tisdag 31 januari 2017

Prinsessan och hertigen


Historien om mannen av enkel börd som gifter sig med prinsessan och får om inte hela så åtminstone halva kungariket i gåva är ett bekant sagotema. Eller har det kommit ur modet i vår matrealistiskt realistiska tid? I verkligheten har det länge varit så att kungligheter och särskilt prinsessor absolut inte kunnat gifta sig med simpla undersåtar, som mjölnarsöner eller enkla soldater. Kanske sagornas berättelser kan tolkas som en folkets omedvetna protest mot denna diskriminering av samhällets lägre klasser. Men ibland har prinsessan faktiskt gift sig med en enkel man, närapå som i sagorna. Som vi skall se garanterar ett sådant giftermål emellertid inte att mannen erhåller en del av kungariket i present.

Mary Tudor var yngsta dotter till Henrik VII av England och dennes drottning Elisabet. Mary beskrivs som mycket vacker och charmig och stod i unga år sin bror Henrik nära. 1509, då Mary var tolv-tretton år, besteg brodern tronen som Henrik VIII. Under några år var flickan förlovad med den tyskromerske kejsarens sonson Karl, som senare blev Karl V. På grund av politiska förvecklingar blev det 1514 angeläget för England att närma sig Frankrike och i det sammanhanget giftes Mary istället bort med kung Ludvig XII av Frankrike. Ludvig hade satsat mycket på att stärka kungamakten i sitt rike och bedrivit expansionspolitik i Italien men var nu en svag, tandlös man på 52 år, knappast drömmen för en flicka på 18 år. Kungliga äktenskap var som regel politiska och Mary gav med sig men hon ställde ett villkor: ”Om Ludvig dör ska jag få gifta mig med vem jag vill”. Henrik sade ja, förmodligen i tanke att det där skulle ordna sig när systern väl blev änka.[1]  På hösten 1514 vigdes Mary och kung Ludvig i Frankrike, även om det formellt redan skett i England genom ombud. Vid det efterföljande tornerspelet lär Ludvig varit så dålig att han låg på en säng medan hans nya drottning satt rak i ryggen i logen och såg på. Knappt tre månader senare var kungen död men Mary stannade tillsvidare i Frankrike. Hennes bror i England blev orolig för henne och sände en av sina närmaste vänner för att se hur hon hade det och så snabbt som möjligt få hem den franska änkedrottningen. Sändebudet hette Charles Brandon, var några år äldre än kung Henrik och känd som något av en charmfull, vacker odåga. Brandons far hade stupat vid det slag där Henrik Tudor erövrade den engelska kronan 1485. Brandons var tydligen en ganska enkel familj men som tack för faderns tjänster tog den nye kungen hand om Charles och uppfostrade honom vid sitt hov. På den vägen blev unge Brandon god vän med dåvarande prins Henry. De var lekkamrater och hade mycket skojigt tillsammans. Året innan Mary gifte sig blev Brandon utnämnd till Hertig av Suffolk Brandon var visserligen en god sällskapsbroder men inte helt utan tadel när det gällde kvinnor, samtidigt som han onekligen visade ett visst sinne för affärer i sådana sammanhang. Vid denna tid hade han redan gjort en kvinna som han lovat äktenskap gravid, brutit med damen i fråga för att istället gifta sig med hennes moster som hade arv att vänta, varpå han fått denna förbindelse upplöst med hänvisning till att de båda kvinnorna var alltför nära släkt. Därefter gifte han sig med den första flickan men behöll arvet från mostern. Nu var han änkeman.[2]  Trots sina meriter ifråga om damer var han känd som en trevlig och vänlig man och drog alltjämt kvinnor till sig. Mary Tudor var en av hans beundrare. Hertigen reste nu alltså till Frankrike för att ”se efter” den unga änkedrottningen. Exakt vad som sedan hände vet man inte men det verkar klart att Mary och Brandon haft samlag med varandra, varpå Mary bett sin kavaljer att gifta sig med henne med hänvisning till att hon kunde vara gravid. Enligt hertigens berättelse hade Mary gråtit häftigare än vad någon kvinna tidigare gjort. Han uppfyllde hennes önskan, som det förefaller utan större ruelse. Henrik VIII blev rasande. Inte nog med att Suffolk på eget bevåg gift sig med en prinsessa som kunnat ”återanvändas” vid kommande förhandlingar med utländska furstar, nu när kung Ludvig avlidit. Han hade dessutom vid avresan lovat Henrik att inte fria till hans syster då de träffades. Brandon hade alltså inte bara svikit kungen utan också en gammal vän.[3]  Efter att först ha varit inne på tanken att avrätta Brandon, ålade Henrik paret att återlämna till kronan de dyrbarheter som Mary mottagit vid sin avresa till Frankrike och Brandon tvingades troligen också betala böter i kontanter.[4] Under detta tidiga skede av sin regering hade emellertid Henrik VIII ännu inte blivit den hustyrann han senare skulle bli. Hos denne kung fanns också en romantisk längtan efter kärlek och familjelycka som inte tycks ha försvunnit helt ens på äldre dagar.[5]  Därför togs det nya hertigparet av Suffolk snart till nåder och fick återvända till hovet i London., där de kunde gifta sig officiellt i maj 1515. Paret fick tre barn, som aldrig kom att spela någon framträdande roll i historien. En dotterdotter, lady Jane Gray, blev dock utkorad till drottning 1553, en titel hon innehade nio dagar innan henne slätning Maria avsatte henne. Mary Tudor dog 1533, Suffolk 1545.[6]                  



[1] Ludvig var tydligen så pass svag att frågan inte var om utan när han skulle avlida.
[2] Brandon skulle senare i livet komma att gifta sig med sin avlidne sons fästmö. Kanske hertigen av Suffolk utgjorde ett dåligt exempel för sin vän kungen beträffande äktenskapliga äventyrligheter.
[3] Henrik verkar med andra ord ha känt till att Mary och Brandon hyste en ömsesidig böjelse för varandra.
[4] Enligt George skall den sammanlagda summan av parets böter ha uppgått till 24000 pund..
[5] Henriks passionerade personlighet bidrog å andra sidan till de grymheter han senare kom att begå.
[6] Denna text bygger huvudsakligen Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning 1995. S. 80-82 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Tudor_(drottning_av_Frankrike), samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Brandon,_1:e_hertig_av_Suffolk  Se också Margaret George Henrik VIII:s självbiografi, del I ”Kärlek och överdåd” i svensk översättning  1989. S. 196-97.

torsdag 26 januari 2017

26 januari- En sorgens och glädjens dag


26 januari är ett skickelsedigert datum i familjen Bernadottes historia. 2017 är det 70 år sedan prins Gustav Adolf, sonson till Gustav V, omkom i en flygolycka på Kastrup i Köpenhamn. På grund av ett misstag, eller svår försummelse, skall man kanske säga, störtade det plan prinsen satt i, på väg hem till Stockholm efter en jakt i Holland. Bortsett från den rent mänskliga tragedin, som innebar att prinsens hustru lämnades ensam med fyra döttrar och en pojke på nio månader, kunde katastrofen på sikt också utgöra ett hot mot själva monarkin. Kung Gustav var nästan 90 år och hans son kronprinsen långt över 60. Vad skulle hända om de båda nu dog och en minderårig pojke stod närmast i tronföljden? Vilken åsikt man än har ifråga monarkins värde, påverkade Gustav Adolfs död naturligtvis familjen för alltid. 26 januari 2017 kommer kungen och hans familj att högtidlighålla minnet av Gustav Adolf vid begravningsplatsen på Haga, En ceremoni som brukar hållas varje år. Något kungafamiljen förmodligen inte tänker på är att de lika gärna kunde fira en stor högtidsdag varje år på samma datum.          

26 januari 1763 var det stor uppståndelse hemma hos sakförare Jean Henri Bernadotte i staden Pau i Bierne i Sydfrankrike.  Hans hustru, som var gravid för femte gången, hade fått förlossningsverkar efter att ha blivit skrämd av några uppsluppna besökare som firade karneval inför fastan. Föräldrarna trodde kanske att gossen inte skulle överleva och han var länge klen under uppväxten. Men han blev piggare med tiden. Som alla pojkar i släkten döptes han till Jean. För att skilja honom från den äldre brodern fick han tillnamn efter Johannes döparen, medan den äldre hade tillnamn efter evangelisten. Den yngre av de två bröderna blev något av vad som idag populärt kallas ”ett problembarn”, Föräldrarna tyckte att han skulle bli jurist men Jean drömde om livet som soldat, att få lämna landsortshålan Pau och komma ut i världen. Alltid var det bråk och trassel med pojkvaskern, ständigt kom han i gräl med andra pojkar eller lekte krig med dem. ”tänka sig”, suckade föräldrarna, vilja bli soldat när man kan bli jurist, kanske rentav advokat”!Vad det led blev pojken soldat och till slut fransk marskalk och kung i det avlägsna landet Sverige. Stamfadern för vår kungafamilj föddes alltså samma datum som hans ättling i femte led dog i en flygolycka. Jag avråder naturligtvis inte kungafamiljen eller någon annan från att sörja prins Gustav Adolf men glöm inte heller att fira Karl XIV Johan på hans födelsedag det är han värd.      

måndag 23 januari 2017

Jag förlåter dem som orsakat min död- Ludvig XVI:s sista tid och avrättning.


Det mest frapperande med honom den sista tiden var hans lugn. Han hade visserligen alltid varit sävlig och flegmatisk. Men att han knappast någon gång under de sista svåra månaderna förlorade fattningen måste ses som beundransvärt. Förr hade hans flegma närmast varit ett hinder i regeringsbestyren; nu förlänade den Ludvig XVI ett drag av storhet.  Det var i augusti 1792 som den franska kungafamiljen flyttades från slottet Tuilerierna till tempelherrarnas gamla borg i Paris. De sattes först i det så kallade ”Lilla tornet”, medan ”Stora tornet” gjordes i ordning för dem. Även om bevakningen var sträng levde de fem medlemmarna i kungafamiljen. Kungen, drottningen, deras två barn och kungens syster Elisabet, snarare under primitiva än brutala förhållanden. ”Primitivt” är dessutom ett relativt begrepp. Flera rum stod till familjens förfogande. Ludvig hade exempelvis ett eget läsrum och satt och läste flera timmar varje dag. För kungen av Frankrike var förhållandena å andra sidan definitivt att se som primitiva. Fångarna utsattes inte heller för fysisk tortyr. Däremot tyckte en del av vakterna om att djävlas med de avsatta kungligheterna, bland annat genom att blåsa rök i ansiktet på kungen eller själva sitta nära eldstaden så att värmen inte nådde fångarna.  Sammanfattningsvis kan sägas att det snarare handlade om mobbing än om misshandel. Vad mat och dryck beträffade hade de samma höga standard som förr. Man försökte föra en något sånär normal tillvaro, med läsning, brädspel, undervisning av barnen, numera under de kungliga föräldrarnas direkta ledning, samt bollspel i trädgården för kronprinsen. Den kungliga familjen var heller inte ensam i sin fångenskap. Man hade fått behålla några tjänare, som den trogne betjänten Cléry. Dessa tappra själar såg till att snappa upp viktiga nyheter om läget i Paris och i det krig som Frankrike nu förde med flera av Europas stormakter som var motståndare till revolutionen. Det fanns också vakter som veknade vid synen av de fångna kungligheterna. De var trots allt människor de också. En av dessa godhjärtade män skaffade en ny cembalo åt prinsessan Marie Threes. Den verkliga påfrestningen för fångarna var osäkerheten. Regelbundet hämtades någon eller några av deras tjänare av Pariskommunen. En del kom tillbaka efter en tid, andra försvann. Regelbundet ställde sig folkmassor utanför ”le Temple” och sjöng revolutionära sånger eller ropade hotfulla ord till fångarna: ”Vi skall strypa de båda valparna och den feta grisen(barnen och kungen),” var en populär variant.   Den hemskaste upplevelsen kom i september 1792. I början av månaden mördades ett stort antal fångar runtom i stadens fängelser med motiveringen att de utgjorde en potentiell säkerhetsrisk i kriget mot monarkierna Österrike och Preussen. Kungafamiljen hörde kanonskott, människor på marsch och de för dem olycksbådande revolutionära sångerna. Marie Antoinette och hennes svägerska Elisabet ropade att kungen måste räddas och Ludvig själv bleknade och började darra våldsamt. En av vakterna tolkade detta som tecken på feghet men med tanke på kungens normala lugn är det troligare att han oroade sig för sin familj.  Detta verkar ha varit enda gången Ludvig visat verklig rädsla under de svåra påfrestningarna.  En av dem som mördades under ”septembermorden” var en kvinna som stod drottningen nära och som länge utpekats som hennes älskarinna i olika pamfletter och smädeskrifter. Sedan kroppen misshandlats svårt fördes den till le Temmple för att drottningen skulle få se sin väninna och en sista gång kyssa hennes läppar. Kvinnans huvud hölls upp på pikar utanför fångarnas matsalsrum, varvid drottningen svimmade. En anständig man i vakten lyckades dock hindra att huvudet fördes in i templet.[1]  

Under tiden gick den politiska utvecklingen mycket snabbt, samtidigt som Frankrike hade vissa framgångar i kriget mot Österrike. 22 september 1792 utropades den franska republiken och en ny tidräkning inleddes. Kungen konstaterade stilla: ”Jag ber till Gud att folket skall uppnå den lycka jag alltid velat skänka det”. Vid samma tid hittades dokument som visade att kungen under de första revolutionsåren stått i kontakt med flera ledande till synes revolutionära politiker för att försöka rädda monarkin. Därmed ansågs bevisat att Ludvig begått förräderi.[2] Allt detta ledde till att kungafamiljens situation försämrades.  Ludvig benämndes från och med nu ”Louis Capet”, en beteckning han själv ansåg oriktig.[3]  Strax efter republikens utropande begränsades Ludvigs möjligheter till kontakt med sina anhöriga. De fick uteslutande äta måltider tillsammans. I december upphörde all förbindelse mellan kungen och familjen, i samband med att en rättegång öppnades mot Ludvig i konventet. I stort sett visste nu familjen inget om hur han hade det och han inget om dem. Det fanns många i konventet som beklagade Ludvigs öde och hade svårt att förstå hur en så blid och rättskaffens man kunde framställas som tyrann och sitt folks förtryckare. Detta gällde särskilt engelsk-amerikanen Thomas Paine, som påpekade att den franske kungen aktivt bidragit till frigörelsen av de engelska besittningarna i Nordamerika . En sådan man kunde på sin höjd avsättas och landsförvisas men inte avrättas. Problemet var att det för jakobinerna, den vänsterradikala falang vars grepp om makten blev alt starkare, inte så mycket handlade om vad Ludvig XVI verkligen hade gjort utan vad han representerade. Han personifierade den enväldiga kungamakt man nyligen avskaffat. Att låta honom leva innebar på något sätt att erkänna monarkins berättigande och då var republiken inte trygg. I radikalernas ögon var rättegången egentligen onödig: Ludvig var kung, kungar var brottsliga, alltså måste Ludvig avrättas. Kungen själv var helt klar över hur processen skulle sluta: ”Låt oss förbereda oss som om jag kunde vinna”, sade han till sina advokater.[4]  Vid jultid 1792 skrev kungen sitt testamente. Han lade sin son på hjärtat att ”om han har olyckan att någonsin bli kung” inte utkräva hämnd på folket för de lidanden familjen fått utstå utan enbart koncentrera sig på att befrämja dess lycka. Han bad Marie Antoinette om förlåtelse för de sorger hon kunde ha lidit genom honom, samtidigt som han i konventionell still försäkrade att han inget hade att förebrå henne. Han glömde inte heller att tacka sina advokater för att de tagit risken att bistå honom.  Rättegången började 26 december 1792 och det stod snart klart att ett frikännande var uteslutet.[5]  Frågan huruvida kungen borde avrättas var mer omtvistad. De mer moderata ansåg att han borde hållas internerad tills kriget var slut och sedan förvisas, kanske till Nordamerika. Som vi redan nämnt var ett sådant förfaringssätt otänkbart för radikalerna. Men det var inte den fanatiske Robespierre eller den något försonligare men i detta fall lika stenhårde Danton som fällde avgörandet; det var en man ur kungens egen släkt. Hertig Filip av Orleans hade aldrig varit någon varm anhängare av sin klumpige frände på tronen. Det är möjligt att han långt före 1789 aspirerat på att överta makten. Under den sista tiden före revolutionen hade han låtit radikala skrifter spridas i sitt palats i Paris. För att visa sig solidarisk med den nya tiden hade han senare bytt namn till ”Filip den jämlike”. Nu reste han sig och förkunnade: ”Det är min övertygelse att den som angripit eller kommer att angripa folkets frihet förtjänar döden. Jag röstar för dödstraff”. Därmed var Ludvig XVI dömd till döden. Många, också hertigens anställda fördömde hans handlande [6]. Ett förslag om benådning avslogs. 20 januari 1793 fick kungen veta att han skulle avrättas nästa morgon. Den sista kvällen tilläts familjen att besöka honom. Alla grät förtvivlat. Han lovade att de skulle träffas igen nästa morgon men förmådde inte infria sitt löfte, sannolikt av fruktan för att inte kunna gå i döden med lugnt sinne och kanske också för familjens eget bästa. Åtföljd av en irländsk präst fördes kungen till schavotten. Då de kom fram, strax efter klockan tio, tog Ludvig själv av sig hatt rock och krage och hjälptes upp på schavotten under trumvirvlar. Kungen höll ett litet tal där han förklarade sig oskyldig men också ropade: ”Jag förlåter dem som orsakat min död”. Det krävdes två hugg innan huvudet föll.[7]                          



[1] Kvinnan ifråga var prinsessan de Lamballle, vars make härstammade från en oäkta son till Ludvig XIV   
[2] Det råder delade meningar beträffande bevisvärdet av de dokument som hittades i i kungens kassaskåp i Tuilerierna. Fraser betecknar dem som ”snarare besvärande än belastande”, medan Herman Lindqvist i en uppläsning av sin bok om franska revolutionen från 1989 hävdar att man hittat bevis för att drottningen sänt uppgifter om Frankrikes försvar till Österrike. Även om denna senare uppgift är korrekt kan ett sådant agerande ursäktas, då ju den dåvarande franska regeringen i drottningens ögon inte kunde vara annat än en samling upprorsmän och förrädare. 
[3] Helt felaktig var den dock inte. Huset Bourbon utgör en gren av huset Capet, vars huvudlinje utslocknade 1328. Ludvig XVI ansåg sig uppenbarligen enbart vara en Bourbon.
[4] I motsats till sin hustru var Ludvig inte själv närvarande vid sin rättegång. Detta är anmärkningsvärt eftersom drottningens därmed hade större möjligheter än sin gemål att försvara sig mot anklagelserna, en möjlighet hon också kraftfullt utnyttjade. Med tanke på att drottningen i den revolutionära propagandan regelmässigt utmålades som ”den onda” medan kungen oftast framstod som svag och enfaldig, kunde man vänta sig  att förfarandet varit det omvända vid processerna.
[5]] Det är att märka att anklagelserna mot Ludvig XVI, enligt det intryck sekundärlitteraturen ger, enbart tycks ha berört händelser efter 14 juli 1789, inte de förseelser som kan ha begåtts före revolutionen.
[6]  Tio månader senare var hertigen själv avrättad. Åskådarna som såg honom föras till giljotinen ropade hånfullt: ”Jag röstar förr dödsstraff” efter honom. Hans son blev nästan 40 år senare fransk kung under namnet Ludvig Filip.    
[7] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 21 i Antonia Frasers bok Marie Antoinette(svensk översättning 1995) men också på Herman Lindqvists inläsning av sin bok om franska revolutionen från 1989.

måndag 16 januari 2017

Kungen som bytte tron, eller flykten till Frankrike


I ett längre perspektiv är det ovanligt att kungligheter frivilligt avstår från sin ställning, vare sig det gäller sådana som helt överger sin kungliga status eller de som lämnar en viss kunglig miljö men ändå fortsätter leva som upphöjda personer.  Den förra kategorin uppkom i stort sett under 1900-talet, Lennart och Sigvard Bernadotte är två kända svenska exempel. Kungliga personer som av någon orsak lämnar en viss miljö men fortsätter vara kungliga är också ganska sällsynt men lite vanligare historiskt sett. Oftast är det prinsessor eller drottningar som på detta sätt spränger de konventionella ramarna för furstar. Jag har tidigare skrivit om Maria Eleonora som på eget bevåg lämnade Sverige efter Gustav II Adolfs död och deras gemensamma dotter Kristina abdikerade som bekant och slog sig ned i Rom, utan att på något sätt ge upp sin drottningstatus. Ett sentida svenskt exempel är prins Vilhelms hustru Maria Pavlovna, som mer eller mindre rymde från sin svenska familj och återvände till Ryssland. Det är inte underligt att prinsessor är mer benägna än prinsar att ta så drastiska steg. Kvinnans av tradition underordnade ställning i förhållande till mannen i kombination med ett ämbete eller position där kvinnan ifråga har ”hela världens ögon” på sig och kanske förväntas utöva makt, borde få vilken kvinna som helst att vilja bryta mönstret.  Om man sedan tänker på att prinsessor i regel haft ännu sämre möjligheter än ”kvinnor av folket” att välja sin egen väg framstår det närmast som en gåta att så pass många furstinnor ändå blivit kvar i den ställning där de placerats genom en naturens nyck. Att en kung eller prins på samma sätt skulle lämna sin position och ändå bevara sin status har närmast varit otänkbart genom tiderna. Ett undantag från denna regel utgörs av Henrik av Anjou på 1500-talet. Denne furste är unik även i det avseendet att han övergav ställningen som kung i ett land för att omedelbart bestiga tronen i ett annat.

 Henrik var yngre son till kung Henrik II av Frankrike och Katarina av Medici. Fadern dog i en olyckshändelse då pojken var 8 år. Både Frankrike och kungafamiljen befann sig vid denna tid i ett utsatt läge. Landet skakades av stridigheter mellan katoliker och hugenotter(protestanter). Efter makens död tog Katarina snart över det praktiska styret av Frankrike. Det var ingen lätt uppgift. Förutom religionsstriderna kämpade flera högadliga ätter om inflytandet vid hovet. Därtill kom att flera av Katarinas barn, i synnerhet pojkarna, var både fysiskt och psykiskt bräckliga. Katarina själv tillhörde en florentinsk familj som visserligen var framstående och hade flera påvar i släkten men dess borgerliga bakgrund gjorde att hon länge fick leva med stämpeln: ”Inte fin nog”. Hennes stora ambition i Frankrike var att bevara tronen åt familjen Valois och att ge alla sina barn en så trygg och framstående ställning som möjligt.

År 1572 avled den polske kungen Sigismund August. Polen var ett valrike och ätten Jagiello som länge suttit på Polens tron var nu utdöd på manssidan. Katarina såg chansen att få sin yngre son Henrik utsedd till kung av Polen. Också hans äldre bror, Karl IX av Frankrike, som gärna såg en rival om makten röjd ur vägen, verkade ivrigt för denna lösning. Han utlovade såväl ekonomiskt stöd till Polen som medling i landets konflikter med Turkiet och upprättandet av en polsk flotta, om brodern blev vald.  Biskopen av Valence sändes också till Polen för att framhålla de stora fördelarna med att välja den franske prinsen till kung. I detta läge inträffade en händelse som skakade hela Europa och sånär kostade Henrik hans polska tron. I augusti 1572 mördades ett stort antal människor i Paris under den massaker som blivit känd som Bartolomeinatten. Tanken var från början att undanröja ett antal framstående hugenotter som av kungafamiljen uppfattades som ett politiskt hot. Utvecklingen gled snart ur anstiftarnas händer och både katoliker och hugenotter dödades. Liknande scener utspelade sig den närmaste tiden också i övriga Frankrike. Både katoliker och protestanter tog avstånd från vad som hänt. Ur polsk synvinkel var det värsta att Henrik Av Anjou spelat en av de avgörande rollerna vid händelserna i Paris. Även om Polen officiellt var katolskt var landet känt för sin tolerans mot andra trosriktningar. Någon katolsk fanatiker på tronen ville man inte ha. Å andra sidan föreföll det minst lika riskabelt att välja exempelvis en Habsburgare och i maj 1573 utsågs Henrik av Anjou till kung av Polen-Litauen. Då han fick nyheten befann sig prinsen utanför staden La Rochelle vid franska atlantkusten. Staden var i hugenotternas händer och skulle nu erövras av kungens här Belägringen gick tyvärr inget vidare; generalerna var inkompetenta och allmänt kaos rådde. Så snart Henrik fått veta att han blivit polsk kung såg han en möjlighet att dra sig ur härvan med hedern i behåll, bröt belägringen och ordnade raskt en uppgörelse med hugenotterna som gav dem flera franska städer och rent allmänt stärkte deras rättigheter i Frankrike. De efterföljande förhandlingarna med polackerna drog emellertid ut på tiden. Henrik hade svårt att förlika sig med att vara kung i ett land där riksdagen hade så stor makt som i Polen.[1] Inte heller var den drygt 20-årige prinsen förtjust i tanken på att gifta sig med den döde Sigismund Augusts syster, Anna Jagellonica, som var 50 år.[2]  Efter storslagna mottagningar och diverse förhandlingar hit och dit avreste Polens nye regent slutligen till sitt rike i december 1573. Hans bror Karl, som led av tuberkulos, blev samtidigt allt sämre. Deras mor Katarina lär vid avskedet från sin älsklingsson Henrik ha sagt: ”Du kommer inte att stanna där(i Polen), länge”. Ett halvår senare var Karl av Frankrike död och Henrik närmaste arvinge till tronen. Mamma Katarina skrev genast till sin pojke och bad honom återvända. Vad Polen beträffade föreslog hon flera möjligheter: Henrik kunde till exempel skicka sin yngre bror Frans som sin ersättare på tronen eller kanske polackerna rentav kunde välja en inhemsk ledare under franskt beskydd. Henrik kunde ju alltid skicka sin yngre son till Polen, för naturligtvis skulle han själv få barn! Men det fick bli en senare fråga: ”Kom tillbaka till Frankrike så fort som möjligt”, beordrade Katarina.   

Leonie Freida hävdar i sin biografi över Katarina av Medici att Henrik inte gjort upp någon plan i förväg för hur han skulle agera om brodern Karl dog, trots att flera rapporter pekade på att frågan inte var om utan när den franske kungen skulle avlida. Om det stämmer visar samme författares redogörelse för vad som nu hände att Henrik antingen måste ha varit oerhört handlingskraftig med förmåga att fatta snabba beslut eller att han hade mycket snabbtänkta och effektiva medarbetare. Henrik fick meddelandet om broderns död 15 juni 1574. Tre dagar senare var han redo att fly från Polen. Kungen försäkrade den oroliga polska högadeln i senaten att han inte hade en tanke på att återvända till Frankrike, åtminstone inte förrän Sejmen, den polska riksdagen, inkallats till hösten. Hans mor var fullt kapabel att ta hand om Frankrike. Samtidigt sändes den franske ambassadören i Polen iväg för att se till att kungens sällskap hade hästar stående utefter flyktvägen. Några av kungens män skulle ge sig av före honom och ansluta sig vid en gammal kyrka utanför Krakow. I spetsen för dem fanns en man, utsänd av Katarina, som talade polska och kunde leda kungen och hans följe mot gränsen till Schlesien och Tysk-romerska riket. I sista stund höll allt på att sluta i katastrof. Kungens hovmarskalk blev upptäckt då han höll på att föra ut en del av Henriks tillhörigheter men också dyrbarheter som tillhörde Polen ur Krakow. Genast spreds ryktet att kungen tänkte fly. Henrik avfärdade lugnt hela saken: Han hade ju lovat högadeln att stanna i Polen. Vad folket beträffade, var det väl ingen vettig människa som brydde sig om vad de hade för fantasifoster i huvudet. Om adelsmännen ville kunde de få se honom lägga sig och sova på kvällen. Då skulle säkert ryktena tystna.  På kvällen 18 juni åt kungen supé med ett utvalt sällskap i bästa sinnesstämning.  Därefter drog han sig tillbaka till sängkammaren och lade sig till sängs. Efter en stund meddelade den polske kammarherren hovpersonalen att kung Henrik somnat. Sommarnatten sänkte sig över slottet i Krakow. Då allt verkade lugnt, steg kungen upp och kallade på sina medflyktningar. I kungens rum förvarades en kista med dyrbarheter, både hans egna och sådant som tillhörde polska staten. Den tömdes nu helt skamlöst: det gällde att ha med sig tillräckligt av guld och ädelstenar om man råkade i fientliga händer under vägen. När sällskapet var klart att ge sig av fann de till sin överraskning att polackerna vidtagit försiktighetsåtgärden att låsa slottsportarna. Kungen av Polen var instängd av sina egna undersåtar! Lyckligtvis hade man glömt att låsa köksingången, varför kungen och hans sällskap tog sig ut den vägen. Så småningom lyckades man ta sig till kyrkan där de övriga i ”flyktinggruppen” skulle ansluta. Till, får man förmoda, sin fasa upptäckte man att dessa inte hade dykt upp som planerat. Framförallt inte vägvisaren som kunde polska och skulle hjälpa Henrik att hitta till gränsen. Däremot var de rekvirerade hästarna på plats. Efter en stund dök några av dem man väntade på upp men den polsktalande mannen syntes fortfarande inte till. Man kunde inte vänta längre. När som helst kunde någon upptäcka att kungen rymt. Att återvända till slottet var omöjligt, man bar ju med sig en god del av Polens skattkammare. Hur skulle man förklara det för hovet och senaten? Om det hela upptäcktes var risken stor att Henrik blev inspärrad, kanske dödad. Man visste ungefär åt vilket håll man skulle. Det var bara att ta chansen. [3]  Efter diverse förseningar nådde man vid middagstiden nästa dag orten Oswiecim, dit också tolken och de andra som inte kommit till mötet vid kyrkan hade lyckats ta sig.[4]  Härifrån fortsatte man mot gränsen till Schlesien men under tiden hade polackerna upptäckt kungens flykt och sänt ut soldater att gripa honom. In i det sista jagades fransmännen av de rasande knektarna, som ropade ”Fånga den falske desertören”. För säkerhets skull raserade de bron över Wisla vid gränsen mellan Polen och Schlesien efter sig och kom på så sätt helskinnade in i det tysk-romerska riket.[5] Härifrån fortsatte man till Wien och nådde så småningom, efter en tids underbar vistelse i Venedig, fransk jord i början av september 1574. Henrik hade varit borta i nio månader. Nu besteg han den franska tronen som Henrik III.[6]  Hur gick det i Polen? Den försmådda Anna gifte sig med fursten av Transsylvanien Stefan Batory, en adelsman från Ungern som blev kung av Polen 1575. Då de inte fick barn efterträddes Stefan 1587 av Annas systerson Sigismund av Sverige. Därmed inleddes ett nytt kapitel i både Sveriges och Polens historia.                                         



[1] I praktiken låg den politiska makten i Polen hos adeln. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungariket_Polen_(1385%E2%80%931569)
[2] Annas syster Katarina var gift med Johan III av Sverige.
[3] Beskrivningen av hur Henrik och hans följe resonerade under sin väntan vid kyrkan är min egen och bygger på  sannolikhetsantagande. 
[4] Oswiecim är idag känt för helt andra saker under sitt tyska namn
[5] Man slås av både likheterna och skillnaderna mellan Henriks flykt från Krakow och den legendariska ”flykten till Varennes” under franska revolutionen. I båda fallen förekommer oväntade händelser och svårigheter att hitta som sammantaget försenar operationen. Som vi sett lyckades Henriks flykt i motsatts till Ludvig XVI:s Kanske den lyckade flykten 1574 ytterst bottnade i att den blivande Henrik III av Frankrike var psykologiskt beredd på krissituationer på ett helt annat sätt än sina sentida efterträdare från Versailles   
[6] Denna text bygger i stort på Katarina av Medici, en biografi, av Leome Frieda(svensk översättning 2005), kapitel 13-14.    

lördag 7 januari 2017

Nykomlingar vid hovet


Det finns förmodligen somliga som förknippar intresse för forna tiders monarker med företeelser som nationalism och rasism.[1] Kanske någon eller några av mina läsare sympatiserar med sådana föreställningar. Om så är fallet, vilket jag inte hoppas, bör de tänka på att de flesta av våra kungafamiljer genom tiderna kommit utifrån.  Av våra dynastigrundare är det bara Gustav Vasa som kan kallas ”genuint svensk”, såtillvida att familjen verkat här i några generationer innan han besteg tronen.   Alla senare svenska kungaätter grundades av män som var första eller andra generationens invandrare och precis som i vår tid bemöttes de ofta med misstänksamhet i början. Karl Gustav, drottning Kristinas kusin, hade svårt att få en tjänst i Sverige, trots att modern var svensk prinsessa och sondotter till Gustav Vasa. Fadern var en tysk greve som flytt från kontinenten undan trettioåriga krigets härjningar. ”Inga främlingar i rådet”, sa de styrande när Karl Gustav försökte få ett ämbete. Man bekostade visserligen hans utbildning och visst var han en duktig krigare men att ge honom en maktposition i Sverige, icke! Han var inte ”en av oss”. Som bekant var det så småningom Karl X Gustav som infogade Skåne, Blekinge, Bohuslän och i viss mån också Halland med Sverige och Karl XII, som av någon anledning brukar ses som en sorts symbol för Sverige i vissa högerkretsar, var hans sonson.
Svårast var det nog ändå ur båda parters synpunkt när den franska familjen Bernadotte kom till Sverige för att grunda en ny dynasti 1810. De hade inget band till tidigare svenska regenter, de var överhuvudtaget inte kungliga. Kronprins Karl Johan var en revolutionsgeneral från Frankrike, som i yngre dagar kallat sig ”republikan både av princip och övertygelse”. Visst var han en duktig krigare, precis som Karl Gustav av Pfalz på sin tid, men ändå, en gammal revolutionär på tronen: ”Hur ska det här sluta”, undrade nog en och annan gammal gustaviansk hovman oroligt. Karl XIII själv var mest spänd: ”Det är för galet att Sveriges kung tvingas ta en fransk korpral som arvtagare”, sade han till sin maka medan de väntade på den nye kronprinsens ankomst. Ur invandrarfamiljens synvinkel var situationen inte mindre pressande eller komplicerad. De var knappast ”flyktingar” i vår tids mening, de hade inte tvingats överge sitt hemland och lämna det mesta av sina ägodelar efter sig. Men det var ett vågspel de givit sig in på. Från en relativt trygg ställning som medlemmar av den franske kejsarens familj kom de till ett land de knappt hört talas om tidigare och med risk att komma i onåd hos Napoleon, som innerst inne alltid misstrott den egensinnige marskalk Bernadotte. Vilka garantier fanns det för övrigt att de fick behålla den svenska tronen, eller överhuvudtaget bestiga den? Att vara kung av Sverige var vid denna tid inte mindre riskabelt än att vara härskare i Frankrike, det visade de senaste årens händelser. Som bekant gick det bra för den nye kronprins Karl Johan. Han visade sig vara en av dessa uppkomlingar som har turen att hamna i en position de på något mystiskt sätt är födda till, trots att de kommer ur en helt annan miljö.”Jag har haft större tur än jag vågat hoppas”, konstaterade kung Karl glatt efter det första mötet med sin nye ”son”, bara femton år yngre än han själv. Den alltid lika observanta och kritiska drottningen konstaterade för sin del hänfört att: ”Han är i varje tum en prins”.  Sämre gick det då Karl Johans hustru och son anlände till Stockholm två månader senare, 6 januari 1811. Fru Reenstjerna på Årsta gård utanför Stockholm hade just denna dag blivit änka efter trettiofem års äktenskap.  Ändå noterade hon i sin dagbok ”Kl ¾ till 10 om aftonen förkunnade två gånger 128 grova kanonskott att kronprinsessans ankomst till staden skedde”.    Det är tveksamt om de 256 kanonskotten förmådde muntra upp den nya kronprinsessan Desirée. Bortsett från allt annat var det mycket kallt, 24 minusgrader. Hon hade rest genom ett snöigt landskap där röken från skorstenarna tycktes vara det enda tecknet på liv. Hennes sällskap lär ha trott sig anfallna av vargar så fort de såg en gran. Sonen Oscar var däremot pigg och nyfiken som den 11-års kille han var. ”Titta mamma, så det snöar ”, ropade han glatt. ”Vad spännande! Ska vi verkligen bo här”? När de andra darrade för vargar skrattade han överlägset. Efter ankomsten till Stockholm vann pojken genast allas hjärtan. Värre gick det för Desirée och hennes franska damer. ”Kronprinsessan saknar fullständigt hållning och sätt att vara”, ansåg drottning Charlotta och påpekade ironiskt att det nog vore bättre om nykomlingen inte så tydligt visade sin motvilja mot Sverige, samtidigt som hon medgav att Desirée var mer till sin fördel under ett enskilt samtal än i offentliga situationer. Vad prinsessans damer beträffade tycktes de inte göra annat än klaga. Det berodde på Napoleons många framgångar, ansåg drottningen. Fransmännen trodde sig numera vara bättre än alla andra och var inte alls så vänliga som förr i värden. Så småningom reste Desirée hem till Frankrike för att inte återkomma på tolv år. Att hon inte tycktes det minsta ledsen att lämna man och son gjorde henne än mer impopulär vid svenska hovet. Oscar däremot var ”en förståndig, rättänkande gosse och har de mest lovande anlag", tyckte hans ”farmor” drottningen. Det blev också Oskar som lättast anpassade sig till sin nya omgivning. Hans far Karl Johan tog lektioner i svenska under en tid men gav snart upp. Så länga han levde författades alla officiella skrivelser vid hovet på franska.
Vår nuvarande kungaätts stamfader kunde alltså nästan ingen svenska och hans hustru betecknade Sverige som ”vargarnas land”. Ändå sitter deras ättlingar fortfarande på tronen och anses av sina många suporters som något av det svenskaste man kan tänka sig. Alla anpassar sig till den kultur de lever i, bara man ger dem tid.[2]                     



[1] Med ”nationalism” åsyftas här föreställningen att det egna landet eller den egna kulturen på något sätt är överlägsen andra länder och kulturer. Nationalism i bemärkelsen att känna stolthet över sitt land och dess förflutna är i författarens ögon något positivt.
[2]  Denna text bygger huvudsakligen på Oscar I, en biografi av Eva Helen Ulvros (2007), s. 25-32 och på Dag Sebastian Ahlander, Karl XIV Johan: Den franske soldaten som blev kung av Sverige, (1998). s. 68.