tisdag 30 maj 2017

Katarina I del II. Regent över en stormakt




Döden är ett omvälvande fenomen för oss alla. Då någon vi känner dör upplever vi både sorg över en förlust och en påminnelse om allas vårt öde. Döden åstadkommer ett vakuum i tillvaron: ju närmare vi stått den döde desto mer påverkas vi. Rör det sig om en känd eller särskilt betydelsefull person kan en större kategori människor påverkas. Om vederbörande rentav haft en maktposition i samhället kan de efterlevande nästan känna det som om världen hade stannat. Så var det i Petersburg mot slutet av januari 1725 då Peter den store avled. Han hade hållit landet som i ett skruvstäd och inte bara tvingat befolkningen ut i långa krig utan mobiliserat nationen till att bygga upp en modern armé och flotta. Han hade också byggt upp en ny huvudstad praktiskt taget ur sumpmarken. Ingen, utom möjligen de svagaste och mest orkeslösa av Rysslands bönder, hade genomlevt hans regering utan att på något sätt få sin tillvaro påverkad av denne furstes göranden och låtanden. Nu var han borta, den man som styrt Ryssland i över tjugo år fanns inte mer. Säkert kände många en instinktiv saknad efter honom, utan att de riktigt kunde säga varför. En man som format deras värld var borta och därmed också en del av deras tid.[1] För de maktägande kretsarna i huvudstaden var det mest akuta problemet dock av praktisk natur: Den döde hade inte utsett någon efterträdare. De som främst kunde komma ifråga var den dödes hustru och hans sonson, som härstammade från Peters första äktenskap. Den omständigheten att tsaren ett knappt år tidigare låtit kröna sin gemål Katarina, något närmast unikt i landets historia, talade för hennes kandidatur. Trots att hon från början varit en enkel bondkvinna tycks det mera ha varit hennes kön än hennes ursprung som väckte betänkligheter hos vissa adelsmän. Därtill kom naturligtvis att rikets gamla aristokrati hoppades återfå sin forna makt om en ättling ur en av deras släkter besteg tronen. De som stått tsar Peter närmast talade å andra sidan ivrigt för Katarina som härskare. Eftersom detta parti hade kontroll över det kejserliga gardet, var det en enkel sak att med hjälp av uppbådade soldater övertala rikets främsta män inom såväl adel som prästerskap att välja Katarina till regent.[2] Därmed hade bonddottern från Balticum inte bara blivit drottning vid en manlig härskares sida, vilket hon i praktiken varit sedan nära tjugo år, utan envåldshärskare över en nyvaknad europeisk stormakt. Katarina var drygt 40 år. Man kan inte påstå att hennes korta regering blev särskilt ärorik eller storslagen. Vad som utfördes av värde var sådant som redan påbörjats av Peter den Store men å andra sidan var det som gjordes inte heller meningslöst. Man fortsatte arbetet med att få igång en rysk vetenskapsakademi och forskaren Vitus Bering sändes på upptäcktsfärd för att ta reda på om Asien och Amerika förenades i norr. Katarina själv var förmodligen inte särskilt engagerad i dessa projekt. Hon tycks mest ha ägnat sig åt att njuta av livet i form av supande och sex med attraktiva hovmän. Det kan verka underligt, nästan lite svinaktigt, att hon inte tog chansen att regera. Hon, som i motsats till de flesta dåtida kungligheter verkligen visste hur folket hade det, kunde ha gjort mycket för sina undersåtar. Man bör då komma ihåg att hon i tjugo år samlevt med en verklig despot. Det kan inte ha varit lätt att vara den häftige och ofta obalanserade Peter den Store till lags, även om hon förmodligen var den enda människa tsaren var riktigt trygg med. Nu var tjugo år av försiktighet, ängslan för intriger och risken att falla i onåd över. Katarina var fri att utnyttja sin ställning som hon ville och det är kanske inte så konstigt att hon främst tänkte på sin egen fördel, eller åtminstone njutning. Hennes frosserier visade sig nämligen snart vara allt annat än fördelaktiga för henne själv. I de flesta politiska frågor förlitade sig Katarina på sin döde makes gamle vän furst Mensjikov, som en gång sammanfört henne med tsaren. För att hjälpa kejsarinnan inrättades ett ”högsta råd”, bestående av den gamle tsarens närmaste medarbetare. Mycket av vad som beslutades under Katarinas tid skedde på detta råds rekommendation. En fråga där Katarina tycks ha drivit en egen politik gällde nedbantning av armén, då ju Ryssland nu hade fred. Detta beslut togs säkert emot positivt bland folket. Ett område där Katarina definitivt var personligt engagerad var familjen, både själva dynastin och hennes egen släkt av bönder. På Peters tid hade hustruns anhöriga hållits på avstånd men nu upphöjdes minst två av dem till grevar.[3] Av Peters och Katarinas många barn var endast två döttrar i livet och modern grep sig nu ivrigt ann med att få flickorna fint gifta. Deras far hade haft storstilade planer som Katarina sökte fullfölja. Anna(17 år vid faderns död), var redan förlovad med Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Han var systerson till Karl XII, uppvuxen i Sverige och uppfostrad av ingen mindre än Karl X Gustavs gamla änka Hedvig Eleonora. Han var med den där ödesdigra kvällen i november 1718 när Karl XII stupade vid Fredriksten. Många svenskar menade att den unge prinsen borde ha efterträtt sin morbror på tronen men istället hade kungens andre svåger Fredrik av Hessen utsetts till kung.[4] Dessutom hade hertigen berövats Schleswig, som tidigare tillhört hans familj men genom avtal med Sverige övertagits av Danmark. Karl Fredrik sökte då stöd i Ryssland och förlovades med Anna. Han hade deltagit i Katarinas kröning 1724. I maj 1725 stod bröllopet mellan Katarinas äldsta dotter och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och prinsen tog snart plats i högsta rådet. Det visade sig dessvärre att hans kvalifikationer var begränsade, både som äkta man och politiker vilket gjorde såväl hustru som svärmor mycket besvikna. För sin andra dotter Elisabet(16 år), hade Katarina ett ännu finare giftermål i tankarna. Den unge Ludvig XV av Frankrike hade just brutit sin förlovning med en spansk prinsessa. Han var nästan jämnårig med Elisabet. Varför inte göra flickan till fransk drottning?  Frankrikes ambassadör var med på noterna. Han hade tjänstgjort många år i Sverige och faktiskt skickats som fredsmäklare till Ryssland 1721. Han och Katarina kom mycket bra överens.[5]  Då nyheten kom att Frankrikes kung gifts bort med en polsk furstedotter blev Katarina djupt sårad. Förmodligen anade hon att det var hennes eget ”simpla” ursprung som inte passade det fisförnäma hovet i Paris. Det verkar som om lösandet av dotterns giftermål varit den fråga som främst engagerat Katarina men vad hon och hennes medarbetare än försökte komma på fick flickan korgen överallt.[6] Kejsarinnan tröstade sig med supfester och skörlevnad, vilket fick henne att må allt sämre. Den 6 maj 1727 avled hon efter en svår dödskamp. Hon hade regerat i två år och blev 43 år gammal.



Katarina I utgör ett av de mer sällsamma ödena i Europas historia.  Karl XIV Johan sade mot slutet av sitt liv att ingen någonsin följt en bana liknande hans. Katarina kan med större rätt säga detsamma. Hon föddes som en enkel bonddotter och slutade som Europas då mäktigaste kvinna. Karl Johan gjorde visserligen en imponerande klassresa men han var borgarson. Även om inget tydde på att han någonsin skulle bli kung, stod det snart klart att han skulle ”bli något”. Han var den sortens människa som märks i sin omgivning. Katarina var den fattiga flickan som av en slump hamnade vid hovet och tog de chanser hon fick. Även om hon inte var någon stor härskare måste hon ha varit ovanlig. Peter den Store litade på henne och upphöjde henne genom kröningen nästan till sin efterträdare på tronen. Hon måste ha ingett trygghet och lugn hos sin orolige och ibland obalanserade make. I sitt TV-program om Karin Månsdotter från 1995 påpekar populärhistorikern Herman Lindqvist att många svenska adelsmän idag kan räkna sina anor till henne och att detta är något att vara stolt över.  Katarina I blev stammor till flera kungahus. Vår egen kung Karl Gustav är avlägset släkt med henne. Liksom ifråga om Karin är det något att vara stolt över.[7]                                         



[1] I sin bok om tiden mellan Peter och Katarina den stora skriver Troyat, apropå  relationen diktator-undersåte: ” ”Mot härskarens storhetsvansinne svarar undersåtarnas masochism”(s. 10).
[2] Under det närmaste seklet skulle gardesregementena närmast vanemässigt av- och tillsätta ryska regenter.  Dessa regenter var oftast kvinnor. Av de nio regenter som styrde Ryssland 1725-1825 var endast fyra män och med undantag av Alexander I var dessa ”män” antingen minderåriga eller galna. Anna Lepoldovna(1740-41), utgör ett gränsfall eftersom hon regerande i sin minderårige sons namn.
[3] Jag har tyvärr inte lyckats hitta några uppgifter om vad som hände med Katarinas bröder  och om familjen ännu finns kvar. Av Troyats bok framgår endast att Katarinas dotter Elisabet gynnade moderns släkt efter sitt trontillträde 1741.
[4] Karl Fredrik var lika svensk som Karl X Gustav, vars mor var dotter till en svensk kung medan fadern var Pfalzgreve. Fredrik I:s enda band till Sverige var giftermålet med Ulrika Eleonora.  
[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacques_de_Campredon Enligt Troyat skall kejsarinnan och diplomaten ha talat svenska med varandra när de ville diskutera utan avlyssning. Eftersom Katarina en gång varit gift med en svensk soldat och diplomaten tjänstgjort länge i Sverige är uppgiften inte helt osannolik. Katarina I bör i så fall vara den ende ryske ledare som förhandlat på svenska med en fransk ambassadör   
[6] Elisabet förblev ogift men regerade Ryssland 1741-61. Efter henne besteg systersonen Karl Peter Ulrik(Karl Fredriks och Annas son), tronen, som Peter III,, varpå hans hustru i sin tur störtade honom efter ett halvår. Hon besteg sedan tronen som Katarina II, den Stora..
[7] Texten bygger huvudsakligen på Henri Troyats bok Fantastiska furstinnor, svensk översättning 1999 kapitel 1-2.

onsdag 24 maj 2017

Katarina I del I. Katarina och Peter


Karin Månsdotter är en kunglighet de flesta svenskar känner till, även om de kanske egentligen inte vet så mycket om henne. De vet förmodligen att hon var en ung flicka med enkel bakgrund som gifte sig med en svensk kung på 1500-talet och så känner de kanske till att hon och hennes man blev avsatta ganska snart. Att en flicka av bondesläkt på detta sätt blev drottning var chockerande för adeln, nästan en revolution, för att inte säga helgerån. Förmodligen är det just det uppskakande i hela saken som gjort att Karins namn fortfarande lever kvar i svenskarnas minne. Ändå är hennes exempel inte helt unikt i Europas historia och hon innehar inte ens rekordet när det gäller att ha nått högst rang från en låg samhällsställning. Den europeiska drottning som kan skryta med att ligga på första plats i denna tävling är Katarina I av Ryssland. Hon var inte bara den unga bondflickan som blev drottning vid tsarens sida. Hon efterträdde sin man på tronen och slutade som härskarinna över en ny europeisk stormakt. Om man utgår från att det officiella släktträdet är riktigt, är Katarina stammoder till alla Romanovs från 1700-talet framtill nu och minst en gren av familjen Bernadotte kan spåra sitt ursprung till henne.

Precis som ifråga om Karin Månsdotter vet man inte mycket om Katarinas bakgrund. Men man är ense om att hon kom från det dåtida svenska Livland, troligtvis från en by inte så långt från Dorpat och att hennes far var bonde. Ursprungligen hette hon Marfa Skavronskaja men för enkelhetens skull håller vi oss till det namn hon blev känd under i historien. Föräldrarna dog tidigt och de många syskonen skingrades. Katarina hamnade hos en luthersk präst, pastor Gluck. Här blev hon en sorts korsning mellan piga och fosterbarn och det verkar som hon gjorde sig omtyckt i prästfamiljen. Flickan var väl inte något under av skönhet, om man dömde efter vad som var på modet i Versallies eller vid hovet i Wien men hon var en arbetsam, lugn person. Hon beskrivs som lång med fyllig barm, svarta ögon och, egendomligt nog ljust hår, som hon senare färgade svart. Man kan kanske säga att hon var ”folkligt vacker”, en flicka som attraherade genom sin lugna utstrålning och en välproportionerad kropp. Kanske för att undvika en framtida olycka gifte eller förlovade pastor Gluck bort sin skyddsling med en svensk dragon 1702, då Katarina var omkring 18 år. Det stora nordiska kriget pågick sedan två år tillbaka och många trupper tågade av och an i Balticum. Dragonen försvann på uppdrag och lämnade sin fästmö/ hustru i fästningen Marienburg i Livland, där också pastor Gluck bodde.[1]  Strax efteråt föll fästningen i ryssarnas händer och invånarna fördes bort. Katarina kom snart att tillhöra hushållet hos fältmarskalk Stjeremetjev, som stod tsar Peter nära. Exakt vilken funktion hon hade där och hur hon kom att hamna hos den höge officeren är osäkert men eftersom pastor Gluck skickades till Moskva och fick anställning som tolk, kan man gissa att han rekommenderat flickan för tjänst hos marskalken. På så sätt fick prästen en kontakt inom Rysslands högsta skikt, vilket kunde komma väl till pass en dag.[2] Inom kort övergick Katarina, som hon nu kallade sig efter att ha konverterat till den ortodoxa tron, i Alexander Mentjikovs tjänst. Som tsarens bäste vän var han på väg att bli rikets näst mäktigaste man och därmed hade den nittonåriga bondflickan kommit mycket nära maktens korridorer. Snart mötte hon också tsaren själv. Än en gång är detaljerna osäkra Troyat, som tycks ha en viss benägenhet för sensationer, menar att Peter och hans vän i början helt sonika delade Katarina mellan sig i fysiskt avseende, medan Massie skriver att hon snarare blev en sorts väninna till fursten, hans familj och vänner och tsar Peter själv. Hur som helst var hon snart Peters permanenta älskarinna och i realiteten hans maka. De fick med åren sammanlagt tolv barn men endast två döttrar leve till vuxen ålder.[3] Trots att uppgifterna går isär när det gäller detaljer är en sak ställd utom allt tvivel: inom kort var bondflickan från Livland oumbärlig för Rysslands fruktade självhärskare. Peter, som varit obalanserad ända sedan han bevittnat ett hemskt blodbad i sin barndom, fick ibland krampanfall och ryckningar i ansiktet. Som alla ”vanliga människor”, vilka inte uppfostrats i hur man behandlar kungar, agerade Katarina helt logiskt och mänskligt när Peter mådde dåligt: Hon tog hans huvud i sitt knä och vaggade honom till sömns. Hon kunde sitta på det sättet i flera timmar och när Peter vaknade var han pigg och lugn.[4] Det hände rentav att Katarina fick honom att avbryta sina dryckesorgier och lägga sig till vila, trots att hon själv var långt ifrån nykterist. Med åren fick den baltiska bondkvinnan allt större betydelse och lär också ha gett sin herre råd i politiska frågor.[5] Det exempel på hennes inflytande som oftast brukar anföras är dock omtvistat. Då ryssarna på sommaren 1711 omringats av en turkisk arme vid Prut, en biflod till Donau, skall Katarina ha mutat storvisiren att låta dem löpa mot att hon givit honom smycken och dyrbarheter. Att hon verkligen var närvarande är klart och hon har tydligen manat sin gemål att förhandla sig ur knipan. Historien med smyckena är dock troligen inte sann. Enligt Massie bygger den ytterst på Karl XII:s harmsna påstående att visiren låtit sig mutas att släppa sitt(och svenskarnas), byte ur händerna, just då Karl var på väg till platsen för att tvinga tsaren till fred och få revansch för Poltava och Perevolotjna. Bara det faktum att hon var närvarande och gav Peter råd visar ändå hur betydelsefull Katarina hade blivit för tsaren. Det blev också allt vanligare att hon följde honom på resor i Europa. Det är kanske inte förvånande att förnäma kvinnor vid de europeiska hoven ogillade situationen mer än männen. En tysk furstinna skrev om hur illa klädd och ouppfostrad denna simpla varelse från ett barbarland var, medan en adelsman å sin sida påpekade att Katarina gjorde sitt bästa och att hon faktiskt förde sig riktigt bra, med tanke på sin enkla härkomst. Katarina var dock praktlysten och bodde gärna så överdådigt som möjligt, om hon inte var med tsaren i fält Trots att han å sin sida helst levde enkelt fick hustruns önskningar gärna kosta. Peter tyckte uppenbarligen att hans Katarina var värd lite extra. Den nya drottningen kunde själv låta bygga palats åt sig och sin man. Sålunda lät hon uppföra det första palatset i den anläggning utanför Petersburg som med tiden blev känd som Tsarskoje Selo.[6] En fråga där det tycks råda oenighet gäller när och även hur många gånger Peter och Katarina gifte sig. Enligt Massie ägde en första, inofficiell vigsel rum redan 1707 och en mer storslagen officiell ceremoni 1712. Troyat nämner bara en vigsel och förlägger den till 1711. När det gäller tidpunkten för den viktigaste och mest betydelsebärande händelsen i deras liv tillsammans är skribenterna dock ense. I början av 1720-talet stod det klart för tsaren att han inte kunde räkna med att få någon son med sin gemål.[7] Han tog då först det revolutionerande steget att förklara att ryske tsaren från och med nu ägde rätt att utse vem han önskade till tronföljare, utan hänsyn till släktskap.  Mot slutet av 1723 meddelades att Katarina inom kort skulle krönas. Västerlandets kungar brukade visserligen låta kröna sina gemåler men i Ryssland var detta i stort sett unikt. Att tsar Peter tog ett sådant steg kunde knappast tolkas som något annat än att hans hustru utkorats till tronföljare, även om det inte sades officiellt. Ceremonin ägde rum i Moskva 7 maj 1724[8] och var ovanligt storslagen och praktfull för att vara ett verk av Peter den store. Kläder och vagnar hade beställts från Frankrike och en ny krona hade tillverkats för tsaritsans räkning. Peter krönte själv sin gemål, som grät av rörelse och knäföll för honom. Han reste henne upp och gav henne de riksregalier hon nu hade rätt att bära men behöll spiran i sin egen hand. I och med detta tycktes den forna bondpigan från Balticum ha blivit okränkbar men på vintern samma år drogs hon in i en affär som sånär kostat henne både rang och värdighet och, vilket många nog trodde, liv. En av Katarinas förtrogna, en tyskfödd man av enkelt ursprung, drogs in i en korruptionsaffär vid hovet, något som tsaren hade svårt att tåla även av nära vänner. En finess i saken var att en syster till mannen ifråga en gång varit Peters officiella mätress. Katarina misstänktes för delaktighet, vilket var sant men det gick rykten att hon också varit den anklagades älskarinna. En diplomat gjorde uttryckligen jämförelser med hur salig Henrik VIII av England haft för sed att agera i liknande situationer. Så illa blev det nu inte. Endast den utpekade mannen och hans medhjälpare straffades, med avrättning eller förvisning men Katarina miste kontrollen av sin egen ekonomi och fick inte mer blanda sig i rikets affärer. Under en tid märktes en tydlig spänning mellan makarna men så småningom försonades de.[9]  Samtidigt blev det allt tydligare att tsarens krafter var på väg att avta. Han led av flera olika krämpor, bland annat njursvikt. Mot slutet av januari 1725 intog han sängen under svåra plågor. På eftermiddagen 27 januari gav han tecken att han ville skriva och tecknade med ostadig hand: ”Ge allt åt…”. Där tog hans krafter slut och han kunde inte heller göra sig förstådd. Peter I(den store), av Ryssland avled på morgonen 28 januari 1725, utan att ha utsett någon efterträdare. Den vilja som i mer än 20 år hållit landet i ett järngrepp hade slocknat. Katarina satt gråtande vid hans sida. Vad skulle nu hända med henne och med Ryssland?[10]                                                     



[1] Nuvarande Alúksne i nordöstra Lettland på gränsen till Estland och Ryssland. Pastor Gluck upprättade här den första skolan i det lettiska språket och var också den förste som översatte bibeln till lettiska. Skolan är idag museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al%C5%ABksne
[2] Gluck dog 1705.
[3] Den äldsta dottern Anna, född 1708, gifte sig med en systerson till Karl XII. Deras son Peter blev tsar 1761 och gifte sig i sin tur med den tyska prinsessa som är känd i historien under namnet Katarina den stora. Den yngre dottern, som föddes 1709, och fick namnet Elisabet, regerade Ryssland 1741-61.
[4] Historiska och skönlitterära skildringar beskriver Katarinas lugnande inverkan på Peter på exakt samma sätt. Lustigt nog beskriver Anna Sparre i sin roman om Karin Månsdotter motsvarade scener i relationen mellan henne och kung Erik.(För skönlitterära beskrivningar av Peter och Katarina hänvisas till Verner von Heidenstam, Karolinerna del I och II, nyutgåva 1994, "Katerinuschka, mor lilla" och August Strindberg, Historiska miniatyrer, Nationalutgåva av Strindbergs samlade verk utgiven 1997, "Den store").     
[5] Man kan jämföra med den samtida Madame de Mantinon i Frankrike. Hon var visserligen av förnämare ursprung än Katarina men växte upp under ganska torftiga förhållanden. Det skall ha varit hennes ömma omsorg om Ludvig XIV:s utomäktenskapliga barn som väckte kungens kärlek till henne. Deras förhållande varade till kungens död och de var troligen inofficiellt gifta. Ludvig hyste stort förtroende för henne och kallade henne ”Ers pålitlighet”. 
[6] ”Tsarbyn” . Det var i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo som den siste tsaren helst bodde. Härifrån fördes han och familjen i fångenskap efter revolutionen. Gustav III:s gunstling Armfelt avled i det hus Alexander I gett honom i Tsarskoje Selo. Katarinapalatset, som ännu står kvar har sitt namn efter Peters hustru.
[7] Sonen i första äktenskapet hade Peter först uteslutit från tronföljden och sedan i det närmaste själv slagit eller piskat ihjäl.
[8] Datum anges efter dåtida rysk tidräkning, vilken låg 11 dagar efter den gängse västerländska på 1700-talet.
[9] Det är knappast troligt att Katarina verkligen varit otrogen, även om åsikterna också här går isär. Hon bör ha känt Peter tillräckligt väl efter 20 år för att veta att ett sådant handlande vore detsamma som att riskera stupstocken, vilket troligen var det lindrigaste straff hon kunde vänta sig vid en upptäckt. Det är dessutom tvivelaktigt om tar Peter, om han nu trodde eller visste att Katarina bedragit honom, skulle ha haft självkänsla och styrka nog att låta henne leva och dessutom behålla sin värdighet som Kejsarinna. I så fall var han mer eftertänksam och sansad än man vanligen föreställer sig honom.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Robert K: Massie, Peter den store, hans liv och värld, Svensk översättning 1986,andra upplagan 1993 och Henri Troyat, Peter den store, svensk översättning  1981., andra upplagan 1993. 

söndag 14 maj 2017

Intriger och blodbad i Moskva


”Förräderi, förräderi! De har dödat tronföljaren”!

Ropet skallade genom soldaternas kaserner. ”Straffa förrädarna”!

Mannarna fick hastigt på sina kläder och gjorde vapnen redo. Klockan i deras kyrka började ringa och inom kort sprang massan av upphetsade knektar mot stadens centrum, mot Kreml. Inne på borgområdet försökte man förbereda ett hastigt försvar; vakten ställdes i beredskap och order gavs att portarna skulle stängas men en flodvåg av upphetsade människor kan liknas vid en tsunami, den är omöjlig att hejda. Snart hade angriparna nått ”Röda trappan”, som ledde upp till anläggningens huvudingång. Vad skulle nu ske? Det var den 15 maj 1682 och de som överlevde det drama som nu följde skulle aldrig glömma vad de sett.[1]  Förspelet till denna fruktansvärda, om än långt ifrån unika, händelse i Rysslands historia hade tagit sin början 13 år tidigare, då tsar Alexejs gemål Maria avlidit.  Bortsett från den rent personliga förlusten blev nu frågan om tronföljare rent akut. Ingen av tsarens båda söner inom äktenskapet, Fjodor och Ivan, kunde betraktas som lämplig att styra ett stort rike. Såväl fysiska som psykiska svagheter förekom. Tsar Alexej beslöt sig därför raskt att gifta om sig. Hans val var något kontroversiellt. Den unga Natalja Naryskina tillhörde visserligen Rysslands adel, om också inte den förnämsta men hennes bakgrund måste ändå ha väckt förfäran i konservativa kretsar. Flickan hade i unga år omhändertagits av tsarens nära medarbetare, Artamon Matvejev. Denne hyste en böjelse för västerländska seder, vilket inte var populärt i Ryssland. Han inredde sin bostad med tavlor och speglar, utöver de obligatoriska ikonerna. Han höll sig med egen teater och hade ett kemiskt laboratorium(vad försiggick där, undrade hans fiender). Dessutom hade Artamon, o fasa, gift sig med en UTLÄNDSKA, en adelsdam av skotsk härkomst.[2] Att en flicka uppfostrad i ett sådant hushåll skulle bli tsaritsa väckte anstöt och dessutom innebar giftermålet att den nya drottningens släkt trängde ut företräderskans släktingar från de främsta posterna vid hovet.   Men tsarens ord var lag och efter en tids dröjsmål stod bröllopet i januari 1671. I maj följande år föddes sonen Peter. Trots att tsaren två år senare(1674) utropade Fjodor, äldste sonen i första äktenskapet, till sin efterträdare, rådde inget tvivel om att den nye prinsen var faderns favorit. Han följde ofta med tsaren på resor och visades upp för folket. Hans rum var fyllt med leksaker och föremål som intresserade pojken, särskilt tennsoldater, trummor och båtmodeller. Överhuvudtaget blev hovet gladare och mindre stelt efter giftermålet med Natalja. Teaterföreställningar blev en vanlig företeelse och mot all tradition hände det att hustrun åkte i samma vagn som tsaren och utan täckande gardiner. Det var inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända om tsar Alexej fick leva tills Peter blev vuxen eller åtminstone kom upp i puberteten, halvbrodern skulle åsidosättas och Nataljas son bli tronarvinge. Olyckligtvis ådrog sig tsaren förkylning i samband med en utomhusceremoni, lunginflammation utvecklades och i januari 1676 avled Alexej. Peter var tre och ett halvt år och kronan gick därför, som den döde stadgat, till halvbrodern Fjodor.  Därmed övertog släktingarna till Maria, Alexejs första gemål, initiativet vid hovet och följderna visade sig genast. Nataljas gamle mentor Artamon förvisades till Sibirien och Peter och hans mor fördes åt sidan.[3]  Tsar Fjodor var emellertid fysiskt bräcklig, vilket dock inte inverkade på hans begåvning och i april 1682 följde han fadern i graven utan att ha efterlämnat någon arvinge. Även om han personligen tycktes mer benägen att låta den snart tioårige halvbrodern Peter efterträda honom än att ge kronan till brodern Ivan, som led av talsvårigheter och förmodligen var utvecklingsstörd, kunde han inte förmå sig att öppet svika moderns släkt och utsåg därför ingen efterträdare. Efter diverse diskussioner hit och dit valdes den unge men livlige och kvicke Peter till ny tsar vid knappt tio års ålder[.4] Pendeln tycktes åter ha svängt. Nataljas släkt återvände till hovet och ministern Artamon väntades tillbaka från exilen. Deras motståndare hade emellertid långt ifrån gett upp och i spetsen för oppositionen stod oväntat en kvinna, Peters halvsyster Sofia. I princip ansågs kvinnan, som i de flesta europeiska länder, stå under mannen och lustigt nog blev kvinnornas ställning svagare ju högre upp man kom i den ryska hierarkin. Det slitsamma livet bland bönderna gjorde att gemenskapen där var mer utvecklad och skillnaderna mellan könen ofta utsuddade. En rysk prinsessa levde å andra sidan närmast i upphöjd husarrest. Eftersom hon var för fin att gifta sig med en adelsman och äktenskap med en utländsk furste av annan religion än den ortodoxa var uteslutet hölls hon instängd i kvinnornas våning, som på ryska kallades Terem. Att en man skulle tillåtas inträde i denna fästning var otänkbart, med undantag för nära släktingar, framstående präster och, när så behövdes, läkare.  Läkarundersökningar utfördes i ett mörkt rum med neddragna gardiner och patienten iförd noga tättslutande tyg, ty det var givetvis uteslutet att någon man skulle röra vid damens nakna hud, lika lite som en prinsessa förflyttade sig i annat än täckta vagnar eller under baldakiner, om hon gick i procession. Det säger sig nästan självt att en sådan kvinna inte heller unnades mycket till bildning, hon lärde sig de rätta bönerna och konsten att brodera. Det är knappast orätt att säga att livet i Terem måste ha varit som att bo i ett harem där ingen sultan någonsin kom på besök. Varför tsar Alexej lät sin dotter Sofia bryta detta mönster är svårt att säga. Kanske märkte han hennes begåvning och livlighet och insåg att här fanns någon som kunde ta över om han inte förunnades en stark, handlingskraftig son. Hur som helst lärde hon sig latin, polska, och historia tillsammans med brodern Fjodor.  När han senare blev tsar fick hon för vana att delta i ministrarnas överläggningar.  Hon var heller inte främmande för västerländsk kultur och översatte så småningom Molière till ryska.[5] Vid tiden för Fjodors död på våren 1682 var Sofia 25 år. Hon gjorde på alla sätt klart att hon inte ämnade acceptera att halvbrodern utsetts till härskare och därmed satt både hennes bror Ivan och deras släkt åt sidan. Hon var besluten att själv ta makten i landet, naturligtvis i den sjuklige Ivans namn. Bästa sättet att uppnå en regimförändring var att vända sig till Streltserna. Dessa var ett livgarde på flera regementen som skapats på 1500-talet av Ivan den förskräcklige. De utgjorde rikets enda fasta soldatkår och hade med tiden skaffat sig många privilegier. En del av dem drev till och med handel. De var kända för sin konservatism och hade lätt att ta till våld om de ansåg sig förorättade. Det beredde inte Sofia och hennes anhängare några svårigheter att sprida ut rykten att änketsaritsan Natalja eller hennes släktingar hade mördat tsar Fjodor, att de tänkte mörda den handikappade prins Ivan, omintetgöra rikets urgamla religion osv. Gardessoldaterna, som nyligen haft tillfredställelsen att piska upp sina egna överordnade i samband med en intern konflikt, var redo för nya nappartag med de högfärdiga ”herrarna”. De väntade bara på klarsignal. 15 maj 1682 gick larmet i Moskva. Streltserna fick veta att prins Ivan hade mördats och att flera liv inom tsarfamiljen var i fara. De beväpnade sig genast och sprang mot Kreml. Natalja och hennes familj greps, begripligt nog, av skräck men de insåg att de falska ryktena måste motbevisas. Därför tog Natalja sonen Peter och styvsonen Ivan vid handen och gick ut på Röda trappan. Hon förklarade för knektarna att de blivit lurade: Här stod ju både tsar Peter och hans halvbror, tronföljaren Ivan. Båda pojkarna mådde hur bra som helst, här fanns då inga förrädare. Ivan bekräftade med stammande röst vem han var. Så kom Artamon Metvejev ut. Han hade kommit hem från exilen några dagar tidigare och nu talade han lugnt och sansat till soldaterna om deras nit, deras plikter och ärorika förflutna. Hopen blev förvirrad och det verkade som om de skulle ge sig av. Men just då allt tycktes ordna upp sig började en högmodig adelsman, som uppenbarligen saknade kunskaper i psykologi, smäda knektarna och hota dem med stryk om de inte slutade med sina fasoner och gick hem. Det blev hans sista ord. Några soldater kastade ned honom för trappan, där han spetsades på pikar. Därmed var alla möjligheter till förhandlingar omintetgjorda. Streltserna sprang in i Kremls olika byggnader och dödade alla ”förrädare” de fick tag på. Artamon Mavejev blev ett av de första offren. Han slets nästan bokstavligen i stycken inför ögonen på sin forna skyddsling Natalja och hennes tioårige son Peter. Blodbadet pågick i två-tre dagar, med avbrott på nätterna, innan pöbeln lugnat sig. Prinsessan Sofia höll sig lugn och kallblodig och uppmanade vid ett tillfälle sin styvmor att utlämna en av sina bröder åt mobben, ”så att vi inte alla dör för hans skull”. Det parti som stödde Peter som tsar var nu lamslaget av skräck. I två efterföljande steg lyckades Sofia och hennes anhängare, med hot om nya massakrer om någon opponerade sig, genomdriva att halvbröderna Peter och Ivan båda skulle inneha titeln tsar, med Ivan som ”förste” tsar och att Sofia skulle fungera som regent. 6 juni 1682 kröntes pojkarna i en unik ceremoni i Moskva. Under de närmaste sju åren skulle Sofia utöva regentskapet i sina bröders namn.[6] Inom kort lämnade Peter och hans mor Kreml och bosatte sig i en by utanför Moskva. I praktiken var de nu borta från den politiska scenen. Endast vid särskilt viktiga tillfällen, när båda tsarernas närvaro var önskvärd, reste de till huvudstaden. Men unge Peter skulle komma tillbala. Det som hänt påverkade honom på mer än ett sätt. I sinom tid blev han känd som ”Peter den store”. Samtidigt som dubbelkröningen i Moskva föddes en pojke på andra sidan Östersjön i den svenska kungafamiljen. Eftersom det var Karl XI förste son blev glädjen allmän. En tronföljare var född. Gossen fick samma namn som sin far. Trots att de aldrig möttes ansikte mot ansikte skulle Peter och Karl komma att föra en tvekamp på liv och död, som för alltid ändrade maktbalansen i Nordeuropa.[7]                                        



[1] Tidangivelserna följer den Julianska kalendern, som infördes i Ryssland några år senare och som på 1600-talet låg tio dagar efter den gregorianska, vilken alltfler länder i Västeuropa börjat tillämpa. Vid denna tid använde ryssarna emellertid bysantinsk tideräkning, vilken utgick från det år då världen ansågs ha skapats. Enligt detta system inträffade blodbadet  i Moskva år 7190.
[2] Det var i Artamons hus tsar Alexej och Natalja möttes första gången.
[3] Enligt Troyat förvisades de från Kreml medan Massie hävdar att de endast isolerades i en egen våning vid hovet. Eftersom Fjodor III tycks ha uppskattat sin halvbror och personligen inte hyst agg mot styvmodern, är jag benägen att  anse Massie som mer trovärdig. 
[4] Åter går detaljuppgifterna isär. Enligt Troyat skedde valet vid ett möte med högadelsmän och präster, varefter kyrkans patriark tillkännagav resultatet för folket i Moskva, som uttryckte sitt gillande. Enligt Massie kunde mötet som dessutom inte var nog talrikt för att fatta ett så viktigt beslut, inte enas varför patriarken helt sonika frågade folkmassan utanför Kreml vem de önskade som sin härskare. En överväldigande majoritet ropade Peters namn.
[5] Peter den store var alltså långt ifrån den förste ryske ledare som intresserade sig för utvecklingen i Västeuropa, vilket man lätt kan få för sig. Men det var Peter som hade både vilja och förmåga att på allvar ”öppna ett fönster mot väst” och modernisera statsapparaten efter västerländsk modell, inte minst svensk. Att detta sedan inte fullföljdes ute i det ryska samhället bland folket är en annan sak. Det är också tydligt att Sofias ovilja mot att låta halvbroderns släkt regera enbart handlade om personlig maktlystnad, inte misstänksamhet mot "västerländska tendenser" i hans omgivning.  
[6] Därmed blev hon Rysslands första kvinnliga regent. Under det närmaste seklet skulle ytterligare fem kvinnor utöva makten i landet, fyra av dem som enväldigt regerande drottningar.
[7] Texten bygger på Robert K Massie, Peter den store, hans liv och värd,svensk översättning 1986, kapitel 2-4 och Henri Troyat Peter den store, svensk översättning 1981, andra upplagan 1993, kapitel 1.  

onsdag 3 maj 2017

Här avgjordes gustavianernas öde




Det finns platser och byggnader som förknippas med olika kungliga dynastier. Ett känt exempel är Versallies i Frankrike, som utom att vara en symbol för kungligt envälde i allmänhet också kan stå som ett monument över de sista kungarna före revolutionen. Med svenskt språkbruk skulle denna epok kunna betecknas som ”det Ludvigska enväldet”. I Sverige kan exempelvis Uppsala med dess slott och domkyrka stå som symbol för Vasaätten. Flera av de viktigaste händelserna i släktens historia utspelade sig där. Det var på slottet Sturemorden ägde rum 1567 och 1629 diskuterade ständerna huruvida Sverige borde delta i trettioåriga kriget. På samma slott abdikerade drottning Kristina i juni 1654, vilket öppnade vägen för en ny dynasti på Sveriges tron. Vasaättens kungar kröntes i domkyrkan och några av släktens äldre kungar ligger begravda där. Går vi till gustavianerna på 1700-talet, är naturligtvis Haga utanför Stockholm det man först kommer att tänka på. Här anlade Gustav III sin park och härute var det meningen att ett nytt kungaslott skulle byggas, ett svenskt Versallies. Också sonen trivdes på Haga och byggde sig en egen bostad där. Det var på Haga han fick definitivt besked att ett uppror brutit ut i mars 1809. Han åkte genast till Stockholm, där han greps följande dag. Det finns dock en byggnad, eller snarare anläggning, som kanske ännu mer förtjänar att stå som monument över gustavianernas epok, Sveaborg i Finland. Här började och slutade det gustavianska styret. Det definitiva avgörandet skedde visserligen i Stockholm, såväl 1772 som 1809, men det var på Sveaborg som förspelet ägde rum. Vad som hände där i augusti 1772 och maj 1808 beredde marken för den fortsatta utvecklingen.
På morgonen 16 augusti 1772 kom en större grupp soldater och officerare seglande till fästningen. De var säkert trötta för resan hade varit minst sagt besvärlig med regn och motiga vindar. Detta hindrade emellertid inte besökarna att utföra sitt uppdrag, nämligen att erövra fästningen för kung Gustav III:s räkning. Det blev inte någon större affär: man hade anhängare på Sveaborg som visste vad som skulle hända och som säkert börjat undra om något gått galet i planeringen. Ett par vakter hotades visserligen med vapen men efter en stund var allt lugnt. Expeditionens ledare, överste Jacob Magnus Sprengtporten, höll tal till fästningens officerare om rikets vådliga tillstånd och manade dem att sluta upp kring kungen, Vilket de flesta också gjorde. Undantaget var kommendanten och en artilleriofficer som hette Cronstedt. De fängslades men släpptes snart och Cronstedts son, 15-årige Carl Olof, följde sedan med Sprengtporten mot Stockholm för att delta i Gustav III:s planerade statskupp. Då de efter mycket besvär äntligen kom fram fann de att kungen tagit saken i egna händer. Han hade på eget bevåg gjort revolution och stod nu som rikets ledare, om än inte helt. enväldig. Trots detta glömde kungen inte att det var Sprengtporten som gjort upp den ursprungliga planen.  Han kallade honom ”rikets befriare” och gjorde honom till kommendör av svärdsorden. Det är också sant att om Sveaborg inte övertagits hade kungens ställning varit mycket osäker. Officerare som var lojala mot ständerna kunde ha låtit ryska trupper använda fästningen som bas för krig mot Sverige och hur det sedan slutat kan vi inte veta. Även om Sveaborg inte var den enda delpunkten i Gustav III:s revolutionsplaner, var det utan tvivel en av de viktigaste. Drygt 35 år senare, i maj 1808, utspelades ett nytt drama på Sveaborg.  I februari detta år hade ryska trupper invaderat svenska Finland utan krigsförklaring och i mars ockuperade fienden Helsingfors. Sveaborg var avsett att skydda staden för anfall från vattnet, inte att motstå en belägring ledd FRÅN Helsingfors. Det fanns också brister i underhållet av anläggningen. Ändå räknade den ryska krigsledningen med att tvingas skjuta sönder fästningen och läget var långt ifrån så pressat att man var tvingad att kapitulera. Ändå var detta just vad kommendanten gjorde 3 maj 1808, trots att många bland manskapet motsatte sig hans beslut. Kommendantens agerande de senaste månaderna hade i själva verket närmast underlättat ryssarnas krigföring. Han underlät dessutom att förstöra den krigsmateriel och de fartyg som fanns på Sveaborg innan fästningen överlämnades. Kommendanten var ingen mindre än Carl Olof Cronstedt, vars far hade fängslats den där gången i augusti 1772 Han hade gjort lysande karriär under Gustav III men kommit i onåd hos Gustav IV Adolf och hamnat på Sveaborg som kommendant. Att han nu överlämnade fästningen i fiendens händer utan strid tycks mindre ha bottnat i renodlat förräderi än i en känsla av att det inte tjänade något till att slåss, ungefär som danskarna resonerade i april 1940.[1] Vilka krafter eller känslor som än påverkade beslutet om kapitulation blev den psykologiska effekten fruktansvärd i Sverige, åtminstone inom krigsledningen. Sveaborg betraktades som ett skydd för Sverige mot grannen i öster, vilket redan fästningens namn avslöjar. Nu hade detta ”Nordens Gibraltar” fallit utan någon verklig strid. När Runeberg i sin dikt ”Sveaborg” beskriver hur blotta omnämnandet av fästningen väckte soldaternas hopp och förtröstan är det med visshet en överdrift men bilden av den chock som nyheten om kapitulationen innebar är säkert korrekt:  
             Ej glöms i tiders tid den dag då denna sägn blev sann
                    Då likt ett dystert tordönsslag det säkra bud oss hann.
                    Att landets sista hopp gått ner
                    Att Sveaborg var svenskt ej mer[2]  

Misstanken att förräderi låg bakom spreds snabbt men en officer påpekade i sin dagbok att kungen bar en del av ansvaret, genom att till kommendant på en så viktig fästning ha satt en man som han förolämpat och som därför hade skäl att hata honom. Gustav IV Adolf ansågs alltså ytterst vara medskyldig till vad som hänt och det bör noteras att Carl Johan Adlercreutz, som tio månader senare arresterade kungen på Stockholms slott, var född i Finland. Även om det kanske var en slump ligger det något symboliskt i detta faktum. Gustavianska tiden hade börjat med en räd mot Sveaborg och den slutade med att fästningen överlämnades till ryssarna.[3]    



[1] Jag måste poängtera att detta är min personliga uppfattning om motiven bakom Cronstedts agerande.
[2]  Av bekvämlighetsskäl återges de två första raderna inte  med exakt samma  uppställning som  i Runebergs dikt http://svenskadikter.com/Sveaborg.
[3] Denna text bygger på Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del VI, ”Gustavs dagar”, s. 64-66 och på  Svenska historier, av Gustav von platen & Tecknar Anders(Svenska Dagbladet 1987), sjunde kapitlet ”Den ärelösa kapitulationen”.