också möjligt att kungaparet efter 1753 varit mer fokuserade på att överhuvudtaget bevara tronen än på att tillverka ett tillräckligt antal arvingar.
Två av Adolf Fredriks söner besteg tronen. Båda hade problem att få barn. I Karl XIII:s fall var detta förmodligen mer betingat av personlig fysisk ovilja mot hustrun, åtminstone som sexpartner, än av fysiska svårigheter. I Gustav III:s fall av båda dessa faktorer. Hur som helst fick Gustav så småningom en son som överlevde spädbarnsåren, vilket inte blev fallet för Karl.

Gustav IV Adolf hade starkt behov av den personliga, fysiska föreningen med en kvinna han älskade, vilket han inte drog sig för att skriva till sin hustru under en mörkare period i sitt liv. Från 1799 till 1802 genomgick Fredrika av Baden tre fullgångna graviditeter + ett missfall. Därefter tycks de politiska problemen ha tagit över och de två återstående barnen kom med bredare mellanrum, 1805 och 1807.[3]

När det gällde att skaffa arvingar till den nya dynastin var det i striktare mening prins Oscar, blivande Oscar I, som grundade huset Bernadotte i Sverige. Oscar och hans hustru tycks ha följt en strategi som sedan, med några få undantag, blivit bestående i familjen – man skaffar ett större antal barn på relativt kort tid och upphör därefter med graviditeterna. Denna teknik tycks som vi sett ha tillämpats även under Adolf Fredrik men hos Bernadotte verkar den ha satts i system, medvetet eller omedvetet.

Kronprinsessan Josephine fick sin förste son i maj 1826. Därefter födde hon ett barn i stort sett varje år fram till 1831. Undantaget är perioden sommaren 1827- våren 1828, då hon inte var gravid. Sedan upphörde havandeskapen, trots att mer än tjugo år återstod av parets äktenskap.
Karl XV:s olyckliga drottning fick två barn på kort tid, av vilka sonen dog inom två år. På grund av sjukdom var drottningen därefter ofruktsam.
Brodern Oscar II gifte sig i juni 1857 och fick en son efter nästan exakt ett år. Därefter blev den duktiga drottning Sofia gravid ytterligare två gånger med ungefär ett halvårs paus mellan varje gång. Efter prins Carls födelse i februari 1861 dröjde det över tre år till nästa havandeskap, som slutade med ”målarprinsen” Eugenes födelse i augusti 1865. Därmed ansågs drottningen tydligen ha gjort sin plikt.
Gustav V och Victoria nöjde sig med tre barn inom loppet av nära 8 år.  Prins Wilhelms födelse ägde rum i juni 1884, vilket betyder att det gått nästan ett år mellan slutet på det första havandeskapet och början av nästa. Därefter dröjde det fyra år till nästa befruktning, som blev den sista. Det är troligt att både fysiska och psykiska orsaker legat bakom den avbrutna fysiska kontakten efter Prins Eriks födelse.
Gustav Adolf, blivande Gustav VI Adolf och Margareta var mycket lyckliga och det märks på att de två äldsta barnen föddes med knappt ett års mellanrum. Sedan tycks paret dragit ned på tempot och låtit det gå något eller några år mellan gångerna. Resultatet blev fem barn, som skulle ha blivit sex om inte olyckan varit framme, inom loppet av 15 år.
Prins Gustav Adolf, som aldrig blev kung, och Sibylla fick också fem barn på 15 år. De var väl utspridda över tid. Bara Birgitta och Desirée  kom till världen med något mer än ett års mellanrum.
Vår nuvarande konung slutligen har fått tre barn på fem år. Vad som kommer att ske inom nästa generation står ännu skrivet i stjärnorna, men visst har det börjat lovande?

Sammanfattande kan konstateras att den tid då svenska drottningar närmast användes som producenter av tronarvingar i huvudsak hör 15- och 1600-talet till. Förmodligen har en nyare tids upplysning gjort sitt goda verk.                    

   

 





       



[1] Eftersom Sigrid blev prinsessa vid föräldrarnas giftermål räknar jag här hennes födelse som början på Karins drottningskap, trots att äktenskapet ingicks först följande sommar. 
[2] Detta skall inte tolkas så att Lindqvist menar att Gustav III var homosexuell eller att han hävdar att kungen hade älskarinnor. Han konstaterar, efter det citat som återges ovan, att vi helt enkelt inte vet vilka preferenser kungen hade på detta område och lämnar hela saken med ett småleende och glimten i ögat. Med tanke på detta stämmer orden onekligen bättre in på Fredrik I än Gustav III. 
[3] Det finns en anekdot om att kungen periodvis varit så fokuserad på sexuellt umgänge med sin hustru att Axel von Fersen sett sig föranlåten att be honom att ”skona drottningens hälsa”. Om detta är sant bör den åtminstone utåt allvarligt lagde konungen ha funnit anledning att dra på munnen, med tanke på budbärarens rykte i liknande frågor.