torsdag 17 augusti 2017

Historien kring ett fotografi- Det sista resonemangsäktenskapet


Vid första ögonkastet ser det ut som en familjeidyll – mamma, pappa, barn. Men om man tittar närmare börjar man undra. Den unge mannen(25 år), ser tafatt ut där han sitter på soffkanten med barnet i famnen. Det verkar närmast som om någon lämpat en främmande människa i hans armar, kanske för ett representationsfoto. Hela gestalten verkar fråga betraktaren: ”Vad i herrans namn ska jag ta mig till med detta paket och vems är det förresten”. Kvinnan är yngre(knappt tjugo år). Hon sitter bredvid mannen med barnet men har blicken riktad stelt framåt. Det finns egentligen ingenting som antyder att hon är gift med mannen eller mor till barnet. Ändå är det ett gift par man ser på bilden: Han heter Wilhelm, är svensk prins och son till Gustav V som varit kung bana några år. Hon heter Maria och är rysk storfurstinna. Hennes kusin Nikolaj är tsar men ständigt hotad av revolutionärerna. Barnet, klädd i klänning, är deras son Lennart. Längst ner på bilden står årtalet: ”1909”. Det betyder att pojken på sin höjd är sju månader gammal. Han föddes i början av maj det året.

Fotografiets intryck av stelhet och tafatthet är inte falskt. Äktenskapet mellan Maria Pavlovna och prins Wilhelm var ett av de mest misslyckade i svensk kunglig historia. Partiet hade arrangerats i gammal kunglig stil, som ett resonemangsparti mellan två furstehus. Kanske önskade tsarhovet få närmare förbindelse med Rysslands gamle arvfiende, som visserligen för länge sedan släppt alla stormaktsambitioner men som ändå låg nära St Petersburg och vars krigsmakt var förhållandevis stor. Fanns det kretsar vid hovet i Stockholm som önskade balansera det tyska inflytandet från kronprinsessan(senare drottning), Victoria eller var det tvärtom så att drottningen och den tyskfödda storfurstinnan Elisabet,(kallad Ella), som var barndomsvänner, båda ville markera sin vänskap genom att förena sin älsklingsson och skyddsling i ett äktenskap? Hur som helst togs de första stegen kort efter 1905, ett omtumlande år i både Sverige och Ryssland.  Den unga storfurstinnan Maria(Marie i familjen), hade förberetts för ett politiskt äktenskap under hela sin barndom men kände sig ändå oerhört kränkt när hon vid 16-års ålder förstod att hennes ”faster” Ella var invecklad i långt gångna  planer att gifta bort henne med en svensk prins.[1]  Det var som om hennes åsikt i ämnet överhuvudtaget inte hade något värde. Maries egen far och andra släktingar tycke också att det hela gått alldeles för fort och lyckades få saken uppskjuten något år men planerna på giftermål fanns kvar. Det tilltänkta paret hade sporadisk kontakt. Fästmannen, en yngre son till den nye svenske kungen Gustav V, verkade snäll men fruktansvärt blyg och tafatt. Efter en tid försökte Marie bryta förlovningen men ett brev från prins Wilhelm, där denne betygade sin kärlek och sorg vid tanken att förlora henne, plus den egna släktens påtryckningar fick henne att fortsätta med projektet.[2] Fortfarande kändes det som omgivningen struntade fullständigt i hennes känslor, vilket förmodligen i stort sett var sant. Vigseln ägde slutligen rum i Tsarskoje Selo i maj 1908.[3] Marie var 18 år, Wilhelm nästan 24. På många sätt blev vistelsen i Sverige en glad tid för Marie. Hon var ung och levnadsglad och tycks haft lätt att få vänner. Inom familjen var det Gustav V som tog sig an nykomlingen och mellan dem uppstod en varm vänskap som varade livet ut. Marie, som aldrig hade haft någon riktig far, kallade snart svärfadern för ”pappa”. Hon hade också fått lära sig svenska innan hon reste hemifrån, vilket inte var svårt i en stad som Petersburg. Detta underlättade naturligtvis kontakten med den nya omgivningen. Maries ungdom och det faktum att hon kom från en ganska frigjord furstekultur, där man gärna slog sig lös utanför hovceremonielet, gjorde att hon ofta tog sig för saker som inte slog an vid det mindre och striktare hovet i Stockholm, noga övervakat av den ordningsamma drottning Victoria. En gång for hon med häst och vagn i sken genom huvudstaden i sällskap med HM konungen. Marie var kusk.[4]  Ett annat nöje var att åka skridskor på silverbricka nedför trapporna hemma i villan på Djurgården. Andra nöjen var snarare kreativa än busiga men ändå ganska vågade vid ett hov där kungligheter fortfarande förväntades avhålla sig från ”folkliga” sysselsättningar, som att gå en kurs på konstfack i Stockholm(då tekniska skolan), eller, till trädgårdsmästarens blygsel, testa att klippa gräsmattan hemma på egen hand.[5]  Man kunde också spela bandy i svägerskan Margaretas klubb eller hänga med kungen på jaktresor och nog var det skojigt att ha fest hemma i villan och uppträda tillsammans med Wilhelm i rysk dräkt. Men ack, allt detta var bara ytliga nöjen för att fylla ut de långa dagarna i ett främmande land vid ett kallt, strikt hov. När man i efterhand läser Maries beskrivning av sitt äktenskap, återgiven i sonen Lennarts memoarer, framstår det närmast som ett under att paret alls fick barn. Det ”dröjde länge” innan den blyge Wilhelm ens vågade röra vid sin hustru.[6] Det finns flera vittnesmål om prins Wilhelms varma humor och levnadsglädje i glada vänners lag men antingen var han verkligen blyg för sin hustru eller var personkemin helt enkelt fel. Marie tyckte sig inte komma nån vart med honom. Han verkade så nöjd med allting och aldrig ville han riktigt prata om ett ämne, verkligen diskutera något. Att svärmodern yrkade på att Marie skulle tituleras ”Kejserlig höghet” medan maken bara var ”Kunglig höghet” hjälpte knappast upp saken.[7] Inte heller den omständigheten att Maries hemgift fått bekosta byggandet av en ståndsmässig bostad åt paret, samt hovhållningen i huset. Till allt detta kom det skvaller som är så vanligt kring nykomlingar i hovkretsar och som ytterligare underblåstes av att prinsessan ofta red ut i sällskap med unga officerare, detta när alla som kände dem närmare visste att allt inte var som det skulle mellan makarna. Herre Gud, tänkte den unga kvinnan för sig själv: ”Ska jag leva resten av livet med denne unge gubbe och omgiven av hans idiotiska familj”.[8] När paret på hösten 1913 reste till Berlin för att representera Sverige passade Marie på. Hon förklarade helt enkelt att hon tänkte lämna sin man och reste från Berlin till sin far i Paris. Hon hade gjort upp allt med sin bror Dimitri. Därefter gick skilsmässan förvånansvärt snabbt, som om man på alla håll hade dåligt samvete över det illa planerade och hastigt genomförda äktenskapet. I december var allt klart. Äktenskapet hade varat i fem år.[9]

Det gick naturligtvis många rykten beträffande orsaken till vad som hänt men vad man än tror om dessa rykten är Maria Pavlovnas agerande ett tydligt tecken i tiden: Kungligheter fann sig inte längre i att behandlas som handelsvaror och giftas bort med främlingar i ”statsnyttans” intresse. Äktenskapet mellan prins Wilhelm och Maria Pavlovna var det sista(?) resonemangsäktenskapet i Sveriges kungahus.            

             



[1] Elisabet var gift med Maries farbror Sergej. Paret hade tagit hand om flickan och hennes yngre bror sedan deras far, storfurst Paul(kallad Pavel), gift om sig med en kvinna av icke kunglig börd och förvisats från Ryssland. Sergej mördades år 1905 och därefter var Ella i praktiken Maries förmyndare. Det kan tilläggas att Pavel var den förste av tre ryska storfurstar som på kort tid förvisades på grund av ”olämpligt ”giftermål. Hans dotterson Lennart Bernadotte följde exemplet och blev den förste av tre svenska prinsar som på kort tid förlorade titel och arvsrätt för ”olämpligt” giftermål.
[2] Detta brev var med säkerhet dikterat av prinsens familj.
[3] Enligt en uppgift som återges i Agnet Ulfsäter-Troells bok Drottningar är också människor sex kvinnoöden på Stockholms slott(1996), vigdes de av dåvarande biskopen i Lund. När han efteråt fick frågan på vilket språk vigseln förrättats svarade han: ”På skånska”. Om detta är sant är det med säkerhet enda gången en rysk furstinna vigts på skånska i Petersburg. En annan fråga är hur många av gästerna(svenskarna inberäknat), som förstod vad som sades vid altaret.  
[4] Eftersom Gustav V gillade snabb bilkörning, en hobby som för övrigt gått i arv i släkten, tyckte han nog bara det var kul. Vad övriga trafikanter ansåg är en annan fråga.
[5] Med tanke på att maskinen var tung och åbäkig och dessutom saknade motor, får detta ses som en verklig prestation.  
[6] Längre än tre månader kan det rimligen inte ha tagit, eftersom bröllopet hölls 3 maj 1908 och sonen föddes nästan på dagen ett år senare. Detta är långt ifrån rekord i fråga om väntan på graviditet i ett kungligt äktenskap.
[7] De anställda löste den onekligen kinkiga titelfrågan genom att helt enkelt benämna husets fru som ”Hertiginnan”, dock inte när drottningen var i närheten.
[8] Ungefärligt citat ur hennes dagbok, återgivet i sonens memoarer.
[9][ Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadottes memoarer, Käre prins God natt”/1977), kapitlen ”Oakhill” och ”Marie”, och Staffan Skott, Romanovs, tsarsläkten, vilka var de, vad blev det av dem(1989), s. 181-190

torsdag 10 augusti 2017

Två memoarer, två verklighetsbilder


(Jag är fullt medveten om att följande text mycket väl kan såra vissa läsare som eventuellt är personligt berörda av innehållet. Jag vill därför börja med att säga att jag inte har för avsikt att ensidigt ta parti för eller emot någon särskild person. Mina slutsatser bygger på de texter jag läst men detta utesluter givetvis inte att de är förhastade eller överdrivna. Jag hoppas dock att ingen skall känna sig upprörd på egna eller andras vägnar).

Greve Lennart Bernadotte på Mainau, som avled 2004, hör till de personer i modern historia som kommit att betyda mest för mig. Jag stötte på hans memoarer i mitten av 1990-talet och blev genast fängslad. Mitt första intresse för greven vid Bodensjön berodde på hans släktband till tsarfamiljen, som jag just då var mycket intresserad av.[1]  När jag väl börjat läsa memoarerna öppnade sig en ny värld för mig. Jag fick inte bara upplysningar om grevens ryska släkt utan också om familjen Bernadotte, vilkas öden jag dittills inte fördjupat mig särskilt i. Memoarerna ger också en intressant, ibland rent gripande, inblick i hur det var att vara prins för ett sekel sedan. Det var en tid då tankarna om demokrati och alla människors lika värde i stort sett slagit rot hos de flesta men ännu inte riktigt nått fram till staten och kungahuset. De nya idéerna fanns visserligen alldeles utanför dörren och präglade också de yngre kungligheterna men de gamla furstehusen regerade ännu nästan enväldigt i flera länder och I Sverige saknade kvinnorna rösträtt när dåvarande prins Lennart föddes år 1909. Att vara prins betydde att vara omgiven av flera ofta motsägande ideologiska strömningar, representerade av personer som enligt hierarkin alla kunde göra anspråk på ett barns lydnad, kanske i synnerhet när det rörde sig om en kungaättling. Grevens memoarer beskriver utförligt en pojkes utveckling till man och en människas kamp för frigörelse och rätten till sitt eget liv. Den senare aspekten kommer tydligt fram när giftermålet med revisorsdottern Karin Nissvandt diskuteras. Vi får följa det unga parets kamp för rätten till ett fritt gemensamt liv och hur de trakasseras av hovet. Memoarernas första del slutar just vid tiden för giftermålet 1932.[2] Bortsett från memoarernas intressanta faktainnehåll är boken också personligt skriven. Man får ett nära förhållande till författaren och upplever sig nästan som personligt bekant med honom. Memoarernas andra del, Mainau, min medelpunkt, kom ut under senare delen av 1990-talet och beskriver greve Bernadottes liv på och utanför Mainau ur olika aspekter. Eftersom jag blivit så ”engagerad” av greve Lennarts berättelse om sitt giftermål och dess följder i memoarernas första del, läste jag ganska omgående det avsnitt av den nya boken som behandlade hans fortsatta privatliv. Det är en komplicerad bild som framträder i memoarerna. Författaren beskriver hur förhållandet till hustrun, som de första åren givit honom mycket glädje och värme, med tiden blivit allt sämre. Hon uppges ha haft periodiska utbrott av förföljelsemani. Det första tillfället återges med många detaljer och framställs som upprinnelsen till senare svårigheter i äktenskapet.  Det har bland annat förekommit svartsjukescener där greven obefogat anklagats för otrohet: ”Det blev många uppträden kring snedsprång som jag inte gjort”.  Hustrun skall dessutom ha haft alkoholproblem. Den allt dovare stämningen i hemmet har också påverkat greve Lennarts attityd till sin övriga omgivning. ”Även mot vännerna kunde jag vara snarstucken och odräglig”, heter det och ”Jag uppträdde som en person som det måste vara jobbigt att vara gift med”. Några konkreta exempel på hur detta yttrat sig ges inte och det står i slutändan klart för läsaren att det är hustruns beteende som påverkat mannen negativt. Författaren försöker samtidigt förstå sin hustru. Han hävdar att hans många olika åtaganden, både på Mainau och utanför, varit påfrestande för henne, som var blyg och reserverad. Den ömsesidiga nervpåfrestningen har till slut inneburit att äktenskapet inte längre gått att rädda. Det är i detta läge som greve Lennart beslutat att skilja sig och gifta sig med Sonja Haunz, 35 år yngre än han. Liksom i fråga om memoarernas första del är skildringen personligt hållen och läsaren undgår knappast att känna sympati för privatpersonen Lennart.[3]  

Mot denna bakgrund är det både tankeväckande och intressant ur rent berättartekniskt perspektiv att läsa sonen Jans memoarer, utgivna två år efter greve Lennarts död. På flera punkter överensstämmer sonens uppgifter om sina föräldrar i princip med vad fadern skriver: Jan nämner moderns blyghet och tillbakadragenhet i kontrast till faderns många åtaganden i och utanför hemmet. Det framgår också att modern haft spritproblem. Ändå är fokus i boken sådant att det nu är hustrun -modern som får läsarens sympati medan greve Lennart i sammanhanget framstår som en ganska osympatisk person. Det hävdas exempelvis att mannen definitivt varit otrogen mot sin hustru, en gång till och med slagit henne då saken kom på tal och på ett annat ställe ges exempel på hur greven, här i egenskap av far, fått raseriutbrott för obetydliga incidenter.[4]  

För den som först läst greve Lennarts memoarer och sedan fortsatt med sonens blir det nästan oundvikligt att för sig själv ställa den oerhört känsliga frågan: ”Vem har rätt”. Den så kallade verkligheten är som bekant vanligen långt mer komplex än vad man kunde önska och det vore förmätet av en utomstående utan närmare kännedom om fakta att påta sig rollen som domare i främmande människors privata angelägenheter. På flera punkter går det också att förklara skillnaderna i de två memoarerna med författarnas olika fokus: Grevens allmänt hållna beskrivning av sig själv som ”odräglig och snarstucken” under den svåraste tiden kan mycket väl passa in på de negativa sidor hos fadern som sonen återger i sina memoarer. När det gäller frågan om greve Lennarts eventuella otrohet står uppgift helt enkelt mot uppgift och den enskilde läsaren får på egen hand avgöra vem han- hon vill tro på. Men på en punkt, den viktigaste, är det tyvärr omöjligt att hålla sig helt neutral, i synnerhet om man skaffat sig en positiv bild av Lennart Bernadotte genom hans berättelse i memoarerna. Enligt greven skall som sagt upprinnelsen till svårigheterna i äktenskapet ha varit hustruns periodiska anfall av förföljelsemani. Sonen säger sig å sin sida inte ha märkt några sådana tendenser hos sin mor och konstaterar att när fadern skyller det förstörda förhållandet på henne förföljelsemani ”känns det för oss(Jan och en syster), som ett skickligt sätt att mörka”. Syftet skulle vara ”att motivera förhållandet med Sonja”. Här sägs mer eller mindre rent ut att greve Lennart hittat på en historia för att ställa sitt andra äktenskap i en bättre dager. Med tanke på den oerhört personliga ton som anläggs när greven behandlar förhållandet till sin första hustru och skilsmässan från henne är det här omöjligt för läsaren att inte ta ställning . Om hustrun inte alls haft sådana symtom som beskrivs, sätts makens hela framställning av förloppet ifråga och i förlängningen blir hela bilden av memoarerna och dess författare som person en helt annan. Om man alltså känner sig tvingad att avge ett personligt omdöme i denna privata angelägenhet, är enligt min uppfattning den enda något sånär säkra metoden att gå tillbaka till greve Lennarts berättelse om hur förföljelsemanin första gången uppträdde. Som nämndes ovan är beskrivningen av händelsen mycket detaljerad. Enligt Lennart Bernadotte skall symptomen ha visat sig under en flygresa från Argentina till Sverige på vintern 1947-48. Hustrun hörde plötsligt alldeles tydligt hur några ur besättningen talade illa om henne, trots att hon själv befann sig bakom en stängd toalettdörr. Hon blev mycket upprörd och krävde en ursäkt. Saken utreddes noga. Flygbolagets folk menade att man inte kunde höra vad någon sade på andra sidan en stängd dörr under den bullriga färden. Fru Bernadotte stod å sin sida fast vid vad hon hört. Så småningom rann saken ut i sanden rent juridiskt men Karin glömde inte vad hon ansåg hade hänt och tog ofta upp det med sin man, som å sin sida ”var mystifierad”. Liknande händelser ägde rum under kommande år. En mycket viktig detalj när det gäller att bedöma sanningsvärdet i denna berättelse är att greve Lennart säger sig inte ha varit närvarande när händelsen utspelades. Det var hans far, prins Wilhelm, som efteråt berättade vad som hade hänt. Här bör nämnas att prins Wilhelm varit mycket älskad av både sin son och sonson. I bådas memoarer framställs Wilhelm som något av en räddande ängel, den som alltid stöttade när livet var svårt. Inte minst gäller det sonen Lennarts kamp i samband med det planerade giftermålet med Karin Nissvandt 1931-32. För Jan var farfar den man alltid kunde gå till om det exempelvis var jobbigt i skollan. Prins Wilhelm framstår kort sagt som ”Farsan”, inte bara för Lennart utan också för Jan Bernadotte. Det är också ense om att prinsen älskade sin svärdotter, en kärlek som var helt besvarad. Om uppgiften att Lennart Bernadottes första hustru lidit av någon form av förföljelsemani är helt utan grund innebär det inte bara att greven hittat på en mycket detaljerad historia för att motivera en skilsmässa och ett äktenskap som ingåtts över tjugo år senare, han har också beljugit sin far med falska uppgifter om en människa som denne höll mycket av och som dessutom var hans sonhustru. Att påstå något sådant är mycket allvarligt och kräver nästan bevis för att tros. Jan Bernadotte tar å sin sida överhuvudtaget inte upp dessa spörsmål i sin text, han konstaterar bara att han inte tror på faderns uppgifter om moderns förföljelsemani. Om vi bestämmer oss för att tro på greve Lennarts uppgifter om händelserna i slutet av 40-talet, eller åtminstone slår fast att de rimligen inte kan avfärdas som enbart utslag av författarens egen fantasi, blir vi i princip tvungna att tro på resten av berättelsen om relationen till den första hustrun. Huruvida misshärligheterna på senare år enbart varit ena eller andra partens fel hör inte hit men om vi tror på berättelsen om de första symptomen på förföljelsemani blir också den fortsatta skildringen av hur äktenskapet långsamt maldes sönder, tills det inte längre gick att rädda, trovärdig.                                    

                         



[1]] Greve Lennarts mor var kusin till den siste tsaren.
2 Lennart Bernadotte, ”Käre prins, god natt, (1977).
[3]  Lennart Bernadotte Mainau, min medelpunkt. (1995), andra upplagan 1997, avsnittet Mina båda mest älskade, främst kapitlet ”Karin”..
[4] Se Jan Bernadotte, Kungasläktens svarta får(2006), s. 145-46 och kapitlet ”mamma” s. 217-24.

måndag 31 juli 2017

"Man må taga kronan från mitt huvud", Gustav IV Adolfs ryska förlovning 1796.


Att gifta sig är en omvälvande händelse för oss alla och för kungar var det länge en plikt. På sätt och vis är det väl fortfarande en plikt, om man önskar att dynastin skall leva vidare men på den tiden då statschefen som regel styrde sitt land var det en oavvislig skyldighet att gifta sig. Det var också vanligt att det uppstod någon form av problem kring giftermålet. Det mest kända svenska exemplet på detta är Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter, där kritiken gick så långt att kungen störtades. Sådana extremfall hör till ovanligheten i historien men någon form av kritik eller svårigheter hörde nästan till spelet när äldre tiders europeiska furstar ingick äktenskap. Om giftermålet kritiserades berodde det ofta på att kontrahenterna var för nära släkt eller att ena parten(oftast den kvinnliga), kom från ”fel” land eller hade ”fel” religion.[1] Att det tilltänkta paret oftast inte kände varandra i förväg bäddade i sin tur för framtida konflikter på det privata planet. Det är många kungliga äktenskap som nästan ingåtts men så att säga stupat på mållinjen. Det mest pinsamma exemplet på detta, i alla fall när det hände, finns förmodligen i svensk-rysk historia.

1700-talets sista decennium var en orolig period i historien, både i Sverige och nere på den europeiska kontinenten. I Frankrike rasade revolutionen vars verkningar, positiva och negativa, spreds över Europa och i i Sverige ledde mordet på Gustav III till en våldsam maktkamp vars efterdyningar märktes flera år senare. Rent dynastiskt innebar skottet på maskeraden att landet fick en omyndig kung i sina första tonår, som det snart var tid att gifta bort. Blickarna riktades mot de många furstehoven i Tyskland men också mot Sveriges gamle fiende Ryssland. Tanken hade förts på tal redan i salig kungens tid och blev med åren allt mer frestande för förmyndarregeringen, under ledning av unge kungens farbror hertig Karl och den fåfänge, svärmiske men inte obegåvade Gustav Adolf Reuterholm. Kejsarinnan Katarina den stora ansåg att det tilltänkta paret borde träffas i förväg och inbjöd därför kung Gustav IV Adolf att på sommaren 1796 med vederbörligt följe besöka St Petersburg.[2] Inbjudan antogs och i augusti nämnda år anlände de höga gästerna till staden vid Neva. Såväl hertigen som Reuterholm fanns vid kungens sida. En annan viktig person i sammanhanget var Curt von Stedingk, krigare och diplomat som sedan flera år var svensk ambassadör hos Katarina. Tillän början tycktes allt väl. Prinsessan Alexandra var jämnårig med Gustav Adolf och helt inställd på att bli hans drottning.[3] Hon var både vacker och charmig och de unga tu kom bra överens. Det stora problemet var religionen. Katarina hade redan tidigare gjort klart att hon officiellt inte kunde acceptera att hennes sondotter konverterade till lutherska läran, samtidigt som hon var medveten om att flickan som svensk drottning måste delta i hovets kyrkliga ceremonier. Om Alexandra efter sin ankomst till Sverige önskade bli lutheran både officiellt och i praktiken, var detta hennes ensak och inget som Ryssland hade med att göra. Ur rysk synpunkt vore det dock önskvärt om Alexandra i ett privat kapell på slottet kunde fortsätta att utöva den ryskortodoxa tron.[4]  När nu Gustav IV Adolf, som ännu inte var myndig men snart skulle fylla 18 och därmed ta över regeringsbestyren, anlände till ryska hovet kom religionsfrågan snart upp till diskussion. Kungen påpekade för sin värdinna att en svensk drottning måste vara lutheran och att en prinsessa av främmande tro måste konvertera innan hon gifte sig. Något sådant kunde Katarina som sagt inte gå med på men man kom fram till den lösning som diskuterats per korrespondens tidigare: Den nya drottningen skulle få disponera ett ortodoxt kapell medan hon offentligt deltog i svenska kyrkans ritualer. Gustav Adolf lovade kejsarinnan detta flera gånger men framhöll också vid ett särskilt samtal på tumanhand för henne den svenska religionens företräden framför den ryska. Eftersom Katarina i sin ungdom själv varit protestant trodde han kanske att hon kunde övertalas att ge med sig, bara det skedde vid en enskild konferens furstar emellan. Det är möjligt att detta trosnit från den unge kungens sida var ett misstag. Just innan förlovningsfesten för de båda ungdomarna skulle hållas, kom kejsarinnans utrikesminister till ambassadör Stedingks bostad med ett dokument som kungen förväntades underteckna. Trots att det i stort sett bara innehöll en skriftlig bekräftelse på vad som redan lovats muntligen i religionsfrågan blev kungen upprörd. Han var en man att lita på. Senare blev det kutym bland hans många belackare att beskylla honom för styvsinthet men vad man än må säga och vilka följder hans principfasthet än kan ha fått i politiska frågor, innebar den också att han stod vid vad han sagt. Nu krävde ryssarna plötsligt att han skriftligt skulle bekräfta vad som redan avtalats muntligt. Detta var vanhedrande! Kungen rev sönder skrivelsen.[5]  Den förtvivlade Stedingk försökte varna sin konung. Om förlovningen sprack var det fara värt att kejsarinnan bemäktigade sig Gustav Adolf med våld. Inget kunde hindra henne och även om han tilläts resa hem med sitt följe, vad skulle inte kunna hända. Den ryska armén och flottan var stridsberedda. Tänk om det blev krig! Vad skulle svenska folket säga om kungen utsatte dem för en sådan fara för en småsaks skull. Gustav Adolf stod på sig: Han var beredd att ta alla risker hellre än han svek sina ideal. ”men om det gällde er krona”, frågade diplomaten försåtligt. ”Man må förr ta kronan från mitt huvud än jag gör något som strider mot mitt samvete”, utropade Gustav IV Adolf.[6] Stedingk försökte nu spela på kungens känslor för sin mor, Gustav III:s änka och antydde att hon kunde få skulden om giftermålsplanerna gick i stöpet. I en minst sagt överdriven jämförelse påpekade han att Marie Antoinette gjorts till syndabock för Frankrikes olyckor. Nu gav kungen med sig och skrev en egen liten lapp där han lovade att ge sin gemål frihet i religionen men ”under förbehåll att vad svensk lag stadgar iaktages”. Detta tillfredställde inte Katarina den stora, som just stod och väntade på sondotterns fästman för att få fira den stora händelsen tillsammans med sitt hov. Hon blev lika upprörd över hans förbehåll som Gustav Adolf blivit över hennes krav på skriftliga garantier. Hur vågade den pojkspolingen ställa några som helst krav på Rysslands härskarinna! Förhandlingarna pågick ytterligare några dagar men i praktiken var spelet förlorat. Kungen reste snart hem, visserligen utan några hinder från den förödmjukade Katarinas sida men efterlämnande en förtvivlad försmådd fästmö och en olycklig ambassadör. Stedingk skrev senare om hur kungens halstarighet lett till att en stor chans gått förlorad för Sverige. Inga skäl hade bitit på honom. ”De som drog slutsatser av det närvarande förutspådde en olycklig framtid och en regering full av felsteg”, konstaterade ambassadören”.[7] Formuleringarna avslöjar att omdömet om kungen med största sannolikhet skrivits med facit i hand, dvs. efter 1809. Ser man med något sånär fördomsfria ögon på vad som hände måste man ändå konstatera att Gustav IV Adolf gjorde vad han kunde för att giftermålet skulle genomföras. Han vägrade ju aldrig att låta sin blivande gemål själv välja vilken religion hon ville, framhöll bara att hon utåt måste följa de regler som gällde i Sverige. Dessutom begärde han att man skulle tro honom på hans ord, vilket knappast är att begära för mycket av en man som kom att göra sig känd för att stå fast vid en åsikt, även om han riskerade sin krona. Katarina var själv född protestant och hade en gång måst byta religion för att få bli rysk tronföljerska. Nu fordrade man att hennes sondotter skulle göra samma sak, fast omvänt. Om Gustav IV Adolf i detta fall kan klandras för odiplomatiskt uppförande gäller detsamma för Katarina den stora.                         



[1] Med tanke på att kungligheter förväntades gifta sig med en ”jämlik” person och att äktenskapet ofta användes till att mäkla fred mellan fiendestater var sådana problem närmast oundvikliga.  
[2] Även om det egentliga syftet säkerligen var att känna kungen på pulsen och göra Sverige till en pålitlig vasall vittnar Katarinas önskan om humanitet. Den forna prinsessan Sophie av Anhalt-zerbst hade bittra erfarenheter av vad det innebar för en ung flicka att giftas bort med främmande yngling, i hennes fall närmast en galen pojkspoling.
[3] Hon lär till och med ha studerat svenska, Herman Lindqvist Historien om  Sverige del VII, ”när riket sprängdes och Bernadotte blev kung (1998), s. 84.
[4] Ett sådant arrangemang gjordes knappt 30 år senare då den katolska prinsessan Josephine gifte sig med den blivande Oscar I. Trots ihärdiga försök från kyrkans sida att få henne att konvertera förblev Josephine katolicismen trogen och verkade aktivt för katolikernas sak i Sverige. 
[5] Också hans efterträdare Karl Johan ogillade skriftliga avtal om något som man redan kommit överens om muntligt . Då en svensk officer en gång ville ge dåvarande franske marskalken Bernadotte skriftligt på en penningsumma han fått låna för att kunna resa till Paris som krigsfånge, tog marskalken mycket illa vid sig: Han var inte någon bankir. Mellan hederliga män räckte det med muntligt hedersord.
[6] Han skulle komma att hålla även detta löfte.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Karl Henrik von Platens bok Stedingk (1995), s. 218-226.          

måndag 24 juli 2017

Fången på ön och flykten därifrån


Slottet låg på samma gång avskilt och centralt. Det låg på ön LochLeven mitt ute i en stor sjö, så man kunde lätt hålla dem som bodde där isolerade från omvärlden. Å andra sidan låg slottet nära både Edinburgh, Perth och Stirling, varför det inte beredde några större svårigheter att besöka platsen eller skicka kurirer hit. Slottet hade byggts för 300 år sedan och redan på den tiden tjänat som fängelse för en kunglig person.[1]  Nu, i juni 1567, fördes en ung kvinna hit: drottning Maria Stuart av Skottland, ännu inte 25 år fyllda. Hon var än så länge inte direkt anklagad för något, om inte för att ha ingått ett moraliskt sett olämpligt äktenskap. Men alla visste att hon i själva verket misstänktes för något mycket värre: Delaktighet i mordet på sin make och giftermål med hans mördare. Fyra månader tidigare hade det hus där drottningens gemål då bodde sprängts i luften och prinsgemålen hittats död i trädgården.[2] Indicierna pekade på att en av drottningens närmaste förtrogna, earlen av Bothwell, var anstiftaren av mordet. Drottningens vägran att på allvar utreda makens död väckte ovilja och misstanken att hon var delaktig i ogärningen. Än värre blev det när drottningen tre månader efter Darnleys död gifte sig med Bothwell. I juni bröt uppror ut, Bothwell tvingades fly och drottningen fängslades. Under de följande månaderna på Lochleven förmåddes Maria Stuart att acceptera sin avsättning och utkorelsen av sin minderårige son till efterträdare.  I december 1567 lästes i det skotska parlamentet upp ett antal brev som sades vara skrivna av drottningen till Bothwell och som klart visade att hon varit medskyldig i mordet på sin förre man. Därmed tycktes alla hennes möjligheter att någonsin återfå makten ha gått förlorade.[3]   Hur såg drottningen själv på vad som hänt där hon satt internerad och utpekad som simpel mörderska inför världen? Vi vet inte mycket om hur hon hade det, även om många legender skapats kring hennes fängelsetid. De senaste åren hade varit minst sagt påfrestande och det är möjligt att den arma kvinnan faktiskt ägnade en tid åt att bara ta igen sig och samla tankarna. Man kan å andra sidan gissa att med tiden en stor vrede flammade upp inom den stolta drottningen. Vem av hennes undersåtar, i synnerhet inom adeln, hade rätt att döma henne! Inte nog med att hon som smord drottning stod över den mänskliga rättvisan: Vilken framstående adelsman i Skottland kunde med gott samvete kasta första stenen. Hade de inte alla gjort sig skyldiga till mord för att uppnå personliga syften?[4] Och denne äkta man som man nu beskyllde henne för att ha låtit mörda: Hade han inte i spetsen för ett band av ”aristokrater” trängt in i hennes rum, låtit sticka ned en av hennes trognaste medhjälpare och hållit fast henne själv på en stol, allt detta trots att hon varit gravid. Därmed hade hon kränkts både som drottning och kvinna. Förtjänade inte sådan trolöshet betalning med samma mynt?[5] Vad beträffade giftermålet med Bthwell: Han var en stark och oförvägen men också lärd man. Var det inte just en sådan man som behövdes för att styra detta land där ord som trohet och redlighet inte tycktes betyda något? Slutligen, om man nu envist ville hävda att hon begått mord, därtill på sin egen make: Vilken konung kunde påstå sig vara helt ren i det avseendet? Hennes grand onkel, konung Henrik av England, hade på sin tid förskjutit en trogen hustru efter tjugo års äktenskap och därpå låtit avrätta två andra gemåler, utan att parlamentet eller adeln fördenskull krävt hans avsättning. Var det inte den omständigheten att hon, en kvinna, vågat handla lika självrådigt som en man som i grund och botten vållat hennes olycka?

Vare sig Maria Stuart tänkte på detta sätt eller inte vet vi en sak med säkerhet: Hon hade inte gett upp. Det var inte första gången allt verkat förlorat i hennes liv. Hon hade vänt nederlag till seger förr och kunde göra det på nytt. Visserligen ägdes LochLeven av Margaret Douglas, som en gång varit hennes fars älskarinna och därför kunde antas vara fientlig stämd mot drottningen men adelns bekanta ombytlighet gjorde det ofta lätt för en skenbart besegrad att skaffa sig nya vänner. Efter en tid var åtminstone en av sönerna i familjen helt vunnen för Maria Stuart och redo att hjälpa henne fly. Det första försöket, i mars 1568, misslyckades därför att drottningen, som klätt sig till tvätterska, av nödtvång tvingades visa upp sina händer. En dryg månad senare var man redo för ett nytt försök.[6] Enligt rutinen på LochLeven lades varje kväll husets nycklar fram på matsalsbordet vid kommendantens plats. Denna afton lade en liten pojke, som tjänstgjorde som page och var invigd i flyktplanerna, en servett över nyckelknippan. När måltiden var avslutad bar han helt enkelt ut nycklarna tillsammans med servetten. Maria Stuart gick sedan in i sin svit, bytte till en av sina hovdamers kläder, varpå hon lugnt gick ut ur slottet. Då hon gått igenom en dörr låste pagen utifrån efter henne. Utanför slottet väntade en båt som pagen rodde till fastlandet. För säkerhets skull hade öns övriga båtar kopplats samman och förts ut från land. På motsatta stranden väntade en grupp ryttare för att föra drottningen i säkerhet. Maria Stuart var åter redo att kämpa för sin tron.[7]           

 



[1] Alexander III av Skottland.
[2] Det är svårt att definiera Henry Darnleys ställning under hans knappt två år långa äktenskap. I början räknades han som konung men i takt med att relationen till Maria Stuart försämrades blev hans ställning allt svagare. Han betecknades då enbart som ”drottningens gemål”.
[3] Frågan huruvida de såkallade ”kasettbreven” är älta har debatterats sedan 1567. Denna text utgår från förutsättningen att så är fallet.
[4] De skotska lorderna var vid denna tid ökända för sin allmänna trolöshet, såväl mot varandra som mot kungahuset
[5] Den mördade var drottningens italienske sekreterare, som stacks ihjäl med flera dolkstygn på kvällen 9 mars 1566.
[6] Följande skildring är möjligen något romantiserad.
[7] Dessvärre höll turen inte i sig. Inom kort tvingades drottningen fly till England och den fångenskap som slutade med hennes avrättning i februari 1587. Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart (svensk översättning i nyutgåva 1990), främst kapitel 15-16. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Loch_Leven_Castle .

söndag 16 juli 2017

Vasaskeppet och slaget vid Svensksund


Vet ni vad ”Seraphimsorden” är för något - Inte?  Kanske ”Dristigheten”? Om man är hemmastadd i svensk sjökrigshistoria så börjar det förmodligen brännas nu. Dristigheten och Seraphimsordern var krigsskepp som båda deltog i Gustav III:s ryska krig. Dristigheten är det mest kända av de två, för det var hon som ledde utbrytningen ur Viborgska viken i juli 1790, det som kallas Viborgska gatloppet” i historien. Några dagar efter den händelsen, närmare bestämt 9-10 juli 1790, stod slaget vid Svensksund, som ibland kallas ”det andra slaget vid Svensksund” därför att det stod ett till där året innan. Slaget i juli 1790 brukar betecknas som Sveriges största militära seger till sjöss och rent av som ”det största slaget i Östersjöns historia”.[1]  Ändå är det med säkerhet bara svenskar med intresse för gustaviansk tid eller för sjökrigshistoria i allmänhet som känner till bataljen ifråga och namnen på de viktigaste deltagarna.[2]  Ett örlogsskepp alla svenskar däremot känner till är Vasa. Man behöver inte nödvändigtvis veta något om bakgrundshistorien: vem som var kung när fartyget byggdes, vilket år det sjösattes osv. men själva begreppet ”Regalskeppet Vasa”, är bekant för alla vuxna svenskar.[3]  För stockholmsturister, inhemska eller utländska, tycks Vasamuseet vara en ofrånkomlig sevärdhet, något i stil med Towern i London eller Louvren i Paris. Alla måste se Vasa. Museet anordnar till och med föredrag och utställningar kring olika aspekter på 1600-talet. Vasa har med andra ord blivit en symbol för sin tid och, utomlands, något av en symbol för Sverige.  Detta är exotiskt. Ett krigsfartyg, byggt för konungen i en gryende stormakt, sjunker efter 15 minuters jungfrufärd på grund av ett vindkast. 300 år senare bärgas detta, bokstavligt talat, monumentala fuskbygge och görs till ett varumärke för sitt land. Det närmaste vi kommer en motsvarighet finns, inte så underligt, i England. Örlogsfartyget Mary Rose sjönk i juli 1545 under en strid med franska flottenheter i närheten av Portsmouth. Vraket hittades 1971 och bärgades drygt tio år senare.[4] Bärgningsarbetet och skeppets kulturhistoriska betydelse som en spegel av sin tid brukar jämföras med just Vasa och precis som i Sverige har man byggt ett museum kring fartyget.[5]  Mary Rose hade å andra sidan varit i tjänst 33 år när hon gick till botten och under en tävling i början av sin karriär visat sig vara både snabb och lätt att manövrera. En fullt värdig representant för den nya engelska flottan med andra ord. Henrik VIII hade säkert varit stolt över att hans flaggskepp numera är museiföremål och symboliserar sin tid. Frågan är om Gustav II Adolf skulle säga detsamma om Vasa. Ett annat, kanske mer berömt, engelskt krigsfartyg är HMS Victory, Nelsons flaggskepp vid Trafalgar 1805. I motsats till både Mary Rose och Vasa sjönk hon aldrig och är nu museifartyg i Portsmouth. Hennes och Nelsons seger stoppade Napoleons möjligheter att invadera England över kanalen: Återigen ett fartyg som man kan se det berättigade i att hedra och bevara .[6] I Sverige finns varken Dristigheten eller Seraphimsorden kvar, trots deras insatser under Gustav III:s krig. Det närmaste vi kommer Vasa eller Mary Rose i gustaviansk tid är kajutan på Amphion, där kungen höll överläggningar under kriget och som finns bevarad på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Amphion påminner om Vasa såtillvida som det inte dög till krigsskepp, vilket Amphion inte heller normalt fungerade som.[7] Både det och Dristigheten tjänstgjorde som sjukvårdsfartyg under 1800-talet, innan de slutligen togs ur tjänst och förstördes.[8] Det ironiska är att om dessa båda fartyg hade sjunkit i strid eller en olyckshändelse och senare hittats skulle de kanske ha bevarats på samma sätt som Vasa. Kajutan på Amphion finns som sagt kvar men inga ansatser tycks ha gjorts att med utgångspunkt från denna ”marknadsföra” den gustavianska tiden. Tanken att ha ett eget museum kring Amphion är naturligtvis utesluten eftersom det bara är kajutan som bevarats men nog kunde man satsa mer på att hålla föredrag kring Gustav III:s tid eller slaget vid Svensksund på Sjöhistoriska museet. Detta skall inte förstås så att jag är emot Vasamuseet, tvärtom: Det faktum att Vasa hittades och bärgades gav en unik chans till inblickar i den tidens liv och villkor. Det är ändå egendomligt att svenskar i gemen förmodligen vet mer om en av de största tabbarna i vår marinhistoria än om det största slaget på Östersjön och vår största sjöseger någonsin.  

                               



[1] Herman Lindqvist Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”(1997), s. 424-425 och  https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Svensksund Seraphimsorden var, enligt Lindqvist,kungens flaggskepp under slaget. Gustav III vistades dock mesta tiden i en slup i vilken han färdades mellan fartygen
[2] En kvalificerad gissning är att finnar i allmänhet, särskilt från svenskspråkiga delar av landet, vet mer om slaget än invånarna i västra rikshalvan.
[3] Förmodligen även för barn från runt fem år och uppåt.
[4] Vraket hade dock upptäckts redan på 1800-talet. Men den exakta fyndplatsen glömdes tydligen bort under mellantiden. 
[7] Det lär ha gått under den sarkastiska betäckningen”Den förgylld träskon”.

söndag 9 juli 2017

Råd till en invandrare


I dessa tider talas det mycket om hur viktigt det är att nyanlända flyktingar anpassar sig till svenskt levnadssätt. Det här är ingen nyhet i vår historia. Ett sätt för invandrare att lära sig något om sitt nya land är förstås att fråga någon sakkunnig om förhållandena där. Sedan är frågan vem man vänder sig till: Vilka svar man får beror på vem man frågar. Jag ska nu berätta en liten anekdot om en invandrare till Sverige och vilket svar han fick när han ställde frågor om det nya landet. Jag måste påpeka att berättelsen kan vara en ren skröna men sann eller inte är den rolig att höra. Ni får dock inte veta vem invandraren är, eller snarare var. Det bör gå att känna igen vederbörande på beskrivningen. Det skall kanske tilläggas att familjen ifråga alltjämt har uppehållstillstånd i vårt land, även om det finns folk som vill utvisa, eller  åtminstone avskeda dem.

För ungefär 200 år sedan anlände en invandrarfamilj till Sverige. Kärnsällskapet bestod av tre personer, man, hustru och son. De hade å andra sidan med sig ett ganska stort följe av anställda. De var väl inte direkt flyktingar men mannen kom ofta ihop sig med ledaren i sitt hemland, där han själv hade en rätt hög position. Till slut började han tröttna på hemlandets herre, en känsla som för övrigt var ömsesidig. Då fick han oväntat erbjudande att överta en mycket framträdande VD-post i Sverige. Det rörde sig om ett familjeföretag där man nyligen sparkat sin VD efter en ovanligt oturlig satsning med stora förluster som följd. För säkerhets skull hade man sparkat vederbörandes familj samtidigt. Nu var det bråttom att skaffa ny chef. Man hade visserligen redan valt ny VD från den gamla ägarfamiljen men han var rätt sliten, så det var bäst att få tag på en efterträdare så fort som möjligt. Så småningom föll blickarna på mannen som beskrivs ovan. Han hade gott rykte och man tänkte att han säkert skulle kunna rusta upp företaget. Mannen åkte som sagt mer än gärna, fast hustrun tyckte det var väldigt sorgligt att bryta upp från hemlandet.  Vid den här tiden fanns det inget migrationsverk i Sverige och dessutom var ju den här invandraren hett efterlängtad, så det var i stort sätt bara att ta båten till Skåne och landstiga där. Fast mannen lär ha snubblat till när han satte foten på svensk mark. Vid närmare eftertanke tyckte vår invandrade företagschef att det nog vore bra att ta reda på lite mer om svenska förhållanden. Personalomsättningen hade ju varit så hög på sista tiden. Ett par år tidigare hade en VD rentav blivit skjuten under en större offentlig tillställning. Vår invandrare kallade på Spaniens ambassadör för att be om råd. Spaniens ambassadör var nämligen den diplomat som vistats längst tid i Stockholm. Invandraren, som vid det här laget i stort sett blivit ställföreträdande VD, såg allvarligt på diplomaten och frågade: ”Säg mig, herr ambassadör, hur gör man för att klara sig i detta land? Diplomaten tänkte efter en stund och svarade: Herre, använd galoscher, använd galoscher”.

Detta var väl inte riktigt det svar frågeställaren hade tänkt sig men eftersom hans familj fortfarande innehar sin chefspost, även om deras maktbas numera är rätt beskuren, lärde sig anfadern tydligen tillräckligt om Sverige för att få stanna.[1]       



[1] Texten bygger på En historisk rundtur i Stockholm med Lars Widding, författaruppläsning inspelad 1987.

torsdag 6 juli 2017

Var kungamakaren galen?


Att inneha landets högsta ämbete är inget krav för att spela en historisk roll. När det gäller monarkier i historisk tid finns det många exempel på män och i sådana fall är det oftast män, som varit minst lika mäktiga som kungen/drottningen utan att själva tillhöra landets dynasti. I regel gör sådana personer en längre politisk karriär, oavsett ursprung. De innehar en ledande befattning eller, vilket kan vara fallet när det handlar om en härskares favoriter, befinner sig i en position där de kan utöva politisk makt utan att inneha motsvarande officiell ställning. Under politiskt oroliga perioder kan en enskild individ få betydelse, exempelvis som folktalare, utan att inneha officiell politisk makt. En del människor får historisk betydelse i efterhand, därför att deras handlingar får följdverkningar som de själva oftast inte räknat med. Ett fall där en enskild människa spelar en historisk politisk roll en enda gång och sedan försvinner i kulissen för alltid är ovanligt, i synnerhet i en ärftlig monarki.  Det rör sig då oftast om kungamördare.[1] Ett undantag från regeln utgörs av Carl Otto Mörner. Han tillhörde visserligen en förnäm familj men gjorde själv inte mycket väsen av sig i historien, utom en enda gång. Efter det levde han ett anndagligt liv som officer och ämbetsman och dog så småningom vid hög ålder, mer än ett halvsekel senare. Effekten av hans historiska gärning märks å andra sidan än idag, så fort kungen intervjuvas i media. Det var Mörner som satte huset Bernadotte på svenska tronen eller mer korrekt, tog det första initiativet till att göra den franske marskalken Bernadotte till svensk tronföljare. Mörner betecknas ofta som ”kungamakare” och enbart detta antyder det unika med denne man. Begreppet ”kungamakare” åsyftar normalt en person eller sammanslutning som verkar för att någon eller några skall få makten i ett land, monarki eller republik. Dessa personer har själva inga aspirationer eller möjligheter att nå högsta makten.[2]  Allt detta stämmer förvisso in på Mörner men kungamakare innehar oftast själva en någotsånär framträdande ställning: de är på något sätt knutna till den kandidat de stöttar eller har en starkare fraktion bakom sig. Även om de kanske inte vill bli statschefer eller presidenter räknar de åtminstone med att, sedan deras kandidat tagit hem spelet, erhålla politiskt inflytande.[3]  Carl Otto Mörner hade ingen tidigare förbindelse med marskalk Bernadotte, han agerade utan någon samlad gruppering bakom sig och närmast på eget initiativ. Sedan han väl fört fram Bernadottes kandidatur var hans politiska roll slut.

Mitt första möte med denne betydelsefulle statist i Sveriges politiska historia skedde i skönlitteraturen. Författaren och journalisten Lars Widding ger i romanen Majors avsked från 1969, som utspelar sig 1809-1811, en liten roll åt Mörner. Första gången han förekommer är under kriget 1808-09. Mörner var vid denna tid 28 år och hade, som många adelspojkar, redan i unga år blivit officer. År 1808 var han fänrik och sårades svårt under striderna i Finland. Under vintern 1808-09 var han konvalescent i Umeå Det är under denna period som Mörner första gången dyker upp i Widdings roman. Han får då vård av en(fiktiv), läkare som egentligen är präst. Denne läkare bär det underliga efternamnet Mangelson och framställs som en hygglig, om än något obetänksam man. I takt med att Mörner repar sig börjar de två männen diskutera politik. Mörner har egna idéer om vem som bör styra Sverige och använder Mangelson som bollplank. Tanken är att avsätta kung Gustav IV Adolf och sedan utropa en av kejsar Napoleons generaler till svensk kung. En sådan man bör kunna återerövra Finland från ryssarna och också införliva Danmark-Norge med Sverige. Läkaren finner Mörners tankar intressanta men vill inte utveckla tankegången. Ändå framkastar han, förmodligen på skämt, tanken att man väl lika gärna kunde ”be Napoleon själv komma med en gång”, varför nöja sig med en underordnad? Mörner tycks faktiskt attraherad av tanken, även om han förmodligen inte siktar riktigt så högt. Därmed slutar samtalet i Widdings berättelse. Detta låter som en privat diskussion mellan vänner i en brytsam tid men ett drygt år senare reste dåvarande löjtnant Carl Otto Mörner verkligen till Paris, tog kontakt med en fransk marskalk och erbjöd honom Sveriges tron. Widdings inställning till Mörner framgår tydligt i romanen. Han låter nämligen sin diktade läkare uttrycka åsikten att officeren nog är ”dummare i skallen än han själv”.  Vid en jämförelse mellan dem båda konstateras: ”I motsats till Mangelson var unge Mörner inte medveten om sin intellektuella begränsning. Han rörde sig obesvärat över vilka vatten som helst, intet anande bråddjupen”. I en rese- och historieguide från Stockholm till Göteborg kommer samme författare vid Örebro åter in på Mörner.[4] Han beskriver löjtnanten som en person som ”alltid haft svårt att inse sin egen begränsning” och hänvisar till att ”många omdömesgilla personer betecknat honom som en riktig dumsnut”. Då Mörners aktiviteter i Paris berörs utbrister Widding: ”Den unge dumbomen tror på fullt allvar att han på egen hand ska kunna göra en fransk fältherre till svensk kung”.[5]  Journalisten Gustaf von Platen tycks bekräfta den negativa bilden av löjtnant Mörner. Han var inte ”någon stor begåvning”, skriver von Platen och fortsätter …”de absurda idéernas man, en virrpanna vilken flammade upp i entusiasm för sina ofta bisarra hugskott men som saknade förmåga att genomföra dem”.[6] Betyder detta att mannen som tog det första steget till att sätta vårt nuvarande kungahus på tronen helt enkelt var galen? Eftersom ingen ännu så länge skrivit en uttömmande biografi över honom får frågan lämnas därhän vad gäller Mörners allmänna karaktär men hans agerande under resan till Paris tyder inte på dumhet eller galenskap sett i ett vidare perspektiv, snarare på övermod. För det första var den unge löjtnanten inte helt ensam om sin idé. Det var visserligen han och ingen annan som tog initiativet att kontakta Bernadotte men själva tanken att göra en av Napoleons fältherrar till svensk tronföljare hade god jordmån i officerskretsar, där man hoppades få revansch för förlusten av Finland året innan.( Detta nämns för övrigt i förbigående av von Platen). Just marskalk Bernadotte var särskilt omtyckt efter sitt humana beteende mot svenska krigsfångar i Pommerska kriget några år tidigare. En officer som kommit på särskilt god fot med honom var avlägsen släkting till löjtnant Mörner, även om detta inte verkar ha haft någon direkt betydelse för valet av tronföljdskandidat. Herman Lindqvist visar också i sin populärbiografi över Bernadotte från 2009 att Mörner efter ankomsten till Paris skyndade att förankra sin idé på så hög nivå som möjligt, först bland bekanta i fransk administration och sedan(efter det första mötet med Bernadotte), bland svenskar på mellannivå som kände både honom själv och marskalken.[7]  För det andra blir Mörners agerande begripligare om man tar hänsyn till tiden. Perioden från stormningen av Bastiljen till Napoleons nederlag vid Waterloo, eller för att vara mer exakt från 14 juli 1789 till 18 juni 1815, var en tid då allt var upp och ner i Västeuropa. Kungar avsattes och avrättades, gamla riken upplöstes, kyrkor stängdes. En lägre officer kunde på en enda dag se sig upphöjd till general, kanske rentav kung eller hertig, bara genom att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle En person med envåldsmakt kunde å andra sidan utan förvarning mista huvudet som förrädare. Många av tidens ”stora händelser” skedde faktiskt av en slump eller drevs i en viss riktning genom improvisation. Hade inte Napoleon råkat gå förbi Tuillerierna i Paris en oktoberkväll 1795 och tagit ledningen i försvaret mot rojalistiska upprorsmän hade kanske kungamakten restaurerats bara sex år efter 1789. Napoleon själv var vid denna tid en överbliven general som just skulle resa till Turkiet för att ta tjänst hos sultanen. Han lär rentav ett ögonblick ha funderat på att stödja rojalisterna då hans vänner i nationalförsamlingen frågade honom: ”Är du med oss eller mot oss”. Den blivande kejsaren svarade lugnt. ”Var finns kanonerna”. Därmed inleddes en bana som skulle skaka både Frankrike och övriga Europa i dess grundvalar. Stadskuppen fyra år senare, då Napoleon blev Frankrikes ledare, fördes i hamn genom improvisation och Napoleon visade inte sin starkaste sida den gången. Ändå vann han. Också i Sverige skedde tidens omvälvningar lite på en höft. Gustav IV Adolf störtades visserligen till följd av ett allmänt uppror inom officerskåren men själva gripandet av kungen skedde på initiativ av en mindre grupp officerare för att hindra honom att uppsöka sina anhängare i Skåne. Ingen visste hur omgivningen skulle reagera om kungen arresterades. Redan Gustav III tvingades agera i stort sett spontant för att vinna makten i augusti 1772. Det var i denna turbulenta tid, då inga regler tycktes gälla, som adelsmannen Carl Otto Mörner växte upp och verkade. Om en general kunde bära hand på sin konung och en simpel adelsman från Korsika bli Europas herre, tänkte han, varför skulle då inte en lägre officer, som ändå tillhörde högadeln, på eget initiativ kunna föreslå en ny kronprins i sitt eget land? Sett i detta ljus blir Mörners handlande fullt begripligt och alls inte ett utslag av dårskap.  Om valet sedan var klokt får eftervärlden bedöma.                              

        



[1] Sådana brukar som bekant inte överleva sin historiska gärning särskilt länge.
[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungamakare.
[3] Detta var i synnerhet fallet med Richard Neville, Earl av Warwick, den förste som tilldelades epitetet ”kungamakare”. Hans maktambitioner var i själva verket så stora att han tillslut blev avrättad. 
[4] Det var vid en riksdag i Örebro Bernadotte valdes till svensk tronföljare.
[5]  Författaruppläsning av På väg från Stockholm till Göteborg av Lars Widding/inspelad 1989). Citaten ur samme författares Majors avsked är hämtade från en uppläsning gjord 1987.
[6] Det bör förtydligas att von Platen här endast återger vad andra sagt om Mörner, vilket tydligt framgår av hans text. Gustaf von Platen & Tecknar Anders, Fler svenska historier ”hjältar och skurkar”, Kapitlet ”Monsieur, vill ni bli vår konung?” s. 91(Svenska dagbladet 1988).   
[7] Författaruppläsning av Herman Lindqvists biografi Jean Bernadotte, mannen vi valde.