Stockholm 7
maj 1697
Det var en
vacker men något blåsig dag i Stockholm. Fåglarna sjöng i träden och människor
av alla stånd utförde sina sysslor som vilken annan dag som helst. Men ingen
som befann sig i huvudstaden denna dag skulle någonsin glömma vad de gjort och
vad de sett och de som levde tillräckligt länge för att uppleva de kommande
årens alla prövningar skulle komma att se det som skedde denna dag som ett
varsel. Ja, många anade i sina hjärtan vad som skulle följa redan då
katastrofen inträffade ty vid denna tid sågs en i sig omskakande händelse ofta
som tecken på Guds vrede, så att en katastrof förväntades ha fler och värre
tragedier i sitt följe.
Också på Tre
kronor var det en lugn, vanlig dag, om än med en känsla av otrygghet i luften.
Bortsett från sorgen över kungens död en månad tidigare hade man hamnat i en
oklar politisk situation. Den nye kungen var en omyndig gosse på nära femton år
men eftersom kungar vanligen blev myndiga vid sjutton års ålder var det inte
långt kvar innan han kunde förväntas ta makten. Detta innebar att ingen vågade
fatta viktiga beslut av fruktan för att inom en snar framtid få stå till svars
inför sin konung. Det fanns ämbetsmän, som den gamle greve Piper, vilka menade
att kungen borde förklaras myndig redan nu men ingen visste om så skulle ske.
Till allt detta kom att den gamle kungen ännu inte begravts, vilket på sätt och
vis innebar att han fortfarande var Sveriges regent. Alla tyckte sig därför
leva i ett sorts vakuum, där ingen riktigt visste vem som hade att befalla och
vem som hade att lyda.
Också Magnus
Lejonstedt, sedan några år förste kammarpage hos kungamodern Hedvig Eleonora,
märkte av detta. Inte så att människor inte utförde sina sysslor men allt skede
i en sävligt långsam lunk, helt olik det snabba tempo som normalt utmärkte alla
på slottet, från kanslichefen Piper ned till minsta piga. Ändå var det inte
fråga om den slöhet som utmärker dem som känner sig fria från alla
förpliktelser och tvång; det kändes snarare som den olustiga stämning man erfar
en stilla, kvav dag då allt är lugnt på ytan men ett åskväder samlar sig till
urladdning. Magnus ruskade olustigt på sig, varför gick han med såna tankar.
Det var bara naturligt att stämningen blev lite dov i tider som dessa. Han
skyndade vidare uppför trappan som ledde till paret Lindbergs vindskammare.
Sven Lindberg var slottets brandmästare medan fru Margareta Lindberg sysslade
med sömnad. Hennes arbeten var mycket populära inom slottet och det var för att
hämta en ny klänning åt änkedrottningen som Magnus denna majdag var på väg upp
till parets kammare.
Brandmästarens
rum var mörkt och kallt, ty där fanns inga gobelänger eller värmande täcken på
väggarna. Trots att det var maj brann en brasa i den öppna spisen och en av
brandmästarens knektar stod och värmde händerna vid elden. Brandmästaren stod
bredvid honom och fru Margareta satt fördjupad i sin sömnad.
– Fy tusan,
sade knekten och gnuggade händerna. Ute i stan är det vår, men här är så kallt
som det vore november.
– Så sant,
Anders, så sant sade brandmästaren. Så här års är det bättre att vara ute än
inne. Ta en droppe så du står ut oppe vid rikssalen. Han höll fram en kanna mot
knekten.
-
Tack,
mäster, sade denne. Räcker’e om han får pengarna efter passet?
-
Visst,
svarade den gamle mannen som haltade en smula då han gick. Jag vet att jag kan
lita på mina pojkar. Jag behöver pengarna, han behöver värmen. Vi hjälps åt
alla. Brandmästarhustrun såg upp från sitt arbete med rynkade ögonbryn och
öppnade munnen för att säga något men hejdade sig då hon blev varse kammarpagen.
-
Nej,
se herr Lejonstedt, utbrast hon och log. Hennes majestäts klänning är klar. Jag
hoppas verkligen hon skall bli nöjd.
-
Det
blir hon säkert, fru Margareta, svarade Magnus och log tillbaka. Under de tre
år jag tillhört hennes hushåll har ingen gjort vackrare dräkter åt henne än ni.
-
Så
han säger, sade brandmästarfrun och skrattade. Nå, här är den. Hon höll fram en
lång, svart klänning med silvertyg på ärmarna. Änkedrottningen gick alltid i
svart sedan makens död nära fyrtio år tidigare. Magnus tog emot den och nickade
uppskattande.
-
Gott
arbete som alltid, Madame, sade han.
-
Vill
han ha något att dricka, frågade fru Lindberg. Det måste kosta på att gå ända
hit upp. Magnus skakade på huvudet, men hon sträckte fram kannan som hennes man
ställt ifrån sig.
-
Han
kan behöva något stärkande, han som gör sin plikt i motsats till andra här. Hon
gjorde en handrörelse mot sin man och knekten. Brandmästaren öppnade munnen för
att försvara sig men hans hustru höjde handen och stirrade plötsligt mot taket.
I samma ögonblick kände Magnus en stickande lukt i näsan och måste behärska sig
för att inte nysa. Fru Margareta hade blivit mycket blek.
-
Det brinner, ropade hon. Slottet brinner!
Brandmästaren tog ett vacklande steg bakåt och vände sig till sin
underordnade.
-
Vad
står han där för, opp och hjälp Mats!
Knekten sprang uppför den trappa som ledde från brandmästarens kammare
till vinden ovanför rikssalen, vilket var en av de poster där två knektar
dygnet runt stod på vakt för att övervaka att elden inte kom lös. Däruppe
förvarades sprutor och vattenkar om olyckan skulle vara framme. Magnus visste
att knektarna tjänstgjorde i skift om tolv timmar och att de en gång i timmen
skulle bulta i golvet för att visa att de stod på post. Han hann just undra
varför mannen på vinden inte slagit larm då knekten Anders kom tillbaka. Han
var svart i ansiktet, håret stod på ända och han hostade våldsamt.
-
Det
… det går inte, flämtade han och Mats är i…inte där.
-
För
tusan, karl. Vi måste släcka! ropade brandmästaren och störtade upp för
vindstrappan med knekten efter sig. I samma ögonblick kom slottsfogden, den
högste ansvarige för ordningen på slottet, in i kammaren från andra hållet.
-
Vad står på, utbrast han jag kände röklukt!
Ingen svarade. Efter någon minut kom brandmästaren och knekten åter ner i
kammaren. De vacklade, höll för näsan och tycktes färdiga att falla ihop på
golvet.
-
Vinden är övertä...änd flämtade brandmästaren.
Vi ka..an inte komma åt vattenkaret. Slottsfogden gav honom en mörk blick men
upptäckte plötsligt Magnus.
-
Gudskelov att ni är här, sade han. Spring till
kungamodern och slå larm. Jag fruktar att slottet är förlorat.
Utan att egentligen tänka på vad han gjorde grep Magnus den
klänning han skickats att hämta och sprang ned för kammartrappan. Samtidigt kom
brandvakter från andra vindar springande i motsatt riktning, antagligen för att
berätta att det brann även på deras vaktställen. På sin väg mötte Magnus många
oroliga människor som hört springande steg och upprörda röster och nu undrade
vad som stod på, men i den del av slottet där kungafamiljen bodde hade man ännu
ingenting märkt. När Magnus nått fram till änkedrottningens privata svit
hejdade han sig ett ögonblick, knackade lätt på dörren och ryckte sedan upp den
utan att vänta på svar. Änkedrottningen såg upp från den måltid hon just höll
på att förtära och sade i halvt road, halvt förebrående ton:
-
Vad
vill detta säga, Lejonstedt? Först låter ni mig vänta i en evighet, sedan
kommer ni springande som om någon satt eld i era kläder.
Magnus försökte återfinna behärskningen. Han andades djupt och sade, så
lugnt han kunde:
-
Ers majestät, slottet brinner. Vinden ovanför
Rikssalen är övertänd och slottsfogden tror att inget finns att göra. En av de
uppvaktande hovdamerna gav plötsligt till ett genomträngande skrik och pekade
ut mot borggården, där man redan kunde se rök dra förbi fönstren.
Hedvig Eleonora stirrade en sekund på den förfärliga synen och blev
dödsblek.
-
O, Gud, utbrast hon och sjönk ned i sin stol.
Vårt slott förtärs av eld. Först min sons död och nu detta! Hur har vi
förbrutit oss mot Herren att han låter allt ont övergå oss?
-
Ers
majestät, sade en lakej, ni måste genast sätta er i säkerhet. Drottningen sökte
resa sig men föll maktlös tillbaka mot stolsryggen.
-
Jag kan inte, klagade hon. Jag är slagen med
lamhet!
Magnus sprang fram:
-
Hjälp
mig att lyfta henne, ropade han.
Sex starka män ur drottningens vakt skyndade till och med
gemensamma krafter lyckades de och Magnus lyfta upp den gamla damen och bära
henne ut ur rummet.
Då de kom ut i korridoren mötte de den unge kung Karl och hans systrar
som kom springande från sina rum. Kungen och hans äldre syster Hedvig verkade
upphetsade men samlade, medan den yngsta flickan inte tycktes förstå vad som
hände.
-
Gudskelov! ropade änkedrottningen och pekade
på sin sonson. Du lever! Hon tycktes ha återfått något av sin rörelseförmåga
men så utstötte hon ett nytt jämmerskrik:
-
Min son, för Guds skull, rädda hans kropp!
Alla stod som beläten vid dessa ord, som om drottningens förlamning
spritt sig till dem alla vid tanken på vad som hotade den döde kungen
-
Var
barmhärtiga, jämrade sig den gamla. Min son har tjänat Gud och riket i all sin
tid. Skall hans kropp förtäras av eld, som en otrogen kättare!
Tolv man ur livgardet kom skyndande i korridoren. Den unge kung Karl
vände sig till dem och sade med en stämma som om han lett en armé i ett
fältslag:
-
Sex av er tar hand om min fars kropp och ni
andra bådar upp folk för räddningsarbetet. Var man på post för land och konung!
”Han verkar upplivad, tänkte Magnus, som om faran sporrade honom”.
De sex som fått order att rädda kungens lik beredde sig att lyda, då
änkedrottningen plötsligt grep sin kammarpage i armen..
-
Följ
dem, viskade hon. Mana dem att göra sin plikt om de förlorar modet. Ni räddade
mitt och prinsessans liv i Kungsör för tre år sedan. Rädda nu min son åt Gud
och den vigda jorden.
Magnus skyndade efter gardisterna och de nådde snart fram till den dödes
svit, vars ingångsdörr var målad med de tre kronorna. Det var mörkt och dammigt
i rummen, där ingen vistats sedan kungens död. Svarta skynken hängde för
fönstren och hindrade allt ljus att tränga in. Ekkistan stod i kungens sovrum,
med två vaxljuskandelabrar på var sida och en blågul fana draperad över locket.
Just som de sex männen beredde sig att lyfta sin börda hördes ett knakande från
taket och ett intensivt ljussken utifrån trängde in i rummet. Gardisterna ropade
till och sprang mot dörren men hejdades av Magnus.
-
Fega
uslingar, ropade han, tänker ni låta kungen brinna upp. Fullgör er plikt eller
jag sticker er med värjan!
Han gjorde en gest mot den värja han numera alltid bar vid
sidan, även om den främst var avsedd som statussymbol. De sex männen tycktes
tveka men så segrade disciplinen, eller om det nu var rädslan. De grep sin
tunga börda och marscherade ut ur rummet, med Magnus efter sig.
Ute i korridoren myllrade människor fram och tillbaka. Så var det
givetvis alltid men för första gången på sex år såg Magnus ren och skär rädsla
i hovfolkets ögon. Om inte väldisciplinerade soldater stått utposterade och
tydligt angivit vart var och en skulle bege sig hade det troligen utbrutit
panik. Ämbetsmän störtade till sina olika lokaler för att rädda så mycket de
kunde av handlingar och inredning, medan andra sökte bärga personliga ägodelar.
Gardisterna hade ingen svårighet att ta sig fram eftersom man kände igen
uniformerna och förstod vad de bar på. Då de kom ut på borggården dök
livgardets chef, Henric von Lieven upp. Han var lång, med grånat hår och rak
hålning.
-
Bra
gjort, gossar, ropade han till sina män. Kungen måste till Riddarholmskyrkan
genast. Unge kungen och systrarna blir det väl alltid någon råd för. De är hos
Bengt Oxenstierna tillsvidare. Men den döde måste till kyrkan, kosta vad det
vill. Han satte sig i spetsen för tåget som hastigt lämnade slottsområdet,
Magnus blev obeslutsamt stående kvar och tittade sig omkring.
Kärror med förspända hästar stod så nära fönstren som möjligt för att
kunna bärga föremål som kastades ut på borggården. Det låg redan otaliga saker
på marken som man inte hunnit plocka upp; husgeråd, kläder, böcker, dokument,
krossade skulpturer… En del hästar trampade oroligt och gnäggade högt men
larmet var så intensivt att det knappt hördes. Plötsligt dök en man upp på
borggården. Hans svarta hår stod på ända och ögonen tycktes tränga ut ur
huvudet på honom. Ansiktet var dödsblekt som om han sett en vålnad:
-
I
klentrogne, ropade han med gällt hög röst. Sade jag er inte att detta skulle
hända. Gud har sänt sin heliga eld till straff för våra synder. Bered er inför
domens dag, bättra er! Slottsfogden kom skyndande, tätt följd av kungens överhovpredikant,
Georg Walin:
-
Grip den mannen, beordrade slottsfogden och
pekade på den upprörde förkunnaren. Sätt honom i källaren vid Stortorget. Det
kan vara han som vållat detta.
Några knektar grep mannen och halvt ledde, halvt släpade bort honom. Hela
tiden skrek han ut sina förutsägelser. Hovpredikanten följde dem på något
avstånd, kanske för att söka lugna den gripne. Magnus kände igen mannen. Det
var en officer i flottan som sedan i vintras sökt upp höga ämbetsmän och
präster och förutspått att himlens eld snart skulle bryta lös över huvudstaden.
Ingen hade brytt sig om hans varningar. Man höll honom närmast för galen.
Magnus trodde sig minnas att karln hette Ekrot men var inte säker. Han undrade
om de legat något i de där spådomarna. Som ett svar på hans tankar hördes
plötsligt ett dunder och marken skalv som om jorden själv bävat. Magnus vände
sig om och såg att elden nått det stora tornet med riksvapnet, det torn efter
viket slottet fått sitt namn. Dundret kom från de åtta kanoner som placerats
där och som nu störtade ned i änkedrottningens vinkällare. I nästa ögonblick
följde klockan i tornet efter med en klang som slog lock för öronen. Utan att
tänka sprang Magnus ut från slottsområdet, ut på Norrbro. Hundratals människor
stod och tittade på branden, säkert större delen av stadens befolkning. Under
absolut tystnad betraktade de hur den stora borgen som dominerat staden i 400
år uppslukades av elden. Det stora tornet hade hittills stått emot men nu gav
det efter och sjönk sakta ned bland flammorna. Det sista man såg var de tre
kronorna, symbolen för den svenska stormakten.
-
För
tusan, utbrast en rödbrusig man. Där föll kronorna av huvudet på huset Pfalz.
Magnus erinrade sig plötsligt vad han hört folk säga då han först kom
till slottet för sex år sedan: ”Om tre kronor faller, faller Sverige!
Sakta började han gå mot Riddarholmen. Han måste söka upp änkedrottningen
i Oxenstiernas hus.
Kommentar.
Denna text bygger i stort sätt på historiska fakta. Den enda namngivna
person som inte existerat är kammarpagen Magnus. Jag har i någon mån
inspirerats av Olov Svedelids ungdomsroman ”Slottet brinner”, som skildrar
tiden omedelbart före och efter Tre kronors brand genom en ung tjänares ögon.
Denne pojke ingår inte i Hedvig Eleonoras hushåll men får i uppgift att
underrätta henne att elden kommit lös. Han har för tillfället tjänst som
brandknekt och dras senare in i utredningen kring branden. Scenen i
änkedrottningens rum är nästan ordagrant hämtad ur Svedelids bok, liksom i
någon mån scenen hos brandmästaren. Den
efterföljande skildringen av hur kungens lik bärgas är dock min egen. Av någon
anledning tycks det råda viss oenighet om vad brandmästarfrun hette i förnamn.
Dokumentära böcker benämner henne ”Ingeborg”, medan Svedelid kallar henne ”Margareta”.
Eftersom min första kontakt med slottsbranden skedde genom Svedelid har jag
valt att använda hans version. Också hos Svedelid sitter hon och syr då branden
börjar. Att hon tjänstgjort som Hedvig Eleonoras sömmerska kommer ur min
fantasi. Slottsbranden var verkligen en katastrof, inte minst psykologiskt och
den drabbade Sverige i en tid som redan var fylld av dystra händelser, med
kungens död en månad tidigare och en fruktansvärd hungersnöd ute i landet, som
pågått de senaste åren. Med tanke på tidens fallenhet för järtecken och stark
gudsfruktan var det kanske inte så underligt att en officer i flottan började
profettera om eld och brand över Stockholm redan kring årsskiftet 1696-97.
Löjtnant Ekot förhördes efter branden men hade alibi. Det blev brandmästare
Lindberg och hans folk som fick ta smällen. Det visade sig att Lindberg gett
knektarna sprit mot att de uträttat privata ärenden åt familjen. Med
vakthållning mot eldfara var det inte så noga. Dessutom var det förmodligen
brandmästarens otäta spis som ställt till med branden. Den gamle mannen dömdes
till gatlopp och fängelse men överlevde inte piskningen utan avled av sina
skador. De båda knektarna Anders och Mats försvann i fångenskap. Även om
branden var ett fruktansvärt slag, dels rent psykologiskt, dels med tanke på allt
som förstördes, kunde det ha varit värre: Änkedrottningen sade senare att om
detta hänt på natten skulle ingen i slottet ha överlevt. Som det nu var
räddades alla.[1]
[1] Jag vet
uppriktigt sagt inte om någon dog utanför slottet. Elden spred sig till
Skeppsholmen där många fattiga var inhysta. Jag har inte hittat någon uppgift
om hur många som kan ha omkommit där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar