söndag 9 oktober 2016

Slottsbranden





Stockholm 7 maj 1697

Det var en vacker men något blåsig dag i Stockholm. Fåglarna sjöng i träden och människor av alla stånd utförde sina sysslor som vilken annan dag som helst. Men ingen som befann sig i huvudstaden denna dag skulle någonsin glömma vad de gjort och vad de sett och de som levde tillräckligt länge för att uppleva de kommande årens alla prövningar skulle komma att se det som skedde denna dag som ett varsel. Ja, många anade i sina hjärtan vad som skulle följa redan då katastrofen inträffade ty vid denna tid sågs en i sig omskakande händelse ofta som tecken på Guds vrede, så att en katastrof förväntades ha fler och värre tragedier i sitt följe.

Också på Tre kronor var det en lugn, vanlig dag, om än med en känsla av otrygghet i luften. Bortsett från sorgen över kungens död en månad tidigare hade man hamnat i en oklar politisk situation. Den nye kungen var en omyndig gosse på nära femton år men eftersom kungar vanligen blev myndiga vid sjutton års ålder var det inte långt kvar innan han kunde förväntas ta makten. Detta innebar att ingen vågade fatta viktiga beslut av fruktan för att inom en snar framtid få stå till svars inför sin konung. Det fanns ämbetsmän, som den gamle greve Piper, vilka menade att kungen borde förklaras myndig redan nu men ingen visste om så skulle ske. Till allt detta kom att den gamle kungen ännu inte begravts, vilket på sätt och vis innebar att han fortfarande var Sveriges regent. Alla tyckte sig därför leva i ett sorts vakuum, där ingen riktigt visste vem som hade att befalla och vem som hade att lyda.

Också Magnus Lejonstedt, sedan några år förste kammarpage hos kungamodern Hedvig Eleonora, märkte av detta. Inte så att människor inte utförde sina sysslor men allt skede i en sävligt långsam lunk, helt olik det snabba tempo som normalt utmärkte alla på slottet, från kanslichefen Piper ned till minsta piga. Ändå var det inte fråga om den slöhet som utmärker dem som känner sig fria från alla förpliktelser och tvång; det kändes snarare som den olustiga stämning man erfar en stilla, kvav dag då allt är lugnt på ytan men ett åskväder samlar sig till urladdning. Magnus ruskade olustigt på sig, varför gick han med såna tankar. Det var bara naturligt att stämningen blev lite dov i tider som dessa. Han skyndade vidare uppför trappan som ledde till paret Lindbergs vindskammare. Sven Lindberg var slottets brandmästare medan fru Margareta Lindberg sysslade med sömnad. Hennes arbeten var mycket populära inom slottet och det var för att hämta en ny klänning åt änkedrottningen som Magnus denna majdag var på väg upp till parets kammare.

Brandmästarens rum var mörkt och kallt, ty där fanns inga gobelänger eller värmande täcken på väggarna. Trots att det var maj brann en brasa i den öppna spisen och en av brandmästarens knektar stod och värmde händerna vid elden. Brandmästaren stod bredvid honom och fru Margareta satt fördjupad i sin sömnad.

– Fy tusan, sade knekten och gnuggade händerna. Ute i stan är det vår, men här är så kallt som det vore november.

– Så sant, Anders, så sant sade brandmästaren. Så här års är det bättre att vara ute än inne. Ta en droppe så du står ut oppe vid rikssalen. Han höll fram en kanna mot knekten.

-          Tack, mäster, sade denne. Räcker’e om han får pengarna efter passet?

-          Visst, svarade den gamle mannen som haltade en smula då han gick. Jag vet att jag kan lita på mina pojkar. Jag behöver pengarna, han behöver värmen. Vi hjälps åt alla. Brandmästarhustrun såg upp från sitt arbete med rynkade ögonbryn och öppnade munnen för att säga något men hejdade sig då hon blev varse kammarpagen.

-          Nej, se herr Lejonstedt, utbrast hon och log. Hennes majestäts klänning är klar. Jag hoppas verkligen hon skall bli nöjd.

-          Det blir hon säkert, fru Margareta, svarade Magnus och log tillbaka. Under de tre år jag tillhört hennes hushåll har ingen gjort vackrare dräkter åt henne än ni.

-          Så han säger, sade brandmästarfrun och skrattade. Nå, här är den. Hon höll fram en lång, svart klänning med silvertyg på ärmarna. Änkedrottningen gick alltid i svart sedan makens död nära fyrtio år tidigare. Magnus tog emot den och nickade uppskattande.

-          Gott arbete som alltid, Madame, sade han.

-          Vill han ha något att dricka, frågade fru Lindberg. Det måste kosta på att gå ända hit upp. Magnus skakade på huvudet, men hon sträckte fram kannan som hennes man ställt ifrån sig.

-          Han kan behöva något stärkande, han som gör sin plikt i motsats till andra här. Hon gjorde en handrörelse mot sin man och knekten. Brandmästaren öppnade munnen för att försvara sig men hans hustru höjde handen och stirrade plötsligt mot taket. I samma ögonblick kände Magnus en stickande lukt i näsan och måste behärska sig för att inte nysa. Fru Margareta hade blivit mycket blek.

-           Det brinner, ropade hon. Slottet brinner!

Brandmästaren tog ett vacklande steg bakåt och vände sig till sin underordnade.

-          Vad står han där för, opp och hjälp Mats!

Knekten sprang uppför den trappa som ledde från brandmästarens kammare till vinden ovanför rikssalen, vilket var en av de poster där två knektar dygnet runt stod på vakt för att övervaka att elden inte kom lös. Däruppe förvarades sprutor och vattenkar om olyckan skulle vara framme. Magnus visste att knektarna tjänstgjorde i skift om tolv timmar och att de en gång i timmen skulle bulta i golvet för att visa att de stod på post. Han hann just undra varför mannen på vinden inte slagit larm då knekten Anders kom tillbaka. Han var svart i ansiktet, håret stod på ända och han hostade våldsamt.

-          Det … det går inte, flämtade han och Mats är i…inte där.

-          För tusan, karl. Vi måste släcka! ropade brandmästaren och störtade upp för vindstrappan med knekten efter sig. I samma ögonblick kom slottsfogden, den högste ansvarige för ordningen på slottet, in i kammaren från andra hållet.

-           Vad står på, utbrast han jag kände röklukt! Ingen svarade. Efter någon minut kom brandmästaren och knekten åter ner i kammaren. De vacklade, höll för näsan och tycktes färdiga att falla ihop på golvet.

-           Vinden är övertä...änd flämtade brandmästaren. Vi ka..an inte komma åt vattenkaret. Slottsfogden gav honom en mörk blick men upptäckte plötsligt Magnus.

-           Gudskelov att ni är här, sade han. Spring till kungamodern och slå larm. Jag fruktar att slottet är förlorat.

Utan att egentligen tänka på vad han gjorde grep Magnus den klänning han skickats att hämta och sprang ned för kammartrappan. Samtidigt kom brandvakter från andra vindar springande i motsatt riktning, antagligen för att berätta att det brann även på deras vaktställen. På sin väg mötte Magnus många oroliga människor som hört springande steg och upprörda röster och nu undrade vad som stod på, men i den del av slottet där kungafamiljen bodde hade man ännu ingenting märkt. När Magnus nått fram till änkedrottningens privata svit hejdade han sig ett ögonblick, knackade lätt på dörren och ryckte sedan upp den utan att vänta på svar. Änkedrottningen såg upp från den måltid hon just höll på att förtära och sade i halvt road, halvt förebrående ton:

-          Vad vill detta säga, Lejonstedt? Först låter ni mig vänta i en evighet, sedan kommer ni springande som om någon satt eld i era kläder.

Magnus försökte återfinna behärskningen. Han andades djupt och sade, så lugnt han kunde:

-           Ers majestät, slottet brinner. Vinden ovanför Rikssalen är övertänd och slottsfogden tror att inget finns att göra. En av de uppvaktande hovdamerna gav plötsligt till ett genomträngande skrik och pekade ut mot borggården, där man redan kunde se rök dra förbi fönstren.

Hedvig Eleonora stirrade en sekund på den förfärliga synen och blev dödsblek.

-           O, Gud, utbrast hon och sjönk ned i sin stol. Vårt slott förtärs av eld. Först min sons död och nu detta! Hur har vi förbrutit oss mot Herren att han låter allt ont övergå oss?

-          Ers majestät, sade en lakej, ni måste genast sätta er i säkerhet. Drottningen sökte resa sig men föll maktlös tillbaka mot stolsryggen.

-           Jag kan inte, klagade hon. Jag är slagen med lamhet!

Magnus sprang fram:

-          Hjälp mig att lyfta henne, ropade han.

Sex starka män ur drottningens vakt skyndade till och med gemensamma krafter lyckades de och Magnus lyfta upp den gamla damen och bära henne ut ur rummet. 

Då de kom ut i korridoren mötte de den unge kung Karl och hans systrar som kom springande från sina rum. Kungen och hans äldre syster Hedvig verkade upphetsade men samlade, medan den yngsta flickan inte tycktes förstå vad som hände.

-           Gudskelov! ropade änkedrottningen och pekade på sin sonson. Du lever! Hon tycktes ha återfått något av sin rörelseförmåga men så utstötte hon ett nytt jämmerskrik:

-           Min son, för Guds skull, rädda hans kropp!        

Alla stod som beläten vid dessa ord, som om drottningens förlamning spritt sig till dem alla vid tanken på vad som hotade den döde kungen

-          Var barmhärtiga, jämrade sig den gamla. Min son har tjänat Gud och riket i all sin tid. Skall hans kropp förtäras av eld, som en otrogen kättare!

Tolv man ur livgardet kom skyndande i korridoren. Den unge kung Karl vände sig till dem och sade med en stämma som om han lett en armé i ett fältslag:

-           Sex av er tar hand om min fars kropp och ni andra bådar upp folk för räddningsarbetet. Var man på post för land och konung! ”Han verkar upplivad, tänkte Magnus, som om faran sporrade honom”.

De sex som fått order att rädda kungens lik beredde sig att lyda, då änkedrottningen plötsligt grep sin kammarpage i armen..

-          Följ dem, viskade hon. Mana dem att göra sin plikt om de förlorar modet. Ni räddade mitt och prinsessans liv i Kungsör för tre år sedan. Rädda nu min son åt Gud och den vigda jorden.

Magnus skyndade efter gardisterna och de nådde snart fram till den dödes svit, vars ingångsdörr var målad med de tre kronorna. Det var mörkt och dammigt i rummen, där ingen vistats sedan kungens död. Svarta skynken hängde för fönstren och hindrade allt ljus att tränga in. Ekkistan stod i kungens sovrum, med två vaxljuskandelabrar på var sida och en blågul fana draperad över locket. Just som de sex männen beredde sig att lyfta sin börda hördes ett knakande från taket och ett intensivt ljussken utifrån trängde in i rummet. Gardisterna ropade till och sprang mot dörren men hejdades av Magnus.

-          Fega uslingar, ropade han, tänker ni låta kungen brinna upp. Fullgör er plikt eller jag sticker er med värjan!

Han gjorde en gest mot den värja han numera alltid bar vid sidan, även om den främst var avsedd som statussymbol. De sex männen tycktes tveka men så segrade disciplinen, eller om det nu var rädslan. De grep sin tunga börda och marscherade ut ur rummet, med Magnus efter sig.

Ute i korridoren myllrade människor fram och tillbaka. Så var det givetvis alltid men för första gången på sex år såg Magnus ren och skär rädsla i hovfolkets ögon. Om inte väldisciplinerade soldater stått utposterade och tydligt angivit vart var och en skulle bege sig hade det troligen utbrutit panik. Ämbetsmän störtade till sina olika lokaler för att rädda så mycket de kunde av handlingar och inredning, medan andra sökte bärga personliga ägodelar. Gardisterna hade ingen svårighet att ta sig fram eftersom man kände igen uniformerna och förstod vad de bar på. Då de kom ut på borggården dök livgardets chef, Henric von Lieven upp. Han var lång, med grånat hår och rak hålning.

-          Bra gjort, gossar, ropade han till sina män. Kungen måste till Riddarholmskyrkan genast. Unge kungen och systrarna blir det väl alltid någon råd för. De är hos Bengt Oxenstierna tillsvidare. Men den döde måste till kyrkan, kosta vad det vill. Han satte sig i spetsen för tåget som hastigt lämnade slottsområdet, Magnus blev obeslutsamt stående kvar och tittade sig omkring.   

Kärror med förspända hästar stod så nära fönstren som möjligt för att kunna bärga föremål som kastades ut på borggården. Det låg redan otaliga saker på marken som man inte hunnit plocka upp; husgeråd, kläder, böcker, dokument, krossade skulpturer… En del hästar trampade oroligt och gnäggade högt men larmet var så intensivt att det knappt hördes. Plötsligt dök en man upp på borggården. Hans svarta hår stod på ända och ögonen tycktes tränga ut ur huvudet på honom. Ansiktet var dödsblekt som om han sett en vålnad:

-          I klentrogne, ropade han med gällt hög röst. Sade jag er inte att detta skulle hända. Gud har sänt sin heliga eld till straff för våra synder. Bered er inför domens dag, bättra er! Slottsfogden kom skyndande, tätt följd av kungens överhovpredikant, Georg Walin:

-           Grip den mannen, beordrade slottsfogden och pekade på den upprörde förkunnaren. Sätt honom i källaren vid Stortorget. Det kan vara han som vållat detta.

Några knektar grep mannen och halvt ledde, halvt släpade bort honom. Hela tiden skrek han ut sina förutsägelser. Hovpredikanten följde dem på något avstånd, kanske för att söka lugna den gripne. Magnus kände igen mannen. Det var en officer i flottan som sedan i vintras sökt upp höga ämbetsmän och präster och förutspått att himlens eld snart skulle bryta lös över huvudstaden. Ingen hade brytt sig om hans varningar. Man höll honom närmast för galen. Magnus trodde sig minnas att karln hette Ekrot men var inte säker. Han undrade om de legat något i de där spådomarna. Som ett svar på hans tankar hördes plötsligt ett dunder och marken skalv som om jorden själv bävat. Magnus vände sig om och såg att elden nått det stora tornet med riksvapnet, det torn efter viket slottet fått sitt namn. Dundret kom från de åtta kanoner som placerats där och som nu störtade ned i änkedrottningens vinkällare. I nästa ögonblick följde klockan i tornet efter med en klang som slog lock för öronen. Utan att tänka sprang Magnus ut från slottsområdet, ut på Norrbro. Hundratals människor stod och tittade på branden, säkert större delen av stadens befolkning. Under absolut tystnad betraktade de hur den stora borgen som dominerat staden i 400 år uppslukades av elden. Det stora tornet hade hittills stått emot men nu gav det efter och sjönk sakta ned bland flammorna. Det sista man såg var de tre kronorna, symbolen för den svenska stormakten.

-          För tusan, utbrast en rödbrusig man. Där föll kronorna av huvudet på huset Pfalz.

Magnus erinrade sig plötsligt vad han hört folk säga då han först kom till slottet för sex år sedan: ”Om tre kronor faller, faller Sverige!

Sakta började han gå mot Riddarholmen. Han måste söka upp änkedrottningen i Oxenstiernas hus.       







Kommentar.

Denna text bygger i stort sätt på historiska fakta. Den enda namngivna person som inte existerat är kammarpagen Magnus. Jag har i någon mån inspirerats av Olov Svedelids ungdomsroman ”Slottet brinner”, som skildrar tiden omedelbart före och efter Tre kronors brand genom en ung tjänares ögon. Denne pojke ingår inte i Hedvig Eleonoras hushåll men får i uppgift att underrätta henne att elden kommit lös. Han har för tillfället tjänst som brandknekt och dras senare in i utredningen kring branden. Scenen i änkedrottningens rum är nästan ordagrant hämtad ur Svedelids bok, liksom i någon mån scenen hos brandmästaren.  Den efterföljande skildringen av hur kungens lik bärgas är dock min egen. Av någon anledning tycks det råda viss oenighet om vad brandmästarfrun hette i förnamn. Dokumentära böcker benämner henne ”Ingeborg”, medan Svedelid kallar henne ”Margareta”. Eftersom min första kontakt med slottsbranden skedde genom Svedelid har jag valt att använda hans version. Också hos Svedelid sitter hon och syr då branden börjar. Att hon tjänstgjort som Hedvig Eleonoras sömmerska kommer ur min fantasi. Slottsbranden var verkligen en katastrof, inte minst psykologiskt och den drabbade Sverige i en tid som redan var fylld av dystra händelser, med kungens död en månad tidigare och en fruktansvärd hungersnöd ute i landet, som pågått de senaste åren. Med tanke på tidens fallenhet för järtecken och stark gudsfruktan var det kanske inte så underligt att en officer i flottan började profettera om eld och brand över Stockholm redan kring årsskiftet 1696-97. Löjtnant Ekot förhördes efter branden men hade alibi. Det blev brandmästare Lindberg och hans folk som fick ta smällen. Det visade sig att Lindberg gett knektarna sprit mot att de uträttat privata ärenden åt familjen. Med vakthållning mot eldfara var det inte så noga. Dessutom var det förmodligen brandmästarens otäta spis som ställt till med branden. Den gamle mannen dömdes till gatlopp och fängelse men överlevde inte piskningen utan avled av sina skador. De båda knektarna Anders och Mats försvann i fångenskap. Även om branden var ett fruktansvärt slag, dels rent psykologiskt, dels med tanke på allt som förstördes, kunde det ha varit värre: Änkedrottningen sade senare att om detta hänt på natten skulle ingen i slottet ha överlevt. Som det nu var räddades alla.[1]        

           

                                 























[1] Jag vet uppriktigt sagt inte om någon dog utanför slottet. Elden spred sig till Skeppsholmen där många fattiga var inhysta. Jag har inte hittat någon uppgift om hur många som kan ha omkommit där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar