I mitten av
februari 1623 färdades tre ryttare på vägen mot Dover. Åtminstone två av dem
hade skägg och svarta huvor för ansiktena. Enligt passen var de bröder och
hette Thomas och John Smith. Överhuvudtaget var det något underligt med det
lilla sällskapet: De avvek ideligen från vägen och genade över fält och diken.
De var också ovanligt rundhänta med pengar. En färgkarl i Gravesend fick
tjugotvå shilling för att ha forslat dem över floden. Han stirrade förvånat på
de båda männen med huvor för ansiktet och pistoler i bältet; var de kanske ute
för att duellera? Han sände bud till stadens magistrat men främlingarna fick
obehindrat fortsätta. I Canterbury blev de dock hejdade. Stadens borgmästare,
som fått rapport om de mystiska resenärerna, frågade dem vad de hade för sig.
De ene av de båda bröderna, en lång och ståtlig man på cirka 30 år, strök
tillbaka huvan från ansiktet: ”Jag är markisen av Buckingham, sa han lågt. Jag
är på väg till kusten för att inspektera flottan men vi vill inte att det
kommer ut i förväg. De två andra är mina sekreterare”. Den förbluffade
borgmästaren lät under många ursäkter sällskapet fortsätta sin färd. Om han
anat sanningen skulle han säkert blivit ännu mer förvånad. Mannen han talat med
var verkligen George Villiers, markis av Buckingham, kung Jakob I:s gunstling.
Den andre svartklädde mannen var emellertid inte hans sekreterare utan i själva
verket HKH Charles av Wales, Englands och Skottlands tronföljare.[1]
De var på väg till Spanien på ett mycket hemligt uppdrag. Bakgrunden till denna
högst okonventionella resa var en blandning av politik och romantik. Kung Jakob I bedrev förhandlingar med spanska
hovet om att gifta bort sin son och tronföljare med Infantan Maria, syster till
kung Filip IV.[2] Planerna på ett spanskt giftermål var dock
inte populära i England. De båda ländernas relationer var ansträngda sedan
långt tillbaka och i synnerhet efter armadans misslyckade invasion på drottning
Elisabets tid. Det nyligen påbörjade trettioåriga kriget, som naturligtvis ännu
inte hette så, hade gjort stämningen än värre. Kung Jakobs dotter Elisabet var
gift med kurfurst Fredrik av Pfalz, ”vinterkungen”, vars böhmiska uppror mot
kejsaren i Wien krossats några år tidigare. Det engelska parlamentet och också
grupper bland folket ansåg att man borde engagera sig på protestanternas sida i
det kontinentala kriget för att garantera sin förfördelade furstinnas
rättigheter. Gamle kung Jakob menade tvärtom att en allians med det katolska Spanien
borde leda till samma resultat. Kanske kunde de spanska habsburgarna förmås att
överge sina fränder i Österrike mot att deras prinsessa blev drottning av
England. Samtidigt var kungen medveten om risken att stöta sig med
hemmaopinionen med säte i parlamentet. Prins Karl själv var till än början inte
heller förtjust i tanken men övertalades av sin far och dennes bäste vän,
markisen av Buckingham, att acceptera giftermålet. Efter en tid blev han rentav
romantiskt förälskad i prinsessan från det exotiska landet, fast de aldrig
träffats. Förhandlingarna drog emellertid ut på tiden och så småningom
framkastade den spanske ambassadören att allt skulle redas upp om prinsen själv
reste till Madrid. Både Karl och Buckingham tände på idén och lyckades också få
kungens tillstånd att fara men Jakob darrade inför tanken. Vad kunde inte
hända, vilka villkor kunde inte spanjorerna ställa och vad skulle parlamentet
hemma säga om man måste ge förmåner åt katolikerna. Kungen var orolig för både
sonens och sin älskade vän Buckinghams rykte.[3]
I februari 1623 gav sig prinsen och
Buckingham i alla fall iväg. Officiellt skulle de besöka en egendom Buckingham
hade nära London. Kungen tog farväl med en förmaning att de måste vara tillbaka
”på fredag”. Buckingham svarade att kungen fick ursäkta om de kanske blev borta
något längre, man vet ju aldrig vad som kan hända, eller hur? I själva verket
visste båda parter att det skulle dröja innan resenärerna kom tillbaka.
Bortsett från de små äventyr som redan nämnts lyckades Buckingham och prinsen
oantastade ta sig till Dover, där två medföljande väntade på dem, engelsmän som
kände till förhållandena vid spanska hovet. Man åkte över Frankrike och besökte
bland annat Louvren i Paris, där franska kungafamiljen då bodde. Den kvällen
höll hovet maskeradbal, som de engelska gästerna beskådade på avstånd. Den unga
franska drottningen Anna var syster till Karls tilltänkta brud och hennes åsyn
lär ha gjort prinsen än mer angelägen att komma till Spanien. Resan genom
Frankrike fortsatte och prinsen tycktes allt ivrigare att nå målet. I början av
mars anlände man till Madrid, Det var Buckingham som tog de första kontakterna
vid hovet. Den stränga spanska etiketten uteslöt ett möte på tumanhand mellan
de tilltänkta makarna. Prinsen fick tillsvidare nöja sig med att inspektera
flickan under kungafamiljens dagliga tur i vagn i en park i staden. Exakt vad
som hände är oklart men prinsessan lär ha rodnat vid anblicken av den engelske
gästen. Det tog en månad innan de sågs på nära håll: då hade den
hemlighetsfulla visiten för länge sedan närmast övergått till ett officiellt
statsbesök, med högtidliga intåg, processioner, fyrverkerier och dyrbara gåvor.
Genast visade sig stora skillnader i de presumtiva makarnas temperament. Karl
var så upphetsad inför mötet att han helt enkelt avgav en kärleksförklaring
till prinsessan, som å sin sida höll ett konventionellt anförande En Infanta
höll på formerna. Allt tycktes ändå gå väl; fortsatta gåvor, fester… Det stora
problemet var, som ofta vid kungliga giftermål från reformationen till för
något sekel sedan, religionen. Det stod helt klart att spanjorerna väntade sig
att den engelske tronföljaren skulle konvertera till katolicismen. Att en
spansk prinsessa skulle anta någon form av protestantisk lära var fullständigt
uteslutet.[4]
Åtminstone måste de engelska
katolikernas rättigheter garanteras. När den engelske ambassadören i Madrid tog
upp saken med prinsen av Wales och frågade om denne planerade att konvertera,
förnekade Karl detta på det bestämdaste och kung Jakob hemma i London gjorde i
sina brev till Buckingham och sonen klart att tanken att han själv skulle konvertera
för att underlätta Karls giftermål var omöjlig: ”Jag är ingen monsieur som
byter religion lika lätt som han byter skjorta”, deklarerade kungen.[5]
Därmed var i praktiken tanken att gifta bort den engelske --skotske
tronföljaren med Spaniens prinsessa avskriven, även om man utåt ännu inte gett
upp. Tonen blev allt desperatare på ömse håll. Buckingham och Karl begärde
vackrare juveler från England, dyrbarheter som anstod en spansk prinsessa och engelska
gäster vid Habsburgs hov. I London satt den allt sjukare Jakob och längtade
efter både tronföljaren och sin gunstling Buckingham, ”mina kära pojkar”. Dessutom
blev han alltmer pressad av politiker som undrade vad deras tronföljare
egentligen höll på med borta i Madrid. Diskussionerna med spanjorerna fortsatte
trots detta och på engelsk sida började man så smått förbereda bröllopet. I det sammanhanget upphöjdes Buckingham från
markis till hertig, för att imponera på hovet i Madrid.[6]
Att redogöra för alla turerna i denna
tragikomiska historia skulle dra ut för långe på tiden. Det räcker med att
konstatera att kontroverserna mellan de engelska gästerna och spanjorerna blev
allt bittrare. Det visade sig bland annat att Spanien inte hade några planer på
att byta sida i kriget på kontinenten, vilket som sagt var en av baktankarna med
hela projektet i London. När slutligen en spansk präst hindrades från att
besöka en katolik i det engelska följet, ställde Filip IV ultimatum: alla
engelska protestanter måste skickas bort om prinsen av Wales vill stanna i
Madrid . Nu bestämde sig Karl och Buckingham för att resa hem, dock under sken
av att giftermålet med Maria fortfarande var aktuellt. När prins Karl tog
avsked av kung Filip i slutet av augusti 1623 skedde det i all vänskaplighet.
Buckingham å sin sida var rasande och sade till den spanske ”premiärministern”
Olivarez att denne fick ta på sig ansvaret för misslyckandet. Därpå red
hertigen och prins Karl till Santander i norra Spanien, där en engelsk flotta
väntade för att ta hem sin blivande drottning. Nu fick de nöja sig med kronprinsen.
Vid nyheten att flottan var redo att föra hem dem blev hertig Buckingham så
glad att han kysste budbäraren och gav honom en diamantring. Den spektakulära
friarresan var över. Hur gick det med Infantan Maria? Hon blev så småningom
gift med den tyskromerske kejsaren Ferdinand III, som 1648 undertecknade
Westfaliska freden.[7] Med
tanke på den blivande Karl I:s öde var det kanske lika bra att det engelska
frieriet inte fullbordades.[8]
[1] Jag
kommer i fortsättningen att använda det svenska namnet Karl på prinsen av
Wales.
[2] Spanska
prinsessor kallas än i dag Infanta.
[3] Man
kommer att tänka på Gustav Vasas oro över sonen Eriks planer att resa till
England för att fria till drottning Elisabet 1560.
[4] Det
normala är som bekant att den kvinnliga parten anpassar sig till mannens
religion, eftersom hon flyttar till sin makes rike. Å andra sidan är det inte
unikt att en prinsessas anhöriga fordrar att hon får behålla sin religion,
exempelvis när Gustav IV Adolf förhandlade om giftermål med en rysk prinsessa.
Att kräva att mannen anpassar sig till hustruns religion är däremot ytterst
ovanligt bland Europas dynastier, kanske unikt.
[5] Syftar förmodligen på Henrik av Navarra, som
blev katolik för att kunna bestiga Frankrikes tron.
[7] https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Anna_av_Spanien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar