tisdag 6 september 2016

Adelsmakt mot kungligt envälde


Minns ni skandalerna kring ett visst svenskt fackförbund i vintras, eller har de drunknat i allt nytt elände i världen? För den som kommer ihåg historien kan jag upplysa att det inte var bättre förr. Vad som kanske förvånar är att följderna kunde bli nog så kännbara för samhällets toppar redan på 1600-talet om deras överordnade fick för sig att syna deras utgifter närmare, ibland till och med mer kännbara än vad ens den mest indignerade skattebetalare eller förbundsmedlem av idag skulle önska sina försumliga politiker eller förbundsordförande.

 17 augusti 1661 rustades det till invigningsfest på slottet Vaux-le-Vicomte öster om Paris. Förmodligen hade förberedelserna tagit flera veckor, kanske månader i anspråk. Det nybyggda slottet ägdes av rikets finansminister, Nicolas Fouquet. Denne tillhörde en rik borgarsläkt som uppnått adlig status någon gång i början av seklet. Som alla politiker med framgång hade Fouquet ambitioner och eftersom han levde i en överdådig tid och i ett land som satte värde på glans och prakt hos sina ledare var dessa ambitioner mycket vittgående. Han var inte någon skurk med dåtida mått mätt. Han gjorde sitt bästa att se till att statskassan fick inkomster men som den framstående man han var måste han förstås också se om sitt eget hus. En högt uppsatt ämbetsman och adelsman SKULLE leva ståndsmässigt, det ingick helt enkelt i jobbet. Fouquet var även en man med intresse och blick för kultur. Alla tidens stora begåvningar inom arkitektur, musik, konst och litteratur var knutna till honom i större eller mindre grad. Nu, i augusti 1661, redde han alltså till fest i sitt slott. Hela 3000 gäster var bjudna jo, ni ser rätt, 3000! Hedersgäst var förstås hans majestät, den alldra kristligaste konungen av Frankrike, Ludvig XIV. Vid denna tid hade Ludvig, som snart skulle fylla 23 år, just tagit makten i riket. Några månader tidigare hade kardinal Mazarin, som med kortare avbrott styrt Frankrike de senaste knappa 20 åren, avlidit och den unge kungen förklarade genast att från och med nu var det han och ingen annan som var herre här i riket. Sedan dess hade saker och ting inte riktigt gått finansministerns väg. I sina försök att ställa sig in hos majestätet hade han sökt göra dennes älskarrinna till sin anhängare, med enda resultat att kungen blivit rasande. Fouquet kände säkert till att de befästningsarbeten han bedrev på en ö utanför Bretagne givit upphov till rykten att han önskade ta makten i Frankrike. Dessutom hade han en farlig motståndare i en av sina närmaste män, en viss Jean-Baptiste Collbert, som hoppades att själv komma i den nye kungens gunst om Fouquet föll i onåd. Collbert hade lagt fram bevis på Fouquets korruption för kungen, en last som denne alltså var långt ifrån ensam om. Collbert var själv inget syndfritt helgon. Nu avsåg ministern att med ett verkligt ”party” till majestätets ära göra honom vänlig stämd. Det torde vara få planer i historien som slagit så kapitalt fel som denna.

Så kom festkvällen 13 augusti 1661. Om alla de 3000 inbjudna var där måste det ha inneburit att alla som ”var någon” inom de flesta högre skikt i den tidens Frankrike hade kommit. Kungen själv var där, med sin mor änkedrottning Anna och sin nuvarande mätress, den vackra och oskuldsfulla Louise de La Valliérre, i sitt sällskap. Det blev en storslagen fest, precis som värden hade hoppats; mat serverad på förgyllda silvertallrikar musik, sång, dans och teater, ett lotteri där alla drog vinst och ett stort fyrverkeri som avslutning.[1] Säkert beundrade gästerna också den vackra trädgården med dess vattenkonster, grottor och många tusen apelsinträd. En som säkert innerst inne också var bländad var kungen, men prakten väckte även hans harm. Detta var innan Ludvig XIV blivit den solkung vi känner idag. Under de senaste 50 åren hade den franske monarken som institution försvagats. Inte så att någon på allvar talat om att införa republik men makten hade koncentrerats till ministrar som i praktiken utövat styret i suveränens namn. Delvis hade detta berott på att kungarna långa perioder varit omyndiga men Ludvigs egen far hade också varit en svag man som inte förmått hålla spiran utan hjälp av kardinal Richelieu. Dessutom hade det förekommit uppror under Ludvigs barndom. Även om tanken på republik inte varit uppe till seriös diskussion, hade Fronden visat att kungamakten långt ifrån var okränkbar. Ludvig XIV var fast besluten att ändra på den saken. Nu mötte han en minister som hade ett ståtligare slott än han själv. Sådant kunde och fick inte tolereras. Enligt en uppgift skall kungen, som avböjt ett erbjudande att övernatta i slottet, kallt ha sagt till Fouquet vid avskedet: ”Ni skall få höra av mig, monsieur”. Enligt andra visade han på intet sätt sin vrede. Detaljerna kring vad som sedan hände går också något isär men det står utom allt tvivel att ministern några veckor efter den stora festen greps och efter en längre process dömdes till livstids fängelse. Han tillbringade sina sista tjugo år i en mörk, dragig fästning i Alperna. Den som ansvarade för Fouquets gripande och för transporten till fängelset var en officer och musketör som tagit sig namnet d’Artagnan efter moderns släkt. Knappt två sekler senare gjordes han odödlig av Alexandre Dumas d.ä. Fouquets slott fick stå kvar och gör så än idag )2006). Det hade inspirerat Ludvig XIV att låta bygga sig ett lika ståtligt residens. De som hjälpt Fouquet att bygga Vaux-le-Vicomte fick nu bygga det nya Versallies.[2]

Drygt 10 år senare, i januari 1672, höll Sveriges rikskansler, Magnus Gabriel De la Gardie, en liknande fest på sitt slott Venngarn i Uppland. Också här var kungen hedersgäst och kom i sällskap med sin mor, änkedrottning Hedvig Eleonora. Sverige befann sig då i nästan exakt samma politiska läge som Frankrike ett årtionde tidigare. Skillnaden var att Karl XI ännu inte hunnit överta makten från sina förmyndare. Han skulle komma att göra det om knappt ett år. Liksom i Frankrike hade kungamakten i Sverige försvagats under det tidiga 1600-talet. Också här berodde det på långa perioder med omyndiga regenter. Om något annat skäl skall anföras är det snarare adelns stora jord- och godsinnehav än politisk svaghet hos de vuxna regenterna, såsom anses ha varit fallet med Ludvig XIII. Nu skulle kung Karl snart bli myndig och det gällde för dem som styrt Sverige under hans omyndighet att försvara sin maktposition. Magnus Gabriel De la Gardie ansåg tydligen, liksom Fouquet hade gjort, att bästa sättet att uppnå detta var att bjuda kungen på en fest. Eftervärlden tycks dessvärre inte ha ägnat denna tillställning samma intresse som tillkommit Fouquets ”party”. Förmodligen beror detta på att inget direkt samband kan spåras mellan festen och det öde som senare drabbade De la Gardie. Det enda som sägs om den i Peter Ullgrens bok En makalös historia (2015), är att det var ”en stor hovfest”. [3]

Magnus Gabriel De la Gardie liknade på sätt och vis Fouquet, såtillvida att hans släkt var tämligen nyadlad, att han hade sinne för kultur och var oerhört praktlysten. Familjen härstammade dessutom från Frankrike. De la Gardie var en mästare i konsten att föra sig i offentliga sammanhang, att tala väl och skriva retoriskt skickliga brev. Han visade ett stort intresse för byggenskap och arkitektur på de många slott han ägde, sammanlagt 21 stycken enbart i dagens Sverige.  Även kyrkor byggdes eller byggdes om av De la Gardie, som var djup och innerlig i sin kristna tro.[4] Hans bestående insats finns också att hämta på det kulturella planet. År 1666, alltså för exakt 350 år sedan, inledde han arbetet med att grunda ett universitet i Lund, även om det dröjde två år innan invigningen kunde ske. Samma år (1666), grundades antikvitetskollegium och ett ”plakat” utfärdades om forskandet efter och vården av fornminnen i Sverige. De la Gardie understödde även insamlandet och översättandet av isländska sagor till svenska. Därtill insåg han värdet av att också hans egen tids kultur bevarades åt eftervärlden och lät sålunda nedteckna ett stort antal folkvisor från sitt grevskap Läckö i Västergötland. Inte heller saknade han politisk begåvning och ibland kan han nästan verka profetisk. Då han en gång talade för fred med Polen betonade han vikten av att detta rike förblev en makt i Europa. Han såg för sig ett skräckscenario där Polens olika delar togs av Österrike, Brandenburg (grunden till våra dagars Tyskland), och Ryssland ”… sedan kan ryssen komma oss på halsen och man är icke försäkrad om vi kunna få fred eller intet”.[5] Någon verklig ledare var Magnus Gabriel de la Gardie emellertid inte. I grund och botten led han av dåligt självförtroende och hade lätt för att känna sig sårad och kränkt. Hans försvar i sådana lägen kunde närmast verka patetiskt och tröttande på dem han vände sig till: ”Om jag hade förmåga att ångra mig, så skulle jag ångra att jag någonsin slutit vänskap med en så svag själ som er”, konstaterade drottning Kristina kallt efter en i sig rätt harmlös incident 1653 och försatte greven i en djup onåd som varade resten av hennes regering.[6] Vid festen på Venngarn knappt tjugo år senare var De la Gardie dock åter rikets mäktigaste man, även om hans ställning inte varit helt ohotad de senaste åren. Kvällens hedersgäst skulle emellertid snart låta bannstrålen falla.

Karl XI var ingen ”solkung” i verklig mening. Han vantrivdes i högtidliga sammanhang vid hovet och föredrog vida att rida på jakt med sina vänner eller exercera trupper vid någon övning. Det finns alltså inget skäl att anta att han kände någon direkt avund mot De la Gardie för hans rikedom, som Ludvig XIV tycks ha gjort när det gällde Nicolas Fouquet Rikskanslerns fall från makten skedde ju inte heller i omedelbar anslutning till festen i januari 1672. Karl XI visade sig dock vara lika medveten om sin av Gud givna ställning som hans franske kollega. Framför allt var Karl en praktiskt anlagd man som önskade att saker och ting skulle fungera på avsett vis. När så inte skedde måste någon straffas. Det är möjligt att kungen låtit högadeln behålla sin maktställning om deras politik givit goda resultat. De svåra motgångarna i början av skånska kriget på 1670-talet visade dock med all önskvärd tydlighet att så inte var fallet och att armén måste rustas upp. Då högadeln ägde stora delar av rikets jord och dessutom styrt landet långa perioder under seklets första hälft, var det naturligt att de fick betala priset. Den som drabbades hårdast var rikskansler De la Gardie. Hans försök att i långa skrivelser till kungen försvara sig mot de beskyllningar som riktades mot honom måste ha varit dubbelt tröttsamma att ta del av för en man som dels försökte leda ett svårt krig, dels hade svårt att läsa. Detta hjälpte knappast grevens sak, snarare kan man misstänka att den försämrades ytterligare. Som illustration av de förluster Magnus Gabriel De la Gardie i slutänden led kan nämnas att greven, efter en lång process av skadeståndskrav och reduktion, endast hade två av sina många slott kvar i sin ägo. Detta kan tyckas som lindrigt jämfört med det öde som drabbade Fouquet men för greven själv måste det under stundom ha känts bittert att tänka på vad han förlorat. Ändå tycks han ha tillbringat sina sista år i förtröstan på Guds rättvisa och dödens frid och efter sin död på sommaren 1686 fick han statsbegravning i Riddarholmskyrkan som den mäktige man han en gång varit.

Nicolas Fouquets och Magnus Gabriel De la Gardies öden är väl värda att studera tillsammans, ty de illustrerar utmärkt den tendens mot ökad absolutism som börjat göra sig märkbar i Europa mot slutet av 1600-talet, med undantag för England skall kanske tilläggas. I början av århundradet hade adeln i flera länder överglänst kungamakten i fråga om inflytande och glans. Mot slutet av seklet svängde pendeln och kungamakten slog tillbaka. Adeln skulle aldrig mer få den monopolställning på inflytande den haft under tidigare sekler. Att kungamakten på detta sätt stärkte sin ställning kan ses som ett utslag av diktatur och tyranni men också som en seger för statens monopol på att vara högsta styrande organ i landet, vilket på sikt underlättar vägen till demokrati om makten hanteras rätt.                                                                           



[1] Man kan föreställa sig rubrikerna om en ”modern” finansminister ställde till en motsvarande festlighet.
[2] Se Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken (svensk översättning (2008), s.92-93, Herman Lindqvist, Ludvig XIV, (2011), s. 78-81 och Gustav von Platen & Tecknar-Anders, vår ungdoms hjältar (Svenska dagbladet (1990), s.19-22.
[3] Peter Ullgren, En makalös historia, Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall (2015), sid. 249. I skrivande stund har jag inte tillgång till de källor Ullgren anger angående festen på Verngarn.
[4] Det är påfallande hur både intresset för arkitektur och den djupa religiositeten, liksom förmågan att spendera pengar, påminner om Johan III, vars utomäktenskapliga dotter Sofia var De la Gardies farmor.
[5] Gunda Magnusson, Magnus Gabriel (1993), s. 98.
[6] Ullgren, s. 186.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar