torsdag 22 juni 2017

Misslyckandet i Varennes, bar hovetiketten skulden?


En kvart före tio på kvällen tjugonde juni 1791 stannade en mindre hyrvagn vid Cours des Prince på baksidan av Tuilerierna, det palats i Paris där kungafamiljen residerade sedan snart två år tillbaka. Det var inte ovanligt att en vagn stannade till just här. Hovmän som inte bodde i slottet eller personer som varit på besök brukade ta en vagn härifrån för att åka hem, besöka någon av stadens många politiska klubbar eller kanske i hemlighet avlägga visit hos sin käresta.  Mannen på kuskbocken tycktes som en av många med samma syssla. Han bar en sliten brun peruk och den svarta rock som var karaktäristisk för yrket. Alltemellanåt sparkade han på vagnshjulen för att kontrollera att de var ordentligt fästade och tog sig en pris ur dosan. När en yrkesbroder kom förbi nickade han vänligt och bjöd på snus. Om någon tittat närmare efter skulle han kanske ha undrat om allt stod rätt till med kusken. Hans hållning var extremt förnäm och värdig, händerna var vita och smala som på en adelsman och han tycktes inte vilja prata med de andra kuskarna på platsen utan mumlade bara något ohörbart när han blev tilltalad. Han verkade också egendomligt spänd och kastade då och då blickar på en bakdörr till palatset, som om han väntat på någon särskild person. Plötsligt öppnades bakdörren och en grupp människor kom ut. Två av dem var kvinnor. Av de tre andra var en man och två barn, båda klädda i flickkläder. Den yngsta i sällskapet, som tycktes vara i sexårsåldern verkade glad och uppspelt, ungefär som om hon deltog i ett lustigt teaterstycke. Hennes syster verkade mer allvarlig, som om hon fruktade att något skulle hända. Den lilla gruppen gick fram till kusken som log ett snabbt leende och bjöd barnen och en av kvinnorna att stiga upp i vagnen. Han slog med piskan och det lilla ekipaget satte sig i rörelse. Kvinnan som lämnats kvar såg efter de bortfarande med en oroligt kärleksfull blick och torkade sig i ögonen. Därpå återvände hon och mannen som ledsagat henne hastigt in i slottet. Den första delen av planen hade lyckats. Barnen var i säkerhet. Nu återstod bara kvinnan själv, hennes man och hans syster. [1]

Detta var upptakten till den händelse som i historien kom att kallas ”flykten till Varennes”. Kusken som väntat utanför palatset var ingen mindre än den svenske adelsmannen Axel von Fersen. Barnen han fått hand om var Frankrikes kronprins, utklädd till flicka och pojkens äldre syster. Kvinnan som lämnats kvar var deras mor, drottning Marie Antoinette. Hon och kungen skulle snart ansluta sig till de andra. Kvinnan som stigit upp i vagnen var prinsens guvernant, som från och med nu och under resan skulle kallas Madame De Korfff, rysk baronessa. Den som intresserar sig för franska revolutionens historia vet att flykten misslyckades. Kungafamiljen hejdades i den lilla staden Varennes ett dygn efter avfärden och nästa dag fördes de tillbaka till Paris, närmast som fångar. Vi ska inte diskutera själva flykten närmare. Frågan är istället varför den misslyckades, eller snarare om kungafamiljen på något sätt bär skulden för misslyckandet. Kunde de ha handlat annorlunda?  

Det finns en tendens bland skribenter att skylla den misslyckade flykten på kungaparets, i en del fall drottningens, oförmåga att ”inte vara kungliga”.[2]  Stefan Zweig radar i sin karaktärsstudie över drottningen upp de begångna felen på ett sådant sätt att en modern, oförberedd läsare frestas att undra om kungaparet med omgivning helt saknat omdöme.  Enbart författarens uttryckssätt är nog för att man nästan ska känna förakt för kungaparet: ”Även på den farligaste av alla färder måste den odödliga etiketten med”, skriver han och ”om kungen och drottningen skall resa tjugofyra timmar måste de färdas bekvämt, om det också gällde att komma ut ur själva Gehenna”. Som slutkläm konstateras, apropå alla saker som togs med, hur stor vagnen var osv ”Det förvånar bara  att man inte också sätter upp liljevapnet(franske kungens vapen), fullt synligt på vagnsdörren”.[3] Herman Lindqvist konstaterar slutligen i sitt program om Axel von Fersen från 1992, ursäktande men ändå med en kritisk underton, att man ju inte hade någon erfarenhet av att låta Frankrikes kungapar rymma: ”De visste inte hur många eller hur få tjänare de kunde vara utan”. [4] Marie Antoinette och Ludvig XVI får med andra ord i stort sett skylla sig själva att det gick som det gick. Är då denna tillsynes allmänna förkastelsedom över ”flykten till Varennes” berättigad? Låt oss börja med att fråga oss vad det innebär ”att färdas enkelt”. Svaret blir, precis som när man definierar skönhet, en fråga om personliga värderingar och referenser. Att färdas i en enda vagn, med bara några få möbler och lite husgeråd, måste sannerligen framstå som enkelt, för att inte säga primitivt, om man till vardags är kung och drottning av Frankrike, en roll dessa människor normalt aldrig trädde ut ur.[5]  Madame de Tourzel, guvernanten, som under flykten spelade rollen av baronnesa, påpekade senare att vagnen faktiskt inte var så märkvärdig med tanke på att den var avsedd för en längre resa på besvärliga vägar. En sådan vagn måste vara stadig och stark.[6] Att inte ta med matförråd, köksattiraljer och sängkläder skulle för övrigt ha inneburit att resenärerna tvingats förlita sig enbart på vad värdshusen efter vägen förmådde av mat och logi, vilket naturligtvis i sig måste öka risken för upptäckt då man lämnade vagnen. En annan omständighet som brukar väcka kritik är att några hovdamer sändes iväg för att vid resans mål ansluta sig till kungaparet, så att drottningen inte skulle vara utan tjänstefolk och att diverse dyrbarheter anförtrotts åt drottningens frisör, för naturligtvis måste majestäterna uppträda som sådana även om det var revolution!  Vi bör då komma ihåg att revolutionen vid denna tid ännu inte segrat. Den var fortfarande ett visserligen framgångsrikt men begränsat uppror; ”en inre fransk angelägenhet” skulle man säga idag. De flesta europeiska länder styrdes fortfarande av enväldiga, eller närapå enväldiga monarker. Det dröjde till efter första världskriget innan idén om monarken som envåldshärskare utsedd av Gud kunde anses helt avförd från agendan i Europa. Kung Ludvigs bröder och flera släktingar hade redan lämnat Frankrike. De hade på intet sätt gett upp tanken att kväsa dessa simpla upprorsmän som kallade sig ”revolutionärer”. Att i det läget framträda som fattiga flyktingar, fördrivna från sin huvudstad av de egna undersåtarna, gick inte ann. Det vore att sänka sin prestige i andra furstars ögon. Så snart resan var slut måste kungaparet åter bli kungligt och uppträda i enlighet därmed.[7]  Drottningen, som stod för flyktplanerna inom familjen, tycks också haft uppfattningen att revolutionen i stort sett var en angelägenhet för Paris. Till en av sina förtrogna skrev hon: ”Jag tror att landsbygden är mindre fördärvad än huvudstaden, men det är Paris som anger tonen för hela kungariket.  …Först när konungen kan visa sig fri i en befäst stad, skall man bli förvånad över att se hur många missnöjda(med revolutionen), som skall komma fram”. Att fly var följaktligen liktydigt med att komma bort från själva huvudstaden. Hade man väl hunnit så långt skulle säkert ingen stoppa Frankrikes kung, även om hans identitet avslöjades.[8]  Även om ett sådant synsätt kan förefalla naivt hade drottningen bara Paris att referera till. De få delegationer från riket hon sett, senast 14 juli 1790 då årsdagen av Bastiljens fall högtidlighölls, antydde snarast att lojaliteten mot kungamakten var långtifrån utslocknad i Frankrike i stort.

Om alltså flyktvagnen, för övrigt en så kallad ”Berlinare”, inte kan anses ha varit oproportionerligt tung och om de medförda möblerna och efterföljande dyrbarheter och tjänare kan förklaras och ursäktas, begick då kungafamiljen inget misstag som med rätta kan läggas dem till last och som avsevärt bidrog till flyktens misslyckande? Svaret på den frågan är dessvärre ”jo”. Det begångna felet uppmärksammas av Zweig men han fokuserar inte på det. Det sorgliga är att det ödesdigra misstaget inte alls hade med hovetikett att göra utan med en mänskligt sett fullt förstårlig önskan att hålla ihop. Sedan de skräckfyllda dagar i oktober 1789 då en folkmassa stormat in i Versallies, dödat flera av kungaparets livvakter och tvingat dem att flytta till Paris hade familjen lovat att aldrig skiljas åt så länge oroligheterna pågick. Redan kort tid efter ankomsten till Paris hade drottningens vänner föreslagit att hon själv och kronprinsen skulle lämna Frankrike i hemlighet. ”Vad säger ni”, utbrast Marie Antoinette. ”Skulle jag lämna kungen ensam?” Efter någon betänketid fastslog hon: ”Jag kommer inte att resa; Min plikt är att dö vid konungens fötter”.[9] I denna rörande önskan att hålla ihop ligger, som jag ser det, det avgörande misstaget i flyktplanen. Som bekant reser Sveriges kung och kronprinsessa i denna dag inte tillsammans för den händelse att någon olycka skulle ske. Hur mycket större skäl hade då inte Ludvig XVI och Marie Antoinette att med tanke på de oroliga tiderna färdas var för sig, låta någon pålitlig, exempelvis Fersen, föra bort kronprinsen och systern eller kanske endast låtit drottningen och prinsen fly, med tanke på att hon var hatad och han Frankrikes tronföljare. Genom att resa tillsammans maximerades risken för upptäckt och förutsattes i det närmaste alla de hämmande detaljerna; den tunga vagnen, de många möblerna osv. De i grund och botten demokratiskt, eller åtminstone republikanskt, sinnade författare som velat förklara det ödesdigra slutet på ”flykten till Varennes” med ett etikettsbundet, ståndsfixerat och högdraget hovs oförmåga att inse att det överlevt sig självt, bortser från att även kungligheter i första hand är människor med mänskliga behov av gemenskap och sammanhållning. Säkerligen gäller detta främst då en dödlig fara hotar.                                 



[1][1] Denna smått dramatiserade beskrivning av flyktkvällen bygger på Margareta Beckmans bok Axel von Fersen och Marie Antoinette.
[2] Journalisten och författaren Lars Widding nämner i samband med en  kortfattad redogörelse för Fersenska kravallerna att flykten skulle ha lyckats om drottningen nöjt sig med en mindre vagn ”istället för den jättelika tunga vagn hon fordrade för sin bekvämlighet”. (Författarinläsning av talboken En historisk rundtur i Stockholm med Lars Widding, 1987).
[3] Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia (nyutgåva i snensk översättning 1989), s. 238-39.
[4] https://www.oppetarkiv.se/video/1366923/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-3-av-4. Påståendet att flykten var unik i Frankrikes kungliga historia är emellertid felaktigt. Under Fronden på 1640-talet lämnade änkedrottning Anna av Österrike i hemlighet Paris med sina båda barn. Detta skedde dock före Solkungens dagar och hade förmodligen glömts bort under det följande seklet, då kungamakten framstod som gudomlig och osårbar. Det ironiska är att Ludvig XIV:s förflyttning av hovet till Versallies, som på ett farligt sätt isolerade  kungen i en egen liten värld och på sikt bidrog till revolutionen, skedde just på grund av hans upplevelser under Fronden.
[5] Möjligen med undantag för drottningen i slottet Petit Trianon.
[6]  Antonia Frasers biografi  över Marie Antoinette i svensk översättning 2002 s. 309.
[7] Kungafamiljen tycks förövrigt aldrig haft för avsikt att lämna själva Frankrike, bara att uppnå en plats som låg nära gränsen till Habsburgska Nederländerna och där invånarna kunde antas vara lojala mot kungamakten. Angående valet av destination och vikten av att uppträda kungligt, se Fraser s. 310 och 313.  
[8] Zweig, s.234. Denna föreställning om huvudstaden som mer eller mindre bestående av uppstudsiga förrädare, i kontrast till ”de trogna undersåtarna” på landsbygden, återkommer hos tsar Nikolaj II:s maka. Under oroligheterna 1905 skrev hon i ett brev ””Petersburg är en erbarmlig stad. Inte en atom av den är rysk. Ryska folket är djupt och sant hängivet sin härskare”. Greg Kings biografi Den sista kejsarinnan, i svensk översättning 1995 s. 170.
[9] Fraser s.297

torsdag 15 juni 2017

Två kvinnliga regenter




Rollen som drottning vid kungens sida är svår, särskilt om monarken har maktbefogenheter. Att vara regerande drottning är, eller snarare var, dubbelt så svårt. Länge betraktades kvinnliga regenter som ett undantag, något man helst borde undvika. I vår mer jämställda tid är förmodligen den svenska kronprinsessan och hennes familj de mest populära i hela kungahuset. I historiskt perspektiv är det ovanligt att en kvinna direkt ärver tronen av sin far på samma sätt som en man.[1]   Förutom vår egen Kristina är det bara Maria Stuart i Skottland som efterträtt sin far utan någon form av mellanled eller diskussion. Om man ber en genomsnittlig svensk uppge namnet på två kvinnliga europeiska regenter i historisk tid och räknar bort den nuvarande drottningen av England, blir svaret antagligen Kristina av Sverige och Elisabet I av England..[2] Dessa två kvinnor hör till de mest omskrivna regenterna i Europa, kanske världen i allmänhet. Elisabet står, tillsammans med Victoria, som något av symbol för England. Det är knappast överdrivet att påstå att Elisabet var det banbrytande exemplet på att en kvinna kunde härska likaväl som en man. Efter henne framstod tanken på en kvinnlig suverän inte längre som utesluten, åtminstone inte i Västeuropa.[3] Kristina å sin sida tog steget att frivilligt abdikera från sin tron, vilket är mycket ovanligt i historien.[4] Dessa båda regenter är på en gång mycket olika och mycket lika och sedda tillsammans ger deras respektive öden en bild av de svårigheter kvinnliga regenter haft att kämpa med nästan fram till våra dagar. Också deras respektive omgivning ger underlag för intressanta jämförelser och kan kanske delvis förklara varför deras liv i slutänden tog såpass olika riktning.
Både Elisabets och Kristinas födelse var en besvikelse för deras fäder. Henrik VIII av England och Gustav Adolf av Sverige väntade båda spänt på en son, en tronarvinge. Den engelske kungen var så säker på att få en son att han utfärdat kungörelsen av den glada nyheten i förväg. Så mycket större blev besvikelsen när barnet visade sig vara en flicka. Även om prinsessan, som fick namnet Elisabet, officiellt utropades till tronföljare var det självklart att drottningen snart skulle få en son. Knappt hundra år senare lär Gustav Adolf ha reagerat helt annorlunda. När han fick veta att den son han först trott sig få i själva verket var en dotter, sade han lugnt: ”Låtom oss tacka Gud. Jag hoppas att denna flicka ska bli mig lika god som en gosse. Jag ber Gud att han bevarar henne eftersom han har gett mig henne”.[5] Kristina förklarades för arvfurste och kungen tycks ha gett upp alla tankar på att försöka få en son, eller åtminstone inte sett det som en nödvändighet. Båda flickorna drabbades vid unga år av katastrof inom familjen. Elisabets mor avrättades då dottern bara var två och ett halvt år och Kristinas far stupade strax innan hon fyllde sex. I båda fallen innebar det omvälvningar som säkerligen var påtagligare än den rent personliga förlusten av en förälder som ingen av de båda prinsessorna kan ha känt närmare. Elisabet förklarades illegitim och uteslöts ur tronföljden. Å andra sidan fortsatte hon att vara kungadotter och tillbringade uppväxtåren i olika slott på landsbygden tillsammans med sin yngre halvbror och (de första åren), sin avsevärt äldre halvsyster. Flickan hade kloka lärare och sällskapsdamer och lärde sig bland annat flera språk som franska, grekiska latin. Att hon officiellt inte räknades som kunglig gav henne förmodligen en välkommen möjlighet att bedriva studier i lugn och ro utan att vara alltför påpassad. 1544, då hon var elva år, intogs Elisbet åter i tronföljden tillsammans med halvsystern Maria.  

För Kristina innebar Gustav Adolfs död 1632 att hennes barndom tog slut. Nu började studierna på allvar. Liksom Elisabet hade hon lätt att lära och hade också fått kloka och vidsynta lärare. Men ack, hur annorlunda var inte hennes tillvaro jämförd med den engelska prinsessan ett sekel tidigare. För det första var det nu en drottning man uppfostrade och en drottnings studier är en statsangelägenhet. Även om Kristina inte utövade makt var hon rikets regent och fick tidigt vänja sig att i officiella sammanhang uppträda som sådan. Därtill kom oenigheten mellan riksrådet och Kristinas mor hur flickan bäst skulle uppfostras. Rådsherrarna ansåg att änkedrottningen utövade dåligt inflytande på sin dotter, både vad gällde synen på rådet självt och den rent praktiska uppfostran.[6] Förmodligen kunde Kristina vid så unga år inte bedöma sin mor logiskt. Även om drottningen tycks ha varit betydligt mer omtänksam mot sin flicka än vad eftervärlden länge ansett, kan hennes djupa sorg efter maken ha irriterat Kristina och fått henne att senare i livet ta rådsherrarnas parti gentemot modern. Hur som helst måste oenigheten mellan moder och rådsherrar, de två viktigaste faktorerna i flickans liv, ha varit påfrestade för den lilla drottningen. Vid tio års ålder skildes hon helt från sin mor. En tredje besvärlig faktor utgjordes av den omyndiga regentens kön. Vare sig det berodde på negativa personliga erfarenheter av en obalanserad mor eller på indoktrinering av manliga lärare förstod Kristina uppenbarligen snart att hon tillhörde ”det svagare könet”. Trots detta skulle hon en dag bli rikets härskarinna och ledare. Det gällde för henne att på alla sätt bekämpa sin ”destruktiva” kvinnlighet och visa sig värdig den manliga härskarrollen. Om man därtill betänker att den unga furstinnan levde i en omgivning där hennes far ständigt framhölls som något av en svensk Alexander och eftersträvansvärd förebild inser man att den psykiska påfrestningen måste ha varit svår, för att inte säga fruktansvärd. Men Kristina var stark. Hon insåg att hon måste skapa sig en egen maktposition om hon ville härska själv, kanske hon rentav måste lämna sin tron för att bli helt självständig.

Också för Elisabet innebar faderns död 1547, då hon var drygt tretton år, en omvälvning med problem som följd. För kung Henriks dotter var dessa problem emellertid av annat slag än för olyckssystern Kristina. Både som kungadotter och som flicka, med den tidens sätt att se snarast en yngre kvinna, var Elisabet attraktiv och hon drogs snart in i intrigerna kring den omyndige halvbroderns tron. Unge kung Edvard VI:s morbror Thomas Seymour, som genom giftermål också kunde räknas som Elisabets styvfar, gjorde närmanden till henne.[7] Det hela tycks ha börjat som en oskyldig lek av det slag som lätt övergår i våldtäkt om den äldre parten inte hejdar sig i tid . Eftersom Seymour var känd kvinnokarl blev leken dubbelt farlig och det är möjligt att den någon gång gick över gränsen. Seymours hustru blev svartsjuk, skvallret flödade, Elisabet sändes bort och inom kort var den forna drottningen död i barnsäng. Änklingen fortsatte med sina intriger, som dels gick ut på att få makt över unge kung Edvard, dels gifta sig med Elisabet. Slutligen fängslades han av riksföreståndaren Sommerset, hans egen äldre bror. Thomas Seymour dömdes till döden för förräderi och prinsessan Elisabet förhördes om sina kontakter med honom.  Mestadels bar hon ståndaktig men några gånger vacklade hon inför förhörsledarens hotelser och sin egen ängslan. Särskilt påfrestade var att hennes trogne guvernant och sällskapsdam satts i Towern. Vid ett tillfälle tycks man ha gjort anspelningar på hennes mors öde.[8]  För Elisabets del var saken snart utagerad men ärren läktes aldrig. Starkey menar att alla män Elisabet senare haft en närmare relation till liknat Seymour och att de puritanskt lagda personer hon under förhören omgivits av efterlämnat en avsky för ortodoxi, oavsett om det rört sig om katolsk eller protestantisk sådan.[9]  Ett århundrade senare uttryckte drottning Kristina exakt samma känslor för överdriven fromhetsnit av alla sorter. Man kan gissa att historien med Seymour också efterlämnat en visshet hos Elisabet: Bara som drottning kunde hon vara helt trygg. Så länge hon inte satt på tronen skulle hon vara ”kung Henriks bastard” med en misstanke svävande över sig men också ett redskap för missnöjda politiker, redo att utnyttja henne för sina egna syften. Dessutom väcktes säkert hennes ärelystnad. Man hade utnyttjat och skymfat henne, behandlat Henne, en kungadotter, som en brottsling. Något liknande fick aldrig ske igen.      
Som vi vet blev både Elisabet och Kristina med tiden regerande drottningar. Man kan fråga sig varför de båda aldrig gifte sig och varför den ena slutade som något av en engelsk nationalsymbol medan den andra övergav sitt land och till och med bytte religion. Ingen av dessa frågor går att besvara entydigt men när det gäller äktenskapsfrågan finns det en förklaring som kan passa in på båda drottningarna. I en kultur där mannen sågs som överlägsen kvinnan fanns det onekligen ett fullt logiskt skäl att undvika kvinnliga regenter: Vem skulle drottningen gifta sig med utan risk att landet blev ett redskap för en utländsk dynasti eller att regenten själv kom i händerna på en ärelysten inhemsk adelsman?  Om hon inte gifte sig, hur skulle det då gå med dynastin? Före franska revolutionen, som på sikt innebar att kungamaktens politiska betydelse minskade i Västeuropa, var det ganska ovanligt att kvinnliga regenter gifte sig efter att de bestigit tronen. Däremot kunde de åberopa ett tidigare äktenskap som skäl för sitt tronanspråk.[10]   Bortsett från sina personliga erfarenheter i ungdomen hade Henrik VIII:s yngsta dotter en del exempel i sin nära släkt på kvinnliga regenter som fått betala dyrt för förhastade äktenskap med olämpliga män och kände knappast någon iver att följa efter.[11] Vad Kristina beträffade var hon uppfostrad till att vara regent. Om hon gifte sig förväntades den rangen, liksom för Elisabet, gå henne förlustig. De båda kvinnorna hade säkert också andra skäl att inte gifta sig, som en förstålig rädsla för sex och barnafödande men tanken att förlora sin självständighet och makt var säkert viktigast för de stolta drottningarna. Istället valde de att ha nära och ofta stormiga relationer med adelsmän vid sina respektive hov.  I England var den viktigaste Dudley av Leicester, i Sverige Magnus Gabriel De la Gardie. De hade också nära kontakt med varsin kvinna, som av och till delade säng med dem för att hålla värmen. Lustigt nog var Elisabets favorit en svensk adelsflicka som kommit till England i sällskap med Gustav Vasas levnadsglada dotter Cecilia. Drottningen blev förtjust i flickan och gjorde henne till sin hovdam. Hon kom att gifta sig med flera engelska adelsmän, bland dem en gammal svåger till Henrik VIII.[12]  
Frågan varför Kristina abdikerade har debatterats sedan 1654. Delvis hänger svaret säkert ihop med motviljan att gifta sig. Men en kvinnlig regent kunde mycket väl förbli ogift, det visade Elisabets exempel. Bytet av religion var säkert viktigt men det kan finnas en subtilare, kanske avgörande förklaring, som blir tydligare om vi än en gång jämför Kristina med hennes engelska föregångare och fokuserar på under vilka omständigheter de båda fick tronen och på deras respektive omgivning. Elisabet blev drottning drygt tio år efter sin fars död. Hans gamla rådgivare var borta, ofta avrättade av honom själv och hans eget rykte var mångtydigt. Kung Henrik hade väl inte varit någon massmördare men framstod inte heller som någon renodlad hjälte. Man erkände säkerligen att han varit en ”stark” kung men de många äktenskapsäventyren kastade med visshet ett skimmer över hans minne i folkets ögon, halvt legendariskt, halvt löjeväckande. Åren närmast efter hans död hade varit oroliga, med intriger, religionsförföljelser och tendenser till inbördeskrig. Mycket få tänkte längre på att Elisabet var av ”oäkta börd. Man önskade sig en stark ledare, istånd att ena det splittrade riket och som helst var en verklig ättling av huset Tudor. Elisabets rådgivare tillhörde också hennes egen generation. Sir William Cecil. henne trognaste medarbetare genom alla år, var visserligen äldre än hon men kom ur samma gruppering av en ny tids intellektuella som hade format hennes egen världsbild. Han hade inlett sin karriär först efter hennes fars död och hade alltså ingen bindning till denne. Elisabet kunde kort sagt ”börja från början” med ”nya män som tillhörde henne”. För Kristina av Sverige var läget ett helt annat. Inte nog med att hennes far i det närmaste framställdes som en gudomlig krigare i propagandan hans, i alla avseenden gamla, rådgivare var i högsta grad fortfarande politiskt aktiva. Inte så att Axel Oxenstierna var opålitlig, tvärtom. Men hans långa politiska karriär och vana vid att styra måste ha varit påfrestande för en ung suverän som dessutom fått ärva tronen trots att hon var kvinna, vilket säkerligen markerades när så befanns lämpligt. Det står helt klart att rikskanslern, som var över 40 år äldre än drottningen, gärna använde hennes far som en måttstock att gå efter, både inför Kristina själv och inför andra. Om drottningen tog ett beslut som misshagade honom hette det genast ”Så skulle inte er far ha gjort” och diplomater fick höra att Gustav Adolf minsann aldrig varit lika självsvåldig som sin dotter.[13] Nu var Kristina inte den som lät sig hunsas. Även om hon aldrig slutade respektera den gamle, som hon prisar i sina minnen, lyckades hon på sikt skapa sig en oberoende maktställning, inte minst som vågmästare i politiskt känsliga lägen. Hennes ofta kritiserade godsdonationer och gunstlingssystem bottnade säkert också i en önskan att skaffa sig anhängare som helt var hennes egna. Att vara ”den store Gustav Adolfs dotter” tyngde lika fullt på Kristinas sinne. Visst ville hon gärna vara regerande drottning om det kunde ordnas, men då i ett rike där man inte ständigt kom stickande med denne gudomlige fader som det alltid gällde att efterlikna, naturligtvis genom att handla just så som den dödes trotjänare önskade. Ett land med lite högre kulturnivå än vad som bjöds i Sverige var också önskvärt, någonstans i Italien tillexempel.Alltså fattade Kristina det stora beslutet att abdikera från sin tron och börja om från början. Elisabet av England hade blivit en symbol för sitt land. Kristina Av Sverige ville endast symbolisera sig själv .



Elisabet och Kristina är, som konstateras ovan, på en gång lika och olika varandra. Men visst är båda fascinerande, intressant!     



                                  

                 



[1] Att en mor ger tronen i arv till sin dotter är ännu ovanligare. Det enda exempel jag kunnat hitta är Johanna den vansinniga som, i samregentskap med sin, make, ärvde Kastilien efter sin mor Isabella på 1500-ralet.
[2] Ett tänkbart alternativ kan vara Katarina den Stora av Ryssland och Victoria av Storbritannien .
[3] Det har naturligtvis funnits kvinnor som regerat före Elisabet, som Margareta i Norden på 1300-talet eller Elisabets egen halvsyster Maria. Men ingen av dessa har personifierat sitt land på det sätt hon kom att göra och ingen har fått ett sådant rykte för framgång som hon. Drottningen var naturligtvis inte ensam i sin gärning men det var hon som förkroppsligade den.
[4] Kejsar Karl V gjorde samma sak på 1500-talet men var då gammal och trött. Kristina  stod i blomman av sin ålder.
[5] Citatet återgivet efter Sven Stolpes inläsning av Kristina i ”Tre historiska kvinnoöden”.
[6] Maria Eleonora lär bland annat ha vägrat aga sin dotter. För oss är detta något positivt men vid denna tid ansågs prygel dana barnens karaktär.
[7] Seymour var gift med kung Henriks sista drottning Catherine Parr och samtidigt bror till hans tredje drottning, Jane
[8] I översättningen av David Starkeys populärt skrivna men dokumentära redogörelse för Elisabets väg till makten sägs att utfrågaren påpekat för prinsessan att hon ”bara var en undersåte”. I Susan Kays roman är tonen än hotfullare: ”Ni är bara en undersåte – precis som er mor före er”).. Med tanke på att formuleringarna är så pass lika och att en anspelning på Anne Boleyns avrättning måste ha legat nära tillhands som skrämseleffekt,, finner jag det sannolikt att Kay återger vad som verkligen sagts vid utfrågningen av Elisabet. Citatet återges på s. 90n i Susan Kays roman Elisabet Anne Boleyns dotter,(översättning 1988).    
[9] Beträffande Elisabets relation till Thomas Seymour och den efterföljande processen, se David Starkey Elisabet, vägen till tronen kapitel 11, svensk översättning 2003. 
[10] Så var exempelvis fallet med drottning Margaretas anspråk på sin makes norska och svärfaderns svenska tron på 1300-talet och Katarina den Storas på Rysslands tron. Ingen av dessa kvinnor övertog dock makten utan kamp.
[11] Det ena var hennes egen halvsyster Marias giftermål med Filip II av Spanien. Det andra Maria Stuarts olika äktenskapliga äventyr.
[12] I sin populärbiografi över Helena Snakenborg från 1973 jämför Gunnar Sjögren uttryckligen Elisabet och Helena med drottning Kristina och hennes väninna Ebba Sparre. Helena Snakenborg, en svenska vid Elisabet I:s hov, s. 43-44. 
[13] Se Erik Petterson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt,(2011),  s. 155 och 162.

tisdag 6 juni 2017

6 juni, ett ovanligt historiskt datum.


Att 6 juni är nationaldag vet väl de flesta svenskar. Varför det blivit så är en annan fråga. Under första världskriget blev 6 juni Svenska flaggans dag och bortåt 70 år senare upphöjdes dagen till nationaldag. Men varför just 6 juni? Det roliga är att man kan välja vilket svar man själv vill på den frågan. 6 juni är nämligen en ovanligt historisk dag i Sverige. De som först kom upp med idén om en svensk flaggdag associerade förmodligen i första hand till valet av Gustav Vasa till svensk kung 6 juni 1523, det som innebar slutet på Kalmarunionen och grundläggandet av det moderna Sverige. Som Lars Olof Larson påpekar i den senaste större biografin över kungen var det å andra sidan ganska få, förmodligen ingen, av dåtidens svenska ledarskikt som insåg att de grundat något av en ny stat och dessutom en ny kungadynasti genom att välja denne unge och politiskt oprövade man till härskare.[1] Om någon hade förutsagt att han skulle komma att regera i nära 40 år och under den tiden krossa kyrkans ekonomiska makt, ta de första stegen mot att införa en ny statsreligion, göra Sverige oberoende i förhållande till Hansan samt avrätta ett stort antal bråkiga bönder och självständiga bergsmän som vågade protestera mot hans politik, hade de nog tagit sig en extra funderare på om valet verkligen varit det rätta.

Det andra skälet att fira nationaldag 6 juni är att 1809-års regeringsform skrevs under den dagen. För att undvika den koncentration som under det senaste seklet inneburit att makten legat antingen hos kungen eller ständerna byggde den nya regeringsformen på en maktdelningsprincip mellan konung, ständer och högsta domstol. Det var kungen som utövade den verkställande makten medan den lagstiftande var delad mellan konung och ständer. Ständerna instiftade skatter medan kungen tog hand om frågor som berörde myndigheternas verksamhet och mer kortsiktig ekonomisk politik. Den dömande makten låg hos högsta domstolen, vars medlemmar utsågs av kungen.[2]  Den avsatte Gustav IV Adolf som vid denna tid fortfarande bodde i Sverige lär, enligt vad Mats Wickman skriver i sin biografi över kungen från 2016, ha reflekterat över det faktum att den nya regeringsformen signerades av den nye kungen just 6 juni.[3] Kanske de nya makthavarna gjorde samma reflektion och tog detta som ett gott omen för sitt verk.

Dessa två tilldragelser är vad som brukar anges som skäl att högtidlighålla 6 juni i Sverige och med tanke på att båda markerade stora förändringar kan det anses berättigat. Vad de flesta nog inte tänker på eller känner till är att ännu en händelse kan förknippas med 6 juni i svensk historia. Detta datum år 1654 abdikerade drottning Kristina från tronen vid en högtidlig ceremoni i Uppsala. Denna händelse väckte förmodligen mer allmänt uppseende då den ägde rum än vad som var fallet både 1523 och 1809. Ingen kunde ju veta hur länge den okände adelsmannen Gustav Erikson skulle sitta på tronen eller om inte den nya regeringsformen skulle vräkas över ända i en motrevolution. Vid dessa båda tillfällen var Sverige dessutom en obetydlig bricka i stormakternas spel. Vad som skedde där var i det långa loppet inte av så stor vikt för tyskromerska riket eller(1809), Frankrikes kejsare och engelska regeringen. 1654 var situationen en helt annan. Inte nog med att en ung, energisk regent på eget initiativ och i fredstid abdikerade från sin tron och övergav sitt land. Det rörde sig dessutom om arvtagaren till en av tidens stora krigare, ”Lejonet från Norden”, som besegrat kejsarens armé och gjort sig till protestanternas obestridde ledare. Nu lämnade hans dotter sitt rike. Varför abdikerade hon, vad ville hon, vem var hon, frågade man sig både i Sverige och vid de övriga europeiska hoven. [4] Den som är särskilt nationalistiskt lagd kan mycket väl se abdikationen 1654 som en högtidsdag. Den markerar det definitiva slutet på striden mellan katolskt och lutherskt i Sverige efter reformationen och under Karolinertiden som nu följde var Sverige och svenskarna förmodligen mer enade kring en viss livsåskådning, ett visst politiskt system och en viss bestämd ledare än de någonsin varit senare eller kommer att vara i framtiden. Vad Gud och Konungen beslutade gällde och vad därutöver var var av ondo.[5]   Ytterligare ett skäl, säkert mera godtagbart i vår tid, att högtidlighålla 6 juni är att vår nuvarande regeringsform klubbades av riksdagen 6 juni 1973, även om den inte trädde ikraft förrän 1974. Datumet var säkerligen ingen slump.[6]  Vilken politisk åskådning man än har bör således alla svenskar kunna enas om att 6 juni är ett särskilt datum i vår historia.               

   



[1]  Gustav Vasa, landsfader eller tyrann?, s. 73-75.
[2] Se https://sv.wikipedia.org/wiki/1809_%C3%A5rs_regeringsform.
[3] Då jag inte äger Wickmans bok och inte minns exakt var uppgiften står kan tyvärr ingen siduppgift lämnas.
[4] Vid tiden för abdikationen visste ingen, med några viktiga undantag att Kristina planerade att bli katolik
[5] Detta innebar naturligtvis inte att svenskarna ansåg sig tillhöra någon ”superras”, som nazisterna gjorde cirka tvåhundra år senare. Karl XII var tvärtom öppen för främmande kulturer  och värderingar, vilket han visade under sin långa vistelse i Turkiet.
[6] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_nationaldag.

tisdag 30 maj 2017

Katarina I del II. Regent över en stormakt




Döden är ett omvälvande fenomen för oss alla. Då någon vi känner dör upplever vi både sorg över en förlust och en påminnelse om allas vårt öde. Döden åstadkommer ett vakuum i tillvaron: ju närmare vi stått den döde desto mer påverkas vi. Rör det sig om en känd eller särskilt betydelsefull person kan en större kategori människor påverkas. Om vederbörande rentav haft en maktposition i samhället kan de efterlevande nästan känna det som om världen hade stannat. Så var det i Petersburg mot slutet av januari 1725 då Peter den store avled. Han hade hållit landet som i ett skruvstäd och inte bara tvingat befolkningen ut i långa krig utan mobiliserat nationen till att bygga upp en modern armé och flotta. Han hade också byggt upp en ny huvudstad praktiskt taget ur sumpmarken. Ingen, utom möjligen de svagaste och mest orkeslösa av Rysslands bönder, hade genomlevt hans regering utan att på något sätt få sin tillvaro påverkad av denne furstes göranden och låtanden. Nu var han borta, den man som styrt Ryssland i över tjugo år fanns inte mer. Säkert kände många en instinktiv saknad efter honom, utan att de riktigt kunde säga varför. En man som format deras värld var borta och därmed också en del av deras tid.[1] För de maktägande kretsarna i huvudstaden var det mest akuta problemet dock av praktisk natur: Den döde hade inte utsett någon efterträdare. De som främst kunde komma ifråga var den dödes hustru och hans sonson, som härstammade från Peters första äktenskap. Den omständigheten att tsaren ett knappt år tidigare låtit kröna sin gemål Katarina, något närmast unikt i landets historia, talade för hennes kandidatur. Trots att hon från början varit en enkel bondkvinna tycks det mera ha varit hennes kön än hennes ursprung som väckte betänkligheter hos vissa adelsmän. Därtill kom naturligtvis att rikets gamla aristokrati hoppades återfå sin forna makt om en ättling ur en av deras släkter besteg tronen. De som stått tsar Peter närmast talade å andra sidan ivrigt för Katarina som härskare. Eftersom detta parti hade kontroll över det kejserliga gardet, var det en enkel sak att med hjälp av uppbådade soldater övertala rikets främsta män inom såväl adel som prästerskap att välja Katarina till regent.[2] Därmed hade bonddottern från Balticum inte bara blivit drottning vid en manlig härskares sida, vilket hon i praktiken varit sedan nära tjugo år, uran envåldshärskare över en nyvaknad europeisk stormakt. Katarina var drygt 40 år. Man kan inte påstå att hennes korta regering blev särskilt ärorik eller storslagen. Vad som utfördes av värde var sådant som redan påbörjats av Peter den Store men å andra sidan var det som gjordes inte heller meningslöst. Man fortsatte arbetet med att få igång en rysk vetenskapsakademi och forskaren Vitus Bering sändes på upptäcktsfärd för att ta reda på om Asien och Amerika förenades i norr. Katarina själv var förmodligen inte särskilt engagerad i dessa projekt. Hon tycks mest ha ägnat sig åt att njuta av livet i form av supande och sex med attraktiva hovmän. Det kan verka underligt, nästan lite svinaktigt, att hon inte tog chansen att regera. Hon, som i motsats till de flesta kungligheter, verkligen visste hur folket hade det, kunde ha gjort mycket för sina undersåtar. Man bör då komma ihåg att hon i tjugo år samlevt med en verklig despot. Det kan inte ha varit lätt att vara den häftige och ofta obalanserade Peter den Store till lags, även om hon förmodligen var den enda människa tsaren var riktigt trygg med. Nu var tjugo år av försiktighet, ängslan för intriger och risken att falla i onåd över. Katarina var fri att utnyttja sin ställning som hon ville och det är kanske inte så konstigt att hon främst tänkte på sin egen fördel, eller åtminstone njutning. Hennes frosserier visade sig nämligen snart vara allt annat än fördelaktiga för henne själv. I de flesta politiska frågor förlitade sig Katarina på sin döde makes gamle vän furst Mensjikov, som en gång sammanfört henne med tsaren. För att hjälpa kejsarinnan inrättades ett ”högsta råd”, bestående av den gamle tsarens närmaste medarbetare. Mycket av vad som beslutades under Katarinas tid skedde på detta råds rekommendation. En fråga där Katarina tycks ha drivit en egen politik gällde nedbantning av armén, då ju Ryssland nu hade fred. Detta beslut togs säkert emot positivt bland folket. Ett område där Katarina definitivt var personligt engagerad var familjen, både själva dynastin och hennes egen släkt av bönder. På Peters tid hade hustruns anhöriga hållits på avstånd men nu upphöjdes minst två av dem till grevar.[3] Av Peters och Katarinas många barn var endast två döttrar i livet och modern grep sig nu ivrigt ann med att få flickorna fint gifta. Deras far hade haft storstilade planer som Katarina sökte fullfölja. Anna(17 år vid faderns död), var redan förlovad med Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Han var systerson till Karl XII, uppvuxen i Sverige och uppfostrad av ingen mindre än Karl X Gustavs gamla änka Hedvig Eleonora. Han var med den där ödesdigra kvällen i november 1718 när Karl XII stupade vid Fredriksten. Många svenskar menade att den unge prinsen borde ha efterträtt sin morbror på tronen men istället hade kungens andre svåger Fredrik av Hessen utsetts till kung.[4] Dessutom hade hertigen berövats Schleswig, som tidigare tillhört hans familj men genom avtal med Sverige övertagits av Danmark. Karl Fredrik sökte då stöd i Ryssland och förlovades med Anna. Han hade deltagit i Katarinas kröning 1724. I maj 1725 stod bröllopet mellan Katarinas äldsta dotter och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och prinsen tog snart plats i högsta rådet. Det visade sig dessvärre att hans kvalifikationer var begränsade, både som äkta man och politiker vilket gjorde såväl hustru som svärmor mycket besvikna. För sin andra dotter Elisabet(16 år), hade Katarina ett ännu finare giftermål i tankarna. Den unge Ludvig XV av Frankrike hade just brutit sin förlovning med en spansk prinsessa. Han var nästan jämnårig med Elisabet. Varför inte göra flickan till fransk drottning?  Frankrikes ambassadör var med på noterna. Han hade tjänstgjort många år i Sverige och faktiskt skickats som fredsmäklare till Ryssland 1721. Han och Katarina kom mycket bra överens.[5]  Då nyheten kom att Frankrikes kung gifts bort med en polsk furstedotter blev Katarina djupt sårad. Förmodligen anade hon att det var hennes eget ”simpla” ursprung som inte passade det fisförnäma hovet i Paris. Det verkar som om lösandet av dotterns giftermål varit den fråga som främst engagerat Katarina men vad hon och hennes medarbetare än försökte komma på fick flickan korgen överallt.[6] Kejsarinnan tröstade sig med supfester och skörlevnad, vilket fick henne att må allt sämre. Den 6 maj 1727 avled hon efter en svår dödskamp. Hon hade regerat i två år och blev 43 år gammal.



Katarina I utgör ett av de mer sällsamma ödena i Europas historia.  Karl XIV Johan sade mot slutet av sitt liv att ingen någonsin följt en bana liknande hans. Katarina kan med större rätt säga detsamma. Hon föddes som en enkel bonddotter och slutade som Europas då mäktigaste kvinna. Karl Johan gjorde visserligen en imponerande klassresa men han var borgarson. Även om inget tydde på att han någonsin skulle bli kung, stod det snart klart att han skulle ”bli något”. Han var des sortens människa som märks i sin omgivning. Katarina var den fattiga flickan som av en slump hamnade vid hovet och tog de chanser hon fick. Även om hon inte var någon stor härskare måste hon ha varit ovanlig. Peter den Store litade på henne och upphöjde henne genom kröningen nästan till sin efterträdare på tronen. Hon måste ha ingett trygghet och lugn hos sin orolige och ibland obalanserade make. I sitt TV-program om Karin Månsdotter från 1995 påpekar populärhistorikern Herman Lindqvist att många svenska adelsmän idag kan räkna sina anor till henne och att detta är något att vara stolt över.  Katarina I blev stammor till flera kungahus. Vår egen kung Karl Gustav är avlägset släkt med henne. Liksom ifråga om Karin är det något att vara stolt över.[7]                                         



[1] I sin bok om tiden mellan Peter och Katarina den stora skriver Troyat, apropå  relationen diktator-undersåte: ” ”Mot härskarens storhetsvansinne svarar undersåtarnas masochism”(s. 10).
[2] Under det närmaste seklet skulle gardesregementena närmast vanemässigt av- och tillsätta ryska regenter.  Dessa regenter var oftast kvinnor. Av de nio regenter som styrde Ryssland 1725-1825 var endast fyra män och med undantag av Alexander I var dessa ”män” antingen minderåriga eller galna. Anna Lepoldovna(1740-41), utgör ett gränsfall eftersom hon regerande i sin minderårige sons namn.
[3] Jag har tyvärr inte lyckats hitta några uppgifter om vad som hände med Katarinas bröder  och om familjen ännu finns kvar. Av Troyats bok framgår endast att Katarinas dotter Elisabet gynnade moderns släkt efter sitt trontillträde 1741.
[4] Karl Fredrik var lika svensk som Karl X Gustav, vars mor var dotter till en svensk kung medan fadern var Pfalzgreve. Fredrik I:s enda band till Sverige var giftermålet med Ulrika Eleonora.  
[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacques_de_Campredon Enligt Troyat skall kejsarinnan och diplomaten ha talat svenska med varandra när de ville diskutera utan avlyssning. Eftersom Katarina en gång varit gift med en svensk soldat och diplomaten tjänstgjort länge i Sverige är uppgiften inte helt osannolik. Katarina I bör i så fall vara den ende ryske ledare som förhandlat på svenska med en fransk ambassadör   
[6] Elisabet förblev ogift men regerade Ryssland 1741-61. Efter henne besteg systersonen Karl Peter Ulrik(Karl Fredriks och Annas son), tronen, som Peter III,, varpå hans hustru i sin tur störtade honom efter ett halvår. Hon besteg sedan tronen som Katarina II, den Stora..
[7] Texten bygger huvudsakligen på Henri Troyats bok Fantastiska furstinnor, svensk översättning 1999 kapitel 1-2.

onsdag 24 maj 2017

Katarina I del I. Katarina och Peter


Karin Månsdotter är en kunglighet de flesta svenskar känner till, även om de kanske egentligen inte vet så mycket om henne. De vet förmodligen att hon var en ung flicka med enkel bakgrund som gifte sig med en svensk kung på 1500-talet och så känner de kanske till att hon och hennes man blev avsatta ganska snart. Att en flicka av bondesläkt på detta sätt blev drottning var chockerande för adeln, nästan en revolution, för att inte säga helgerån. Förmodligen är det just det uppskakande i hela saken som gjort att Karins namn fortfarande lever kvar i svenskarnas minne. Ändå är hennes exempel inte helt unikt i Europas historia och hon innehar inte ens rekordet när det gäller att ha nått högst rang från en låg samhällsställning. Den europeiska drottning som kan skryta med att ligga på första plats i denna tävling är Katarina I av Ryssland. Hon var inte bara den unga bondflickan som blev drottning vid tsarens sida. Hon efterträdde sin man på tronen och slutade som härskarinna över en ny europeisk stormakt. Om man utgår från att det officiella släktträdet är riktigt, är Katarina stammoder till alla Romanovs från 1700-talet framtill nu och minst en gren av familjen Bernadotte kan spåra sitt ursprung till henne.

Precis som ifråga om Karin Månsdotter vet man inte mycket om Katarinas bakgrund. Men man är ense om att hon kom från det dåtida svenska Livland, troligtvis från en by inte så långt från Dorpat och att hennes far var bonde. Ursprungligen hette hon Marfa Skavronskaja men för enkelhetens skull håller vi oss till det namn hon blev känd under i historien. Föräldrarna dog tidigt och de många syskonen skingrades. Katarina hamnade hos en luthersk präst, pastor Gluck. Här blev hon en sorts korsning mellan piga och fosterbarn och det verkar som hon gjorde sig omtyckt i prästfamiljen. Flickan var väl inte något under av skönhet, om man dömde efter vad som var på modet i Versallies eller vid hovet i Wien men hon var en arbetsam, lugn person. Hon beskrivs som lång med fyllig barm, svarta ögon och, egendomligt nog ljust hår, som hon senare färgade svart. Man kan kanske säga att hon var ”folkligt vacker”, en flicka som attraherade genom sin lugna utstrålning och en välproportionerad kropp. Kanske för att undvika en framtida olycka gifte eller förlovade pastor Gluck bort sin skyddsling med en svensk dragon 1702, då Katarina var omkring 18 år. Det stora nordiska kriget pågick sedan två år tillbaka och många trupper tågade av och an i Balticum. Dragonen försvann på uppdrag och lämnade sin fästmö/ hustru i fästningen Marienburg i Livland, där också pastor Gluck bodde.[1]  Strax efteråt föll fästningen i ryssarnas händer och invånarna fördes bort. Katarina kom snart att tillhöra hushållet hos fältmarskalk Stjeremetjev, som stod tsar Peter nära. Exakt vilken funktion hon hade där och hur hon kom att hamna hos den höge officeren är osäkert men eftersom pastor Gluck skickades till Moskva och fick anställning som tolk, kan man gissa att han rekommenderat flickan för tjänst hos marskalken. På så sätt fick prästen en kontakt inom Rysslands högsta skikt, vilket kunde komma väl till pass en dag.[2] Inom kort övergick Katarina, som hon nu kallade sig efter att ha konverterat till den ortodoxa tron, i Alexander Mentjikovs tjänst. Som tsarens bäste vän var han på väg att bli rikets näst mäktigaste man och därmed hade den nittonåriga bondflickan kommit mycket nära maktens korridorer. Snart mötte hon också tsaren själv. Än en gång är detaljerna osäkra Troyat, som tycks ha en viss benägenhet för sensationer, menar att Peter och hans vän i början helt sonika delade Katarina mellan sig i fysiskt avseende, medan Massie skriver att hon snarare blev en sorts väninna till fursten, hans familj och vänner och tsar Peter själv. Hur som helst var hon snart Peters permanenta älskarinna och i realiteten hans maka. De fick med åren sammanlagt tolv barn men endast två döttrar leve till vuxen ålder.[3] Trots att uppgifterna går isär när det gäller detaljer är en sak ställd utom allt tvivel: inom kort var bondflickan från Livland oumbärlig för Rysslands fruktade självhärskare. Peter, som varit obalanserad ända sedan han bevittnat ett hemskt blodbad i sin barndom, fick ibland krampanfall och ryckningar i ansiktet. Som alla ”vanliga människor”, vilka inte uppfostrats i hur man behandlar kungar, agerade Katarina helt logiskt och mänskligt när Peter mådde dåligt: Hon tog hans huvud i sitt knä och vaggade honom till sömns. Hon kunde sitta på det sättet i flera timmar och när Peter vaknade var han pigg och lugn.[4] Det hände rentav att Katarina fick honom att avbryta sina dryckesorgier och lägga sig till vila, trots att hon själv var långt ifrån nykterist. Med åren fick den baltiska bondkvinnan allt större betydelse och lär också ha gett sin herre råd i politiska frågor.[5] Det exempel på hennes inflytande som oftast brukar anföras är dock omtvistat. Då ryssarna på sommaren 1711 omringats av en turkisk arme vid Prut, en biflod till Donau, skall Katarina ha mutat storvisiren att låta dem löpa mot att hon givit honom smycken och dyrbarheter. Att hon verkligen var närvarande är klart och hon har tydligen manat sin gemål att förhandla sig ur knipan. Historien med smyckena är dock troligen inte sann. Enligt Massie bygger den ytterst på Karl XII:s harmsna påstående att visiren låtit sig mutas att släppa sitt(och svenskarnas), byte ur händerna, just då Karl var på väg till platsen för att tvinga tsaren till fred och få revansch för Poltava och Perevolotjna. Bara det faktum att hon var närvarande och gav Peter råd visar ändå hur betydelsefull Katarina hade blivit för tsaren. Det blev också allt vanligare att hon följde honom på resor i Europa. Det är kanske inte förvånande att förnäma kvinnor vid de europeiska hoven ogillade situationen mer än männen. En tysk furstinna skrev om hur illa klädd och ouppfostrad denna simpla varelse från ett barbarland var, medan en adelsman å sin sida påpekade att Katarina gjorde sitt bästa och att hon faktiskt förde sig riktigt bra, med tanke på sin enkla härkomst. Katarina var dock praktlysten och bodde gärna så överdådigt som möjligt, om hon inte var med tsaren i fält Trots att han å sin sida helst levde enkelt fick hustruns önskningar gärna kosta. Peter tyckte uppenbarligen att hans Katarina var värd lite extra. Den nya drottningen kunde själv låta bygga palats åt sig och sin man. Sålunda lät hon uppföra det första palatset i den anläggning utanför Petersburg som med tiden blev känd som Tsarskoje Selo.[6] En fråga där det tycks råda oenighet gäller när och även hur många gånger Peter och Katarina gifte sig. Enligt Massie ägde en första, inofficiell vigsel rum redan 1707 och en mer storslagen officiell ceremoni 1712. Troyat nämner bara en vigsel och förlägger den till 1711. När det gäller tidpunkten för den viktigaste och mest betydelsebärande händelsen i deras liv tillsammans är skribenterna dock ense. I början av 1720-talet stod det klart för tsaren att han inte kunde räkna med att få någon son med sin gemål.[7] Han tog då först det revolutionerande steget att förklara att ryske tsaren från och med nu ägde rätt att utse vem han önskade till tronföljare, utan hänsyn till släktskap.  Mot slutet av 1723 meddelades att Katarina inom kort skulle krönas. Västerlandets kungar brukade visserligen låta kröna sina gemåler men i Ryssland var detta i stort sett unikt. Att tsar Peter tog ett sådant steg kunde knappast tolkas som något annat än att hans hustru utkorats till tronföljare, även om det inte sades officiellt. Ceremonin ägde rum i Moskva 7 maj 1724[8] och var ovanligt storslagen och praktfull för att vara ett verk av Peter den store. Kläder och vagnar hade beställts från Frankrike och en ny krona hade tillverkats för tsaritsans räkning. Peter krönte själv sin gemål, som grät av rörelse och knäföll för honom. Han reste henne upp och gav henne de riksregalier hon nu hade rätt att bära men behöll spirani sin egen hand. I och med detta tycktes den forna bondpigan från Balticum ha blivit okränkbar men på vintern samma år drogs hon in en affär som sånär kostat henne både rang och värdighet och, vilket många nog trodde, liv. En av Katarinas förtrogna, en tyskfödd man av enkelt ursprung, drogs in i en korruptionsaffär vid hovet, något som tsaren hade svårt att tåla även av nära vänner. En finess i saken var att en syster till mannen ifråga en gång varit Peters officiella mätress. Katarina misstänktes för delaktighet, vilket var sant men det gick rykten att hon också varit den anklagades älskarinna. En diplomat gjorde uttryckligen jämförelser med hur salig Henrik VIII av England haft för sed att agera i liknande situationer. Så illa blev det nu inte. Endast den utpekade mannen och hans medhjälpare straffades, med avrättning eller förvisning men Katarina miste kontrollen av sin egen ekonomi och fick inte mer blanda sig i rikets affärer. Under en tid märktes en tydlig spänning mellan makarna men så småningom försonades de.[9]  Samtidigt blev det allt tydligare att tsarens krafter var på väg att avta. Han led av flera olika krämpor, bland annat njursvikt. Mot slutet av januari 1725 intog han sängen under svåra plågor. På eftermiddagen 27 januari gav han tecken att han ville skriva och tecknade med ostadig hand: ”Ge allt åt…”. Där tog hans krafter slut och han kunde inte heller göra sig förstådd. Peter I(den store), av Ryssland avled på morgonen 28 januari 1725, utan att ha utsett någon efterträdare. Den vilja som i mer än 20 år hållit landet i ett järngrepp hade slocknat. Katarina satt gråtande vid hans sida. Vad skulle nu hända med henne och med Ryssland?[10]                                                     



[1] Nuvarande Alúksne i nordöstra Lettland på gränsen till Estland och Ryssland. Pastor Gluck upprättade här den första skolan i det lettiska språket och var också den förste som översatte bibeln till lettiska. Skolan är idag museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al%C5%ABksne
[2] Gluck dog 1705.
[3] Den äldsta dottern Anna, född 1708, gifte sig med en systerson till Karl XII. Deras son Peter blev tsar 1761 och gifte sig i sin tur med den tyska prinsessa som är känd i historien under namnet Katarina den stora. Den yngre dottern, som föddes 1709, och fick namnet Elisabet, regerade Ryssland 1741-61.
[4] Historiska och skönlitterära skildringar beskriver Katarinas lugnande inverkan på Peter på exakt samma sätt. Lustigt nog beskriver Anna Sparre i sin roman om Karin Månsdotter motsvarade scener i relationen mellan henne och kung Erik.(För skönlitterära beskrivningar av Peter och Katarina hänvisas till Verner von Heidenstam, Karolinerna del I och II, nyutgåva 1994, "Katerinuschka, mor lilla" och August Strindberg, Historiska miniatyrer, Nationalutgåva av Strindbergs samlade verk utgiven 1997, "Den store").     
[5] Man kan jämföra med den samtida Madame de Mantinon i Frankrike. Hon var visserligen av förnämare ursprung än Katarina men växte upp under ganska torftiga förhållanden. Det skall ha varit hennes ömma omsorg om Ludvig XIV:s utomäktenskapliga barn som väckte kungens kärlek till henne. Deras förhållande varade till kungens död och de var troligen inofficiellt gifta. Ludvig hyste stort förtroende för henne och kallade henne ”Ers pålitlighet”. 
[6] ”Tsarbyn” . Det var i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo som den siste tsaren helst bodde. Härifrån fördes han och familjen i fångenskap efter revolutionen. Gustav III:s gunstling Armfelt avled i det hus Alexander I gett honom i Tsarskoje Selo. Katarinapalatset, som ännu står kvar har sitt namn efter Peters hustru.
[7] Sonen i första äktenskapet hade Peter först uteslutit från tronföljden och sedan i det närmaste själv slagit eller piskat ihjäl.
[8] Datum anges efter dåtida rysk tidräkning, vilken låg 11 dagar efter den gängse västerländska på 1700-talet.
[9] Det är knappast troligt att Katarina verkligen varit otrogen, även om åsikterna också här går isär. Hon bör ha känt Peter tillräckligt väl efter 20 år för att veta att ett sådant handlande vore detsamma som att riskera stupstocken, vilket troligen var det lindrigaste straff hon kunde vänta sig vid en upptäckt. Det är dessutom tvivelaktigt om tar Peter, om han nu trodde eller visste att Katarina bedragit honom, skulle ha haft självkänsla och styrka nog att låta henne leva och dessutom behålla sin värdighet som Kejsarinna. I så fall var han mer eftertänksam och sansad än man vanligen föreställer sig honom.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Robert K: Massie, Peter den store, hans liv och värld, Svensk översättning 1986,andra upplagan 1993 och Henri Troyat, Peter den store, svensk översättning  1981., andra upplagan 1993.