tisdag 7 februari 2017

Den ensamme gästen på värdshuset


Den som studerar Gustav IV Adolfs öden efter avsättningen får närmast intryck av en människa som ryckts upp med roten. Kanske är det ändå riktigare att hävda att denne furste egentligen aldrig erfor frid i själen och, kan man undra, hur skulle det varit möjligt för honom att känna sig trygg. Han föddes med en misstanke svävande över sig att Gustav III egentligen inte var hans far, då han var 13 år föll fadern offer för en komplott med trådar i den nära familjen. Tidevarvet var överhuvudtaget osäkert för kungar med mord och revolutioner som något närmast vardagligt. De som älskat fadern förväntade sig storverk av hans son, medan de som hatat Gustav III på förhand misstrodde hans arvinge. Ovanpå allt detta blev Gustav Adolf handgripligen avsatt och utkastad från sitt rike. Att genomgå alla dessa prövningar utan att på något sätt ta psykisk skada skulle förmodligen kräva en andlig styrka gränsande till det omöjliga. Därmed inte sagt att den avsatte kungen inte förtjänar kritik eller att det åtminstone går att förstå att omgivningen hade svårt att stå ut med honom. Han krävde absolut underkastelse under sin auktoritet som herre och man i familjen. Fick han inte det kände han sig förrådd och drog sig undan. Därför kom han tillslut att leva helt ensam. Samtidigt är det omöjligt att inte känna medlidande med en människa, dessutom i det närmaste född envåldshärskare, som i ett brev till sin hustru helt öppet skriver: ”Jag har behov att älska och älskas. Jag kan ej njuta denna lycka hos er”.[1] Någon gång 1833-34 slog sig kungen slutgiltigt ner i St Gallen i Schweiz på värdshuset Weisses Rössli(Vita hästen ).[2] Här bodde han i några små, enkelt inredda rum. En dag på hösten 1836 kom en svensk gäst till det lilla hotellet,38-årige  Nils Arfwidsson, som översatt både Shakespeare och MacPherson till svenska. En dag hörde han att någon spelade klaver i rummet bredvid hans eget. Det lät sorgset och gästen blev nyfiken på vem som spelade. Han såg en äldre man med stel, frånvarande blick. Mannen gav intrycket att inte vilja bli störd, så Arfwidsson drog sig tillbaka.  Några timmar senare fann han samme man glatt dansande med värdens båda döttrar. Vem var karln, undrade Nils. En uppassare berättade att mannen kallade sig ”överste Gustavsson”, men att  han i själva verket  inte var någon annan än den avsatte Gustav IV Adolf av Sverige. Han levde helt ensam och på nätterna kunde man ibland höra klagorop på svenska från hans balkong. Annars talade han tyska. Nils kände sig gripen men talade inte mer med den avsatte monarken under denna första vistelse på värdshuset. Något senare samma år tog Nils emellertid åter in på Vita hästen och nu lyckades han få kontakt med den ensamme översten. Han var försiktig: alla viste att den gamle kungen inte var förtjust i svenskar, så Arfwidsson låtsades vara från Livland. De båda männen kom allt bättre överens men när Nils sökte provocera sin rumsgranne genom att påstå att en släkting till honom en gång tjänat Gustav IV Adolf uteblev reaktionen helt. Så småningom var det dags för översättaren att resa vidare. Då han gick upp till den gamle för att ta farväl, klagade denne över illamående och sa att han tyvärr inte orkade stiga upp och följa honom ut. Arfwidsson böjde sig då ned och kysste mannens hand. Den gamle verkade förvånad men sade ingenting. Detta var, såvitt man vet, det sista tecknet på vördnad och hövlighet den avsatte kungen mottog från en av sina forna undersåtar. 7 februari följande år, 1837, avled han i ett slaganfall. Gustav IV Adolf blev 58 år.[3]                           



[1] En del historiker och författare använde pronomen ”dig” i detta citat. Andra skriver ”er”. Med tanke på kungens bekanta formalism och hur pressad situationen mellan makarna var då brevet skrevs, väljer jag den senare formen.    
[2] I sitt  TV program om Gustav IV Adolf uppger Herman Lindqvist årtalet 1833, medan Åke Ohlmarks anger 1834..   
[3] Denna text bygger främst på Christopher O*Regans bokEtt märkvärdigt barn Gustaf III:s son(2007), s.13-14 och Åke Ohlmarks bok Konungen är död, en tusenårig krönika om svenska monarkers slut(1983), s. 104-105. Vissa uppgifter i de båda böckerna går isär men då det rör sig om smärre detaljer har jag fogat samman de båda skildringarna till vad jag uppfattar som sanningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar