Tsaren och bonden - Berättelse från Ryssland 1913

Rummet gav inte något storslaget intryck. Det var ganska litet och där fanns bara ett fönster, framför vilket ett skrivbord var placerat. På väggen hängde en bild av en katedral och kring ramen hade någon virat band. I fönstret stod en kristusbild och också kring denna hade man hängt band. Däremot fanns det inga ikoner i rummet, vilket kunde förefalla underligt med tanke på att de flesta ryska hem var rikligt försedda med sådana. De som kände till ryktena om våningens ägare skulle dock inte ha blivit förvånade över bristen på ikoner; det var känt att medlemmarna av piskarsekten inte brukade ha ikoner i rummet medan de däremot gärna hängde band kring sina kristusbilder. Den spartanska inredningen i rummet var mer oväntad för den som inte varit där tidigare men å andra sidan kände till vad som berättades om ägaren. För att vara den mäktigaste mannen i landet tycktes han leva ovanligt enkelt. Det enda i rummet som verkade präglat av en viss elegans var bädden, över vilken en silkesmatta i många färger hade lagts och det fickur med Rysslands örn på locket som låg på skrivbordet. Där låg också en vackert inbunden bok. Bredvid sängen stod ett handfat. I rummet fanns också två stolar, den ena med armstöd den andra utan. För tillfället var runnet tomt, så när som på två unga kvinnor sysselsatta med att städa. Från hallen utanför hördes ett sorl av röster.

”Så många som har samlats”, sa den ena kvinnan plötsligt, ”och nästan inga män”.

”De tål honom inte eftersom han lägrar deras hustrur”, svarade den andra med ett litet leende.

”Det är inte så trevligt att arbeta här”, sade den första. ”Man hålls för hora om folk får reda på det”.

”Nå”, svarade den andra, ”det är fina damer som är villebrådet. Vi är av samma släkte som han, så oss rör han inte”.

”Nä, vad ska den som är älskare åt en drottning med bondkvinnor”, sade kamraten i vårdslöst nonchalant ton.

Den andra kvinnan höjde handen som för att mana till tystnad men den första lät sig inte rubbas.

”Det är ändå något egendomligt och galet med det förnäma folket här i Petersburg. Alla bedrar varandra: Drottningen ligger med Rasputin, tsaren med sin hustrus väninna och de säger att änkedrottning Maria är förälskad i furst Jusupov, som är sodomit och vill göra tsarens kusin Dimitri till sin hjärtevän, medan han bara har ögon för sin syster. Dessa människor ska vi hylla som om de vore gudar, men om vi beter oss på samma sätt hängs vi som förbrytare. Ja, ja, så galen är världen”.

För att hejda ordströmmen vände sig den andra kvinnan mot boken på bordet: ”Har du sett, han har skrivit ner sina tankar här”, sade hon.

”Nä, det måste jag läsa!” utbrast den talföra kvinnan och gick fram till bordet. Hon öppnade boken på måfå och började läsa högt:

”När man om morgonen står upp både talar vågorna och stänker och gläder! Och solen glittrar i havet och människosjälen glömmer allt och ser på solens glans!”

Kvinnan hejdade sig i sin läsning: ”Vad ska det betyda, är han från sina sinnen?”

”Det är en berättelse om hans färd till Jerusalem, svarade den andra. ”Hör vad han skriver om Kristi grav. Hon började i sin tur läsa högt:

”En sådan känsla förnam jag då att jag ville vara god mot alla och en sådan kärlek till människorna att alla ter sig som helgon. Där vid Graven ser man alla människor med sitt andliga hjärta”.

”Att han ändå kunnat skriva sådant”, sade kvinnan sedan hon slutat läsa.

Kamraten fnös föraktfullt: ”du tror väl inte att han skrivit det där själv. Det är någon av hans beundrare som gjort arbetet. Han kan ju knappt skriva ett brev”.

Utan att de båda kvinnorna märkt något hade under de sista replikerna i samtalet två personer kommit in i rummet. Den ena var en kvinna med barskt utseende och grå ögon som satt brett isär. Hon var ganska kort till växten men inte mager, snarare lite fyllig. Kring huvudet bar hon en vit huvudduk. Hennes följeslagare var en kraftig och bredaxlad man med ett väderbitet ansikte som visade att han var van vid utomhusliv. Näsan vanställdes av koppärr och håret var långt och vårdslöst kammat. Även det långa, mörkbruna skägget gav ett intryck av vanvårdnad. Det var tovigt och man kunde tydligt se rester av sås och kött i det. Om utseendet var en bondes tycktes klädseln tvärtom definiera mannen som borgare eller lågadelsman. Han bar en silkesskjorta med rött skärp och de randiga byxorna var av västeuropeiskt snitt. På fötterna hade han mjuka tofflor, som gav honom en tyst glidande gång och tillät honom att komma nära andra utan att någon hörde det. Mannen såg kort sagt ut som om han stammade från det lägre folket men på senare år lyckats sega sig upp i överklassen. Det mest frapperande hos honom var emellertid de gråblå ögonen. Ena stunden tycktes de drömmande och frånvarande, som om de skådade något fjärran mål osynligt för andra människor. I nästa ögonblick blev de skarpa och vaksamma och gav omgivningen intrycket att de höll på att tränga ut ur sina hålor. Dessa ögon dominerade ansiktet i så hög grad att de påverkade andra människors bild av sin bärare. Då de var vilande och blicken inåtvänd tycktes mannen vara en världsfrånvänd person som ingav anhängarna respekt och tillgivenhet, medan motståndarna snarare tyckte sig se en visserligen inte fullt normal men ändå ofarlig människa som man egentligen inte behövde ta större notis om. I de stunder då blicken blev skarp och iakttagande greps alla som såg förändringen av bävan; vännerna trodde sig skåda en profet och sträng domare som kommit från himmelen för att döma dem, fienderna såg en galning eller satyr som stod beredd att krossa allt i sin väg. Sådan var den vid denna tid redan legendariske Grigori Rasputin, som bara för några år sedan varit en fattig, okänd bonde från Sibirien men som nu i vida kretsar ansågs ha större makt än landets envåldshärskare, tsar Nikolaus II.

Kvinnan i Rasputins sällskap tjänstgjorde som hans hushållerska. Hon hade tidigare levt i ett sibiriskt kloster där man hållit henne för galen eftersom hon regelbundet drabbats av hysteriska anfall. Under sina mångåriga pilgrimsvandringar hade Rasputin en dag kommit att besöka klostret och sammanträffat med kvinnan, som sedan dess ansågs botad från sin sjukdom. Hon hade följt honom till Petersburg där hon nu hade till uppgift att hålla viss uppsikt över dem som besökte hennes husbonde och bedöma om de borde få tillträde till den berömde profeten och helbrägdagörarens bostad. I likhet med de flesta trotjänare av detta slag hyste hon en oinskränkt beundran för sin arbetsgivare och såsom ofta är fallet betraktades hon av dem som besökte hennes herre som något slags vakthund, vilken helst skulle ha flugit dem i strupen. Detta gällde naturligtvis i första hand främlingar som kunde misstänkas ha kommit enbart av nyfikenhet. De som tillhörde Rasputins inre krets såg hushållerskan som en syster i tron och behandlade henne med närmast gudomlig vördnad, medan hon i sin tur såg dem som husbondens goda vänner vilka alltid skulle ha tillträde till hans hem.

När hon nu såg de båda tjänstekvinnorna läsa berättelsen om Rasputins vallfärd till Jerusalem och hörde deras kommentarer om skriften blev hushållerskan mycket förgrymmad. Utan att bry sig om att tillkännage sin närvaro genom något ljud som kunde ha förvarnat om hennes ankomst utbrast hon: ”Skäms ni inte att stå och läsa husbons papper!” De båda kvinnorna ryckte till och vände sig om. Då de såg Rasputin och hushållerskan bleknade de märkbart.

”Så, så”, sa Rasputin lugnande: ”Mina skrifter är till för alla”. Han log mot de båda kvinnorna: ”Nå, mina duvor, vad tycker ni om min bok?”

Då tjänarinnorna beredde sig att uttrycka sin stora beundran för verket avbröt hushållerskan: ”Jag hörde hur ni talade om fader Gregoris vänskap med Hennes majestät. Det där är saker som ni inte förstår”.

Rasputins ansikte mörknade: ”Går jag inte säker för skvaller i mitt eget hus”, mumlade han: ”Som om folk inte talade tillräckligt om vår lilla moders vänskap för mig! Gå ut härifrån ni båda”, tillade han med höjd stämma vänd till de båda tjänarinnorna. ”Vi får talas vid senare om detta”. De båda kvinnorna gick hastigt ut ur rummet.

Rasputin suckade djupt och vände sig till hushållerskan: Aklina Laptinskaja”, sade han, ”Det är tungt att vara kallad av Gud att predika bland människorna, ty de förstår inte vad man säger dem och tolkar ens ord som vore de verk av Satan själv”.

Hushållerskan såg på sin herre med värme: ”Alla era trogna vet att ni endast vill deras bästa”, sade hon lugnande.

”Jag har många fiender och utan synd är jag sannerligen inte”, svarade Rasputin. ”Människorna inser inte att synden är en del av vårt arv och att den som förnekar detta gör sig skyldig till högmod, den värsta synden av dem alla”.

Han stod tyst en stund och frågade sedan: ”Vad sa de om mig och vår moder tsaritsan?”

”Att ni ligger med henne”, svarade Aklina rättframt.

”Det är skamligt”, mumlade Rasputin; ”hon skulle aldrig bedra sin man”. Han tycktes ett ögonblick försjunken i bittra tankar. Sedan ljusnade han och frågade i en ton som uttryckte både förväntan och nyfikenhet: ”Vilka söker mig i dag?”

”Det är några kvinnor som inte varit här förr”, svarade hushållerskan ”och så är det några suplikkanter som ber om befordran i förvaltningen. Annars är det de vanliga; fröken Golovina, herrskapet Pistolkors och Vyrubova”.

”Vyrubova”! utropade Rasputin, ”ta genast in henne hit” . Hushållerskan skyndade ut.

Någon minut senare inträdde en kvinna av medelländ med runt ansikte och stora, troskyldigt blå ögon. Det låg något mjukt och behagfullt över hennes väsen som vanligen attraherade dem som träffade henne för första gången, utan att de egentligen kunde säga vari detta tilldragande bestod. De som kände henne närmare hade emellertid svårt att ena sig ifråga om hennes utseende och karaktär. Det fanns de som kallade henne vacker för hennes blåa ögons skull, medan andra sade att hennes fullmånsansikte gjorde henne ful. Då somliga betecknade henne som naiv och oskyldig menade andra att hon var intrigant och härsklysten. Liksom Rasputin stod hon de högsta kretsarna i landet nära och var särskilt god vän med kejsarinnan, som betraktade henne som sin närmaste förtrogna. I motsats till Rasputin var Anna Vyrubova av förnäm börd. Hennes släkt hade tjänstgjort i förvaltningen i generationer och det sades att hon rentav hade kejserligt blod i ådrorna, men om detta var sant visste ingen säkert.

”Ania”, utbrast Rasputin och kysste henne passionerat på kinden, ”vad är det som för dig hit”?

Han hejdade sig och nickade långsamt, som tyckte han sig förstå orsaken till hennes närvaro. ”Ber man mig att komma”, frågade han lågt.

”Nej, nej”, sade Anna hastigt, ”allt är väl i palatset”. Hon böjde sig fram och viskade något i Rasputins öra.

Denne såg förvånad ut och tycktes blekna något. ”Säg att jag skall ta emot honom”, sade han, ”men jag måste få tid att göra rent hus här, ge mig tio minuter”. Anna Vyrubova nickade och avlägsnade sig utan att säga något mer.

 Då han blivit ensam kallade Rasputin åter på sin hushållerska och sade till henne: ”Få bort alla som står därute. Kasta ut supplikanterna handgripligt om det är nödvändigt. De våra kan stanna, men se för fasen till att ingen av dem står ute i hallen och skräpar på en stund. Det kommer fint folk som inte får bli sedda”. Utan att begära någon förklaring gick trotjänarinnan ut i hallen för att efterkomma sin herres befallning. Efter några minuter hade besökarna lämnat våningen. Endast de trognaste anhängarna; ”de våra”, var kvar men hade förts in i det rum där de regelbundet brukade samlas för att dricka te och lyssna till ”gudsmannens” förkunnelse. Om någon sett Rasputin i detta ögonblick skulle han förmodligen ha gissat att denne var offer för stridiga känslor. Ansiktsuttrycket tycktes på en gång triumferande och oroligt. ”Så, Han kommer till mig en gång”, mumlade han, ”men vad vill han här? Han vet vad folk skulle säga om de fick reda på det. Nå, vore det något obehagligt hade Ania berättat det; den mannen vågar aldrig riskera att komma med dåliga nyheter på egen hand”.

När ytterligare några minuter hade gått hördes steg och låga röster utifrån hallen. Ett ögonblick skymtade Vyrubovas ansikte i dörröppningen och strax därefter trädde en man in i Rasputins rum. Omedelbart därpå stängdes dörren tyst bakom honom. Besökaren bar en grå kappa med huva som dolde ansiktet.  Han var ganska kort till växten men hållningen var rak och obesvärad som hos en vältränad soldat. På samma gång låg det något resignerat och undanglidande över mannen, som om han i ena ögonblicket med kommandoröst kunde befalla civilister att flytta sig ur vägen för honom för att i nästa stund lågmält be om ursäkt för att ha trängt sig på. Då han nu lät huvan falla avslöjades ett ansikte som förstärkte det allmänna intryck av dubbeltydighet som hållningen förmedlade. Han log ett varmt och glatt leende, som om han var förtjust över att befinna sig i detta hus men blicken verkade samtidigt sorgsen och grubblande och det fanns spår av åldersrynkor kring ögonen. Håret var svart och tillbakastruket men mustaschen hade börjat gråna trots att mannen ännu var i 40-årsåldern. Den som utifrån detta ansikte och denna hållning sökte skaffa sig en uppfattning om karaktären tvingades konstatera att uppgiften var vansklig. Om han varit klädd som en tiggare kunde man ha gissat att han tillhörde en förnäm familj som kommit på obestånd och förlorat sina ägodelar så att bara värdigheten återstod, förenad med ett djupt vemod över gångna dagars härlighet. Rasputin vände sig mot besökaren och log: ”Välkommen i mitt hus, broder och härskare”, sade han.

Tsar Nikolaus II av Ryssland log tillbaka. ”Jag antar att du undrar varför jag kommit, Grigori”, sade han, ”men jag måste få tala med dig ensam”. Rasputin visade på stolen med armstöd vid skrivbordet: ”Sitt då ned, käre vän och låt oss talas vid”.  De båda männen satte sig mitt emot varandra, så att tsaren hade ryggen åt dörren medan hans värd vände ansiktet mot den. Efter någon minuts tystnad började Rysslands självhärskare tala med låg stämma, som skämdes han över sina ord: ”Jag har sagt Sazonov att vi inte vill ha krig. Montenegros kung får snart besked om det”. Rasputin nickade gillande och tog på sig en min som om han velat uppmuntra ett barn som gjort bra ifrån sig i skolan. ”Det är väl, broder”, sade han. ”Jag har många gånger sagt dig att Balkan inte är värt en enda droppe av dina undersåtars blod”.

Tsaren drog efter andan och tycktes samla mod: ”Mina ministrar och mitt folk knotar. Man anklagar mig för svek mot våra slaviska bröder och Nikolasja säger att jag styrs av en simpel bonde”. Ett ironiskt leende drog över Rasputins ansikte. ”Så baktalas allid de förnuftiga”, sade han. ”Din fars kusin var en gång min vän, som du väl vet. Men sedan jag började säga annat än vad hans familj ville höra har han varit ilsken på mig”. Dessa ord syftade på den legendariske storfursten Nikolaj Nikolajevitj, som var högste befälhavare för den ryska armén. Några år tidigare hade denne varit en av dem som genomdrivit öppnandet av ett ryskt parlament, något som tsaren och i synnerhet hans gemål hade svårt att förlåta. Storfurstens hustru och svägerska var döttrar till Montenegros kung Nikola och de försummade aldrig ett tillfälle att tala för sin faders expansionspolitik på Balkan inför tsaren och hans ministrar. En gång i tiden hade de understött Rasputin i hans försök att komma i maktens närhet men sedan hans ställning blivit så stark att han hotade att konkurera ut dem ur tsarparets gunst hade de slutit sig till hans motståndare. Därför betraktades de numera med yttersta misstänksamhet av den inre hovkretsen.

Rasputin satt tyst ett ögonblick och såg ut att begrunda vänskapens förgänglighet. Därefter sade han lugnt: ”Den som följer Guds bud behöver inte ängslas för de okunnigas skrän”. Åter inträdde tystnad. Så talade tsaren på nytt: ”Om jag nu följer Guds bud, som du säger, varför går mig då allt emot? Varför fick min hustru en sjuklig son efter tio års väntan på en arvinge, varför dräptes mina undersåtar då de sökte mig med fåfänga men ärliga önskningar på torget framför mitt palats, varför sänktes min flotta i kriget mot Japan och varför kallas jag för mördare och tyrann då jag endast önskar mitt folks bästa?” Rasputin spände ögonen i sin gäst som för att utgrunda dennes innersta tankar. ”Önskar du ett uppriktigt svar på din fråga”, sade han lågt. ”Jag kan säga dig allt men det blir inte angenämt att höra.” Tsaren tycktes tveka, så nickade han stilla. Hans värd drog efter andan och började sedan tala med en stämma som blev högre ju längre han fortsatte.

”Din ätt är fördömd, Nikolaus Alexandrovitj. Under de 300 år ni härskat över Moder Ryssland har ni utgjutit hennes blod i sådan mängd att jorden inte längre förmår suga upp det. Alla regenter har blodröda synder på sitt samvete och stunden har kommit för släkten Romanov att sona dessa förbrytelser. Du blir den siste Romanov på tronen”. Vid dessa ord bleknade tsaren, men han svarade behärskat: ”Jag har aldrig utgjutit blod med vilja. Ingen sörjer mer än jag blodbadet 1905”. Rasputin nickade bekräftade: ”Nej”, sade han ”Du har inte förbrutit dig mot Gud. Det är endast okunnigt folk som baktalar dig, liksom jag själv baktalas. Försoningsoffret är alltid rent och utan lyte”. ”Men min familj har bara verkat för Rysslands storhet”, invände tsaren. ”Även om vi ibland gjort ont har vi alltid kämpat för landets bästa. Det är familjen Romanov som gjort Ryssland till den världsmakt det nu är”.

”De stora härskarna i din släkt är också de största syndarna”, svarade ”gudsmannen”. ”Tsar Peter, som ni kallar stor därför att han hade framgång, dödade sin son och spärrade in modern i kloster och på stupstocken spådde tronföljarens vänner evig hämnd från Skaparen tills den dag då ätten utslocknade. Varför tror du att din sjuke gosse fått hans namn? Katarina dräpte sin make för att nå tronen som rätteligen tillhörde sonen Pavel och Pavel själv dräptes som ett slaktdjur på sin sons önskan. Nikolaj I, din förfader, besteg tronen i sina undersåtars blod och när oförståndiga människor dräpte din farfar, utgöt din fader än mer blod för att hämnas på dem som ej förmått motstå djävulens locktoner och likväl endast trodde sig tjäna sitt lands intressen. Undrar du över Guds vrede mot din släkt?”

Tsaren svarade först inte på denna långa utläggning. Han tycktes begrunda vad Rasputin sagt och mumlade slutligen: ”Skulle det då vara sant som jag fruktat så länge, att jag utsetts till offerlamm av ödet. Varför skall jag lida för fädernas missgärningar när jag inte själv önskat någon varelse ont och om min familj förlorar tronen, vad händer då med mina barn”? Rasputin tvekade och hans blick tycktes plötsligt flackande och osäker. Tillslut sade han lågmält: ”Det tänker jag inte säga dig, olycklige furste. Var nöjd med vetskapen att ditt och de dinas rykte kommer att upprättas en dag, ty efterträdarnas grymhet skall framhäva din godhet för folket”.

Tsaren satt tankfull ett ögonblick, men så genomgick hans ansikte en förändring. Det var som om en glöd tändes i ögonen och man såg något av den kraft och beslutsamhet som gjort det möjligt för ätten Romanov att i 300 år härska över ett stort, mäktigt och mångkulturellt rike. Då han åter började tala var stämman myndigare än förut, som om han erinrat sig den aktning han var skyldig sig själv, sin släkt och sitt kall som kejsare. ”Det är stora ord från en enkel bonde”, sade han i lugn ton. ”Vet du hur många som skyller mina olyckor på dig, som upprepar för mig att allt ska bli gott igen om jag förvisar dig från hovet. Mina gamla vänner har övergivit mig för din skull, min hustru träffar knappt sin syster mer för att hon talar illa om dig och ändå är min svägerska mer from än mången annan i släkten, medan hela Ryssland talar om din sedeslöshet. Ändå för du ett språk som en profet: vem ger dig rätt till sådant!”

”Mina ord kommer från Herren”, svarade Rasputin i samma lugna ton. ”Det står dig fritt att tro dem eller inte, men minns att du förnekar Gud om du förnekar mig”.

”Andra säger att du är djävulen själv”, svarade tsaren och nu kunde man spåra en underton av vrede i hans röst. ”Jag blir tvungen att förvisa dig på nytt och om du återvänder utan mitt uttryckliga tillstånd skall jag låta arrestera dig som en förbrytare”.

Rasputin förändrade inte en min. ”Som du önskar, gode konung”, sade han. ”Jag reser till Sibirien på en tid och njuter friden i min by, där bönderna tar födan från den svarta jorden och det fria vattnet. Men vi ses igen den dag när du behöver mig, ty även om tsar Nikolaus icke älskar Grigori sviker han ej sin son och sin gemål”.

”Är du så säker på den saken”, replikerade tsaren lugnt. Den andre reste sig och såg på sin gäst ett ögonblick. Därefter sade han, med på samma gång allvarlig och mjuk stämma: ”Så säker som på solens värme och snöns kyla”. Plötsligt reste sig tsaren och log över hela ansiktet. När han åter talade var rösten varm och tillgiven. ”Jag hör att du känner mig och du har rätt. Det band som finns mellan oss brister inte och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för vad du gjort för min familj och mig”. Rasputin lade sin hand på gästens axel och svarade i samma ton: ”Du vet, Nicky min vän, att jag älskar både dig och Alix[1]. Att lindra er sons plågor och se er ångest dunsta bort är den största nåd som Gud kan skänka mig”.

De båda männen omfamnade varandra spontant och stod sedan en stund och betraktade varandra under tystnad. Slutligen drog Rysslands överhuvud efter andan, gjorde en nickande rörelse med huvudet som för att bekräfta ett fattat beslut och sade i konstaterande ton: ”Du reser alltså härifrån på en tid men stanna inte borta alltför länge. De saknar dig så när du inte kommer”. Rasputin smålog utan att svara. Det var svårt att säga om ansiktet uttryckte värme eller nedlåtenhet eller kanske båda känslorna samtidigt. ”Har du mer att säga mig”, frågade han slutligen”.

”Nej”, svarade tsaren”. ”Jag måste gå innan någon får veta att jag varit här”. Rasputin gick fram till dörren, öppnade den och gjorde ett tecken med handen. Vyrubova kom in och hjälpte tsaren på med den kapuschongförsedda kappan. Därpå avlägsnade de sig utan ett ord.

Sedan han blivit ensam stod Rasputin en stund vänd mot fönstret, förlorad i tankar. ”Å, min käre konung”, mumlade han: ”Vore du lika klok som du är godhjärtad skulle vårt land blomstra”. Han sökte klarlägga för sig själv vad han kände för mannen som just lämnat honom. Tsarens svaghet var av det slag som kommer omgivningen att önska att de kunde ge sitt bistånd och sin tröst, om de bara visste hur de skulle göra. Han låtsades aldrig vara starkare i begåvning än han var, vilket i sig är bevis på en klokhet som få bland denna världens härskare besitter. I stunder då allt var bra kunde ingen vara trevligare att umgås med en Rysslands tsar. Man kände att hos honom fanns en värme som inte begärde bättre än att få visa sig och dela med sig av sin glädje över tillvaron till omgivningen. Att se honom tillsammans med familjen var en sann glädje för den som förstod vad kärlek ville säga. Då han lekte med sina barn eller smekte sin hustrus kind tyckte man sig stå inför den personifierade godheten. Hans ständiga behov av bekräftelse och hjälp i sitt kall som självhärskare var å andra sidan så påtagligt att de som vistades i hans närhet en längre tid lätt fylldes av nedlåtenhet och en sorts förakt och började fundera på hur de bäst skulle kunna dra nytta av sin härskares osjälvständighet. Rasputin kunde aldrig riktigt besluta sig för vilken roll han själv spelade vid hovet; sin konungs hjälpare i svåra stunder, eller hovmannen av låg härkomst som gjorde allt för att vinna den svage härskarens gunst och dra största personliga fördel av det. Han tyckte om att skryta med de förmåner som hans ställning gav; om inte i form av utmärkelser så åtminstone i form av kläder som mera anstod en adelsman än en bonde. Då han om nätterna satt på någon restaurang kunde han briljera med sin nära vänskap med ”den gamla flickan” och njuta av tanken att alla som hörde honom förstod att han syftade på Rysslands kejsarinna, den mäktigaste kvinnan i både Europa och Asien, ja kanske i hela världen. Rasputin visste att han var okränkbar. Ingen skulle kunna förvisa honom från hovet, inte ens tsaren. ”De saknar dig så när du inte kommer”, hade han sagt nyss. Hustrun och sonen var honom alltför kära för att han skulle kunna befalla en man som de älskade och litade på att ge sig av för alltid. Nej, om också Rasputins politiska makt inte var så stor som de flesta trodde var hans ställning vid hovet garanterad så länge tronföljaren och kejsarinnan var i livet, vilka dårskaper han än gjorde sig skylig till.

Men då han satt hos tronföljaren och såg hans pinade ansikte och de stora blå ögonen som vädjade om hjälp när sjukdomen ansatte honom, fylldes Rasputin av medlidande med både pojken och föräldrarna  och önskade endast att få ställa de gåvor Gud förunnat honom i deras tjänst. Han älskade att berätta vackra sagor från det väldiga Ryssland för dem och se hur lugnet återvände i deras sinnen. I sådana stunder kände han sig som en vilken i Kristi efterföljd fått gåvan att återföra de döda till livet och sprida kärlekens bud bland människorna. Det var för övrigt i samband med en smärtsam förlust han fått sin gåva. En dag, då de lekte vid flodstranden hemma i byn, hade hans bror Andrej och han själv fallit i vattnet. Grigori, som då var tio år, räddades men den två år yngre Andrej drunknade.

Grigori hade legat sjuk länge. Han hade yrat och ropat efter brodern och man väntade att också han skulle dö. Men en natt kom en vacker kvinna, omstrålad av ett överjordiskt ljus, till hans bädd och talade till honom. Han mindes ännu hur hon sett på honom med skarp blick och med ljus, sjungande stämma sagt: ”Stig upp ur din säng och var åter frisk. Jag och min son skall följa dig på din väg och du skall se vad sanning är och predika den inför folket. Ja, också furstarna skall lyssna till ditt tal”. Sedan hade hon skrattat, visat honom sitt gyllne hår och kysst honom till avsked. Efter den natten hade pojken förändrats. Från att ha varit en leklysten rackarunge hade han blivit grubblande och inåtvänd. Han kunde se var försvunna saker fanns och avslöja vem i byn som stulit en hacka eller en häst från sin granne. Efter några år hade kvinnan från drömmen sökt upp honom ute på åkern och befallt honom att ge sig ut på pilgrimsfärd. Han hade åtlytt henne, vandrat runt till olika kloster och samlat kunskap om Gud och hur han bäst borde dyrkas. Nu var han en kraft att räkna med i den ryska staten, visserligen inte allsmäktig som folk trodde men den som är oumbärlig för sin härskare får oundvikligen inflytande i hans rike. Rasputin log för sig själv vid den tanken. Han funderade på nytt över om han var en inställsam hovman eller en hjälpare sänd av Gud. Nå, vem kunde med säkerhet säga vilket öde som väntade honom och vilken roll vederbörande fått sig tilldelad här på Jorden? En del kallade tsaren en ängel, andra sade att han var den blodigaste härskare Ryssland haft genom tiderna. De som kände tsarritsan berömde hennes charm och godhet, medan andra sade att hon var högdragen och stel. Vem visste vilken av dessa åsikter som skulle segra inför framtiden. Han misstänkte att den slutgiltiga domen över honom själv inte heller skulle vara lätt att fälla, frågan var om det någonsin skulle lyckas. Rasputin kastade en blick ut på gården och observerade två män i mörka rockar. Han visste att de var polisagenter som hade till uppgift att bevaka honom; om de var hans livvakter eller vaktare var en annan fråga. Han suckade för sig själv. Så vände han sig inåt rummet och ropade med hög röst: ”Aklina! Hushållerskan uppenbarade sig genast. ”Jag reser till Sibirien på en tid”, sade Rasputin kort. ”Packa mina saker”.

Aklina tycktes orolig. ”Var det tråkiga nyheter, fader”, frågade hon. Hennes husbonde smålog: ”Nej, min vän”, sade han. ”Man vill att jag lämnar Petersburg tills vidare, men min ställning hotas inte. Han teg en stund och tillade sedan: ”I min hembyggd råder frid. Gud är god som låter mig lämna världens larm och vistas bland de mina”. Hushållerskan bleknade: ”Tänker ni inte återvända”, viskade hon. ”jo”, svarade Rasputin, ”det är min plikt att göra det, men det är en välsignelse att lämna hovet en tid. Det mörknar kring oss alla, Aklina Laptinskaja. Vi måste bereda oss på stormar som kanske krossar allt vi levt för”. Aklina svarade inte. Hon visste att man aldrig skulle ställa frågor när fader Grigori talade på detta sätt. Hon sade endast: ”Vill ni inte träffa damerna som sitter i vardagsrummet, de längtar efter att få höra er tala”.

Rasputin log ett strålande leende. ”Jag skall komma”, sade han. Och med sin trotjänarinna som förtrupp lämnade han det lilla rummet och gick för att tala till sina trogna som samlats i vardagsrummet.

Också tsaren var försänkt i tankar då han och Rasputin skilts åt. Han grubblade över denne egendomlige man som då de möttes tycktes vara pålitligheten själv, men som ofta fick något demoniskt över sig då man tänkte på honom. Mycket av denna osäkerhet hade naturligtvis sin rot i att mannen var dubbel till sin karaktär. Han kunde framstå som helbrägdagörare ena dagen och som alkoholiserat svin och förförare den andra. Tsaren avskydde folk som uppförde sig ohövligt och simpelt i sitt umgänge med andra människor och denne bondes beteende då han supit var sådant att en något så när anständig människa måste ta illa vid sig. Då bortsåg man ändå från de minst sagt anstötliga uttalanden karln tillåtit sig om sitt lands kejsarinna och hans oförsiktiga hantering av de brev hon skrivit till honom. Tsaren visste att endast Rasputin kunde tillåta sig något sådant. Om någon annan agerat så skulle hans hustru ha krävt förvisning från hovet, kanske fängelse. Han själv insåg i stunder av klarsyn att många av dem som sökt upp honom och bett honom förvisa Grigori, vilket ofta kostat dem ställning och rang, haft goda skäl för vad de sagt. Men samtidigt var det omöjligt att bortse från den trygghet denne man spred omkring sig när han ville. Hur många gånger hade inte ”baby”, som de kallade sin son och arvinge, fallit i djup, lugn sömn sedan ”fader Grigori” suttit vid hans säng, talat till honom med sin mjuka stämma och sett på honom med en blick full av ömhet. Hur ofta hade inte ”sunny”, som tsaren kärleksfullt kallade sin hustru, befriats från sin oro för pojken och för det land han en dag skulle ärva efter ett samtal med denne man, med smutsigt hår och ovårdat skägg. Men denna dubbelhet var inte det enda problemet med Rasputin. Hans närvaro utgjorde ett synligt bevis på tsarens egen otillräcklighet. En annan man gav hans son och hans hustru den trygghet han själv inte kunde ge när sjukdomens plågor marterade pojken och fick modern att vrida sina händer i förtvivlan. Det hade hänt att han gråtande sprungit ur rummet helt enkelt för att han inte stått ut att se hur de båda led. Hans hustru var otvivelaktigt en stark människa men också hon behövde naturligtvis hjälp då pojken var sjuk och Rasputin ägde kraft att inge henne lugn och förtröstan, som hon i sin tur förmedlade till sin make. Ibland undrade tsaren om det var sonen eller hustrun som Rasputin i första hand ”botade”. Var det Rasputins krafter som alltid fick Alexeis blödningar att upphöra eller överförde modern det lugn Rasputin ingav henne till sonen, vilket i sin tur fick hans plågor att upphöra. Några få invigda läkare hade tänkt i de banorna och försökt påvisa att Rasputin egentligen inte hade så mycket med saken att göra utan att moderns tillförsikt betydde mest. Men detta var oväsentligt för tsaren. Det viktiga var att Rasputin var istånd att inge oroliga och sorgsna människor hopp och tillförsikt och så länge han använde sin förmåga till gagn för den kejserliga familjen skulle Rysslands självhärskare vara beroende av denne bonde från Sibirien. Visst var det plågsamt att se hur en annan utförde den uppgift som borde åligga honom själv i egenskap av make och far men tsaren accepterade sin oförmåga, på samma sätt som han för länge sedan accepterat sin oduglighet som härskare. Han förstod bara inte varför Gud ständigt lade nya prövningar på honom och varför hans familj måste drabbas så hårt. Var det för mycket begärt att de skulle få vara lyckliga tillsammans utan att störas av de många problem och svårigheter han mötte i sitt ämbete? Innan Alexei föddes hade samvaron med hustrun och döttrarna utgjort en oas för honom, där han kunnat glömma de ständiga protesterna mot hans välde och inbilla sig vara en vanlig människa. Nu fanns inget sådant kryphål mer. Ständigt kände han oro för sin familj och sitt land. Han visste innerst inne att det främst var barnen och hustrun han tänkte på. Så länge de hade det bra skulle han vara nöjd, om han så måste svika både sitt härskarkall och sin släkt för deras skull.

Han tillät sig dock aldrig att tänka den tanken högt utan var ständigt noga med att poängtera för sig själv att riket kom först, hur stort självbedrägeri detta än var. Hans tankar gick till Rasputins ord för en stund sedan: Din ätt är fördömd, du blir den siste Romanov på tronen. Liknande tankar hade slagit honom själv många gånger. Redan detta att han var född 6 maj, Jobs dag, var illavarslande och de sorger han upplevt i livet, från mordet på farfadern då ”Nicky” bara var 12 år till blodbadet på demonstranter framför Vinterpalatset för åtta år sedan, hade fått tsaren att misstänka att han var förföljd av ödet. Flera ministrar hade sagt honom att han måste reformera staten och ge parlamentet större befogenheter. Om så skedde skulle folket sluta upp kring honom, försäkrade de. Om det ändå vore så enkelt. Ryssland var för stort för att ha mer än en härskare. Att införa parlamentarism här vore det samma som att förstöra vad hans förfäder byggt upp under flera sekler. Så många särintressen som fanns representerade i detta land; med dess olika folkslag, religioner och levnadssätt, skulle minsta antydan till demokratisering splittra riket och leda till inbördeskrig och sönderfall. Visserligen hade han själv invigt landets första parlament för sju år sedan men han betraktade det bara som ett tillfälligt avsteg från regeln om envälde: en kyrka, en ledare, ett huvud, så måste ett land som Ryssland styras. Att hans rådgivare inte begrep det! Det kunde inte vara enväldet i sig som orsakat alla tragedier han fått uppleva, både i familjen och som landets överhuvud. Gud måste ha någon mening med att låta allt detta hända, men vad? Kunde det vara sant som Rasputin sagt, var han förutbestämd att förlora tronen och gå under med sin familj? Vore det inte lika bra att själv abdikera och fly ur landet medan tid var? Han slog bort tanken. Han hade tänkt i de här banorna så ofta men att handla så skulle vara att svika både sig själv, sitt land, familjen och Gud fader. Han måste stanna på den post där Gud ställt honom och uthärda vad som än väntade honom själv och dem han älskade.  Plötsligt kände han sig nästan lycklig. Han hade, om så bara för ett ögonblick, hävdat sig inför Rasputin och hotat att förvisa honom. Det var naturligtvis bara tomma ord, men det kändes bra att ha vågat uttala dem.

Då Nikolaus II, Rysslands svage men godhjärtade härskare, en stund senare satt i sin bil på väg mot Vinterpalatset, var hans tankar inriktade på helt andra ämnen. Han såg för sig den finska skärgården, där han och familjen brukade segla på somrarna. De skulle göra det i år också. Det fanns förstås de som var kritiska mot honom även i Finland och kallade honom tyrann och förtryckare. Men de fiskare och bönder som de mötte hyllade alltid både honom själv och hans hustru. Ibland kom de rentav med gåvor. Han fylldes plötsligt av ömhet vid tanken på dessa arbetsamma, trogna människor: ”De representerar Ryssland bättre än några politiker”, tänkte han. ”Så länge folket är mig troget kan inget ont hända mig eller de mina”. Han log för sig själv, sjönk tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen.

kommentar och bakgrund,

Grigori Rasputin är förmodligen inte så känd av allmänheten idag, åtminstone inte i Västeuropa. Historiker och intellektuella känner dock till namnet och man stöter på det i sammanhang som har mycket lite eller inget alls med Ryssland att göra. Antonia Fraser betecknar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler (översatt till svenska1995) Katarinas av Aragonien biktfar som "Rasputinfigur" och i boken "det nya ridderskapet"(svensk översättning 1997), ifrågasätter Malcolm Barber om det verkligen är riktigt att beskriva den franske medeltidsministern Nogaret "som en sann Rasputin", vilket någon historiker tydligen gjort. Nyligen/2017), hörde jag i radio hur en förtrogen till Sydkoreas avsatte president sades ha utövat ett inflytande i stil med Rasputin. "En Rasputin" anses alltsedan revolutionen  vara en dålig, rentav lömsk rådgivare, ungefär som "en Quisling" associeras med förrädare. Denne mans personlighet och öde har fascinerat mig, sedan mitt intresse för tsarfamiljen väcktes av dokumentärserien "De sista tsarerna som gick i svensk TV 1997. Han ansågs vara i stånd att bota den ryske tronföljarens blödarsjuka men förde samtidigt ett leverne som inte kunde undgå att skandalisera tsaren i folkets ögon. Detta bidrog, även om det långt ifrån var ända orsaken, till det missnöje som mynnade i februarirevolutionen 1917. Min text ovan bygger på uppgifter som hämtats från flera dokumentära böcker och speglar den uppfattning jag kommit att få om Rasputins relation  till tsarfamiljen och omvänt, deras relation till honom. I sina huvuddrag är berättelsen ändå fiktiv. Varken tsaren eller någon av hans nära familj besökte någonsin, vad man vet, Rasputin i hans hem. Det var kejsarinnans förtrogna vän Anna, vilken förekommer i texten, som kontaktade Rasputin när dennes tjänster behövdes i palatset, vare sig det var som healer eller politisk rådgivare. Berättelsen har delvis en litterär förlaga. När jag för några år sedan läste Strindbergs drama "Folkungasagan" från 1899, vars andra akt i stort utgörs av ett samtal mellan kung Magnus Eriksson och heliga Birgitta, såg jag plötsligt likheten mellan den siste folkungen och den siste Romanov. Den ende som på något sätt kan sägas utgöra en motsvarighet till Birgitta vid tsar Nikolaus hov är Rasputin, hur olika de än är varandra. Stora delar av min text har därför akt II i Strindbergs drama som förebild och vissa repliker är direkt tagna därifrån. Det tydligaste exemplet är när Rasputin förklarar att tsaren utsetts att sona sina förfäders förbrytelser genom att själv förlora sin tron. Även scenen där de två flickorna läser Rasputins bok har sin motsvarighet hos Strindberg, där Birgitta överraskar sina tärnor med att läsa hennes uppenbarelser. I sin pjäs låter Strindberg kung Magnus öppet klandra Birgitta för förmätenhet och övermod. Det var med viss njutning jag överförde denna scen till Nikolaus II:s Ryssland. Jag tror att tsaren gärna hade sagt detsamma till Rasputin, om han bara vågat eller haft styrka nog. Den hastiga övergången från skarp ordväxling till varm vänskaplighet saknar motstycke i "Folkkungasagan". Jag föreställer mig att den dialog jag konstruerat ganska väl speglar de blandade känslor tsaren och Rasputin sannolikt hyste för varandra. De efterföljande scenerna, där Rasputins och tsarens tankar återges, baserar sig helt på min personliga  uppfattning om deras åsikter beträffande varandra, sig själva och deras respektive uppgift i livet. Redogörelsen för olyckan i Rasputins barndom där brodern dör, är hämtad ur Henri Troyats biografi från 1998. Inte mycket är känt om Rasputins barndom och det är nästan omöjligt att skilja legend från fakta. Enligt Troyat skall pojken ha berättat för sin omgivning att en kvinna kommit till honom i drömmen och befallt honom att bli frisk. Att hon vid detta tillfälle också förutsagt hans framtid som "gudsman" är något jag själv hittat på.       

             

       

       

 

       

                                  

                              

        

    

                    

          

                          

             

---

[1]  tsaritsans flicknamn