lördag 24 september 2016

Karl XII, omtvistad konung


I sin mångsidiga och lärorika bok Pestens år- döden i Stockholm 1710 från 2016 kommer vetenskapsjournalisten och författaren Magnus Västerbro emellanåt in på Karl XII och hans sätt att styra Sverige. Även om det ibland är svårt att skilja författarens personliga uppfattning om kungen från vad andra forskare och skribenter sagt och skrivit står det klart att Västerbro, för att uttrycka sig diplomatiskt, inte är helt nöjd med krigarkungens politik. Han påpekar att Karl ”gång på gång förlängde” stora nordiska kriget och kallar marschen mot Moskva ”ett självmordsuppdrag”. Kungen framstår rent allmänt som cynisk och okänslig för sina undersåtars lidanden. Västerbro nämner vid ett tillfälle hur Karl på hösten 1710 lyckats få Turkiet att gå i krig med Ryssland, vilket resulterat i att alla möjligheter till fred spolierats för överskådlig tid: ”Sådant bryr sig inte kungen om. Han är supernöjd …Att rådet skriver till honom och berättar att pesten hemsöker landet ändrar inte regentens beslut. Att sluta fred just nu, på dessa villkor, är uteslutet, hälsar Guds ställföreträdare från sin fjärran tillflyktsort”. När Västerbro i slutet av boken diskuterar vilka effekter 1710-års pest på sikt fick för det svenska samhället i stort hävdar han att befolkningen inte fick chans att återhämta sig eftersom ”kriget bara fortsatte”, trots att alla ville ha fred och att det vid det laget borde ha stått klart att kungens politik spårat ur.[1] Även om Adolf Hitler inte nämns vid namn hänger det liksom i luften: Han verkar stå bakom kulisserna i väntan på entré. Kanske Sverige i själva verket styrdes av en föregångare till denne massmördare på 1710-talet.[2] I andra änden på skalan hittar vi populärhistorikern Herman Lindqvist, som menar att det var Karl XII:s, och hans fars förtjänst att Sverige som nation överlevde det långa kriget trots allt lidande man fick utstå.[3] Som en syntes mellan de båda ytterligheterna skriver historikern Bengt Liljegren i sin biografi över kungen från 2000 att Karl visserligen var en stor krigare med stort personligt mod som hade lätt att göra sig omtyckt bland soldaterna. Kungen hade också ett stabilt humör och förlorade sällan fattningen. Men samtidigt fattade kungen ödesdigra beslut som avsevärt sänker hans värde som regent. Han kunde ha valt andra vägar än att bekämpa August av Polen och tsar Peter i ändlösa fälttåg, exempelvis satsat mer på att försvara provinserna vid Östersjön.[4]

Karl XII är med andra ord lika omtvistad i vår tid som i föregående generationer av historiker och redan i sin samtid. Vilket synsätt är då det mest rättvisa?      De som framställer kungen som en modern totalitär diktator av nazistisk eller kommunistisk typ glömmer, bortsett från de stora skillnaderna i fråga om tidsanda och världssyn, att moderna diktatorer i mycket högre grad än 1600-talets absolutistiska kungar varit sina egna skapelser. Eftersom de ofta kommit från enkla förhållanden har de själva skaffat sig den ställning från vilken de behärskat sina länder och haft helt fria händer att avgöra efter vilket system dessa länder skulle regeras. Forna tiders kungar ärvde vanligen sina troner och sin maktställning och därmed också den världsbild som förknippades med dem. Detta gäller i synnerhet Karl XII av Sverige. Han föddes inte bara till enväldig kung utan också till kung över en stormakt. Hans far befäste sin maktställning under sonens första levnadsår och hade dessutom gjort detta efter att ha utkämpat ett krig vars segerrika slut i hög grad förknippades med honom själv. Helt säkert berättade fadern många gånger för sin son om de svåra motgångarna i början av skånska kriget på 1670-talet och om hur den maktägande adeln misskött krigsmakten under hans egen omyndighet. Sedan kom den stora vändpunkten i slaget vid Lund, då kungen och hans här med Guds hjälp vände ett nästan hopplöst läge till en strålande seger och därmed räddade de tre Skånelanden åt Sverige. Ett dystert läge kunde med andra ord vändas, bara man lade ned lite extra energi på att åstadkomma det. Att Karl XII var envis i sin stridsvilja, till och med efter det svåraste nederlag, är alltså fullt naturligt. Därtill kom att 1600-talets Sverige var en krigarnation. Från 1563 till 1721 var Sverige nästan konstant i krig med någon nation kring Östersjön eller nere på kontinenten. Enda undantaget var några kortare perioder av fred under senare delen av 1600-talet, där Karl XI:s regering efter 1679 och de första åren av Karl XII:s utgjorde den längsta perioden(20 år). Det unika med stora nordiska kriget var alltså inte kriget i sig utan det stora antalet fiender, att kriget aldrig upphörde ens för en kortare vapenvila och det faktum att kungen var frånvarande från hemlandet under nästan hela kriget. Dessutom var riksrådet, eller kungliga rådet som det numera hette åtminstone de första åren och i varierande grad också senare, rädda för att fatta beslut på egen hand på ett helt annat sätt än som varit fallet under Axel Oxenstiernas och de omyndiga regenternas tid. Därför fick kungen en ännu viktigare roll än tidigare och det blev lätt, både för oppositionella i samtiden och för historiker i senare tid, att lägga all skuld för olyckorna på honom. För ”det vanliga folket” var det å andra sidan tämligen likgiltigt exakt hur stor makt kungen hade under 16-och början av 1700-talet eller vilket namn regenten hade. De drabbades ändå av utskrivningar och anhöriga som dog långt borta. Ett exempel utgör byn Andersvattnet i västerbotten, som under 1620- och 30-talen förlorade sex av sju utskrivna knektar och detta i en by som 1617 omfattade 19 invånare.[5] Om vi ska klandra karl XII för hans krigspolitik bör vi i rättvisans namn också klandra Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XI. kanske även Erik XIV och Johan III. Det var ytterst dessa kungar och deras rådgivare som lade grunden till Karls syn på sin egen ställning och på Sverige och dess ställning i Europa.[6]  Om vi sedan återgår till de valmöjligheter kungen anses ha haft före fälttåget mot Ryssland är problemet att ett beslut som förefaller helt logiskt när det fattas som bekant kan framstå som fullständigt absurt när följderna blivit uppenbara. Formuleringen ”man har alltid ett val” säger ofta mer om den som använder den än om den som kritiseras, i synnerhet när det handlar om ett ställningstagande i historisk tid. Underförstått menar kritikern att han/hon skulle agerat helt annorlunda i samma situation och att vederbörande personligen ogillar det beslut som fattats. Man säger så gott som aldrig att Storbritannien kunnat välja att sluta fred med Hitler i maj 1940 eftersom blotta tanken på ett sådant beslut fyller oss med avsky och skräck. Ändå hade Churchill och hans regering ett val att göra när Frankrike stod i begrepp att falla. I likhet med Karl XII fattade de sitt beslut och fick ta konsekvenserna vilka de än kunde bli, även om diskussionerna säkerligen inte var lika intensiva i Altranstädt som i krigskabinettet i London. En fråga man kan ställa sig är om kriget i längden blivit mindre kostsamt för Sverige ifall striderna utkämpats i Baltikum istället för i Ukraina och om det verkligen i så fall slutat snabbare. Något svar får vi aldrig men med tanke på att både kung Karl och tsar Peter var envisa män som visste vad de ville är det knappast troligt att det blivit någon större skillnad, såvida inte endera av de båda furstarna stupat i strid. Ett krig vid Östersjön skulle definitivt ha ökat lidandet för de baltiska provinserna, även om det varit lättare att skaffa förstärkningar till armén vid Düna än vid Dnjepr. I vilket fall som helst saknar det verklig mening att grubbla över de lidanden kungens beslut att gå in i Ryssland förorsakade, just därför att vi inte vet vilka följderna blivit om han handlat annorlunda. Karl fattade helt enkelt det beslut han gjorde och när marschen inleddes var nederlaget lika lite förutbestämt som själva fälttåget hade varit.[7] Angående den ”likgiltighet” Västerbro tycker sig finna hos Karl XII vid nyheten att pesten drabbat Sverige kan den tolkas olika. När kungen år 1702 gjorde sig beredd att gå in i Polen för att avsätta kung August gjorde han helt klart att han insåg följderna av att de baltiska provinserna i stor utsträckning lämnades utan skydd. Då han inte hade möjlighet att samtidigt hålla ryssarna stången och föra krig mot polackerna valde han att ta itu med dem än i sänder. I Baltikum sattes starka garnisoner att beskydda kuststäderna, som behövdes för överförandet av friska svenska trupper till krigsskådeplatsen, medan inlandet lämnades oskyddat. Ett brev som From citerar visar att kungen hela tiden räknade med att ryssarna skulle gå till offensiv i dessa områden. Apropå följderna för provinserna skrev han: ”Vad Livland under tiden lider kan med Guds hjälp botas med nya privilegier och friheter när Gud en gång giver oss fred”. Med andra ord måste balterna klara sig själva för ögonblicket. När kriget väl var över skulle de kompenseras för alla sina vedermödor. Överfört på situationen 1710 innebär detta förhållningssätt följande tänkbara scenario: Karl XII var en överbefälhavare i krig, inte pestläkare i Stockholm. Kungens uppgift var att föra kriget till ett segerrikt slut, vad det sedan innebar. Åtminstone gällde det att skaffa bundsförvanter och få fram en något så när funktionsduglig armé efter nederlaget och kapitulationen i Ukraina så att Sverige hade några kort på hand. I en sådan situation måste rådet i Stockholm skaffa nya soldater, pestepidemi eller inte. Kungen var ingen trollkarl som kunde befalla farsoten att ge sig av från hans rike. Det var collegium medicums sak att avgöra vad som borde göras åt pesten. Kungens sak var att göra något åt ryssarna och då måste alla hjälpa till! Är detta tänkandet hos en tyrann som förlorat all förmåga att se andra människors lidanden eller resonemanget hos en intelligent, logisk natur som lärt sig att ta itu med problemen systematiskt och i tur och ordning, hur svåra dessa än är? Något definitivt svar på den frågan får vi aldrig, lika lite som när det gäller de olika valmöjligheterna före inmarschen i Ryssland men man bör minnas att Karl XII, i motsats till senare tiders envåldshärskare, levde bland sina soldater och delade deras bördor. Han måste ha sett mycket lidande under åren i fält. Att han under sådana förhållanden vande sig vid prövningar och gärna anlade en skämtsamt avfärdande ton inför egna och andras plågor (”lappri” är ett känt uttryck av Karl XII), är psykologiskt förstårligt. Det innebär inte nödvändigtvis att han var likgiltig för de lidanden pesten förorsakade i Sverige, bara att han inte ansåg sig ha tid att fokusera på dem.                        

Väger då inte argumentet med det långa kriget ganska tungt. Är det moraliskt försvarbart att i 18 år föra ett krig som enligt de flesta bedömare var förlorat redan efter 9 år? Än en gång måste man ta hänsyn till hur Karl XII var uppfostrad. Han var enväldig kung över en stormakt och han var krigare. Det krig han utkämpade var heller inte hans eget verk: Det var grannländerna som, efter att ha gjort upp hemlighetsfulla planer, anföll Sverige utan föregående varning. Kontakterna mellan de olika parterna i koalitionen hade dessutom ordnats av en förrädare, som fått sitt straff år 1707. Kunde man verkligen vänta sig att Karl XII under dessa betingelser skulle erkänna att hans fiender var starkare än han och kapitulera? Vi kan ge kungens belackare rätt såtillvida att det kanske var tur att han blev skjuten när han blev det, eftersom han troligen varit istånd att fortsätta kampen tills hans rike var fullständigt fördärvat. Detta gör honom inte automatiskt till en tyrann av modernt snitt. Det är också att märka att krigen inte upphörde med Karl XII. Ännu knappt tre år efter hans död rådde krigstillstånd med Ryssland och också sedan alla freder slutits var de svenska stormaktsdrömmarna långt ifrån glömda. Under nära 100 år skulle statsledningen vid upprepade tillfällen söka återta åtminstone något av vad man förlorat i stora nordiska kriget. Detta gällde inte bara de perioder då ”egenmäktiga, despotiska kungar” styrde landet utan också under ”frihetstiden”. Det var under denna senare epok som ett stort antal bönder mejades ned med kanoner mitt i Stockholm när de kom för att klaga över ett dåligt planerat och illa genomfört krig mot Ryssland. Någon motsvarande massaker ägde inte rum vare sig under karolinska eller gustavianska enväldet.

Som vi konstaterade i början är Karl XII en av de mest omtvistade regenterna i vår historia och allt talar för att diskussionen om hans liv och gärning kommer att fortsätta länge än. Till dem som beundrar kungen vill jag säga att de kan göra det utan att skämmas och till hans kritiker, som anser att han förde ett onödigt och kostsamt krig, säger jag: ”Var inte så hårda i er bedömning av Karl XII. Ha medlidande med honom”.        



         



[1] Magnus Väästerbro, Pestens år, döden i Stockholm 1710 (2016), bland annat s. 177, 210 och 213.
[2] Andra skribenter har uttryckligen jämställt Karl XII med Hitler och andra totalitära ledare på 1900-talet. I inledningen till sin bok Katastrofen vid Poltava från 2007 återger historikern Peter from ett sådant uttalande av Ernst Brunner Alla citat ur Froms bok är hämtade från Kenneth Mildoffs inläsning av boken på cd.. 
[3] Herman Lindqvist Historien om Sverige, del IV, ”Storhet och fall”, (1995), s 674.
[4]  Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi, (2000), s. 378-381.
[5] http://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2. Avsnittet om 1600--talet börjar ca 36 minuter in i programmet
[6] Mina ord skall inte ses som ett ställningstagande i frågan om det berättigade i stormaktstidens krig.
[7] From menar att det, med hänsyn till svenskarnas stora krigserfarenhet, goda utrustning och disciplin, inte finns några spår av dåligt omdöme i kungens beslut att gå in i Ryssland. Att föra kriget på baltiskt område måste ur strategiskt synpunkt ha framstått som negativt eftersom tsaren då skulle få möjlighet att koncentrera sin krigsmakt på en bestämd punkt. Den övriga krigsledningen var dessutom helt ense med kungen om att Ryssland skulle bekämpas militärt frågan var snarare, när och var det borde ske. Enligt Froms åsikt garderade sig Karl inför det ryska fälttåget i så stor utsträckning som möjligt var  

måndag 19 september 2016

Tyrannen som hade samvete


Henrik VIII torde vara känd till namnet också utanför Englands(Storbritanniens), gränser. Svenskar som har lite hum om 1500-talshistoria vet att Henrik var en engelsk kung som tog livet av ett antal hustrur och att han gifte sig ovanligt många gånger. De vet kanske också att han frigjorde den engelska kyrkan från Rom ungefär samtidigt som vår Gustav Vasa gjorde detsamma här hemma. Det är ändå detta med drottningarna som sticker mest i ögonen och tittar man närmare på hur denne man betedde sig mot familjen kan en ”normal människa” nästan inte undgå att känna avsmak. Han försköt en kvinna som varit hans hustru i tjugo år därför att hon inte lyckats föda en son. Dessutom förklarade han deras gemensamma dotter för bastard, vilket gjorde flickan förgrämd och bitter resten av livet. Också den andra dottern, som han fått med sin ryktbara hustru Anne Boleyn, förklarade för bastard, sedan hennes mor avrättats. I fortsättningen skilde han sig från ytterligare en hustru och lät avrätta hennes efterträderska.  Dåtidens monarker var inte pryda men detta var lite för mycket även för dem. ”Menar ni den nuvarande drottningen”, frågade kungen av Frankrike när han 1540 fick veta att hans kollega på andra sidan kanalen för tredje gången skilt sig från en hustru för att gifta sig med en annan. Sedan det bekräftats att det verkligen gällde ”den nuvarande drottningen”, suckade kung Frans djupt, förmodligen undrande om kung Henrik var riktigt klok. Det står klart att Henrik VIII led av brist på empati med andra människor, något han inte var ensam om bland sina, för att citera Herman Lindqvist, ”kurskamrater” i samtiden. Frågan är dock om kungens agerande i äktenskapssammanhang enbart kan tillskrivas grymhet eller överdriven sexlust. Jag vill hävda att det ytterst tvärtom hade sin grund i ett känsligt samvete och moralisk medvetenhet, även om bristen på empati också spelar en viktig roll. Vi måste till att börja med minnas att Henrik själv inte visste att han skulle ha sex hustur. Äktenskapet med Katarina av Aragonien varade i själva verket omkring 20 år, med andra ord ungefär halva kungens regeringstid.[1] Under perioden 1533-43 hann kungen å andra sidan gifta sig fem gånger, skilja sig från ytterligare tre hustrur, låta avrätta två och se en dö i barnsäng. Man skulle kunna säga att det ständiga ombytet av drottning var en ovana som kungen lagt sig till med och sedan hade svårt att göra sig kvitt. Som bekant kan ingen människas handlingar förstås och bedömas utan hänsyn till hans liv och personliga erfarenheter. Familjen Tudor var en dynasti som kommit till makten som en följd av långvariga inbördeskrig och tvister om den engelska tronföljden. Att de överhuvudtaget kom på tal som tronpretendenter berodde på en serie omständigheter över vilka de själva inte rådde förrän i ett ganska sent skede. Man hade avlägsna band till Lancastersläkten genom en anfader som på sin tid gift sig med en änkedrottning och genom ingifte i en sidogren av familjen, vilken å andra sidan förlorat sin arvsrätt till tronen i slutet av 1300-talet. I takt med att de mer uppenbara pretendenterna avled, stupade i strid eller på annat sätt försvann ur bilden kom Tudorerna emellertid allt närmare maktens centrum och 1485 kunde Henrik Tudor, enligt legenden bokstavligen, sätta kronan på sitt huvud som konung Henrik VII av England. När hans son efterträdde honom 1509 fanns dock alltjämt ättlingar till tidigare kungar i livet. Deras dynastiska anspråk utgjorde väl inget direkt hot men kunde inte heller helt avfärdas i en situation där kungen saknade manlig arvinge, Under det första årtiondet av Henrik VIII:s regering tycktes allt väl. Kungen omgav sig med ett lysande hov dit både adelsmän och lärda humanister gärna sökte sig. Drottningen, den spanska prinsessan Katarina som tidigare varit gift med Henriks äldre bror, var både vacker, lärd och godhjärtad och förde sig i allt som det anstod hennes rang. Konungen själv var en ståtlig man som älskade sport, glada fester och musik och gärna komponerade sånger på egen hand. Han kunde också med fördel föra lärda diskussioner, särskilt i teologi, även om hans hustrus intellektuella kunskaper kanske var något djupare än hans. Som äkta man ansågs han exemplarisk. Visserligen hade han en oäkta son med en hovdam men hon blev aldrig någon maktfaktor vid hovet i motsats till vad som var brukligt nere på kontinenten, särskilt i Frankrike. Med dåtida mått mätt hade Katarina inga skäl att klaga på sin Henrik, vilket för övrigt inte föll henne in så länge hennes drottningvärdighet erkändes och respekterades. Problemet var att hon aldrig lyckades föda några levande söner. Om de till äventyrs levde vid födelsen dog de alla inom kort. Tillän början väckte detta inga farhågor - Barnadödligheten var hög också i förnäma familjer och man fick räkna med att något eller några barn avled i späd ålder. Dessutom fick kungaparet en dotter 1516, vilket ansågs båda gott för framtiden. Men när åren gick utan att någon bror åt prinsessan Maria kom till världen började man bli orolig: Vad skulle hända om kungen avled utan söner? Det fanns visserligen inget förbud mot kvinnlig tronföljd i England men en sådan lösning skapade komplikationer, bortsett från den vedertagna sanningen att kvinnor var mindre lämpliga som regenter.[2] Vem skulle flickan gifta sig med? Om mannen hade lägre rang fanns risken att hans släkt utnyttjade hans ställning för egen vinning. Dessutom var det naturligtvis ovärdigt en kungadotter att gifta sig med en vanlig adelsman eller, hemska tanke, med en ”simpel” borgare. Ett giftermål med en utländsk furste medförde å andra sidan faran att denne, i kraft av just den manliga auktoriteten, utnyttjade resurserna i hustruns rike för att gynna sitt eget lands intressen.[3] Om drottningen slutligen valde att förbli ogift var frågan vem som skulle ärva tronen efter hennes död. Till detta kom de många manliga ättlingar till tidigare engelska kungar som ännu var i livet. Dessa kunde hävda starkare tronanspråk om man tog det djärva steget att låta en kvinna ärva tronen. Vid denna tid fanns alltså fullt logiska skäl att undvika kvinnlig tronföljd, även om dessa ytterst byggde på fördomar om kvinnors olämplighet att härska. Detta hindrade inte Henrik VIII från att i det längsta söka finna en lösning där prinsessan Maria kunde samregera med någon lämplig furste. Alla planer gick dock om intet och kring mitten av 1520-talet blev kungen dessutom förälskad i en ung, vacker och charmig hovdam, Anne Boleyn.

Rent praktiskt och, med facit i hand, faktiskt också ur mänsklig synpunkt skulle det enklaste ha varit att låta mörda drottning Katarina. Hennes hälsa hade blivit allt sämre med åren och vid ett tillfälle talade hon själv om ”mitt livs ovisshet” efter en tids sjukdom. Om hon fått något gift vars verkningar kunde tolkas som en vanlig sjukdom och sedan lugnt avlidit skulle alla problem varit ur världen för Henrik VIII. Naturligtvis förelåg i ett sådant fall risken att någon invigd talade bredvid mun men illasinnade rykten var något man fick leva med som konung och som kända personer än idag tvingas stå ut med, även om det på sin höjd brukar handla om otrohet och inte om mord. Så länge kungen iakttog de föreskrivna ritualerna vid en drottnings död stod det honom fritt att efter en anständig sorgetid skaffa sig en ny hustru. Det vore med säkerhet inte första gången ”statsskäl” fick en konung att ta livet av i sig helt oskyldiga personer under senmedeltiden. Eftersom kungaparets relation, åtminstone utåt, alltid varit god fanns inte heller någon direkt anledning att misstänka Henrik VII för att ha dödat sin gemål, så länge ingen anade hans förälskelse i Anne. Ett sådant handlande skulle på sikt också ha varit bättre för alla parter än den utveckling som nu följde. Katarina skulle ha insomnat i orubbad tro på sin makes kärlek och deras dotter hade aldrig behövt förklaras illegitim utan kunde ha ingått äktenskap som den prinsessa hon var. Hennes psyke hade då inte behövt skadas och hon hade antagligen inte blivit den katolska fanatiker hon kom att utvecklas till. Om deras äktenskap ingåtts relativt friktionsfritt skulle Annes och Henriks relation kanske också blivit mer harmonisk och den stolta, självmedvetna kvinnan aldrig ha avrättats utan istället blivit en lika värdefull medhjälpare vid sin makes sida som Katarina varit under de första åren. Istället valde kungen att söka få äktenskapet med Katarina upphävt på laglig väg med motiveringen att hon tidigare varit gift med hans bror, vilket skulle innebära att deras förbindelse var syndig. Detta blev inledningen på en process som varade i sex år och som ohjälpligt kom att märka alla inblandade parter för livet, i några fall rentav kosta dem livet. Dessutom innebar den att den engelske konungens privatliv blev en visa både i England och utomlands, något som än idag präglar föreställningen om Henrik VIII. Den enda logiska förklaringen till att kungen valde denna långa, svåra väg måste, bortsett från hans övertygelse om den egna sakens rättvisa, vara att han betraktade mord som något djupt orätt för en kristen människa, i synnerhet när det rörde sig om en furste. Han kan naturligtvis också fortfarande innerst inne ha hyst varma känslor för sin ungdoms brud men även den förklaringen visar att han inte var utan samvete, även om detta samvete förvånansvärt ofta överensstämde med hans personliga önskningar. Henrik begick överhuvudtaget aldrig några regelrätta mord, vare sig på hustrur eller någon annan. Däremot var han skyldig till flera justitiemord och skenprocesser där människor dömdes på hans befallning, oavsett om de var skyldiga till förräderi eller inte.[4]  

Ett senare tillfälle där kungen lät moralen råda över det praktiska förnuftet gällde hans fjärde äktenskap. Redan vid det första mötet med prinsessan Anna av Kleve insåg Henrik att hon var honom motbjudande och inom kort gifte han om sig med den unga adelsflickan Katherine Howard efter att ha ordnat ytterligare en skilsmässa den tredje i ordningen. Det nya äktenskapet havererade inom två år sedan det visat sig att Katherine med största sannolikhet varit otrogen. I detta fall hade det logiska varit att göra den unga flickan till kunglig mätress efter mönster från både Frankrike och tidigare engelska monarker. Om Katherine sedan varit otrogen kunde kungen helt lugnt ha återvänt till Anna medan älskarinnan skickats bort i vanära. Detta hade i någon mån skonat Henriks redan skamfilade rykte. I stort sett tycks kungen ha ogillat tanken på en sexuell relation utom äktenskapet även om han, som vi sett, inte var helt oskyldig i det avseendet. Detta bevisar återigen att han inte saknade rättskänsla i sexuella frågor. Mot slutet av sitt liv kom kungen också att officiellt rehabilitera sina båda döttrar Maria och Elisabet. Sedan deras mödrar hamnat i onåd hade de förklarats för bastarder och uteslutits ur tronföljden. Då kungen ingått sitt sjätte och sista äktenskap utfärdades en lag som innebar att de visserligen fortfarande var illegitima men ändå arvsberättigade till tronen om deras halvbrors linje skulle dö ut. Genom att inte legitimera någon av dem men samtidigt göra båda till sina möjliga efterträderskor på tronen gav Henrik en fin vink om att han satte lika stort värde på dem båda och såg dem båda som sina legitima barn.



Det går förvisso att säga mycket negativt om Henrik VIII som människa men utan samvete och moral var denne man faktiskt inte.[5]                                                  



[1] Hur länge äktenskapet varade beror på hur man räknar. Det var 1527 som kungen först ansökte om skilsmässa.. Kungaparet bodde dock i samma slott fram till sommaren 1531, även om den fysiska samlevnaden upphörde tidigare. I juni 1533 kröntes Anne Boleyn till drottning.
[2] Även humanister som verkade för utbildning av kvinnor menade att de generellt var mindre begåvade än männen. Detta bevisades redan av berättelsen i Bibeln om hur Djävulen lyckats lura Eva till synd med ett enkelt resonemang.
[3] Något som mycket riktigt inträffade när Henriks dotter Maria äktat kung Filip av Spanien på 1550-talet.
[4] Vad som sägs i texten om fördelarna med att låta mörda Katarina av Aragonien är helt mina egna slutsatser och bygger på vad jag läst om Henrik och hans tid.
[5] Denna text bygger i stor utsträckning på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning från 1995.

måndag 12 september 2016

Om inte "om" hade varit, tre kontrafaktiska frågor om svensk historia


Kontrafaktisk historieskrivning är något som ”seriösa” forskare ägnar sig åt i undantagsfall, ofta med några få ord i samband med att ett visst händelseförlopp skildras. Detta är helt logiskt. En historikers främsta uppgift måste rimligen vara att söka utforska och/eller analysera vad som hänt, inte vad som KUNDE ha hänt. Ibland är det dock frestande att vara kontrafaktisk och detta inlägg skall kortfattat ta upp tre alternativa händelseförlopp kring skeden som varit avgörande för Sveriges utveckling. Två av dessa händelseförlopp är i sista hand en följd av enskilda individers val i ett visst läge. Det tredje är främst en följd av otursamma omständigheter, ur svensk synpunkt skall kanske tilläggas. Eftersom denna blogg är avsedd för texter kring olika europeiska furstedynastier, rör det sig i de två första fallen om personliga ställningstaganden av svenska kungligheter. Naturligtvis har också ”vanliga” människor fattat viktiga beslut i Sveriges långa historia men i dessa fall har kungarna, efter vad vi vet, haft sista ordet[1].

1 Om blodbadet aldrig ägt rum.

Stockholms blodbad är en händelse alla vuxna svenskar bör ha hört talas om, även om de kanske inte känner till detaljerna. ”Kristian tyrann” är en av våra mer kända regenter och alla äldre svenskar, förhoppningsvis även många unga, vet att det var han som iscensatte blodbadet i Stockholm 1520. Även om den exakta skuldfördelningen kanske är mer omtvistad idag än i äldre tid och trots att vi inte vet exakt vilka planer Kristian ursprungligen hade när han intog Stockholm på hösten 1520, är det ändå han som i egenskap av kung bär det yttersta ansvaret för blodbadet: Han lovade amnesti för sina motståndare, för att sedan plötsligt fängsla och avrätta dem efter en summarisk rättegång. Detta bidrog starkt till upplösandet av Kalmarunionen och i, förlängningen, till grundläggandet av det moderna Sverige. Vad hade hänt om blodbadet aldrig ägt rum? Låt oss tänka oss att den storslagna kröningsfesten helt enkelt fortsatt ytterligare några dagar, varpå alla gästerna fått återvända hem utan andra biverkningar än på sin höjd en häftig baksmälla, samt kanske en viss sjuklighet på grund av tilltagande fetma. Låt oss också föreställa oss att kungen avstått från de avrättningar och rena mord som kantade hemresan till Danmark. Även om en del svenskar försökt starta uppror mot Kristian, exempelvis bönder som ogillade tanken på en stärkt statsmakt vilkens krav ökade, skulle man inte haft något att förenas kring. Det skulle inte ha funnits någon massaker att använda som avskräckande exempel på Kristians grymhet och trolöshet. Kanske självaste Gustav Vasa tillslut gett upp och sökt förlikning med danskarna, I vart fall hade han sannolikt slutat som en ensam, envis röst i ödemarken utan någon som hört hans maningsrop till resning. Vad hade sedan hänt med Sverige? De okända faktorerna är för många för att ge ett definitivt svar men det troligaste är att man i slutänden gått samma väg som Norge och blivit en helt inkorporerad del av Danmark, ungefär som Finland länge var en naturlig del av Sverige. Om vi sedan förutsätter att Europa i övrigt följt den utveckling det i verkligheten gjorde kan man gissa att Sverige följt Norges väg vid slutet av Napoleonkrigen och förklarat sig självständigt, så att Sveriges moderna politiska historia inte börjat förrän i mitten av 1810-talet. En följdfråga blir om vi i så fall valt att i likhet med Norge stå utanför EU.



2 Om Sigismund endast styrt ett rike.

I september 1587 avreste Johan III:s son och tronföljare Sigismund till Polen som nyvald konung över detta rike. Fadern hyste minst sagt blandade känslor inför projektet men lät sig slutligen övertalas, om av personlig fåfänga eller dåliga rådgivare kan lämnas därhän. Hursomhelst ledde beslutet att låta Sigismund bli kung av Polen i förlängningen till ett inbördeskrig som slutade med att den svenska tronen gick förlorad till farbrodern hertig Karl och dennes ättlingar. Detta beslut är långt viktigare än det av tradition så omtvistade svenska ställningstagandet att gå in i trettioåriga kriget. Vilka långtgående följder detta senare beslut än fick både för Sverige och för Europa var det ytterst Sigismunds polska tronbestigning som utgjorde roten till svenska statens krigspolitik under det tidiga 1600-talet. Genom att Sigismund var katolik kunde protestanten hertig Karl åberopa ”det katolska hotet” som skäl för sin maktkamp med brorsonen. När sedan kriget på kontinenten bröt ut omkring 1620 kunde sonen Gustav Adolf knappast stå neutral i konflikten. Såväl statusen som konung, därtill son till en usurpator, som egenskapen av protestantisk furste krävde att han engagerade sig i striderna.[2] Hade Sverige överhuvudtaget dragits in i kriget om Sigismund aldrig blivit polsk kung? Det är naturligtvis omöjligt att med säkerhet säga hur katoliken Sigismund ställt sig till en eventuell konflikt mellan katoliker och protestanter på kontinenten om han fortsatt vara kung av Sverige. Vi vet emellertid att hans syster, som definitivt var protestant, genom hela livet var en av hans närmaste förtrogna. Denna kvinna skulle knappast talat för ett krig på kejsarens sida. Överhuvudtaget framstår Sigismund inte som någon stridens man, utan snarast som en tolerant, fridsam person som helst ägnade sig åt sin familj, måleri och konsthantverk. Det mest sannolika är därför att han i det längsta förhållit sig neutral till konflikten på kontinenten, om nu trettioåriga kriget alls utbrutit. Man kan också tänka sig det alternativa scenariot att Sigismund endast blivit kung av Polen medan systern Anna blivit svensk regent. Detta skulle med säkerhet ha neutraliserat hertig Karl, vilken då inte kunnat framställa sig som protestantismens beskyddare. Vare sig Sigismund avstått från Polens krona eller lämnat Sverige till sin syster vågar vi nog konstatera att vi i så fall sluppit den förföljelse av katoliker som var kutym i Sverige ännu för 150 år sedan och med efterdyningar nästan ända till våra dagar.[3]



3 Om Sverige segrat vid Poltava

Slaget vid Poltava är en av de mest berömda drabbningarna i Sveriges historia, möjligen i konkurens med "Lützendimman" 1632. De flesta vet att svenskarna förlorade och att detta i förlängningen innebar slutet på vår stormaktstid, även om de förmodligen inte vet exakt vilka områden vi förlorade eller känner till bakgrunden till slaget.[4] Vilka hade följderna blivit om karolinerna besegrat tsarens armé den där junidagen 1709? Som tidigare påpekats skiljer sig Poltava från de händelser vi hittills diskuterat. Utgången av ett fältslag beror inte i första hand på en enskild människas ställningstaganden och handlingar, även om dessa naturligtvis djupare sett kan ha en viss betydelse för slutresultatet. Den mest genomtänkta plan kan spolieras av panik i de egna leden, ogynnsam väderlek, ett missförstånd i samband med ordergivningen eller att fienden oväntat får förstärkningar. Med tanke på Poltavas oerhörda betydelse för såväl Sverige som Ryssland är det ändå spännande att spekulera över vad som hänt om Karl XII än en gång besegrat sin fiende och tillfogat honom ett lika svårt nederlag som vid Narva eller som det svenskarna i verkligheten led. Att fråga sig vilka följderna blivit för Sverige är egentligen meningslöst; de okända faktorerna är för många. Antagligen hade skillnaden mot verkligheten på sikt inte blivit så stor. Den svenska stormakten var för bräcklig att i längden kunna behålla alla de besittningar man samlat på sig under 150 år, även om Ryssland avbrutit sin påbörjade expansionspolitik. Länder som det allt mäktigare Preussen hade förr eller senare önskat lägga under sig besittningarna i Tyskland, av vilka Sverige å andra sidan behöll några långt efter Poltava och kanske också områdena i Balticum varit av intresse för härskaren i Berlin. Man kan också föreställa sig att Polen så småningom återkommit med krav på Estland och Livland, som delvis tillhört Polen innan svenskarna på 1600-talet gick till offensiv i området. Sverige hade förmodligen haft samma gränser idag även utan förlusten vid Poltava. En intressantare fråga är vilka följderna av ett nederlag blivit för Ryssland. Det var först efter Poltava landet på allvar började bli den stormakt det med kortare avbrott varit sedan dess. När karolinerna inledde sin marsch mot undergången var det svenskarna som hade övertaget vad gäller krigserfarenhet, prestige och de enskilda soldaternas disciplin. De flesta politiska och militära strateger väntade sig en svensk seger över de vilda, ”barbariska ryssarna och tsaren själv var långt ifrån säker på sin förmåga att besegra karolinerna i en större batalj. Den enorma krigsansträngning som låg bakom hans slutliga viktoria hade heller inte åstadkommits utan kostnad, vare sig i människoliv, pengar eller härskarens popularitet. Ryssland hade bokstavligt talat mobiliserat alla resurser för att vinna kampen mot svenskarna och tsarens personliga engagemang och reformer i västerländsk anda hade dessutom satt fokus på hans egen person på ett helt annat sätt än tidigare. Normalt kunde undersåtarna skylla förtrycket och pålagorna på aristokratin, bojarerna. Nu var det inget tvivel om att tsarens personliga vilja styrde utvecklingen. Såväl folket som den gamla ryska adeln, vilken såg sig alltmer åsidosatt av utländska främlingar och inhemska uppkomlingar av låg härkomst, knotade. En bonde sade upprörd att man inte haft en enda lycklig dag sedan Peter kommit till makten. Hans by var helt utplundrad. En kvinna framförde som sin åsikt att tsaren måste vara någon bortbyting från Sverige. Han umgicks ju bara med svenskar, klädde sig som de och åsidosatte heliga ryska bruk. Han var djävulen i egen person, menade hon. En ung adelsman undrade varför ingen dödade denne härskare, som förtryckte både adeln och folket.[5] Det är berättigat att fråga sig om tsar Peter med tanke på denna massiva kritik överlevt ett nederlag vid Poltava, både politiskt och personligen. Det är antagligt att de konservativa krafterna i Ryssland fått större inflytande efter en sådan händelse. Hur länge det sedan dröjt innan man återkommit med nya krafter på Europas politiska scen kan vi bara spekulera över men det är långt ifrån säkert att Ryssland då uppnått den maktställning det har idag. Kanske hade Sverige åtminstone fått behålla Finland något sekel längre än vad som nu blev fallet.



Tre intressanta spekulationsområden, eller hur?                       

                

      



[1] De spekulationer över olika möjliga utvecklingsskeden som här framläggs är helt mina egna..

[2] Detta hindrar naturligtvis inte att det även fanns storhetsdrömmar bakom kungens politiska val..
[3] Fram till 1961 var katolska kloster förbjudna i Sverige och frågan om de borde tillåtas ledde till häftiga debatter i riksdagen https://motargument.se/2013/12/03/1961-katolikerna-2003-muslimerna/.
[4]  Detta gäller alltså svenskar som enbart läst historia i dagens skola.
[5] Se exempelvis Katastrofen vid Poltava av Peter From, kapitlet "Det ryska fälttågets förutsättningar" och Peter den store, hans liv och värld av Robert K Massie s. 390-391. Att inga sidhänvisningar görs till Froms bok beror på att uppgifterna hämtats från en inläsning.

tisdag 6 september 2016

Adelsmakt mot kungligt envälde


Minns ni skandalerna kring ett visst svenskt fackförbund i vintras, eller har de drunknat i allt nytt elände i världen? För den som kommer ihåg historien kan jag upplysa att det inte var bättre förr. Vad som kanske förvånar är att följderna kunde bli nog så kännbara för samhällets toppar redan på 1600-talet om deras överordnade fick för sig att syna deras utgifter närmare, ibland till och med mer kännbara än vad ens den mest indignerade skattebetalare eller förbundsmedlem av idag skulle önska sina försumliga politiker eller förbundsordförande.

 17 augusti 1661 rustades det till invigningsfest på slottet Vaux-le-Vicomte öster om Paris. Förmodligen hade förberedelserna tagit flera veckor, kanske månader i anspråk. Det nybyggda slottet ägdes av rikets finansminister, Nicolas Fouquet. Denne tillhörde en rik borgarsläkt som uppnått adlig status någon gång i början av seklet. Som alla politiker med framgång hade Fouquet ambitioner och eftersom han levde i en överdådig tid och i ett land som satte värde på glans och prakt hos sina ledare var dessa ambitioner mycket vittgående. Han var inte någon skurk med dåtida mått mätt. Han gjorde sitt bästa att se till att statskassan fick inkomster men som den framstående man han var måste han förstås också se om sitt eget hus. En högt uppsatt ämbetsman och adelsman SKULLE leva ståndsmässigt, det ingick helt enkelt i jobbet. Fouquet var även en man med intresse och blick för kultur. Alla tidens stora begåvningar inom arkitektur, musik, konst och litteratur var knutna till honom i större eller mindre grad. Nu, i augusti 1661, redde han alltså till fest i sitt slott. Hela 3000 gäster var bjudna jo, ni ser rätt, 3000! Hedersgäst var förstås hans majestät, den alldra kristligaste konungen av Frankrike, Ludvig XIV. Vid denna tid hade Ludvig, som snart skulle fylla 23 år, just tagit makten i riket. Några månader tidigare hade kardinal Mazarin, som med kortare avbrott styrt Frankrike de senaste knappa 20 åren, avlidit och den unge kungen förklarade genast att från och med nu var det han och ingen annan som var herre här i riket. Sedan dess hade saker och ting inte riktigt gått finansministerns väg. I sina försök att ställa sig in hos majestätet hade han sökt göra dennes älskarrinna till sin anhängare, med enda resultat att kungen blivit rasande. Fouquet kände säkert till att de befästningsarbeten han bedrev på en ö utanför Bretagne givit upphov till rykten att han önskade ta makten i Frankrike. Dessutom hade han en farlig motståndare i en av sina närmaste män, en viss Jean-Baptiste Collbert, som hoppades att själv komma i den nye kungens gunst om Fouquet föll i onåd. Collbert hade lagt fram bevis på Fouquets korruption för kungen, en last som denne alltså var långt ifrån ensam om. Collbert var själv inget syndfritt helgon. Nu avsåg ministern att med ett verkligt ”party” till majestätets ära göra honom vänlig stämd. Det torde vara få planer i historien som slagit så kapitalt fel som denna.

Så kom festkvällen 13 augusti 1661. Om alla de 3000 inbjudna var där måste det ha inneburit att alla som ”var någon” inom de flesta högre skikt i den tidens Frankrike hade kommit. Kungen själv var där, med sin mor änkedrottning Anna och sin nuvarande mätress, den vackra och oskuldsfulla Louise de La Valliérre, i sitt sällskap. Det blev en storslagen fest, precis som värden hade hoppats; mat serverad på förgyllda silvertallrikar musik, sång, dans och teater, ett lotteri där alla drog vinst och ett stort fyrverkeri som avslutning.[1] Säkert beundrade gästerna också den vackra trädgården med dess vattenkonster, grottor och många tusen apelsinträd. En som säkert innerst inne också var bländad var kungen, men prakten väckte även hans harm. Detta var innan Ludvig XIV blivit den solkung vi känner idag. Under de senaste 50 åren hade den franska monarken som institution försvagats. Inte så att någon på allvar talat om att införa republik men makten hade koncentrerats till ministrar som i praktiken utövat styret i suveränens namn. Delvis hade detta berott på att kungarna långa perioder varit omyndiga men Ludvigs egen far hade också varit en svag man som inte förmått hålla spiran utan hjälp av kardinal Richelieu. Dessutom hade det förekommit uppror under Ludvigs barndom. Även om tanken på republik inte varit uppe till seriös diskussion, hade Fronden visat att kungamakten långt ifrån var okränkbar. Ludvig XIV var fast besluten att ändra på den saken. Nu mötte han en minister som hade ett ståtligare slott än han själv. Sådant kunde och fick inte tolereras. Enligt en uppgift skall kungen, som avböjt ett erbjudande att övernatta i slottet, kallt ha sagt till Fouquet vid avskedet: ”Ni skall få höra av mig, monsieur”. Enligt andra visade han på intet sätt sin vrede. Detaljerna kring vad som sedan hände går också något isär men det står utom allt tvivel att ministern några veckor efter den stora festen greps och efter en längre process dömdes till livstids fängelse. Han tillbringade sina sista tjugo år i en mörk, dragig fästning i Alperna. Den som ansvarade för Fouquets gripande och för transporten till fängelset var en officer och musketör som tagit sig namnet d’Artagnan efter moderns släkt. Knappt två sekler senare gjordes han odödlig av Alexandre Dumas d.ä. Fouquets slott fick stå kvar och gör så än idag )2006). Det hade inspirerat Ludvig XIV att låta bygga sig ett lika ståtligt residens. De som hjälpt Fouquet att bygga Vaux-le-Vicomte fick nu bygga det nya Versallies.[2]

Drygt 10 år senare, i januari 1672, höll Sveriges rikskansler, Magnus Gabriel De la Gardie, en liknande fest på sitt slott Venngarn i Uppland. Också här var kungen hedersgäst och kom i sällskap med sin mor, änkedrottning Hedvig Eleonora. Sverige befann sig då i nästan exakt samma politiska läge som Frankrike ett årtionde tidigare. Skillnaden var att Karl XI ännu inte hunnit överta makten från sina förmyndare. Han skulle komma att göra det om knappt ett år. Liksom i Frankrike hade kungamakten i Sverige försvagats under det tidiga 1600-talet. Också här berodde det på långa perioder med omyndiga regenter. Om något annat skäl skall anföras är det snarare adelns stora jord- och godsinnehav än politisk svaghet hos de vuxna regenterna, såsom anses ha varit fallet med Ludvig XIII. Nu skulle kung Karl snart bli myndig och det gällde för dem som styrt Sverige under hans omyndighet att försvara sin maktposition. Magnus Gabriel De la Gardie ansåg tydligen, liksom Fouquet hade gjort, att bästa sättet att uppnå detta var att bjuda kungen på en fest. Eftervärlden tycks dessvärre inte ha ägnat denna tillställning samma intresse som tillkommit Fouquets ”party”. Förmodligen beror detta på att inget direkt samband kan spåras mellan festen och det öde som senare drabbade De la Gardie. Det enda som sägs om den i Peter Ullgrens bok En makalös historia (2015), är att det var ”en stor hovfest”. [3]

Magnus Gabriel De la Gardie liknade på sätt och vis Fouquet, såtillvida att hans släkt var tämligen nyadlad, att han hade sinne för kultur och var oerhört praktlysten. Familjen härstammade dessutom från Frankrike. De la Gardie var en mästare i konsten att föra sig i offentliga sammanhang, att tala väl och skriva retoriskt skickliga brev. Han visade ett stort intresse för byggenskap och arkitektur på de många slott han ägde, sammanlagt 21 stycken. enbart i dagens Sverige.  Även kyrkor byggdes eller byggdes om av De la Gardie, som var djup och innerlig i sin kristna tro.[4] Hans bestående insats finns också att hämta på det kulturella planet. År 1666, alltså för exakt 350 år sedan, inledde han arbetet med att grunda ett universitet i Lund, även om det dröjde två år innan invigningen kunde ske. Samma år (1666), grundades antikvitetskollegium och ett ”plakat” utfärdades om forskandet efter och vården av fornminnen i Sverige. De la Gardie understödde även insamlandet och översättandet av isländska sagor till svenska. Därtill insåg han värdet av att också hans egen tids kultur bevarades åt eftervärlden och lät sålunda nedteckna ett stort antal folkvisor från sitt grevskap Läckö i Västergötland. Inte heller saknade han politisk begåvning och ibland kan han nästan verka profetisk. Då han en gång talade för fred med Polen betonade han vikten av att detta rike förblev en makt i Europa. Han såg för sig ett skräckscenario där Polens olika delar togs av Österrike, Brandenburg (grunden till våra dagars Tyskland), och Ryssland ”… sedan kan ryssen komma oss på halsen och man är icke försäkrad om vi kunna få fred eller intet”.[5] Någon verklig ledare var Magnus Gabriel de la Gardie emellertid inte. I grund och botten led han av dåligt självförtroende och hade lätt för att känna sig sårad och kränkt. Hans försvar i sådana lägen kunde närmast verka patetiskt och tröttande på dem han vände sig till: ”Om jag hade förmåga att ångra mig, så skulle jag ångra att jag någonsin slutit vänskap med en så svag själ som er”, konstaterade drottning Kristina kallt efter en i sig rätt harmlös incident 1653 och försatte greven i en djup onåd som varade resten av hennes regering.[6] Vid festen på Venngarn knappt tjugo år senare var De la Gardie dock åter rikets mäktigaste man, även om hans ställning inte varit helt ohotad de senaste åren. Kvällens hedersgäst, Karl XI, skulle emellertid snart låta bannstrålen falla.

Karl XI var ingen ”solkung” i verklig mening. Han vantrivdes i högtidliga sammanhang vid hovet och föredrog vida att rida på jakt med sina vänner eller exercera trupper vid någon övning. Det finns alltså inget skäl att anta att han kände någon direkt avund mot De la Gardie för hans rikedom, som Ludvig XIV tycks ha gjort när det gällde Nicolas Fouquet Rikskanslerns fall från makten skedde ju inte heller i omedelbar anslutning till festen i januari 1672. Karl XI visade sig dock vara lika medveten om sin av Gud givna ställning som hans franske kollega. Framför allt var Karl en praktiskt anlagd man som önskade att saker och ting skulle fungera på avsett vis. När så inte skedde måste någon straffas. Det är möjligt att kungen låtit högadeln behålla sin maktställning om deras politik givit goda resultat. De svåra motgångarna i början av skånska kriget på 1670-talet visade dock med all önskvärd tydlighet att så inte var fallet och att armén måste rustas upp. Då högadeln ägde stora delar av rikets jord och dessutom styrt landet långa perioder under seklets första hälft, var det naturligt att de fick betala priset. Den som drabbades hårdast var rikskansler De la Gardie. Hans försök att i långa skrivelser till kungen försvara sig mot de beskyllningar som riktades mot honom måste ha varit dubbelt tröttsamma att ta del av för en man som dels försökte leda ett svårt krig, dels hade svårt att läsa. Detta hjälpte knappast grevens sak, snarare kan man misstänka att den försämrades ytterligare. Som illustration av de förluster Magnus Gabriel De la Gardie i slutänden led kan nämnas att greven, efter en lång process av skadeståndskrav och reduktion, endast hade två av sina många slott kvar i sin ägo. Detta kan tyckas som lindrigt jämfört med det öde som drabbade Fouquet men för greven själv måste det under stundom ha känts bittert att tänka på vad han förlorat. Ändå tycks han ha tillbringat sina sista år i förtröstan på Guds rättvisa och dödens frid och efter sin död på sommaren 1686 fick han statsbegravning i Riddarholmskyrkan som den mäktige man han en gång varit.

Nicolas Fouquets och Magnus Gabriel De la Gardies öden är väl värda att studera tillsammans, ty de illustrerar utmärkt den tendens mot ökad absolutism som börjat göra sig märkbar i Europa mot slutet av 1600-talet, med undantag för England skall kanske tilläggas. I början av århundradet hade adeln i flera länder överglänst kungamakten i fråga om inflytande och glans. Mot slutet av seklet svängde pendeln och kungamakten slog tillbaka. Adeln skulle aldrig mer få den monopolställning på inflytande den haft under tidigare sekler. Att kungamakten på detta sätt stärkte sin ställning kan ses som ett utslag av diktatur och tyranni men också som en seger för statens monopol på att vara högsta styrande organ i landet, vilket på sikt underlättar vägen till demokrati om makten hanteras rätt.                                                                           



[1] Man kan föreställa sig rubrikerna om en ”modern” finansminister ställde till en motsvarande festlighet.
[2] Se Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken (svensk översättning (2008), s.92-93, Herman Lindqvist, Ludvig XIV, (2011), s. 78-81 och Gustav von Platen & Tecknar-Anders, vår ungdoms hjältar (Svenska dagbladet (1990), s.19-22.
[3] Peter Ullgren, En makalös historia, Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall (2015), sid. 249. I skrivande stund har jag inte tillgång till de källor Ullgren anger angående festen på Verngarn.
[4] Det är påfallande hur både intresset för arkitektur och den djupa religiositeten, liksom förmågan att spendera pengar, påminner om Johan III, vars utomäktenskapliga dotter Sofia var De la Gardies farmor.
[5] Gunda Magnusson, Magnus Gabriel (1993), s. 98.
[6] Ullgren, s. 186.