tisdag 25 oktober 2016

Älskarinnan och kronprinsessan


Den som studerar kungahusens historia kan försynt undra varför Tv-producenter och manusförfattare envisas med att hitta på berättelser om fiktiva familjer och deras inbördes intriger. Det finns tillräckligt material till åtskilliga skandalromaner hos de gamla dynastierna. Förr i världen utnyttjades detta stoff av de stora mästarna. Alexandre Dumas berättelse om de tre musketörerna bygger delvis på en sådan historia ur verkligheten. En liten episod från 1700-talets Versailles, som kanske inte skulle duga för en hel roman men åtminstone till ett kapitel eller en kortare fars i TV, är småkriget mellan älskarinnan och kronprinsessan.
I början av 1770-talet härskade Ludvig XV i Frankrike. Han var 60 år gammal och hade varit kung sedan han var 5. Egentligen ville han nog aldrig bli kung. Allra bäst trivdes han i mindre, intimare kretsar, gärna med en attraktiv dam i spetsen. I vår tid är han nog mest känd just för sina många älskarinnor. I slutet av 1760-talet hade den mest kända av dessa, Madame Pompadour nyligen avlidit. Hon ersattes snart av en kvinna som egentligen hette Jeanne Bécu. Jeannes familj på moderns sida kom från ganska enkla förhållanden men hade ändå lyckats ställa det så bra för sig att flera släktingar till henne hade anställning på tjänarnivå både vid hovet och i andra finare hushåll. Vem flickans far var är okänt men det är tänkbart att han var en munk som fördrivits från sitt kloster. Jeanne vistades några år i en klosterskola, där eleverna inte enbart lärde sig att be och sköta ett hushåll utan även konsten att mucisera, dansa och teckna. Den unga flickan tycks också tidigt ha behärskat konsten att attrahera karlar. Efter att ha lämnat skolan vid 14 års ålder lyckades hon bli indragen i flera kärlekshistorier på de platser där hon fick anställning. Det är sannolikt att hon fick en dotter med en av sina arbetsgivare. Slutligen kom Jeanne i kontakt med greve Jean-Baptiste du Barry, en fattig adelsman som i realiteten inte tycks ha varit något annat än hallick åt furstar och andra förnäma personer vid hovet. Hans stora dröm var att få en av sina flickor ”anställd” på posten som HM konungens officiella mätress. Tillsvidare nöjde han sig med att ta Jeannes tjänster i anspråk för egen del och presenterade henne offentligt som sin älskarinna. Detta hindrade å andra sidan inte greven att ”låna ut” Jeanne, som nu var lite över 20 år, till personer av högre rang. Eftersom tanken var att hon på sikt skulle bli kungens favorit fick hon samtidigt undervisning i hur man uppförde sig vid hovet. På våren 1768 kom Jeanne för första gången till slottet I Versallies där Ludvig XV snart fick ögonen på henne.[1] Sedan det visat sig att damen både var frisk och attraktiv förklarade kungen att hon skulle bli hans mätress. Då man invände att hon var av alltför låg börd för denna post svarade Ludvig att man väl fick gifta bort henne med en adelsman, vilket också skedde på hösten 1768.[2] Den utvalde var ingen annan än greve Guillaume du Barry, bror till hallicken Jean-Baptiste. Genom detta giftermål, som var rent formellt, hade Jeanne Bécu blivit Madame du Barry, det namn hon är känd under i historien. I april 1769 presenterades hon officiellt vid hovet under sitt nya namn och hade därmed fått rätt att på jämställd fot röra sig bland hovets förnämsta medlemmar. Många av dessa var emellertid fortfarande chockerade över att en kvinna av bondesläkt, vars far till på köpet var okänd, fått en sådan ställning. Bland de mest upprörda var kungens tre ogifta döttrar. Inom kort fick de ett utmärkt tillfälle att ta hämnd på den ”skamlösa” kvinnan i och med att en nykomling av långt förnämare börd dök upp på scenen. I maj 1770, alltså något år efter du Barrys ankomst, anlände den 14-åriga ärkehertiginnan Marie Antoinette av Österrike till hovet för att gifta sig med kronprins Ludvig. Flickan var inte särskilt intellektuellt begåvad men glad, livlig och charmerande. En sak hon dessvärre inte fått undervisning i inför avresan från Wien var förekomsten av kungliga älskarinnor vid hovet och hur man som nykomling bäst borde förhålla sig till sådana. När prinsessan i samband med det första mötet med hovet på slottet La Muette såg en kvinna med stora blå ögon, fyllig barm och översållad med smycken nyfiket betrakta henne, frågade hon sin nya hovmästarinna vem damen var. Den etikettsmedvetna men diplomattiska hovdamen svarade att kvinnan i fråga ”var kungen till behag”. Prinsessan utropade glatt: ”Åh, då är vi rivaler, för jag vill också vara kungen till behag”. I själva verket utbröt snart ett mindre krig mellan Madame du Barry och tronföljarens hustru och det fördes på det effektivaste sätt man kunde tänka sig vid hovet i Versailles, genom etikettens oomkullrunkliga system. Kungens tre döttrar, ”Mesdames Tantes”, som de kallades, lärde raskt sin ingifta brorsdotter vad hon ”behövde veta” om livet vid hovet. Framför allt lärde de henne att förakta faderns mätress. Eftersom Madame du Barry inte fick tilltala den nya kronprinsessan utan att först ha blivit tilltalad var det lätt att ignorera henne: Marie Antoinette sade helt enkelt inte ett ord till mätressen. För oss kan detta verka som en bagatell, särskilt med tanke på att Jeanne var kungens favorit och fick allt hon pekade på. Men det faktum att hovets första dam så tydligt tog avstånd från henne visade att Madame du Barry inte var allsmäktig och gav vind i seglen åt dem som ogillade henne. Ludvig XV var möjligen innerst inne road över denna ministrid men han avskydde etikettsbråk och andra liknande tvistigheter. Dessutom var det naturligtvis inte önskvärt att någon öppet ifrågasatte vilka kvinnor konungen av Frankrike behagade umgås med. Han beslöt sig för att ingripa.  
Nu inleddes en följetong med samtal och skrivelser fram och tillbaka. Vi måste minnas att mycket stod på spel. En utländsk prinsessa hade som deluppgift att skapa goda relationer mellan sitt födelseland och det land dit hon skickats för giftermål. Att i den situationen negligera en person som kungen i det nya hemlandet uppskattade var snudd på förräderi. Det kunde leda till att en allians uppbyggd genom år av tålmodigt arbete raserades på ett par minuter. Dessutom hade Marie Antoinette ännu inte lyckats ha fullbordat samlag med sin man, vilket teoretiskt innebar att deras äktenskap kunde upplösas. Alltså blev den privata tvisten mellan prinsessan och mätressen en statsangelägenhet i två europeiska stormakter. Ludvig XV bad den österrikiske ambassadören övertala Marie Antoinette att ge med sig och man kom överens att diplomaten vid en mottagning skulle börja konversera Madame du Barry, varvid prinsessan ”av en slump” skulle gå fram och hälsa på både ambassadören och mätressen. Nyheten kom olyckligtvis ut i förtid (få saker var hemliga i Versallies), och just som det stora ögonblicket var inne ingrep kungens äldsta hemmavarande dotter i handlingen. Hon gick fram till Marie Antoinette och sade i bestämd ton: ”Det är dags att gå. Vi måste vänta på kungen hos min syster Victoire”. Prinsessan lydde genast uppmaningen, kanske av rädsla, kanske glad att få en anledning att ställa in det avtalade mötet. Nu blev Ludvig XV arg på allvar: ”Jag märker att era råd inte haft någon verkan, sade han till Österrikes ambassadör. Då tvingas jag själv ingripa”. Ilbud till Maria Teresia i Wien: ”Kungen är rasande. Ärkehertiginnan MÅSTE tala till Madame du Barry”.[3]  I ett personligt brev till dottern påpekade kejsarinnan i skarpa ordalag att hon måste anpassa sig till sederna vid franska hovet. Om man begärde något vanhedrande av henne skulle hon naturligtvis säga nej men det fanns ingen rimlig anledning att avstå från att hälsa på en av kungens närmaste vänner, oavsett vederbörandes ursprung. Ny scen, nytt förberett ”improviserat” möte. Denna gång skulle det ske i samband med nyårsmottagningen inför 1772.[4]  Om man lyckats bättre med att dölja vad som var i görningen, kungen tagit sina envisa döttrar i upptuktelse eller Marie Antoinette insett allvaret i situationen; nu gick allt som det skulle. Som i förbigående vände sig kronprinsessan åt Madame du Barrys håll och yttrade helt kort: ”Det är många människor i Versailles idag”.[5]  Därmed var allt frid och fröjd och alla lyckliga, utom ”Mesdames Tantes”, får man förmoda.

Madame du Barrys välde varade ytterligare drygt två år, till Ludvig XV:s död på våren 1774. Efter att en tid ha tvingats gå i kloster återupptog hon sitt behagliga liv i den franska societeten, fast hon länge var förbjuden att visa sig i Versailles. Hon avrättades under revolutionen i december 1793, knappt två månader efter Marie Antoinette[.6]                                               



[1] Versallies hade vid denna tid blivit en mindre stad med flera hus förutom det kungliga residenset
[2] Kungen hade många ”periodiska” förhållanden med kvinnor av låg börd. Problemet var att en officiell mätress också hade en viss representativ roll, i synnerhet när kungen var ogift eller, som i detta fall, änkling. Därav hovets indignation över den nya favoriten.
[3] De Österrikiska prinsessorna benämndes ärkehertiginnor och ambassadören kallade fortfarande Marie Antoinette så i sin korrespondens med kejsarinnan.  
[4] Marie Antoinette hade då bott i Frankrike över 1,5 år.
[5] Meningarna går isär huruvida Marie Antoinette någonsin talade till Madame du Barry igen. Zweig menar att så inte var fallet medan Fraser hävdar att hon vid ett senare tillfälle på liknande sätt fällde några konventionella ord som kunde anses vara riktade till favoriten, vilket väckte kungens gillande.
[6]  Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette från 1933(1989-års svenska utgåva), kapitel IV "Kampen om ett ord",  Antonia fFasers biografi över samma drottning i svensk översättning 2002, kapitel 5/7 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Madame_du_Barry.

måndag 17 oktober 2016

Jag gjorde det inte med flit - Marie antoinettes död.


De som sett henne tidigare tyckte att hon verkade totalt förändrad. Hon var varken någon drottning i ståtliga kläder eller en maktlysten, ondskefull tyrann, bara en trött kvinna med blekt ansikte, vitt hår och klädd i en lappad svart klänning till tecken på sorgen efter hennes man som avrättats för knappt nio månader sedan. Under sommaren hade sonen tagits ifrån henne och för ungefär två månader sedan hade hon själv förts från le Temple till Conciergeriet, ett av de fängelser där revolutionens fiender förvarades. Det var i rättssalen i detta fängelse hon nu stod åtalad, hon som en gång varit Versallies första dam och Frankrikes drottning, Marie Antoinette av Österrike och Lorraine. Men även om hon verkade förkrossad och var omgiven av fiender hade hon inte förlorat sin värdighet. I någon mån var det kanske de senaste årens tragedier och sorger som förlänat henne denna värdighet. För många i sin omgivning, särskilt de äldre adelsdamerna vid hovet och släktingarna hemma i Österrike hade hon länge framstått som en kvinna enbart upptagen av sina privata nöjen, vilket kanske var något överdrivet. Samtidigt var hon en öm och klok mor, som älskade sina barn utan att skämma bort dem alltför mycket. Om någon kränkte hennes värdighet som drottning blev hon genast formell och majestätisk. Hon visste vem hon var och vad hennes ställning fordrade av henne i svåra stunder. Gustav III av Sverige hade några år tidigare betecknat henne som: ”En furstinna vars mod och ståndaktighet skulle inge även hennes fiender det livligaste intresse”. Nu stod hon inför domarskranket för att bevisa riktigheten av hans omdöme.
Rättegången hade föregåtts av förberedande förhör, som varat i två dagar och den anklagelseakt som sedan upprättats hade förelagts drottningens advokat utan att denne fått en rimlig chans att gå igenom materialet innan rättegången började. På hans önskan skrev hon till nationalkonventet och anhöll att rättegången skulle uppskjutas, utan att bevärdigas något svar. Den mest hatade representanten för l’ancien re’gime ägde ingen rätt i revolutionärernas ögon, till skillnad från Ludvig XVI som faktiskt fått tid att förbereda sig ”som om jag kunde vinna”. Förberedd eller inte, drottningen var redo att svara på rättens frågor, vilket hon visat redan under det förberedande förhöret. Åklagarsidans syfte var inte så mycket att få reda på sanningen som att visa vilken avskyvärd varelse och förräderska den åtalade var men de fann snart att hon var dem för slipad. Den som i efterhand läser dialogen mellan åklagaren och den svarande kan knappast undgå att känna beundran över slagfärdigheten hos den anklagade: I syfte att visa att drottningen var motståndare till den nya republiken frågade man om hon ansåg monarkin nödvändig för folkets lycka:

”Det är omöjligt för en ensam person att avgöra detta”, förklarade drottningen.

Var hon inte ledsen över att hennes son aldrig skulle få ärva tronen?

”Jag kommer aldrig att för min sons räkning beklaga något som länder hans land till fördel”.

Man anklagade henne för att ha lärt kungen den förställningskonst med vilken han så länge förlett folket.

”Om folket blivit förlett är det inte av min man eller mig”.

Vilka ansåg hon då hade förlett folket?

”Om jag kunde namnge dessa personer skulle jag göra det. I mitt intresse har det tvärtom legat att upplysa folket”.

Man kom också in på hur mycket pengar drottningens favoritslott petit Trianon hade kostat i ombyggnad och försköningar. Här medgav faktiskt Marie Antoinette att slottet kanske kostat mer än hon skulle ha önskat. Det var lätt att dras in i en utgiftskarusell utan att reflektera. Ingen kunde vara ner angelägen än hon att saken reddes ut.

Det mest dramatiska ögonblicket under processen kom när en fanatisk och oborstad revolutionsman vid namn Hébert påstod att drottningen förgripit sig på sin minderårige son och lärt honom vissa sexuella övningar, kanske i förhoppningen att därmed försvaga honom så att hennes inflytande skulle bestå efter att han bestigit tronen. Åklagaren och rättspresidenten, som märkte att anklagelsen snarast generade åskådarna, föredrog att inte gå vidare i ämnet och drottningen kommenterade inte den fruktansvärda anklagelsen. Men en jurymedlem ville veta mera: ”Medborgare ordförande. Den anklagade har inte svarat på de uppgifter som medborgare Hébert lämnat angående vad som förekommit mellan henne och hennes son”.
Drottningen lyfte stolt huvudet och sade med en röst som förmodligen vibrerade av sinnesrörelse:

”Om jag inte svarat beror det på att naturen vägrar att reagera på en sådan anklagelse mot en mor. Jag vädjar till alla mödrar som kan finnas här”.

Församlingen i salen ryckte till. Några kvinnor ropade att rättegången borde avbrytas. För ett ögonblick glömde man den hatade drottningen och såg en kvinna och mor som anklagats för det vidrigaste man kan föreställa sig när det gäller relationen mellan föräldrar och barn. Många kände sig personligt träffade.[1] Efteråt undrade Marie Antoinette om hon kanske tagit i för mycket. Hon hade nämligen hört en av åhörarna kommentera hennes stolthet i detta ögonblick. Advokaten lugnade henne: Om hon fortsatte som hittills skulle allt gå bra.[2] Drottningens lysande attityd hjälpte dock inte. Att hon faktiskt lyckats vinna åhörarnas sympati måste närmast ha försämrat hennes ställning i fanatikernas ögon. Vid slutet av rättegången fick hon frågan om hon ville tillägga något. Hon påpekade då att hon före rättegången inte vetat vilka som skulle vittna och vad dessa vittnen skulle säga. Några konkreta bevis hade egentligen inte framlagts mot henne. Hon slutade med att säga att hon i sitt äktenskap stått under sin mans inflytande och varit tvungen att foga sig efter hans önskan. Strax efteråt dömdes hon till döden. Det var natten till 16 oktober1793.[3]  Hon tillbringade sina sista timmar med att skriva brev till sin svägerska Elisabet som fortfarande satt i le Temple. Hon bad sina anhöriga att ta hand om varandra och poängterade att de inte fick försöka hämnas henne. Hon tog också upp sonens beskyllningar och bad Elisabet att förlåta brorsonen; han var så liten och förstod inte allvaret i vad han sagt. Sist sände hon hälsningar till släktingar och vänner.  Vid åttatiden på morgonen klädde hon på sig ett vitt linne och en vit klänning för att föras till avrättningen. Under denna procedur var hon, som hon varit hela tiden i fängelset, övervakad av en gendarm. Man band också hennes händer, vilket inte varit fallet med hennes man. Hon fick inte heller göra sin sista färd i en kaross, som Ludvig XVI fått göra, utan i en vanlig kärra. I täten för processionen red en skådespelare som ropade: ”Här är den skändliga Antoinette. Nu är hon kväst, mina vänner”. I stort sett förblev drottningen lugn under färden. Då hon såg Tuilerierna, där kungafamiljen bott under de första revolutionsåren, fick hon emellertid tårar i ögonen. När man kom fram till Place du Carrousel, där schavotten stod, steg hon ur kärran utan hjälp. Hon gick lugnt upp för trappan men råkade trampa bödeln på foten: ”Jag gjorde det inte med flit”, sade hon. Detta blev drottningens sista ord. Avrättningen verkställdes klockan 12 15 16 oktober 1793.     
"Jag gjorde det inte med flit". På sätt och vis kan dessa ord ses som en beskrivning av Marie Antoinettes liv. I vår tids perspektiv var drottningen otvivelaktigt skyldig. Hon förestod ett system där kungen härskade över folket och där mycket av statens pengar gick till kungafamiljens privata nöjen och slottsbyggen. Man kan föreställa sig det ramaskri som skulle uppstå om en modern politiker levde på samma sätt. Sedd ur dåtida perspektiv, före 1789, blir bilden emellertid en annan. Drottningen var en snäll och varmhjärtad person som fann det helt naturligt att hjälpa sina vänner och som vi har sett var hon också tapper i motgången. Man kan med rätta fråga sig hur det etikettsbundna franska hovet hade reagerat om deras drottning plötsligt hade begärt att få besöka några "vanliga" undersåtar för att få reda på hur de levde. I den bemärkelsen var Marie Antoinette oskyldig.               

              



[1] Det var kronprinsen själv, den åttaårige Louis Charle, som beskyllt sin mor för att ha gjort sexuella närmanden mot honom. Som Marie Antoinette senare skrev är det lätt att få ett barn att säga vad man vill. Pojken var vid denna tid skild från sin familj och helt i händerna på sina vaktare i le Temple. När han utfrågats mer i detalj om vad som hänt hade han blivit påtagligt osäker. Som vi sett hindrade det inte Hébert från att lägga fram sin anklagelse i domstolen. Det inträffade orsakade en evig bryning mellan pojken, hans syster och deras faster, vilka satt i i samma fängelse men åtskilda från honom.  
[2] Det är svårt att veta hur denna ”publikreaktion” skall tolkas. I översättningen av Zveig används adjektivet ”stolt” vilket kan anses som ett uttryck för beundran. Hos Fraser används ordet ”arrogant”, vilket har en mer negativ klang Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia, 1989-års svenska utgåva s. 300. Antonia Fraser Marie Antoinette, svensk översättning 2002, s.412.
[3] Jag berör här de partier av rättegången jag själv ansett viktiga eller belysande. Naturligtvis omnämns bara en bråkdel av rättegången i historiska verk. (Det citat av Gustav III som återges ovan återfinns i Thorsten Sandbergs bok "Gustav III:s spioner", inläst på cd av Bruno Årfors). 

söndag 9 oktober 2016

Slottsbranden





Stockholm 7 maj 1697

Det var en vacker men något blåsig dag i Stockholm. Fåglarna sjöng i träden och människor av alla stånd utförde sina sysslor som vilken annan dag som helst. Men ingen som befann sig i huvudstaden denna dag skulle någonsin glömma vad de gjort och vad de sett och de som levde tillräckligt länge för att uppleva de kommande årens alla prövningar skulle komma att se det som skedde denna dag som ett varsel. Ja, många anade i sina hjärtan vad som skulle följa redan då katastrofen inträffade ty vid denna tid sågs en i sig omskakande händelse ofta som tecken på Guds vrede, så att en katastrof förväntades ha fler och värre tragedier i sitt följe.

Också på Tre kronor var det en lugn, vanlig dag, om än med en känsla av otrygghet i luften. Bortsett från sorgen över kungens död en månad tidigare hade man hamnat i en oklar politisk situation. Den nye kungen var en omyndig gosse på nära femton år men eftersom kungar vanligen blev myndiga vid sjutton års ålder var det inte långt kvar innan han kunde förväntas ta makten. Detta innebar att ingen vågade fatta viktiga beslut av fruktan för att inom en snar framtid få stå till svars inför sin konung. Det fanns ämbetsmän, som den gamle greve Piper, vilka menade att kungen borde förklaras myndig redan nu men ingen visste om så skulle ske. Till allt detta kom att den gamle kungen ännu inte begravts, vilket på sätt och vis innebar att han fortfarande var Sveriges regent. Alla tyckte sig därför leva i ett sorts vakuum, där ingen riktigt visste vem som hade att befalla och vem som hade att lyda.

Också Magnus Lejonstedt, sedan några år förste kammarpage hos kungamodern Hedvig Eleonora, märkte av detta. Inte så att människor inte utförde sina sysslor men allt skede i en sävligt långsam lunk, helt olik det snabba tempo som normalt utmärkte alla på slottet, från kanslichefen Piper ned till minsta piga. Ändå var det inte fråga om den slöhet som utmärker dem som känner sig fria från alla förpliktelser och tvång; det kändes snarare som den olustiga stämning man erfar en stilla, kvav dag då allt är lugnt på ytan men ett åskväder samlar sig till urladdning. Magnus ruskade olustigt på sig, varför gick han med såna tankar. Det var bara naturligt att stämningen blev lite dov i tider som dessa. Han skyndade vidare uppför trappan som ledde till paret Lindbergs vindskammare. Sven Lindberg var slottets brandmästare medan fru Margareta Lindberg sysslade med sömnad. Hennes arbeten var mycket populära inom slottet och det var för att hämta en ny klänning åt änkedrottningen som Magnus denna majdag var på väg upp till parets kammare.

Brandmästarens rum var mörkt och kallt, ty där fanns inga gobelänger eller värmande täcken på väggarna. Trots att det var maj brann en brasa i den öppna spisen och en av brandmästarens knektar stod och värmde händerna vid elden. Brandmästaren stod bredvid honom och fru Margareta satt fördjupad i sin sömnad.

– Fy tusan, sade knekten och gnuggade händerna. Ute i stan är det vår, men här är så kallt som det vore november.

– Så sant, Anders, så sant sade brandmästaren. Så här års är det bättre att vara ute än inne. Ta en droppe så du står ut oppe vid rikssalen. Han höll fram en kanna mot knekten.

-          Tack, mäster, sade denne. Räcker’e om han får pengarna efter passet?

-          Visst, svarade den gamle mannen som haltade en smula då han gick. Jag vet att jag kan lita på mina pojkar. Jag behöver pengarna, han behöver värmen. Vi hjälps åt alla. Brandmästarhustrun såg upp från sitt arbete med rynkade ögonbryn och öppnade munnen för att säga något men hejdade sig då hon blev varse kammarpagen.

-          Nej, se herr Lejonstedt, utbrast hon och log. Hennes majestäts klänning är klar. Jag hoppas verkligen hon skall bli nöjd.

-          Det blir hon säkert, fru Margareta, svarade Magnus och log tillbaka. Under de tre år jag tillhört hennes hushåll har ingen gjort vackrare dräkter åt henne än ni.

-          Så han säger, sade brandmästarfrun och skrattade. Nå, här är den. Hon höll fram en lång, svart klänning med silvertyg på ärmarna. Änkedrottningen gick alltid i svart sedan makens död nära fyrtio år tidigare. Magnus tog emot den och nickade uppskattande.

-          Gott arbete som alltid, Madame, sade han.

-          Vill han ha något att dricka, frågade fru Lindberg. Det måste kosta på att gå ända hit upp. Magnus skakade på huvudet, men hon sträckte fram kannan som hennes man ställt ifrån sig.

-          Han kan behöva något stärkande, han som gör sin plikt i motsats till andra här. Hon gjorde en handrörelse mot sin man och knekten. Brandmästaren öppnade munnen för att försvara sig men hans hustru höjde handen och stirrade plötsligt mot taket. I samma ögonblick kände Magnus en stickande lukt i näsan och måste behärska sig för att inte nysa. Fru Margareta hade blivit mycket blek.

-           Det brinner, ropade hon. Slottet brinner!

Brandmästaren tog ett vacklande steg bakåt och vände sig till sin underordnade.

-          Vad står han där för, opp och hjälp Mats!

Knekten sprang uppför den trappa som ledde från brandmästarens kammare till vinden ovanför rikssalen, vilket var en av de poster där två knektar dygnet runt stod på vakt för att övervaka att elden inte kom lös. Däruppe förvarades sprutor och vattenkar om olyckan skulle vara framme. Magnus visste att knektarna tjänstgjorde i skift om tolv timmar och att de en gång i timmen skulle bulta i golvet för att visa att de stod på post. Han hann just undra varför mannen på vinden inte slagit larm då knekten Anders kom tillbaka. Han var svart i ansiktet, håret stod på ända och han hostade våldsamt.

-          Det … det går inte, flämtade han och Mats är i…inte där.

-          För tusan, karl. Vi måste släcka! ropade brandmästaren och störtade upp för vindstrappan med knekten efter sig. I samma ögonblick kom slottsfogden, den högste ansvarige för ordningen på slottet, in i kammaren från andra hållet.

-           Vad står på, utbrast han jag kände röklukt! Ingen svarade. Efter någon minut kom brandmästaren och knekten åter ner i kammaren. De vacklade, höll för näsan och tycktes färdiga att falla ihop på golvet.

-           Vinden är övertä...änd flämtade brandmästaren. Vi ka..an inte komma åt vattenkaret. Slottsfogden gav honom en mörk blick men upptäckte plötsligt Magnus.

-           Gudskelov att ni är här, sade han. Spring till kungamodern och slå larm. Jag fruktar att slottet är förlorat.

Utan att egentligen tänka på vad han gjorde grep Magnus den klänning han skickats att hämta och sprang ned för kammartrappan. Samtidigt kom brandvakter från andra vindar springande i motsatt riktning, antagligen för att berätta att det brann även på deras vaktställen. På sin väg mötte Magnus många oroliga människor som hört springande steg och upprörda röster och nu undrade vad som stod på, men i den del av slottet där kungafamiljen bodde hade man ännu ingenting märkt. När Magnus nått fram till änkedrottningens privata svit hejdade han sig ett ögonblick, knackade lätt på dörren och ryckte sedan upp den utan att vänta på svar. Änkedrottningen såg upp från den måltid hon just höll på att förtära och sade i halvt road, halvt förebrående ton:

-          Vad vill detta säga, Lejonstedt? Först låter ni mig vänta i en evighet, sedan kommer ni springande som om någon satt eld i era kläder.

Magnus försökte återfinna behärskningen. Han andades djupt och sade, så lugnt han kunde:

-           Ers majestät, slottet brinner. Vinden ovanför Rikssalen är övertänd och slottsfogden tror att inget finns att göra. En av de uppvaktande hovdamerna gav plötsligt till ett genomträngande skrik och pekade ut mot borggården, där man redan kunde se rök dra förbi fönstren.

Hedvig Eleonora stirrade en sekund på den förfärliga synen och blev dödsblek.

-           O, Gud, utbrast hon och sjönk ned i sin stol. Vårt slott förtärs av eld. Först min sons död och nu detta! Hur har vi förbrutit oss mot Herren att han låter allt ont övergå oss?

-          Ers majestät, sade en lakej, ni måste genast sätta er i säkerhet. Drottningen sökte resa sig men föll maktlös tillbaka mot stolsryggen.

-           Jag kan inte, klagade hon. Jag är slagen med lamhet!

Magnus sprang fram:

-          Hjälp mig att lyfta henne, ropade han.

Sex starka män ur drottningens vakt skyndade till och med gemensamma krafter lyckades de och Magnus lyfta upp den gamla damen och bära henne ut ur rummet. 

Då de kom ut i korridoren mötte de den unge kung Karl och hans systrar som kom springande från sina rum. Kungen och hans äldre syster Hedvig verkade upphetsade men samlade, medan den yngsta flickan inte tycktes förstå vad som hände.

-           Gudskelov! ropade änkedrottningen och pekade på sin sonson. Du lever! Hon tycktes ha återfått något av sin rörelseförmåga men så utstötte hon ett nytt jämmerskrik:

-           Min son, för Guds skull, rädda hans kropp!        

Alla stod som beläten vid dessa ord, som om drottningens förlamning spritt sig till dem alla vid tanken på vad som hotade den döde kungen

-          Var barmhärtiga, jämrade sig den gamla. Min son har tjänat Gud och riket i all sin tid. Skall hans kropp förtäras av eld, som en otrogen kättare!

Tolv man ur livgardet kom skyndande i korridoren. Den unge kung Karl vände sig till dem och sade med en stämma som om han lett en armé i ett fältslag:

-           Sex av er tar hand om min fars kropp och ni andra bådar upp folk för räddningsarbetet. Var man på post för land och konung! ”Han verkar upplivad, tänkte Magnus, som om faran sporrade honom”.

De sex som fått order att rädda kungens lik beredde sig att lyda, då änkedrottningen plötsligt grep sin kammarpage i armen..

-          Följ dem, viskade hon. Mana dem att göra sin plikt om de förlorar modet. Ni räddade mitt och prinsessans liv i Kungsör för tre år sedan. Rädda nu min son åt Gud och den vigda jorden.

Magnus skyndade efter gardisterna och de nådde snart fram till den dödes svit, vars ingångsdörr var målad med de tre kronorna. Det var mörkt och dammigt i rummen, där ingen vistats sedan kungens död. Svarta skynken hängde för fönstren och hindrade allt ljus att tränga in. Ekkistan stod i kungens sovrum, med två vaxljuskandelabrar på var sida och en blågul fana draperad över locket. Just som de sex männen beredde sig att lyfta sin börda hördes ett knakande från taket och ett intensivt ljussken utifrån trängde in i rummet. Gardisterna ropade till och sprang mot dörren men hejdades av Magnus.

-          Fega uslingar, ropade han, tänker ni låta kungen brinna upp. Fullgör er plikt eller jag sticker er med värjan!

Han gjorde en gest mot den värja han numera alltid bar vid sidan, även om den främst var avsedd som statussymbol. De sex männen tycktes tveka men så segrade disciplinen, eller om det nu var rädslan. De grep sin tunga börda och marscherade ut ur rummet, med Magnus efter sig.

Ute i korridoren myllrade människor fram och tillbaka. Så var det givetvis alltid men för första gången på sex år såg Magnus ren och skär rädsla i hovfolkets ögon. Om inte väldisciplinerade soldater stått utposterade och tydligt angivit vart var och en skulle bege sig hade det troligen utbrutit panik. Ämbetsmän störtade till sina olika lokaler för att rädda så mycket de kunde av handlingar och inredning, medan andra sökte bärga personliga ägodelar. Gardisterna hade ingen svårighet att ta sig fram eftersom man kände igen uniformerna och förstod vad de bar på. Då de kom ut på borggården dök livgardets chef, Henric von Lieven upp. Han var lång, med grånat hår och rak hålning.

-          Bra gjort, gossar, ropade han till sina män. Kungen måste till Riddarholmskyrkan genast. Unge kungen och systrarna blir det väl alltid någon råd för. De är hos Bengt Oxenstierna tillsvidare. Men den döde måste till kyrkan, kosta vad det vill. Han satte sig i spetsen för tåget som hastigt lämnade slottsområdet, Magnus blev obeslutsamt stående kvar och tittade sig omkring.   

Kärror med förspända hästar stod så nära fönstren som möjligt för att kunna bärga föremål som kastades ut på borggården. Det låg redan otaliga saker på marken som man inte hunnit plocka upp; husgeråd, kläder, böcker, dokument, krossade skulpturer… En del hästar trampade oroligt och gnäggade högt men larmet var så intensivt att det knappt hördes. Plötsligt dök en man upp på borggården. Hans svarta hår stod på ända och ögonen tycktes tränga ut ur huvudet på honom. Ansiktet var dödsblekt som om han sett en vålnad:

-          I klentrogne, ropade han med gällt hög röst. Sade jag er inte att detta skulle hända. Gud har sänt sin heliga eld till straff för våra synder. Bered er inför domens dag, bättra er! Slottsfogden kom skyndande, tätt följd av kungens överhovpredikant, Georg Walin:

-           Grip den mannen, beordrade slottsfogden och pekade på den upprörde förkunnaren. Sätt honom i källaren vid Stortorget. Det kan vara han som vållat detta.

Några knektar grep mannen och halvt ledde, halvt släpade bort honom. Hela tiden skrek han ut sina förutsägelser. Hovpredikanten följde dem på något avstånd, kanske för att söka lugna den gripne. Magnus kände igen mannen. Det var en officer i flottan som sedan i vintras sökt upp höga ämbetsmän och präster och förutspått att himlens eld snart skulle bryta lös över huvudstaden. Ingen hade brytt sig om hans varningar. Man höll honom närmast för galen. Magnus trodde sig minnas att karln hette Ekrot men var inte säker. Han undrade om de legat något i de där spådomarna. Som ett svar på hans tankar hördes plötsligt ett dunder och marken skalv som om jorden själv bävat. Magnus vände sig om och såg att elden nått det stora tornet med riksvapnet, det torn efter viket slottet fått sitt namn. Dundret kom från de åtta kanoner som placerats där och som nu störtade ned i änkedrottningens vinkällare. I nästa ögonblick följde klockan i tornet efter med en klang som slog lock för öronen. Utan att tänka sprang Magnus ut från slottsområdet, ut på Norrbro. Hundratals människor stod och tittade på branden, säkert större delen av stadens befolkning. Under absolut tystnad betraktade de hur den stora borgen som dominerat staden i 400 år uppslukades av elden. Det stora tornet hade hittills stått emot men nu gav det efter och sjönk sakta ned bland flammorna. Det sista man såg var de tre kronorna, symbolen för den svenska stormakten.

-          För tusan, utbrast en rödbrusig man. Där föll kronorna av huvudet på huset Pfalz.

Magnus erinrade sig plötsligt vad han hört folk säga då han först kom till slottet för sex år sedan: ”Om tre kronor faller, faller Sverige!

Sakta började han gå mot Riddarholmen. Han måste söka upp änkedrottningen i Oxenstiernas hus.       







Kommentar.

Denna text bygger i stort sätt på historiska fakta. Den enda namngivna person som inte existerat är kammarpagen Magnus. Jag har i någon mån inspirerats av Olov Svedelids ungdomsroman ”Slottet brinner”, som skildrar tiden omedelbart före och efter Tre kronors brand genom en ung tjänares ögon. Denne pojke ingår inte i Hedvig Eleonoras hushåll men får i uppgift att underrätta henne att elden kommit lös. Han har för tillfället tjänst som brandknekt och dras senare in i utredningen kring branden. Scenen i änkedrottningens rum är nästan ordagrant hämtad ur Svedelids bok, liksom i någon mån scenen hos brandmästaren.  Den efterföljande skildringen av hur kungens lik bärgas är dock min egen. Av någon anledning tycks det råda viss oenighet om vad brandmästarfrun hette i förnamn. Dokumentära böcker benämner henne ”Ingeborg”, medan Svedelid kallar henne ”Margareta”. Eftersom min första kontakt med slottsbranden skedde genom Svedelid har jag valt att använda hans version. Också hos Svedelid sitter hon och syr då branden börjar. Att hon tjänstgjort som Hedvig Eleonoras sömmerska kommer ur min fantasi. Slottsbranden var verkligen en katastrof, inte minst psykologiskt och den drabbade Sverige i en tid som redan var fylld av dystra händelser, med kungens död en månad tidigare och en fruktansvärd hungersnöd ute i landet, som pågått de senaste åren. Med tanke på tidens fallenhet för järtecken och stark gudsfruktan var det kanske inte så underligt att en officer i flottan började profettera om eld och brand över Stockholm redan kring årsskiftet 1696-97. Löjtnant Ekot förhördes efter branden men hade alibi. Det blev brandmästare Lindberg och hans folk som fick ta smällen. Det visade sig att Lindberg gett knektarna sprit mot att de uträttat privata ärenden åt familjen. Med vakthållning mot eldfara var det inte så noga. Dessutom var det förmodligen brandmästarens otäta spis som ställt till med branden. Den gamle mannen dömdes till gatlopp och fängelse men överlevde inte piskningen utan avled av sina skador. De båda knektarna Anders och Mats försvann i fångenskap. Även om branden var ett fruktansvärt slag, dels rent psykologiskt, dels med tanke på allt som förstördes, kunde det ha varit värre: Änkedrottningen sade senare att om detta hänt på natten skulle ingen i slottet ha överlevt. Som det nu var räddades alla.[1]        

           

                                 























[1] Jag vet uppriktigt sagt inte om någon dog utanför slottet. Elden spred sig till Skeppsholmen där många fattiga var inhysta. Jag har inte hittat någon uppgift om hur många som kan ha omkommit där.

tisdag 4 oktober 2016

Tre änkor på Stockholms slott


Vet ni vad Katarina Stenbock, Hedvig Eleonora och Desirée Clary har gemensamt, bortsett från att alla tre varit drottningar av Sverige? Jo, de var alla gifta med dynastigrundare och de levde mycket länge. När de dog stod Sverige, och ibland rentav världen i begrepp att inträda i en ny tid.

1 En klippa i Vasarnas upprörda hav.
Katarina Stenbock var adelsdam och tillhörde en av Sveriges förnämsta ätter. Hon föddes i ett land som ännu var obetydligt om än ganska stort. Drygt tio år innan Katarina kom till världen hade Sverige brutit sig ur Kalmarunionen och fått en egen kung, Gustav Eriksson av ätten Vasa. Kungen hade ganska nyligen brutit kyrkans makt och tagit de första stegen mot att införa protestantismen men striden var långt ifrån över. Både folket och kyrkan knorrade över kungens reformer och regelbundet förekom det uppror. Danskarna hade heller inte gett upp tanken på att återföra Sverige till unionen. Under Katarinas barndom slöts visserligen förbund mellan Sveriges och Danmarks kungar men hotet om att danskarna kunde gå till anfall fanns kvar. Danmark var det ojämförligt starkaste landet i Norden.

Den adel Katarina tillhörde utgjorde visserligen rikets första stånd men utmärkte sig inte för förfining eller lyx. Deras bostäder var snarare små befästningar än ståtliga slott och det var inte självklart att en adelsman kunde skriva eller tala latin. Fram till Katarinas tid var det kyrkan och klostren som stod för kultur och undervisning. Adelsmännen var i grund och botten krigare, förmodligen mer benägna att dra blankt och våldta kvinnor än att föra ett belevat samtal eller skriva vackra poem. Detta verkar särskilt ha varit fallet med Stenbockarna, som var kända för ett brutalt lynne och våldsamma handlingar. Flera av Katarinas bröder kom att invecklas i skandaler som omfattade mord eller dråp, misshandel och vådaskjutningar till döds. Det var alltså mot en karg, mörk bakgrund Katarina växte upp även om hon själv säkert var lycklig över det relativt trygga liv hon levde bland landets förnämsta ädlingar. Lyckan tog slut en dag i början av 1550-talet när den över 50-årige kung Gustav anhöll om den 17-åriga Katarinas hand hos hennes föräldrar. Enligt en legend ska flickan ha gömt sig i en kista för att undkomma sin friare. Men ett kungligt frieri sade man inte nej till, vare sig av krasst ”affärsmässiga” skäl eller med tanke på släktens bästa. Katarina blev drottning, fast hon redan hade en friare som hon enligt en annan legend aldrig glömde. Hennes uppgift var nu inte så mycket att avla barn eller vara kungens sexualpartner utan snarare att fylla rollen som mor i hans stora familj sedan drottning Margareta hastigt avlidit något år tidigare. En drottning förväntades också agera ”kontaktman” mellan kungen och hans omgivning. Det var till drottningen man skrev för att få en dom lindrad eller be om någon annan förmån. Hon var den som skulle mana kungen att låta nåd gå före rätt och agera medlare när tvister uppstod inom familjen. Det var främst denna medlande roll som blev Katarina Stenbocks lott i livet. Om hennes manliga släktingar inom familjen var kända för råhet och brutalitet framstår hon själv som något av lugnet personifierat. Ett tecken på detta är att hon faktiskt överlevde allt utom själva döden. Under de åtta åren som drottning fick hon gjuta olja på vågorna då gamle kung Gustav blev rasande på sin omgivning, särskilt efter ”Vadstenabullret” mot slutet av hans liv. När kungen klagade på att barnen övergav honom var Katarina modig nog att påpeka att det inte var konstigt om de drog sig för att hälsa på, så som han domderade och skällde hela tiden. Efter kungens död 1560 blev Katarina ”riksänka”, en ställning hon hade i drygt 60 år. De första 8 åren var hon landets förnämsta dam eftersom kung Erik var ogift. Till följd av att både hon själv och Eriks senare hustru Karin levde länge kom Sverige att i perioder ha tre drottningar.  Årtiondena efter Gustav Vasas död var allt annat än harmoniska. Ofta rådde närmast inbördeskrig mellan hans söner och deras olika ättegrenar. Flera av Katarinas nära släktingar kastades i fängelse eller blev avrättade. Hertig Karl, som nästan varit som en son för henne under sina uppväxtår, försökte i många år ta ifrån henne godset Strömsholm som hennes man givit henne som eget. Två kungar avsattes och en kungason drevs i landsflykt för resten av sitt liv. Under allt detta fortsatte Katarina att vara ett stöd för släkten. Hon drog sig inte för att ta hand om ”uppkomlingen Karin Månsdotters barn så att de åtminstone ibland slapp dela föräldrarnas fängelse. Allt tyder på att de båda kvinnorna hade ett gott förhållande, trots den stora skillnaden ifråga om härkomst. Med tanke på tidens syn på ståndscirkulation är detta ett tecken så gott som något på Katarinas vidsynthet och goda hjärta. Bortsett från att agera medlare i konflikter var änkedrottningen också den självklara gudmodern och festarrangören då någon inom högadeln gifte sig eller fick barn. Det sista bröllop hon upplevde var vigseln mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora i november 1620. Den gången orkade hon inte själv närvara men sände ett vackert smycke till bruden. I december året därpå avled hon vid 86 års ålder. Då hon föddes var Sverige ett medeltida, obetydligt och svagt land där striden mellan katolskt och protestantiskt var långt ifrån avgjord. När hon avled hade Axel Oxenstierna börjat lägga grunden till vår moderna förvaltning, protestantismen var statsreligion och Sverige på väg att bli en stormakt.[1] 

2 De tre Karlarnas stöd
Hedvig Eleonora var nästan 18 år då hon lovades bort till den nye svenske kungen Karl X Gustav av huset Pfalz. I själva verket fyllde hon 18 dagen innan vigseln ägde rum, 24 oktober 1654. Flickan kom från det lilla hertigdömet Holstein Gottorp i dagens Nordtyskland. Eftersom både hertigen och Sveriges kung hade Danmark till fiende ansågs föreningen lämplig. Det var inte heller första gången en kvinna från Holstein gifte sig med en svensk furste.  Vid ankomsten till slottet Tre kronor mottogs den blivande drottningen av Gustav Adolfs änka Maria Eleonora.
Drygt ett år efter vigseln föddes sonen Karl, som blev enda barnet. Drottningen hade därmed uppfyllt det viktigaste ändamålet med sin vistelse i Sverige. Också i övrigt tycks det korta äktenskapet ha blivit en framgång. När det inte ansågs för riskabelt följde drottningen sin make på hans många fälttåg. Bland annat besökte de det danska slottet Fredriksborg tillsammans. I början av år 1660 hade ständerna kallats till Göteborg. Också drottningen och kronprinsen var på plats. Under riksdagen insjuknade kungen plötsligt och avled. Hedvig Eleonora var nu änka efter 5 års äktenskap. Sonen och tronarvingen hade nyligen fyllt 4. Änkedrottningen var 23 år.

Sverige befann sig nu i samma läge som Frankrike hade gjort drygt 15 år tidigare vid Ludvig XIII:s död. Den gången hade änkedrottningen utan att tveka tagit makten i sin minderårige sons namn och på alla sätt bevakat hans intressen. Hedvig Eleonora kom delvis att följs Anna av Österrike i spåren. Hon tog inte själv makten även om hon var närvarande vid viktigare möten med förmyndarregeringen. Men sin ende son ömmade hon för med en kärlek som knappast stod efter hennes franska motsvarighet i styrka. Hon har ibland kritiserats för att ha försummat gossens andliga förkovran till förmån för hans fysiska välbefinnande. Om kritiken alls är berättigad är drottningens agerande kanske ändå ursäktligt med tanke på att han ansågs klen och var den ende arvingen till tronen. Hur som helst förblev deras relation mycket stark. Också då karl XI gift sig var det modern som var ”drottningen” i hans vokabulär. Flera av de män som senare skulle understödja kungen i hans arbete hade antingen först varit anställda hos modern eller placerats hos sonen av henne. Om Hedvig Eleonora dött före Karl XI hade denne säkert följt Ludvig XIV:s exempel och givit henne en begravning värdig en stor konung. Förutom sonen visade Hedvig Eleonora också stort intresse för slottsarkitektur, både exteriört och interiört. Det var under hennes tid som det moderna Drottningholm började skapas. Ett annat nybygge som sysselsatte drottningen var Strömsholm, som en gång tillhört Katarina Stenbock men sedan dess i stor utsträckning fått förfalla. Det slott som nu står på platsen är resultatet av Hedvig Eleonoras engagemang. För att fullfölja hennes intentioner anlitades begåvningar som arkitekten Nikodemus Tessin d.ä. och hovmålaren Ehrenstrahl.[2] Änkedrottningens hovliv framstår överhuvudtaget som glatt och livfullt under 1660-talet. Bland annat lät hon öppna Sveriges första fasta teater i ”Lejonkulan” utanför slottet i Stockholm. Ett annat nöje var kortspel. Samtidigt var drottningen en ordningsmänniska som strävade att hålla reda på vad som var kunglig egendom och vad som tillhörde staten. Därför kunde exempelvis en möbel märkas HK(husgerådskammaren), och en annan HERS(Hedvig Eleonora Regina Sueciae).

Åren gick. Så småningom blev Karl XI myndig, bildade familj och avled. Under sonsonen Karl XII rasade stora nordiska kriget men alltjämt var Karl X Gustavs änka i livet Eftersom sonsonen var ute i fällt var hon nu den förnämsta personen vid hovet men det var ett allt dystrare hov, För den äldre generation svenskar som verkligen läst kungarnas historia i skolan är det nog främst en episod från dessa senare år som gjort Hedvig Eleonora odödlig; budskapet om general Stenbocks seger vid Helsingborg på senvintern 1710. Skalden Snoilskys beskrivning i ”Stenbocks kurir” av furstinnans uppträdande gentemot det uttröttade sändebudet är storslagen:      

                                           Med lugn och skrynklig panna,

                                            Men dödsblek som en hamn

                                            Den ädla fru sig reser ur kronprydd länstols famn.

                                            ”Sitt, herr kornett”, hon säger

                                            och hofvet skåda får

                                            en syn förutan like:

                                           Han sitter och hon står.[3] 

                 

Även om skildringen är romantiskt färgad och innehåller flera felaktigheter, vi vet numera exempelvis att kuriren åkte i vagn till Stockholm, kan vi nog utgå ifrån att segerbudskapet från Skåne verkligen gjorde både änkedrottningen och folket i staden lyckliga och fick dem att hoppas på en ljusare framtid. Inom kort överfölls Stockholm och sedan stora delar av öriga riket emellertid av en fiende som inte ens den tappraste och skickligaste general förmådde hejda; pesten. Hedvig Eleonora och den övriga kungafamiljen flydde i tid men många av huvudstadens invånare dukade under. Budskapet om segern vid Helsingborg utgjorde kanske det sista ögonblicket av genuin glädje i Hedvig Eleonoras långa liv. Fem år efter kurirens hoppingivande ankomst anlände en annan, mer prominent person till Stockholm. Det var Fredrik av Hessen, son till lantgreven av Hessen-Kassel, som kom för att gifta sig med Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster och som senare blev kung Fredrik I. Bröllopet stod i mars 1715 i änkedrottningens närvaro. I november samma år insjuknade den gamla damen och avled vid 79 års ålder. Då man varken hade pengar till den ståtliga begravning som anstod en änkedrottning eller fick några instruktioner från kungen angående jordfästningen blev ceremonin i januari 1716 mycket enkel. I efterhand liknar den mera en dåtida begravning av en självmördare eller simpel brottsling än av landets första dam. Det blev ingen musik, ingen sång och inga tända ljus vid graven.[4]

Hedvig Eleonora hade bott i Sverige i drygt 60 år. När hon anlände var stormakten Sverige ännu inne i ett expansivt skede, när hon dog var den på väg att gå under. Under hennes tid rådde det absoluta kungliga enväldet både i Sverige och på andra håll i Europa. Knappt tre månader före hennes död avled den gamle Ludvig XIV av Frankrike, själva personifikationen av kunglig maktfullkomlighet. Tre år senare skulle Karl XII stupa och ett nytt styrelseskick införas i Sverige. Även om änkedrottningens torftiga begravning berodde på ett krasst ekonomiskt krisläge kanske den ändå symboliskt förebådar en större samhällsförändring: Hedvig Eleonora representerade ett styrelseskick som allt färre trodde på. En ny tid väntade runt hörnet, upplysningens tid.    
3 Flickan från södern som blev drottning i norden

Det är som bekant alltid svårt att definiera begrepp som ”lycka” eller ”olycka” eller fastslå om en enskild individ har det ”sämre” eller ”bättre” än andra; men om drottning Désirée på äldre dagar någonsin studerade sitt nya lands historia och då reflekterade över Katarina Stenbocks och Hedvig Eleonoras öden ansåg hon nog att hennes lott var långt värre än deras. Kanske hon rentav såg sig själv som den olyckligaste av alla Sveriges drottningar och fann en sorts njutning i detta.[5] Ingen svensk drottning har varit så oförberedd på sin roll som Désirée. Hon är visserligen inte den enda av icke kunglig börd som suttit på tronen. Hon är inte ens av lägst härkomst. Vad som skiljer henne från andra drottningar är att hon inte hade någon möjlighet att sätta sig in i sin roll innan den pådyvlades henne. Karin Månsdotter var kung Eriks favorit några år och spelade så att säga rollen av inofficiell drottning på ett ganska tidigt stadium. Sturarnas anhöriga bad om nåd för sina släktingar långt innan de kunde föreställa sig att denna bondflicka verkligen skulle bestiga tronen. De adelsdamer som upphöjdes till drottningar under vasatiden levde nära hovet och kände människorna där innan de gifte sig. I värsta fall hade de anhöriga som kunde leda dem rätt. Vår nuvarande drottning gifte sig med kungen efter några års bekantskap. Desirée Clary, borgarflickan från Marseille, fick plötsligt veta att hennes man, marskalk Bernadotte, blivit utnämnd till tronföljare i ett främmande land och att hon måste följa honom dit. Det var inte ens ett kulturland, som Spanien där hennes svåger regerade en tid, utan ett kallt, avlägset litet land långt upp i norr som hon knappt hört talas om tidigare. Till råga på allt kom hon mitt i vintern och lär ha gråtit vid åsynen av det snöiga, ödsliga landskapet där skorstenarna var det enda tecknet på liv. Om hon varit mer fallen för religion skulle hon förmodligen ha trott att detta måste vara helvetet självt. Det hov dit hon anlände i januari 1811 var det gamla förfinade gustavianska hovet och kungen, Karl XIII, var född på Fredrik I:s tid. Den gustavianska tiden antogs visserligen vara slut sedan några år tillbaka men ”tjusarkungens” anda härskade alltjämt och några av hans släktingar och medarbetare var fortfarande i livet. Undra på att de såg ner på uppkomlingen från revolutionens Frankrike, som saknade sin mans förmåga att sätta sig i respekt vart han kom och som för sin del måste ha känt sig som en sparv bland tranor. Den enda som lär ha förstått Desirée och känt medlidande med henne var Sofia Magdalena, Gustav III:s änka som själv aldrig varit särskilt förtjust i plikterna vid hovet.  Bortsett från omgivningens nedlåtenhet var Desirée också skild från sin son, som hade fullt upp att lära sig ”bli svensk”. Efter några månader åkte hon helt sonika hem till Paris igen, även om det kanske delvis skedde för att bevaka Karl Johans intressen där. Under de närmaste åren, då napoleonkrigen gick mot sitt slut, sökte Desirée förmå sin man att inte gå i krig med kejsaren. Hon påpekade att detta vore orätt både ur moralisk och politisk synpunkt. Napoleon hade gynnat både deras familj och Frankrike och förtjänade inte att förrådas av sina egna. Om kejsaren verkligen föll låg Karl Johan å andra sidan bra till för att efterträda honom men den möjligheten skulle säkert gå om intet om han tog till vapen mot Frankrike. Som vi vet valde Karl Johan ändå att gå i krig med Napoleon och han kom på ett kort besök till Paris efter stadens fall 1814. Sedan maken återvänt till Sverige stannade Desirée kvar ytterligare några år. När hon 1818 fick veta att hennes man blivit svensk kung lär hennes enda reaktion ha varit att omedelbart sluta spela klaver eftersom ”en drottning inte får spela illa”. Fyra år senare kom sonen Oscar till Paris under sin friarfärd i Europa. De hade inte setts sedan Desirée lämnade Sverige elva år tidigare. Omgivningen konstaterade att ”Ömheten mellan drottningen och hennes son var ej så synnerligen stor”. Kanske detta möte fick Desirée att inse att hon höll på att ”förlora” sin familj och att hon måste resa till Sverige, åtminstone en tid. Därtill kom att hennes släktingar hamnat i onåd efter Napoleons fall och tvingats lämna Frankrike. Hursomhelst anlände drottning Desirée till Sverige i juni 1823, i sällskap med sonens blivande hustru. Hon anade knappast att hon skulle komma att stanna i landet resten av livet och att hon hade nästan 40 år kvar att leva. Den långa tiden i Sverige blev i stort sett händelselös. Ingenting tyder på att drottningen någonsin sökte spela den politiska roll som många av hennes företrädare gjort. Man får intrycket att hon i grund och botten var mycket ensam och rastlös. Hennes make och son hade sina egna liv och plikter att tänka på och barnbarnen var svåråtkomliga eftersom hon inte fick tala med dem på franska. Det enda som förenade henne med Karl Johan var deras gemensamma minnen från Frankrike. En enda gång tycks hon ha utövat något av det lugnande inflytande på sin man som av tradition förknippades med drottningrollen. Detta skedde under 1838 års kravaller, när en berömd skriftställare fängslats för majestätsbrott. Protesterna blev våldsamma och kungen, som ju sett mycket av revolutioner i sin dar, var upprörd och skrämd. Han hotade med ett blodbad. Drottningen kom då in i rummet, iförd morgonrock, och yttrade lugnt: ”Bry er inte om vad han säger. Han skulle inte kunna göra en katt förnär”[6]. Åren drog vidare. Drottningen levde sitt ensamma liv, där natt var dag. Hon älskade att sitta uppe om natten och berätta för uppvaktningen om sin spännande ungdom under franska revolutionen eller vandra genom rummen i Stockholm eller Rosersberg.  Ibland for hon runt i vagn på borggården till Stockholms slott. Karl Johans död i mars 1844 innebar en stor sorg men samtidigt att hon nu fritt kunde tala franska med sina barnbarn och komma dem närmare. I juni 1858 fick barnbarnet Oscar sitt första barn, sonen Gustav. Den 81åriga änkedrottningen visade upp gossen på en silverbricka. Pojken blev senare kung Gustav V. Innan han avled hade hans ättling i tredje led, Carl Gustav, kommit till världen. Som bekant sitter denne pojke på tronen än idag. Något år efter prins Gustavs födelse fick änkedrottning Desirée, liksom Hedvig Eleonora nästan två sekler tidigare, uppleva att hennes enda barn dog. Hon var nu ensam kvar från en annan tid och för första gången sedan Katarina Stenbocks dagar hade Sverige tre drottningar, två änkedrottningar och en regerande. I december följande år, 1860, avled Desirée själv efter att ha blivit hastigt sjuk på operan. Hon blev 83 år. När hon föddes regerade Ludvig XVI i Frankrike och Gustav III i Sverige. Det kungliga enväldet var visserligen långt ifrån ohotat men gällde fortfarande som något acceptabelt. Sex år efter Desirées död var den svenska ståndsriksdagen avskaffad och ersatt av en tvåkammarriksdag: Ett viktigt steg på vägen mot vår moderna demokrati.[7]
Att studera Katarina Stenbock, Hedvig Eleonora och Desirée ger onekligen ett spännande perspektiv. Bortsett från att de alla var gifta med den förste kungen i sin respektive ätt blev de också alla mycket gamla för sin tid. När Katarina Stenbock dog hade Maria Eleonora nyligen gift sig med Gustav II Adolf. Maria Eleonoras sista offentliga framträdande skedde i samband med giftermålet mellan Karl X Gustav och Hedvig Eleonora. En av Hedvig Eleonoras sista plikter var att möta den blivande Fredrik I vid hans ankomst till Stockholm. När Fredrik I dog var den blivande Karl XIII tre år. Karl XIII välkomnade den nya kronprinsessan Desirée till Sverige. Desirée presenterade den blivande Gustav V för hovet. Historien om de tre änkedrottningarna på Stockholms slott är på sätt och vis också historien om monarkins och Sveriges utveckling under nära fyra århundraden.                                           



[1] Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadrottningen en biografi över Katarina Stenbock 1535-1621( (2015).
[2] Ett påtagligt minne av änkedrottningens intresse för slott är Ulriksdal utanför Stockholm. Från början hette det Jakobsdal och ägdes av familjen De la Gardie. Sedan änkedrottningen köpt det gav hon slottet i dopgåva till sonsonen Ulrik. Pojken dog i späd ålder men lever vidare i slottets nya namn.
[3] http://runeberg.org/snoildik/3/stnkurir.html
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedvig_Eleonora_av_Holstein-Gottorp Herman Lindqvist, Historien om alla Sveriges drottningar från myt och helgon till drottning i tiden (2006), s. 222-235 och 268-69.  Göran Rystad ,Karl XI en biografi (2001), s. 23 och 280-84.
[5] Det finns såvitt jag vet inga som helst belägg för att hon någonsin läste svensk historia
[6] Troell använder det mer kända uttrycket ”göra en fluga för när”, medan Lindqvist använder ordet katt. Jag väljer den senare versionen eftersom jag misstänker att Troell helt enkelt använt den metafor som är vanligast i Sverige
[7] http://www.oppetarkiv.se/video/1409944/hermans-historia-2002-avsnitt-3-av-4. Agneta Ulfsäter-Troell, Drottningar är också människor sex kvinnoöden på Stockholms slott (1996), Kapitlet om Desirée.