lördag 5 november 2016

Splittraren som drömde om enghet /Johan III:s kyrkopolitik

Sverige fick nyligen besök av påven själv. Syftet sägs, förutom att högtidlighålla minnet av reformationen som inleddes för snart 500 år sedan, vara att verka för samförstånd mellan katoliker och protestanter. Huruvida besöket får önskad effekt eller om det alls har någon betydelse i en tid som, i vår del av världen, tycks bli alltmer sekulär är en fråga som får bedömas i efterhand. Det är värt att notera att det redan på 1500-talet fanns människor som drömde om att ena den splittrade kristna kyrkan. En av dem var Johan III av Sverige, Gustav Vasas näst äldste son. Man får uppriktigt sagt hoppas att våra dagars enhetssträvare har större framgång än han. Sämre kan det knappast gå.
Johan föddes i ett land och en familj som var splittrad av religionsstrider. Man kan förenklat säga att katolska kyrkans överhöghet var kastad över ända utan att man ännu hittat någon egentlig ersättare. I en tid då religionen inte gick ut på att ”tro” i den bemärkelse vi vanligen ger ordet utan snarare att underkasta sig Gud var osäkerheten om vilken trosriktning som var den rätta ett allvarligt problem som i högsta grad angick landets statsöverhuvud. Kungasonen Johan var intresserad av religionsfrågan på ett personligt plan. I sin ungdom var han omgiven av lärare som studerat vid protestantiska universitet och släktingar som var katoliker, plus en far som plundrade och stängde katolska kloster. Då han några år satt inspärrad på Gripsholm tillsammans med sin katolska hustru, tog han tillfället i akt att läsa flera teologiska verk. Efter maktövertagandet 1568 skyndade sig den nye kungen att låta stadfästa den kyrkoordning som i stort sett legat färdig i konceptform de senaste tio åren. I sin slutgiltiga utformning var kyrkoordningen, som antogs 1572, en kompromiss mellan katolskt och protestantiskt. I en avslutande paragraf lät man förstå att tillägg kunde komma att göras i efterhand, vilket öppnade för ändringar i såväl katolsk som protestantisk riktning.[1]  Exakt var Johan III egentligen stod i religiöst avseende var en fråga som debatterades redan av hans samtid. Det talades lite spydigt om kungens ”egen religion”. Antonio Possevino, ett sändebud från Rom som vistades i Sverige flera år på 1570-talet, uppgav senare att kungen faktiskt konverterat till katolicismen inför honom, även om det skett i hemlighet. Vi kan inte veta om detta påstående är sant men det kan inte heller avfärdas utan vidare Vad vi vet är att kungen önskat en religion som byggde på de bruk som gällt i den fornkristna kyrkan och att han uttryckt åsikten att svenska präster som vigts efter den siste katolske biskopens avgång 1531 inte kunde räknas som fullvärdiga i ämbetet. Under perioden 1574-77 gick Johan till offensiv på det kyrkliga området. Vid 1574-års riksdag framlade kungen proposition om diverse ändringar i kyrkans ritual, t.e.x borde ”Fadern” omtalas i andra person istället för tredje i samband med nattvarden. När misstankar om att kungen ville återinföra katolicismen luftades förnekade Johan rasande detta och for ut i förbannelser mot samtidens teologer, som inte gjorde annat än att åstadkomma splittring. Han framhöll också sin egen, enligt hans mening, stora kunskap i teologiska frågor. När riksdagen sedan skulle välja ny ärkebiskop lyckades kungen med adelns hjälp manipulera resultatet så att en man han själv litade på valdes istället för den kandidat som en majoritet bland prästerna föreslagit. Nästa steg var införandet av ”Nova ordinantia” en skrift som beskrevs som ett ”tillägg” till kyrkoordningen från 1571 men som närmast var en ny kyrkolag. Där diskuterades både olika ritualer inom kyrkan, med särskild betoning på mystiken i nattvarden och administrativa frågor, som tillvägagångssättet vid biskopsval. I stort sett innebar den att flera bruk från den katolska tiden återinfördes och att kungens makt över kyrkan ökade.[2]  Ordinantian antogs med tvekan av det svenska prästerskapet: Man påpekade dock att man inte tänkte acceptera några ”villfarelser”, vare sig i själva religionen eller i kyrkans ritualer. Det sista och mest kända steget i Johans kyrkopolitik var den mässordning eller liturgi som populärt kallas ”Röda boken” och som trycktes 1576. I ett förord förklarades att syftet med skriften var att hejda den tendens till disciplinupplösning som gjort sig märkbar inom kyrkan efter reformationen, på samma sätt som reformationen å sin sida hade motverkat katolska kyrkans tendens till vidskepelse.  Liturgin utgjorde en blandning av protestantiska och katolska böner men tog också upp böner som prästen borde be hemma innan han gick till altartjänsten. De katolska inslagen var särskilt påtagliga i samband med nattvarden. Avvikelserna från protestantiska mässan var med vår tids ögon inte alltför stora men för dåtida protestanter var de illavarslande. Då kungen i februari 1577 lade fram mässordningen för ständerna motiverades den med att prästerskapet behövde disciplineras i största allmänhet. När prästeståndet följande dag ställdes inför kungen markerades skillnaden mellan opponenter och anhängare på ett närmast bibliskt sätt genom att de som stödde liturgin stod på kungens högra sida. Johans centrala roll framhölls också genom att man uttryckligen framhöll att kungen själv tolkade liturgin som att den överensstämde med Guds ord. Kungens parti påpekade dessutom att präster som konstrade kunde riskera att förlora sina inkomster. För säkerhets skull hade några särskilt högljudda opponenter försatts ur spel i förväg, dvs. de förvisades från Stockholm. Liturgin antogs alltså minst sagt under hot. Vad som var tänkt att ena svenska kyrkan visade sig snart istället splittra den. De missnöjda prästerna fick stöd av kungens yngre bror, hertig Karl, som gav flera av dem tjänst i sitt hertigdöme. Förutom kungens olika skrifter hyste kritikerna stor motvilja mot den prästskola som grundats ute på nuvarande Riddarholmen av en norsk jesuit som i folkmun kallades ”Klosterlasse”. Denne tvingades så småningom lämna Sverige men den negativa publiciteten kring honom undergrävde ytterligare kungens kyrkoprogram. Johan fortsatte dock envist hålla fast vid detta och påpekade vid ett tillfälle 1588 att även om han inte stod under påvens eller någon annan potentats teologiska överhöghet, fanns det positiva sidor hos katolska kyrkan. Han framhöll också det gemensamma gods som förenar alla kristna, Som Bibeln och trosbekännelsen.[3] Även om ungefär hälften av de svenska stiften slutligen uttalade sitt stöd för kungens liturgi lyckades han aldrig helt tygla oppositionen. Med åren kom andra politiska problem i förgrunden, som förmådde Johan att närma sig den protestantiske hertig Karl i strid med adeln; under kyrkostridens dagar var förhållandet det omvända. Mot slutet av sitt liv förmåddes Johan III göra vissa eftergifter beträffande liturgin. Året efter kungens död i november 1592, avskaffades liturgin av Uppsala möte. Därmed hade lutherdomen i stort sett segrat i kampen om svenskarnas själar för åtskilliga sekler framåt.[4]       

                                       



[1] Kyrkoordningen låg i själva verket färdig 1571 och benämns efter detta år. Den antogs dock inte förrän 1572.
[2] Det är inte otänkbart att Johans kyrkopolitik inspirerats av Henrik VIII:s modell för den anglikanska kyrkan, som innebar en blandning av katolskt och protestantiskt. Henrik strävade efter självständighet från Rom utan att underkasta sig Luther eller någon annan av tidens andliga ledare. Kungen skulle vara kyrkans enda överhuvud. Johan kan ha tagit intryck av detta system under sin vistelse i England vid slutet av 1550-talet
[3] Förmodligen åsyftas trosbekännelsen från kyrkomötet i Nicaea 325.
[4] Min text bygger i stor utsträckning på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, kapitlet ”kyrkofursten”. Jag har också använt mig av min egen D-uppsats för SU från 2006 Tro eller egennytta, tänkbara motiv till motståndet mot Johan III:s  kyrkopolitik på 1560-talet. En viktig bok i denna uppsats är Ragnar Ohlssons biografiska studie över biskop Abraham Angermannus från 1946.Det bär tilläggas att undertiteln på uppsatsen råkat bli felaktig, skall vara "1570-talet". 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar