Jul hos tenniskungen

Att fira jul innebär naturligtvis olika saker för olika människor. Även om vår tids kungabarn förhoppningsvis firar en glad, hemtrevlig, ”vanlig” jul, utan några ceremoniella inslag, blir dras fest mer storslagen än motsvarande fest för en familj med dålig ekonomi. För drygt 100 år sedan var det kungliga julfirandet visserligen spännande men ändå med ett tydligt drag av hovritual. Då man läser prinsarna Lennart och Sigvard Bernadottes hågkomster, förstår man att även om julen var något att se fram emot var det också något att bäva inför. Det gällde att uppföra sig väl och visa vederbörlig tacksamhet över gåvorna man fick. (Utbyte fanns inte på agendan).

Gustav V och drottning Victoria firade i regel jul på Drottningholms slott.[1] Kungaparet åkte ut några dagar i förväg, med barnbarnet Lennart i släptåg, medan de övriga gästerna kom i anslutning till julaftonen. Lennart berättar hur han i barndomen färdades med häst och vagn till Drottningholm.[2] Han betecknar stämningen som ”ett slags högtidlig hemtrevnad” men säger också att han aldrig ”förmådde lägga bort titlarna med det vackra slottet” Figurerna på Ehrenstrahls målningar avfärdas med omdömet: ”Somliga såg ut i ansiktet som om de just förlorat på lotteri". (Man märker reservationen). Bland det roligaste var att åka skridsko på de frusna dammarna eller kälke i parken. Mest kul var naturligtvis att göra något förbjudet, som att lära sig svära av kusin Sigvard.[3] Så anlände då de övriga gästerna för att fira julhelg med Deras majestäter. Ett familjenöje under dessa sammankomster var pusselläggning och då var det fråga om ordentliga pussel: Tvåtusen bitar var minimum. Vad det led blev det julaftonskväll. Alla som varit barn vet att tiden på något konstigt sätt saktar in de sista dagarna, det blir liksom aldrig 24 december och sedan tar det en evighet innan kvällen kommer och klapparna delas ut. Drottning Victoria älskade dessutom att göra folk nyfikna: Det var nämligen hon som organiserade inköpet av julklappar, så det gällde att i god tid under hösten skriva listan på önskade presenter. Jultomten var en okänd gäst på Drottningholm. Julklappsutdelningen skedde efter ett strikt ordnat system, hämtat från Baden i Tyskland. Gästerna ställdes upp i längdordning utanför det rum där klapparna placerats ut.[4] Den ordningsamma drottningen ringde sedan i en silverklocka till tecken att intåget kunde ske. I rummet stod tre granar, gissningsvis fem meter höga, som klätts av de yngre gästerna tidigare på dagen. Prydnaderna var alltid desamma, silverbollar och ljus. Framför granarna stod ett antal bord, vart och ett reserverat för en bestämd gäst och på dessa låg eller stod presenterna. Man såg alltså genast vad man hade fått. Paket förekom inte.[5]  Även om tacksamhet var obligatoriskt tycks gästerna sällan ha blivit besvikna. Varken Lennart eller Sigvard nämner något sådant tillfälle. Drottningen och hennes utskickade gjorde tydligen sitt bästa. Svårare var att stå ut med den långa middagen efteråt, när man hade en massa kul presenter man ville hålla på med. Gudstjänsten på juldagen var heller inte lätt, trött som man var efter spänningen dagen före. Så inträdde en paus i firandet mellan jul och nyår. Nyårsfirandet var inte särskilt roligt, alldeles för stelt och rutinmässigt men trettonhelgen var riktigt kul, för då fick man bjuda in kompisar också. Kanske var det under en trettonhelg som följande lilla episod, återgiven av Sigvard Bernadotte, utspelades. Barnen spelade Badminton i det rum på Drottningholm där porträtten över regenter samtida med Oscar I hänger på väggen. Då kom prins Eugen, Gustav V:s bror, in och ville vara med. Det är som bekant inte bara barn som älskar att leka och skoja, särskilt inte i juletid. Målarprinsen var dock alltför ivrig. Han var tung och dessutom iförd galoscher.[6] Hans häftiga anlopp fick golvet att skaka, varvid en prisma från kristallkronan i våningen under ramlade ned i en tekopp, under pågående tedrickning. Efter detta var spelet förbjudet. Man får hoppas att minnet av den lilla roligheten kompenserade ungdomarna.[7] Nog är det tur att julen finns. God jul, kära läsare!           

                        

---

[1] Jag har inte hittat någon uppgift om ett undantag från denna regel men sådana kan självklart ha förekommit.

[2] En tradition som enligt skrivarens åsikt borde uppmuntras i vår tid..

[3] I Sigvards memoarer finns ingen uppgift om detta.

[4]  Lennart Bernadotte betecknar rummet som ”Generalsalen”, medan Sigvard skriver ”Drabantsalen”. Beträffande ritualens utformning är de dock eniga.   

[5] Den omständigheten att inmarschen i rummet alltid gjordes i längdordning innebar att man lätt kunde se om man vuxit om någon under året. För barnen var det en prestation att komma så nära prins Wilhelm som nöjligt. Kungaparets andre son var oföränderligt längst och kom därför sist i tåget.

[6] För att inte halka på golvet.

[7] Texten bygger på Lennart Bernadotte, Käre prins, god natt/1977), kapitlet ”Julslottet” och Sigvard Bernadotte, Krona eller Klave(1975), kapitlet ”Drottningholm”.

Två tronföljare som aldrig möttes

De församlade såg oroligt på läkaren, som även var stjärntydare. Han verkade bekymrad.

-          Kära vänner, sade han. Bed till Gud att drottningen inte föder sitt barn i denna stund. Stjärnorna är ogynnsamma och om barnet föds nu, blir det riket till olycka”. I detta ögonblick hördes barnskrik från förlossningsrummet. Hovet bleknade. Barnet var fött. Vad ont kunde nu vänta Sverige? Det var på kvällen 13 december 1533 på slottet i Stockholm. Kung Gustav och hans gemål Katarina hade fått sitt första barn, sonen Erik.[1]

I verkligheten tycks det inte ha varit någon särskilt uppseendeväckande förlossning. Alla moderna biografier över Erik XIV , från Ingvar Andersson(1935), till Hernan Lindqvist(2014), lägger ner mer på att avfärda historien om de ”dåliga stjärnorna” som efterhandskonstruktion än på att berätta om vad som faktiskt hände. Sannolikt beror detta på att det inte hände särskilt mycket att berätta om. Kanske har materialet förstörts vid slottsbranden 1697 eller väckte händelsen inte så stort uppseende när den ägde rum. Det var visserligen den nye kungens första barn som föddes men Sverige var ett litet och obetydligt rike i Europas utkant, om än stort till ytan. Om någon hade förutspått att Gustav Vasa skulle regera i nästan 30 år till och lämna efter sig en stor skara prinsar och prinsessor, grunda en dynasti som regerade i över ett århundrade och vars ättlingar än idag sitter på Sveriges tron, så hade nog ingen trott det den där kvällen i december 1533. Kungens krönikör och propagandamakare, biskopen Peder Svart, beskrev senare tronföljarens födelse som något av en vändpunkt för Gustav Vasas kungagärning. Nu vågade ingen längre ifrågasätta hans regering, naturligtvis med undantag för den småländske skurken Nils Dacke knappt tio år senare. Inget nämns om några dåliga varsel vid pojkens födelse.[2] Knut Carlqvist påpekar i sin populärbiografi från 1996 att det knappast är troligt att en kunglig livmedikus och astrolog ”mån om jobbet”, skulle utbrista i jeremiader över det väntade barnets och rikets sorgliga framtid.[3]  Å andra sidan kom prinsen till världen vid en olämplig tid på året om man trodde på tecken och trolldom, vilket de flesta gjorde på 1500-talet. Just natten mellan 12 och 13 december var kuslig. Det var årets längsta natt och då var oknytt av alla slag i farten. Det var mycket man inte fick göra: ha för all del inte spinnrocken igång den natten, en vet aldrig vad som händer! Man kunde förstås utöva trolldom själv också, bland annat göra sig av med loppor och andra småkryp för ett helt år, men det var inte en natt då man var helt trygg.[4] Att Sveriges kung fick sin förste son just vid den tiden, dessutom kungen i en ny dynasti omgiven av fiender som Kristian Tyrann svåger till Kejsar Karl V, var inte idealiskt. Födelsen ägde visserligen rum på kvällen 13 december, alltså natten Efter den längsta natten men man kunde ju aldrig veta. Det kan mycket väl ha funnits en och annan klok och vis person, en av dem som ser bortom här och nu, som anade vad som komma skulle redan den där decembernatten. I alla händelser bör pojkens födelsedatum ha gjort det särskilt lätt att hitta varsel i efterhand, sådant man liksom kom ihåg när Erik XIV satt i sitt fängelse sjuk och vanärad. Så här i efterhand kan man jämföra Eriks födelse med en annan, den som skedde på Greenwich Palace i London 7 september samma år[5]. Då var förväntan stor, för kung Henriks nya drottning Anne väntade barn. Bara det blev en son skulle kungens dynasti befästas och hans religiösa reformer bekräftas. Kungörelsen att en son fötts var redan utfärdad. När barnet visade sig bli en flicka blev kungen chockerad och säkert rasande. Nu stod han med TVÅ odugliga döttrar på halsen, dessutom med var sin mor som båda var i livet. Vilket misslyckande! Om en stjärntydare i den stunden hade sagt Henrik VIII att flickan skulle komma att bli det tidigmoderna Englands mest berömda regent och lägga grunden till ett imperium, hade Henrik säkert låtit arrestera vederbörande som förrädare eller galning.[6] Likafullt erinrade sig säkert mången ”vis man och kvinna” i efterhand att många goda tecken förutspått flickans kommande upphöjelse just den dagen. De båda kungabarnen träffades aldrig men Erik friade till Elisabet i många år. Hon var hans huvudkandidat som framtida svensk drottning. Även om Erik inte var ”kronprins” i direkt bemärkelse eftersom Sverige fortfarande var valkungadöme, innebar hans födelse att dynastin satt säkrare på tronen. Sannolikheten att man skulle kunna behålla makten hade ökat. Drygt tio år senare fastställdes det att Erik skulle efterträda fadern. Hans väg till makten var förhållandevis enkel. Ändå slutade Erik sitt liv i ensamhet och fångenskap, kanske halvt sinnessjuk. För Elisabet var ingenting enkelt under uppväxtåren. Hon förklarades bastard och förde mestadels ett tillbakadraget liv på sina gods. Hela tiden fick hon akta sig för misstankar och konspirationer, mot henne själv eller där man önskade använda henne som redskap för egna syften. En period satt hon i Towern som politisk fånge. Hon slutade som den mest kända och legendariska engelska regenten, kanske den största av alla kvinnliga ledare genom tiderna.

Så olika faller ödets lotter.               

---

[1] För drottning Katarinas del blev det enda barnet.

[2] Peder Svart, Gustav Vasas krönika(1964 års utgåva), s. 187.

[3] Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), s. 32.

[4] https://www.youtube.com/watch?v=aZHN7mTew9w

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabet_I_av_England

[6] Angående Elisabet I:s födelse se bland annat Henrik VIII:S sex hustrur av Antonia Fraser.

Ödesdigra partys

Så börjar julen närma sig! Julen hör väl till de tider på året som oftast förknippas med fest och glädje. Men se upp! För mycket festande kan vara farligt. Jag tänker då inte på ett alltför ivrigt frossande eller drickande, fast det naturligtvis inte heller är att rekommendera. Förr i tiden var det vanligt att kungar men även upprorsmän som ville komma åt kungar, slog till just i samband med fester. På partys väntar man sig glädje inte överfall eller rannsakan. Den som deltar i en fest är förmodligen något av det mest försvarslösa som finns, både psykiskt och fysiskt. Ett skönlitterärt exempel på detta finns i Pehr Lagerqvists roman ”Dvärgen”, där den italienske fursten låter mörda sina gäster, officiellt inbjudna för att fira freden, mitt under gästabudet. För den som kan svensk medeltidshistoria är antagligen ”Nyköpings gästabud” det mest kända exemplet ur verkligheten, För 700 år sedan, 10 december 1317, var hertigarna Erik och Valdemar inbjudna till fest hos sin äldre bror kung Birger på Nyköpings hus. Syftet var att fira att den strid som pågått sedan 1306, då hertigarna fängslat sin bror på gården Håtuna och sökt att själva tillvälla sig makten, nu äntligen var slut. Gästabudet var storslaget men på natten väcktes hertigarna, fängslades och kastades i fängelse, där de småningom skall ha svultit ihjäl. Det är i det sammanhanget som kung Birger skall ha fällt den klassiska repliken: ”Minnes I den Håtunalek” Lika klassisk är sägnen om nyckeln som Birger skall ha kastat i ån för att hindra att bröderna befriades.[1]         

Nästan exakt 200 år senare, i november 1520, förvandlades en kröningsfest i Stockholm till blodbad, officiellt med motiveringen att det besegrade Sturepartiet förgripit sig på ärkebiskopen Trolle. Exakt hur planerat det hela var kan kanske diskuteras men det står bortom allt tvivel att kung Kristian först lovat amnesti åt alla som accepterade hans välde och sedan, med ytterst kort varsel och mitt under kröningsfesten, lät avrätta ett stort antal människor som gått över till hans sida, [2]  

I augusti 1572 rustades till bröllop i Paris. Änkedrottning Katarinas dotter Margareta gifte sig med den unge protestantiske fursten Henrik av Navarra, vilket avsågs bli ett slut på det långa inbördeskriget mellan franska protestanter och katoliker. Här var stämningen inte fullt så gemytlig som under kröningsfesten i Stockholm 1520. Brudparet ville knappast gifta sig och många protestanter(hugenotter), misstrodde katolikerna i allmänhet och änkedrottning Katarina i synnerhet. Ändå blev det en chock när kungens parti i samband med festligheterna lät mörda den framstående protestantledaren de Coligny och sedan inledde massaker på hans vänner för att undgå hämnd. Händelsen är känd som Bartolomeinatten.[3]  

I september 1573, planerade en grupp skotska legoknektar att mörda Johan III av Sverige under en bankett. Skälet var dels att de inte fått ut sin lön, dels att deras ledare, fransmannen de Mornay alltjämt stödde den avsatte Erik XIV. Enligt planen skulle Johan dödas under en svärdsdans, då knektarna helt öppet kunde uppträda beväpnade. I sista stund tappade Mornay modet och attentatet utfördes aldrig. Lars Ericson skriver i sin biografi över kungen från 2004 att Johans liv förmodligen aldrig varit i sådan fara efter tronbestigningen som vid detta tillfälle.[4]

Som ni ser av dessa exempel kan fester vara riskabla men sådant händer ju knappast i vår tid, eller hur?             

    

---

[1][1] Gustaf von Platen & Tecknar-Anders, ”På kungligt gästabud”, Svenska historier(Svenska dagbladet 1987).    

[2] Antalet möjliga källhänvisningar angående Stockholms blodbad och dess förspel är otaliga.  Jag följer här principen ”Ingen nämnd, ingen glömd”.

[3] För en beskrivning av Bartolomeinatten och dess bakgrund Se Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici(svensk översättning 2005) kapitel 11-12..  

[4] Ericson, Johan III, en biografi, s. 106-07.  

Dop och släktband bland bernadotterna.

Då som idag hette modern Sofia eller Sofie- Annars är det inte mycket som stämmer.[1] Barnet var visserligen son till kungens andre son, som prins Gabriel är son till kung Karl Gustavs barn nummer 2. Men pojken som föddes i juni 1858 var tronföljare då han kom till världen, dvs. han tillhörde den släktgren som skulle föra arvsföljden vidare. Det enda som skulle kunna hindra detta var om prinsessan Lovisa dog och kronprinsregenten Carl, den nyföddes farbror, gifte om sig. Eftersom det stod klart att den stackars Lovisa, som fyra år tidigare mist sin lille son var ur stånd att få fler barn och hon dessutom drabbades av regelbundna nervanfall, trodde säkert många att hon skulle dö inom en inte alltför avlägsen framtid. I så fall stod det regenten fritt att gifta om sig och skaffa nya arvingar. I ett sådant läge skulle pojken som nyss sett dagens ljus degraderas till en prins bland andra. Även om Carl gratulerade sin bror Oscar, gossens far, till nedkomsten och sade att det viktiga var att riket fått en arvprins, likgiltigt vem av dem som var fadern, visste alla att han inte unnade broderns familj att ärva tronen.  Carl och Oscar drog aldrig jämt. Hur som helst var pojken, Oscar Gustav Adolf, tronföljare efter sin far då han föddes. Ödet ställde det också så att prinsen nästan 50 år senare besteg tronen. Han blev känd som Gustav V. Även om vår nuvarande kung redan lyckats spräcka hans rekord i regeringstid för svenska kungar, är det en bra bit kvar innan åldersrekordet tangeras: Gustav V blev 92 år. Det tycks inte ha hänt något anmärkningsvärt när prinsen föddes eller döptes. Stig Hadenius berör knappt ämnet i sin biografi från 2005. En omständighet som borde stämma författaren till eftertanke och åtminstone borde ha omnämnts i sammanhanget, är de kungligheter som närvarade då Gustav ”presenterades” för hovet. Den som visade upp honom var ingen annan än salig kung Karl Johans gamla hustru Desirée. Vad tänkte hon i denna stund, hon som upplevt revolutionens skräckvälde i tonåren och en gång varit förlovad med självaste Bonaparte. Reflekterade hon över sitt skickelsedigra öde? Hennes egen son, den sjuke kung Oscar I, var också på plats, liggande på bår. Han såg på den nyfödde och sade: ”Det är ju skönt att det är över”. Det var den längsta mening han sagt på länge. Det dröjde ännu något år innan hans lidande äntligen tog slut. Modern var segare. Hon överlevde sonen med ytterligare ett år och dog i december 1860. Då var prins Gustav 2 och ett halvt år. När han 90 år senare följde sin farfarsmor i graven, var sonsonsonen Karl Gustav 4 och ett halvt år. Han bör ha något dunkelt minne av farfarsfar, som visades upp av den första Bernadottedrottningen. I dag har kungen i sin tur deltagit i dopet av sin sonson nummer tre. Sannolikheten att prins Gabriel en dag blir kung tycks knappast stor. Han har en faster, två kusiner och en bror före sig i tronföljden. Som god rojalist avslutar jag ändå dagens text med ett leve för prins Gabriel och för den svenska monarkin. HURRA HURRA HURRA HURRA!                 

---

[1] Jag har hört båda namnformerna användas om Sofia av Nassau. Se  https://www.oppetarkiv.se/video/1336541/drottning-av-sverige-avsnitt-4-av-6  Historiska fakta är huvudsakligen hämtade ur programmet.  

Ett ödesdigert riksdagsbeslut

De satt där allesammans i rådsalen. Några bistert beslutsamma, andra upprymda, som skolpojkar som gör något förbjudet. Andra åter följde helt enkelt med strömmen: Vad riksföreståndaren önskade var lag. Biskopen i Linköping betraktade sina kamrater med förstulna blickar.  ”De sätter allt på spel," tänkte han. "Det är ändå en kyrkans man vi ger oss på och den helige fadern har gett honom rätt att kalla kung Kristian till hjälp, hm hm…” Han trummade sakta med fingrarna på bordet. ”Bäst att gardera sig”, tänkte han vidare. Utan att de andra märkte något tog biskopen upp en bit papper ur sin hermelinsmantel, grep sin gåspenna och skrev helt hastigt: ”Till denna besegling är jag nödd och tvingad”.[1] Försiktigt stoppade han in lappen under sitt sigill. Han såg sig om – Nej, ingen tycktes ha märkt något. Ett litet leende lekte kring Brasks läppar. ”Så var det med den saken, mumlade han mellan tänderna. Nu är min hals säkrad, vad så må hända”.

Kanske gick det till såhär för 500 år sedan, 23 november 1517 i Stockholm när riksmötet fattade beslut om att avsätta ärkebiskop Trolle och bränna hans borg Stäket vid Mälaren, på vägen mellan Stockholm och Uppsala. Historien om den smarte prelaten, som billigt talat tvår sina händer i Pilati efterföljd och räddar sitt eget skinn, medan hans kamrater tre år senare får plikta med livet i Stockholms blodbad, är nog vad de flesta känner till om denna händelse. Alla något sånär kulturmedvetna svenskar har åtminstone hört frasen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, även om de kanske inte kan redogöra för bakgrunden. De vet förmodligen att en biskop, som visst hette Brask, räddade livhanken genom att säga eller skriva dessa ord. Det ironiska är att de kanske aldrig skrivits. En del skribenter avfärdar ”Brasklappen” totalt, medan andra tycks räkna den som tänkbar, utan att vare sig framställa den som obetingat sann eller avfärda den som rent falsarium. Andra åter utgår från att ”Brassklappen” verkligen skrivits.[2] Vi vet hur som helst att Hans Brask undkom blodbadet i Stockholm 1520, till skillnad från flera av dem som fattade beslutet om Trolles avsättning och nedbrytandet av hans borg. Hur kom det sig att just Brask skonades? Om han kunde ge skriftligt bevis på sin motvilja mot beslutet om rivningen, finns det en förklaring. Varför fördärva en god historia, som i sig inte påverkar det egentliga händelseförloppet? På denna blogg får ”Brasklappen” gälla för sann.

Vad som tycks klart är att striden mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle inte i första hand handlar om kampen mellan svenskvänner och unionsanhängare. Det var en inbördes strid om makt och inflytande i Sverige. Kristian II utnyttjade sedermera detta till sin fördel i syfte att säkra sin ställning i Sverige och återupprätta Kalmarunionen. Det fanns flera anledningar till konflikten. För det första var det en personlig vendetta. Sten Sture, som egentligen tillhörde familjen Natt och dag men kallade sig Sture för att anknyta till den redan legendariske Sten Sture den äldre, hade år 1512 manövrerat ut Gustav Trolles far Erik från posten som svensk riksföreståndare. Sonen ville naturligt nog hämnas. Dessutom förde riksföreståndaren en politik som hotade att gå ut över både adeln och kyrkan. Sture vände sig med förkärlek till allmogen vid ting och marknader för att förankra sin politik på gräsrotsnivå och så hade också varit fallet i samband med riksföreståndarvalet. För de två övre stånden, adel och prästerskap, var en unionskung med huvudsäte i Danmark vida att föredra framför en påstridig riksföreståndare hemma i Sverige. Detta var särskilt fallet med de adelsfamiljer som hade intressen i båda länderna, ”gränsadeln. För att stävja den nye riksföreståndarens maktambitioner hade den förre ärkebiskopen Jakob Ulfson år 1514 utsett Gustav Trolle till sin efterträdare. Normalt valdes en ny ärkebiskop först efter företrädarens död men Ulfsons handlingssätt var fullt lagenligt. Trolle, som vid denna tid befann sig utomlands för studier, reste till Rom för att få utnämningen bekräftad. Trots hans ungdom, han var kring 25 år, bekräftade påven valet och gav också Trolle, åtminstone efter vad denne själv påstod, vidsträckta befogenheter och en stark maktbas. Hans huvudborg, Almarestäk, eller bara Stäket, i Mälaren, förklarades närmast helgad: Den som angrep fästet skulle hållas för kättare och den som i ett trängt läge försvarade ärkebiskopen fick syndaförlåtelse. Trolle fick en armé på 400 man till sitt förfogande och rätt att bannlysa sina motståndare från kyrkans gemenskap. Som om detta inte räckte fick Trolle också befogenhet att vid behov kalla på ”världslig hjälp”, vilket i detta fall var detsamma som kung Kristian av Danmark.[3] Att Trolle hade tillgång till en så centralt belägen borg som Stäket var en nagel i ögat på Sten Sture och hans anhängare. Ändå tycks riksföreståndaren faktiskt ha försökt få till stånd en förlikning. Då den nye ärkebiskopen kom hem från Rom önskade Sture träffa honom men misslyckades. Riksföreståndaren skall enligt Flemberg till och med ha betalat den penningavgift till kyrkan som fordrades för en utnämning till ärkebiskop. Ett möte mellan de båda fienderna skedde slutligen i själva Uppsala domkyrka men utan positivt resultat.[4] På hösten 1516 inleddes belägringen av Trolles borg. Motiveringen var att biskopen inte avlagt sin ed varken till Sten Sture eller det svenska risrådet, vilket måste innebära att han hyllat ”någon annan”, med andra ord Kristian II. Belägringen drog ut på tiden och i januari 1517 fick Sten Sture vid ett möte i Arboga mandat att fortsätta den. Den danske kungen hade under tiden utrustat en flotta för anfall mot Stockholm. Flottan leddes av en släkting till Trolle men syftet var snarare att återupprätta Kalmarunionen än att understödja den belägrade ärkebiskopen. Sedan danskarna lidit nederlag utanför Stockholm i augusti 1517 kände Sture att han hade vind i seglen. 23 november fattades beslutet att riva Stäket och avsätta Trolle.[5] Vi har namnen på dem som skrev under det ödesdigra dokumentet. Förutom den försiktige Brask och flera andra biskopar finns exempelvis riksrådet Erik Johanson Vasa med bland undertecknarna.[6] Det är inte utan att man undrar vad Eriks son Gustav hade för sig denna dag. Han var vid denna tid kring de tjugo och tydligen inte viktig nog att skriva under beslutet. Ändå skulle det visa sig vara av största betydelse för hans framtid. På samma sätt som skottet på maskeraden 1792 utgjorde första steget på släkten Bernadottes väg till Sveriges tron, trots att Bernadotte var långt därifrån och väl knappast kände till det obetydliga kungadömet Sverige, utgjorde undertecknandet av ”Sammansvärjningsbrevet” mot Gustav Trolle 23 november 1517 det första verkliga steget mot Vasarnas tronbestigning och mot reformationen i Sverige.                             

       

---

[1] Erik Petersson återger orden på detta sätt i sin bok om Kristian II. Han citerar då Olaus Petri, som brukar anges som sagesman för den berömda berättelsen om ”Brasklappen”. Om historien alls är sann skrev Brask alltså aldrig de bevingade orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen” Erik Petersson, Furste i Norden, Kristian tyrann(2017), s. 415..

[2] David Lindén hävdar i sin bok Hemming Gadh, vasatidens gudfader från 2016 att Brask ”med största sannolikhet” aldrig skrev någon liten lapp utan istället lämnade in en officiell reservation mot beslutet att avsätta Trolle.(s. 130). Herman Lindqvist menar tvärtom i uppläsningen av sin egen bok De vilda vasarna med samma utgivningsår att uppgiften om lappen troligen är riktig eftersom Brask de facto skonades 1520. Olaus Petri var närvarande då Trolles klagoskrift mot Sturepartiet lades fram och bör ha vetat vad som hände, hävdar Lindqvist. Flemberg skriver att Brask ”möjligen” petat in lappen under sigillet, medan Pettersson slutligen skriver att biskopen ”som vi vet” skall ha skrivit lappen(Flemberg s.50 och Petersson sid 415).       

[3] Marie-Louise Flemberg skriver i sin bok Kristina Gyllenstjerna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), att Gustav Trolle aldrig gav några konkreta bevis på de befogenheter han menade att påven givit honom(S.43). Varken Lindén eller Petersson tycks dock betvivla Roms gillande av Trolles starka maktställning (Lindén s.129 och Petersson s.401-02).

[4] Flemberg, s. 44, Lindén, s. 129. August Strindbergs pjäs Siste riddaren från 1909 handlar i stort om striden mellan Sten Sture den yngre och Gustav Trolle. Tredje akten skildrar just mötet i domkyrkan. Hos Strindberg franstår riksföreståndaren, dramats riddare, som något av en Chamberlain, vilken gång på gång söker uppnå fred i sin tid men tillslut inte har annat val än att börja krig mot den hänsynslöse Trolle. Gustav Eriksson Vasa spelar rollen som den pådrivande Churchill vid Stures sida. Detta är särskilt fascinerande eftersom pjäsen skrevs 30 år före andra världskriget.   

[5] Se exempelvis Lindén, s. 130

[6] https://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A4kets_rivning

6 november 2017

I maj 2016 skrev jag ett inlägg med titeln När historien hålls vid liv. Där diskuteras högtidlighållandet av den historiskt sett ganska obetydlige prins Arthur av Wales vid 500-årsinnet av hans död 2002. Vidare ställs frågan huruvida motsvarande uppmärksamhet och ceremonier skulle ägnas någon av de svenska prinsar genom historien som i likhet med Arthur dött unga och aldrig bestigit tronen.[1]  Texten utgår närmast från att så icke är fallet. Även om jag i princip inte fått anledning att revidera min uppfattning, fick jag nyligen bevis på att våra gamla historiska ikoner alltjämt lever. Detta skedde vid en konsert till Gustav II Adolfs ära i Riddarholmskyrkan i Stockholm på kungens dödsdag 6 november 2017. Musiken som spelades och sångerna som sjöngs hörde visserligen i regel mer till det romantiska 1800-talet än till kungens krigiska och blodiga 1600-tal men känslan och innerligheten i framförandet var utan tvivel äkta.[2] Fanor bars av körens medlemmar, både svenska flaggan och andra baner.[3]  Med tanke på att Finland 2017 firar ett sekel som självständig stat är det inte så konstigt att Gustav Adolfs betydelse för Finland betonades särskilt vid konserten – minnesstunden. Det framhölls att kungen strävat att skapa en trygg östgräns för sitt rike och därför, i motsats till senare både svenska och andra potentater, avstått från att avancera in i Ryssland efter fredsslutet vid Stolbova 1617. Gustav Adolf beskrevs alltså närmast som en av våra största ledare, kanske den störste i äldre tid. Ganska vågat i en tid då dyrkan av det förgångna inte alltid ses med blida ögon, särskilt inte minnet av krigiska monarker.[4]  Stunden i kyrkan var hur som helst både storslagen och värdig, samtidigt som den var trevlig och avspänt naturlig. Så länge det finns människor som förmår minnas det förflutna på det sättet, så länge kommer historien att förbli levande.        

---

[1] Arthur var äldste son till Henrik VII av England. Han avled vid 15 års ålder och den yngre brodern Henrik efterträdde fadern som Henrik VIII.

[2] Undantaget var naturligtvis psalmen ”Förfäras ej, du lilla hop”, som inte bara är samtida med kungen utan också ingick i gudstjänsten före det ödesdigra slaget 1632.

[3]  Dessvärre blev jag inte i tillfälle att avgöra om fanorna stammade från 1600-talet eller var sentida(med undantag av den definitivt moderna svenska flaggan). Med tanke på det historiska värdet hos en regementsfana från 1600-talet är jag böjd att tro att däven de övriga fanor jag såg var sentida

[4] Med tanke på att Gustav Adolf faktiskt tilldelades hederstiteln ”den store” efter sin död, en ära han är ensam om bland svenska kungar, måste man erkänna att Gustav Adolfdyrkan kan anses godtagbar. 

Karl IX, några reflextioner kring hans liv och slut

En del dödsfall har större betydelse än andra. När en kung eller annan form av statsledare dör vet man ofta att detta innebär någon form av förändring. Har ledaren ifråga dominerat sin tid, kan det kännas som välden själv upphör när vederbörande försvinner: Vad skall nu hända, vem skall ta över? Karl IX:s död på Nyköpingshus 30 oktober 1611 kan ses som ett sorts mellanting. Kungen hade långt ifrån dominerat sin tid på samma sätt som fadern, Gustav Vasa. Ändå måste de som stod vid Karls dödsbädd ha upplevt att en epok gick mot sitt slut, en epok som tagit sin början med faderns dödsfall drygt 50 år tidigare. Politiskt sett hade det inte varit någon storslagen eller ärorik period, snarare en tid av split och gräl. Mannen som nu låg på sitt yttersta var den siste av kung Gustavs tre söner som bestigit tronen. Under ett halvt sekel hade dessa tre och deras egna söner slagits om makten. Även om Sigismund av Polen ännu var i livet innebar kung Karls död att brödrastriden var över. Frågan var vad som skulle komma istället, enande och stabilitet eller fortsatt inbördeskrig och undergång för Sverige som fri stat. Vad man än sade om Karl IX, och det fanns mycket negativt att säga, kunde ingen förneka att han var den av de tre bröderna som lyckats bäst. Trots sitt minst sagt häftiga temperament hade han det jämnaste sinnet av de tre i den bemärkelsen att han alltid visste vad han ville. Han överfölls inte av vankelmod och tvivel, som så ofta hände med Erik eller försvann i utopiska drömmar och grubblerier, som Johan. Hade han förutsatt sig något så genomförde han det, om det så gällde att ta livet av en lärd eller tapper adelsman nästan inför ögonen på dennes familj. Detta skapade naturligtvis mycket hat men säkert också den beundran som nästan alltid följer på framgång. För att förstå Karl IX bör man, som i de flesta fall, gå tillbaka till barndomen. När han föddes år 1550 var den svenska kungamakten starkare än på länge. Även om kung Gustav själv var gammal och blev allt tröttare var det ingen som längre motsatte sig hans styre. Upproren var kvästa, kyrkans makt krossad, riket ett arvkungadöme för familjen Vasa. Det fanns inte heller några adelsmän som på allvar kunde hota kungamakten. Den medelålders Pehr Brahe var ett möjligt undantag men hyste stor vördnad för sin morbror kung Gustav. De flesta av de ädlingar som skulle bjuda Karl motstånd under hans politiska karriär var jämnåriga med honom[.1] Då Karls äldre syskon föddes var de flesta inom högadeln och en överväldigande majoritet bland folket fortfarande katoliker. Drottning Margareta och hennes mor, kungabarnens mormor, var katoliker. Även om protestantismen var långt ifrån allenarådande i Sverige på 1550-talet var alla de gamla katolikerna vid hovet borta under Karls barndom. Omgivningen var protestantisk och det var protestantismen som gällde för att vara ”rätt” lära. Hovlivet under Gustav Vasas sista år måste för övrigt ha varit rätt dystert, med en monark som alltmer sällan hade lust eller kraft till dans och nöjen. Naturligtvis präglades Karl av detta, även om han inte stod fadern särskilt nära. För honom var det naturliga att kungen styrde, med såväl adeln som kyrkan under sig. Populärhistorikern Herman Lindqvist brukar i sina biografier fundera kring när hans huvudperson blev den han blev, eller snarare när hans bana låg utstakad.[2] När insåg Napoleon att han skulle bli ”Napoleon” och Mannerheim att han skulle bli ”Mannerheim”? På samma sätt och kanske än mer berättigat, kan man fråga sig vid vilken tidpunkt Karl IX bestämde sig för att en dag bli kung. Om vi med säkerhet kunde svara på den frågan kunde vi också med större rättvisa bedöma denne furstes karaktär. Redan i unga år var han med om att avsätta sin äldste bror från tronen, i samråd med den andre brodern Johan. Sedan denne väl blivit Johan III började den unge hertigen ivrigt hävda sin självständighet gentemot kronan, såsom Johan gjort på Eriks tid. Karl motarbetade också broderns käraste projekt, den nya liturgin ”Röda boken”. Därtill kom att han efter brodern Eriks död på alla sätt försvarade dennes heder och kraftigt protesterade mot de förödmjukande arrangemangen i samband med begravningen. Ett antal år senare motiverade han uttryckligen avrättningen, eller snarare mordet, på en motståndare med att denne en gång misshandlat den fångne kung Erik, som Karl själv varit med om att störta.  När Johan mot slutet av sin regering kom i konflikt med stora delar av högadeln, skyndade sig hertig Karl att ta sin broders parti, för att efter Johans död 1592 gå samman med samma högadel mot brorsonen Sigismund. Slutligen besegrade hertigen Sigismund i strid, lät avrätta de adelsmän han några år tidigare samarbetat med och utropades några år senare till kung Karl IX. En av hans medhjälpare vid rättegången mot högadeln i Linköping 1600 var för övrigt Erik Tegel, son till broder Eriks hatade rådgivare Jöran Person, som Johan och Karl låtit avrätta 1568. Att hertig Karl tagit hand om den dödes familj måste ha inneburit att han fick minst en rådgivare som han obetingat kunde lita på. Sett i ett sammanhang och i efterhand ser det onekligen misstänkt ut. Man kommer att tänka på Shakespeares ”Rikard III”, den yngre brodern som listigt manipulerar de båda äldre att misstro varandra för att efter bådas död i rätt ögonblick slå till och bemäktiga sig tronen.[3] Problemet är att det som bekant är lätt att konstruera mönster i efterhand. Att hertig Karl deltog i upproret mot Erik XIV kan ha berott på en, med säkerhet berättigad, fruktan att inte få styra sina domäner efter eget huvud, plus motvilja mot broderns giftermål med en kvinna av folket. Motsättningarna med Johan III och hans familj kan ha uppkommit efter hand och behöver alls inte ha varit ett led i en på förhand uppgjord plan. Att hertigen tagit hand om sönerna till den störtade Eriks rådgivare kan helt enkelt bero på en önskan att försonas med ättlingarna till de som avrättats.[4]  Vad som än kan sägas om Karls politiska agerande, ska det inte förnekas att han var en duktig administratör, affärsman och industriman. Under hans tid som hertig av Södermanland, Närke och Värmland, plus delar av Västmanland och Västergötland, blomstrade bergsbruk, skeppsbyggnad, hantverk och byggenskap i allmänhet. I Värmland erinrar flera städer om hans aktivitet: Karlstad, Karlskoga, Filipstad, uppkallad efter yngste sonen Karl Filip.[5]  I Västergötland hittar vi Mariestad, uppkallat efter första hustrun. Karls efterlämnade papper visar att han personligen rest runt i sitt ”rike” för att se hur saker och ting sköttes och ta reda på vilka investeringar som var lönsamma. Liksom fadern ville han vara med överallt och vaka över allt och alla. Med tanke på hans bekanta Vasavrede var det säkrast att hålla sig beredd och ha ordning på räkenskaperna om hertigen, senare kungen, hörde av sig. Annars ven örfilarna och piskan, i värsta fall bilan.[6]  

Med tanke på allt detta är det inte så konstigt att Karls krafter tillslut började svikta. Mot slutet av 1600-talets första decennium fick han upprepade slaganfall och redan 1607, fyra år före sin död, förutsåg han att slutet var nära. De svåra motgångarna i kriget mot Danmark(Kalmarkriget), gjorde inte saken bättre och 30 oktober 1611 gav han slutligen upp andan på Nyköpingshus, det slott där han residerat så många år under sin hertigtid. Det sägs att Karl mot slutet visat de kringstående på sin son Gustav Adolf och viskat: ”Ille faciet, Han skall göra’et”, dvs. reda upp de många problem riket befann sig i. Kanske menade Karl också att sonen skulle förkovra Sverige och göra det till en aktningsvärd nation. Det gjorde Gustav Adolf) och Oxenstierna icke att förglömma), men Karl IX:s investeringar i bergsbruk och andra former av industrier hade lagt grunden till deras verk.[7]                       

---

[1] Så var exempelvis fallet med Erik Sparre och Gustav Baner. Dock inte med Claes Fleming, som var tjugo år äldre.

[2] Pronomenet ”han” omfattar här såväl män som kvinnor. Jag anser detta berättigat eftersom Lindqvist oftast skriver om män, Man skulle visserligen kunna hävda att ”En människa är en hon, vare sig hon är en man eller kvinna”. Men jag har ändå gjort detta val.

[3] Likheten mellan Karl IX och Shakespeares onde konung är i själva verket ännu större. Karl var nära att stupa i strid under omständigheter som nästan kusligt påminner om det engelska dramat. I ”Rikard III” stupar kungens häst och Rikard huggs ned efter att ha fällt den klassiska repliken: ”En häst, en häst, mitt rike för en häst”! I slaget vid Kirkholm 1605 stupade Karls häst på samma sätt och om inte Henrik Wrede ingripit och offrat sig skulle kungen själv ha stupat https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Kirkholm Genom en ödets ironi skrev Shakespeare sin pjäs på 1590-talet och den uppfördes vid polska hovet år 1609. Man kan gissa vilka associationer Sigismund måste ha fått

[4] Det är att märka att flera av sönerna till de adelsmän som Karl senare avrättade på motsvarande sätt gick i tjänst hos hans egen son.

[5] Nuvarande prins Karl Filip har troligen fått sitt namn efter Karls son. I varje fall är han, liksom sin namne, hertig av Värmland. 

[6] Det sägs att alla ämbetsmän och administratörer i Frankrike, med tillhörande domäner, på sin tid alltid kände Napoleons närvaro och väntade hans ankomst. Något liknande gällde säkert i Karl IX:s rike 

[7] För djupare studium över Karl IX:s liv och verk hänvisas till Erik Petterssons biografi Den skoningslöse från 2008- Se också Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut av Åke Ohlmarks från 1983, s. 76-77 och 79-80.

Buller vid svenska och franska hovet

Den gamle mannen var upprörd. Detta berodde inte bara på vad som hade hänt utan kanske ännu mer på vad skandalen avslöjat om hans barn. Om han ändå vore yngre! För tjugo år sedan skulle han ha tuktat dem och satt sig i respekt. Kanske han rentav uteslutit Erik ur tronföljden - Så obehärskat som han uppträtt! Vad kunde landet vänta sig av en sådan härskare? Och döttrarna! Den levnadsglada, lättfärdiga Cecilia och Katarina som inte sett efter henne bättre. Att utsätta honom själv och riket för detta. Vilken vanheder, vilken skam! Åh, om han haft sin forna styrka i behåll! Men han var gammal och sjuk. De visste alla att han snart skulle dö. Även om det fortfarande var han som bestämde hade han kommit in i det stadium då omvärlden börjar planera för en tid där man själv är borta. Också den mäktigastes ord börjar då klinga svagare, ty omgivningen vet att det snart kommer en tid då den som så länge härskat inte skall finnas kvar. Och i detta läge skulle något så förfärligt inträffa! Hur skulle dessa odisciplinerade hetsporrar kunna ta över efter honom. Hade allt hans strävsamma arbete varit förgäves?[1]

Mannen som tänkte dessa tankar var Sveriges mäktige men allt bräckligare konung Gustav I, av eftervärlden kallad Gustav Vasa. Vad som egentligen hänt var oklart men så mycket var säkert som att prinsessan Cecilia, kungens andra dotter, satt sitt rykte och sin heder på spel. Under julfirandet på Vadstena slott hade prinsessan vid flera tillfällen släppt in sin nye svåger, greve Johan av Ostfriesland, genom fönstret till sin kammare! Så mycket mer visste man inte men greven hade, enligt vad som rapporterades, näpperligen haft hosor på sig”, då vakterna tillslut gripit honom natten till 14 december 1559.[2] Det hela hade börjat med ett storståtligt bröllop mellan kungens äldsta dotter Katarina och greve Edzard av Ostfriesland. Naturligtvis hade evenemanget kostat alldeles för mycket för den försiktige Gustav Vasa, som var väl införstådd med den hederliga svenska maximen: ”Den som spar, han har”. Dessutom var det problem med det lejdbrev som behövdes för de nygiftas resa genom Danmark till Tyskland och som danske kungen ännu inte skickat. Men i stort sett tycktes allt väl.[3] När brudföljet beredde sig att resa begärde kungens andra dotter Cecilia att få följa sin syster en bit på vägen. Den gamle kungen tyckte inte om förslaget, möjligen hyste fadern vissa misstankar om sin flickas intresse för greve Johan, yngre bror till Edzard. Sedan såväl Katarina som storebror Erik, blivande Erik XIV, lovat att se efter prinsessan, gav kungen dock sitt bifall och sällskapet avreste från Stockholm i det kalla vintermörkret 1559. I Vadstena inträffade katastrofen.  Vakterna på slottet uppmärksammade att greve Johan regelbundet klättrade in genom fönstret till prinsessan Cecilias kammare. När proceduren upprepats några gånger slog knektarna larm, troligen i känslan av att de inte kunde ta detta på sitt ansvar. Storebror Erik diskuterade med den yngre brodern Magnus, som residerade på Vadstena slott, vad som borde göras. Nästa gång Johan kom inklättrande till prinsessan trängde vakter in i rummet och grep honom. Han förhördes, som det sägs under brutala former och skickades till kung Gustav, som i sin tur internerade honom på Örbyhus i Uppland.[4]  Skandalen var total. Den trötte gamle kungen rasade mot allt och alla, mot Cecilia som äventyrat sin och släktens heder, mot systern Katarina som inte sett efter henne bättre, mot Erik som hanterat saken så indiskret och skaffat sin far tråkigheter på halsen… Cecilia hävdade i brev att fadern både slagit henne och ryckt av henne håret i vredesmod, vilket han förnekade.[5] Vad som egentligen hände mellan Cecilia och Greve Johan är oklart. Det är möjligt att de båda ungdomarna hade en oskyldig ”date”, som det heter på nusvenska. Cecilia och Katarina skall enligt Karin Tegenborg Falkdalen före skandalen ha diskuterat möjligheten av ett äktenskap mellan Johan och prinsessan, så att systrarna kunde fortsätta hålla ihop som hittills. Kanske Cecilia och Johan helt enkelt ville diskutera projektet i avskildhet, utan inblandning av snokande bröder och hovfolk. Erik föreslog senare att något liknande skulle gälla som officiell version av vad som hänt, varpå Gustav Vasa syrligt påpekade att ingen vettig människa kunde tro att historien varit oskyldig, så ovarsamt som Erik hade hanterat affären. Att kungen var upprörd går att förstå – Han var en adelsman som själv gjort sig till kung och som i alla år strävat att bli erkänd som ”en av oss” i Europas furstehus. Att en av hans döttrar fick ord om sig som lösaktig var inte önskvärt. Å andra sidan fick Gustav Vasa mu uppleva vad de flesta patriarker får erfara, nämligen att människor går sina egna vägar hur hårt hållna de än är. Detta gäller och har alltid gällt även prinsessor.[6]  Om Gustav Vasa fått leva ytterligare ett drygt årtionde skulle han kanske ha konstaterat att han åtminstone inte var ensam om att bli ”vanärad” av självsvåldiga döttrar. I början av 1570-talet inträffade nämligen en motsvarighet till ”Vadstenabullret” i Frankrike.  

Det sena 1500-talet var en orolig epok i både Frankrike och Sverige. Medan vasasönerna bekämpade varandra och adeln styrdes Frankrike av änkedrottning Katarina av Medici. Hon hade kommit till Frankrike från Florens 1533, samma år som Erik XIV föddes, för att gifta sig med dåvarande prins Henri, hertig av Orléans. Henrik hade kort efter giftermålet blivit kronprins och så småningom kung Henrik II av Frankrike. Det tog lång tid för paret att få barn men sedan kom de desto oftare.. Slutresultatet blev tio barn, av vilka sju uppnådde vuxen ålder. Det utan tvekan fysiskt starkaste och intelligentaste av barnen var yngsta dottern Margareta, ofta kallad Margot. Av någon anledning hade modern vad som nu av fackfolk betecknas ”en komplicerad relation” till sin dotter. Kanske hon ogillade att flickan fått den begåvning och styrka som inte förunnats pojkarna eller tyckte hon att dottern inte var nog underdånig mot sin mor. Margareta beskrivs också som vacker och älskvärd. Efter kung Henrik II:s död 1559 tog änkedrottning Katarina över landets styrelse . Det följande 1560-talet var en tid av inbördes splittring i Frankrike, ofta urartande i regelrätt inbördeskrig. En viktig faktor var striden mellan katolskt och protestantiskt men också striden om den politiska makten i landet. Förutom kungasläkten Valois fanns det flera familjer som törstade efter inflytande. En av dessa var familjen Bourbon, som till övervägande del var protestantisk och vars släktband till den franska tronen var tillräckligt starka för att göra dem till en farlig politisk faktor, i synnerhet som ingen av drottning Katarinas söner ännu hade några arvingar.[7]  En annan maktfullkomlig släkt var familjen Guise, brinnande katoliker och känd för sina krigiska medlemmar. Marie av Guise var gift med kung Jakob V av Skottland och mor till Maria Stuart. Alltnog! Kring 1570 övervägde änkedrottning Katarina allt ivrigare tanken att gifta bort sin dotter Margareta med Henrik av Bourbon, arvtagare till kungadömet Navarra. Det fanns många hinder för ett sådant äktenskap, främst Henriks protestantiska religion. Å andra sidan kunde giftermålet mellan en protestantisk och en katolsk furste tjäna som en symbol för fred och endräkt. Ett annat hinder, som mänskligt sätt borde ha spelat större roll, var att Margareta svärmade för en annan ung man, nämligen hertig Henrik av Guise, en ivrig katolik men också charmig och med förmåga att få folk på sin sida.[8]  Guise och Margareta skrev intima brev och flirtade smått med varandra. Olyckligtvis nådde detta i juli 1570 fram till flickans äldre bror, Henrik av Anjou, som var mycket fäst vid sin syster och greps av svartsjuka.[9]  Han underrättade sin äldre bror, Karl IX av Frankrike och änkedrottningen om vad som var på gång. Svärmeriet var särskilt farligt eftersom familjen Guise gärna såg sin huvudman bortgift med en fransk kungadotter. Mamma Katarina reagerade omedelbart. Exakt vad som hände är oklart. Enligt en version skall Guise ha tvingats fly genom fönstret ur prinsessans sovrum för att undgå den vredgade änkedrottningen, ett sorts omvänt Vadstenabuller alltså. Frieda menar att detta inte är troligt eftersom det skulle varit snudd på helgerån, definitivt förräderi, att olovandes ligga med en orörd fransk prinsessa. Inte ens den ärelystne Guise hade vågat sig på det, menar hon. Å andra sidan var Guise en djärv och tapper man, så man kan aldrig veta. Hur det än förhöll sig blev det Margareta som fick ta smällen. Hon lär ha blivit både slagen och fått kläderna sönderrivna av sin mor och bror De ryckte också tussar ur hennes hår i ”bästa” Gustav Vasastil. För att undvika att skandalen blev alltför tydlig fick Margareta därefter en ny dräkt samt håret egenhändigt kammat av sin moder änkedrottningen, innan tjänstefolk och diplomater hann se eländet.

 Både Cecilia Vasa och Margareta av Valois överlevde de omskakande händelserna och deras fortsatta liv blev både långa och dramatiska. Båda kom också att överleva alla sina nära släktingar. Margareta dog 1615, Cecilia 1627.[10]                                  

---

[1]Beskrivningen ovan är i sig fiktiv men uttrycker nog ganska väl vad Gustav Vasa kände efter Vadstenabullret.

[2] Citatet återges ungerärligt.

[3] Problem med uppehållstillstånd och genomresevisum är alltså långt ifrån någon modern företeelse. Något år senare begärde Maria Stuart lejd av sin släkting Elisabet för att resa genom England på sin hemfärd till Skottland. Då tillståndet dröjde reste hon över kanalen utan lejdbrev.

[4] Det finns uppgifter om  att greven skall ha blivit kastrerad i samband med Vadstenabullret. Ett indicium skulle vara att han resten av sitt liv undvek kvinnligt sällskap, i motsats till tidigare. Å andra sidan bör erfarenheterna i Sverige ha fått vem som helst att i fortsättningen avstå från kvinnor, även utan kastrering. Personligen frågar jag mig om greve Johan ens överlevt tidens primitiva kastreringsmetoder.

[5] ”Håret lopp dock eljest av henne, som mången nog veterligt är”, försvarade sig Gustav Vasa.

[6] Både kejsar Augustus och Karl den store hade problem med ”bångstyriga” barn.

[7] Så förblev också fallet på den legitima linjen. Sonen Karl, Karl IX, hade dock en son med sin älskarinna.

[8] Henrik skulle sedermera på 1580-talet få tillnamnet ”Paris konung´”.

[9] Det fanns alltså tre furstar med namnet Henrik i Frankrike under senare delen av 1500-talet: Henrik av Anjou, son till Katarina av Medici och senare kung Henrik III av Frankrike, Henrik hertig av Guise, samt Henrik av Navarra, sedermera kung Henrik IV av Frankrike. Den omständigheten att alla tre mördades gör det inte lättare att skilja dem åt. Det måste erkännas att furstliga och adliga släkter genom tiderna lidit av en viss fantasilöshet när det gällt att namnge sina medlemmar.

[10] Denna text bygger på Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadöttrarna, (2010), kapitlet ”Vadstenabullret” och Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi, svensk översättning  2005, främst s. 240-41.