torsdag 17 augusti 2017

Historien kring ett fotografi- Det sista resonemangsäktenskapet


Vid första ögonkastet ser det ut som en familjeidyll – mamma, pappa, barn. Men om man tittar närmare börjar man undra. Den unge mannen(25 år), ser tafatt ut där han sitter på soffkanten med barnet i famnen. Det verkar närmast som om någon lämpat en främmande människa i hans armar, kanske för ett representationsfoto. Hela gestalten verkar fråga betraktaren: ”Vad i herrans namn ska jag ta mig till med detta paket och vems är det förresten”. Kvinnan är yngre(knappt tjugo år). Hon sitter bredvid mannen med barnet men har blicken riktad stelt framåt. Det finns egentligen ingenting som antyder att hon är gift med mannen eller mor till barnet. Ändå är det ett gift par man ser på bilden: Han heter Wilhelm, är svensk prins och son till Gustav V som varit kung bana några år. Hon heter Maria och är rysk storfurstinna. Hennes kusin Nikolaj är tsar men ständigt hotad av revolutionärerna. Barnet, klädd i klänning, är deras son Lennart. Längst ner på bilden står årtalet: ”1909”. Det betyder att pojken på sin höjd är sju månader gammal. Han föddes i början av maj det året.

Fotografiets intryck av stelhet och tafatthet är inte falskt. Äktenskapet mellan Maria Pavlovna och prins Wilhelm var ett av de mest misslyckade i svensk kunglig historia. Partiet hade arrangerats i gammal kunglig stil, som ett resonemangsparti mellan två furstehus. Kanske önskade tsarhovet få närmare förbindelse med Rysslands gamle arvfiende, som visserligen för länge sedan släppt alla stormaktsambitioner men som ändå låg nära St Petersburg och vars krigsmakt var förhållandevis stor. Fanns det kretsar vid hovet i Stockholm som önskade balansera det tyska inflytandet från kronprinsessan(senare drottning), Victoria eller var det tvärtom så att drottningen och den tyskfödda storfurstinnan Elisabet,(kallad Ella), som var barndomsvänner, båda ville markera sin vänskap genom att förena sin älsklingsson och skyddsling i ett äktenskap? Hur som helst togs de första stegen kort efter 1905, ett omtumlande år i både Sverige och Ryssland.  Den unga storfurstinnan Maria(Marie i familjen), hade förberetts för ett politiskt äktenskap under hela sin barndom men kände sig ändå oerhört kränkt när hon vid 16-års ålder förstod att hennes ”faster” Ella var invecklad i långt gångna  planer att gifta bort henne med en svensk prins.[1]  Det var som om hennes åsikt i ämnet överhuvudtaget inte hade något värde. Maries egen far och andra släktingar tycke också att det hela gått alldeles för fort och lyckades få saken uppskjuten något år men planerna på giftermål fanns kvar. Det tilltänkta paret hade sporadisk kontakt. Fästmannen, en yngre son till den nye svenske kungen Gustav V, verkade snäll men fruktansvärt blyg och tafatt. Efter en tid försökte Marie bryta förlovningen men ett brev från prins Wilhelm, där denne betygade sin kärlek och sorg vid tanken att förlora henne, plus den egna släktens påtryckningar fick henne att fortsätta med projektet.[2] Fortfarande kändes det som omgivningen struntade fullständigt i hennes känslor, vilket förmodligen i stort sett var sant. Vigseln ägde slutligen rum i Tsarskoje Selo i maj 1908.[3] Marie var 18 år, Wilhelm nästan 24. På många sätt blev vistelsen i Sverige en glad tid för Marie. Hon var ung och levnadsglad och tycks haft lätt att få vänner. Inom familjen var det Gustav V som tog sig an nykomlingen och mellan dem uppstod en varm vänskap som varade livet ut. Marie, som aldrig hade haft någon riktig far, kallade snart svärfadern för ”pappa”. Hon hade också fått lära sig svenska innan hon reste hemifrån, vilket inte var svårt i en stad som Petersburg. Detta underlättade naturligtvis kontakten med den nya omgivningen. Maries ungdom och det faktum att hon kom från en ganska frigjord furstekultur, där man gärna slog sig lös utanför hovceremonielet, gjorde att hon ofta tog sig för saker som inte slog an vid det mindre och striktare hovet i Stockholm, noga övervakat av den ordningsamma drottning Victoria. En gång for hon med häst och vagn i sken genom huvudstaden i sällskap med HM konungen. Marie var kusk.[4]  Ett annat nöje var att åka skridskor på silverbricka nedför trapporna hemma i villan på Djurgården. Andra nöjen var snarare kreativa än busiga men ändå ganska vågade vid ett hov där kungligheter fortfarande förväntades avhålla sig från ”folkliga” sysselsättningar, som att gå en kurs på konstfack i Stockholm(då tekniska skolan), eller, till trädgårdsmästarens blygsel, testa att klippa gräsmattan hemma på egen hand.[5]  Man kunde också spela bandy i svägerskan Margaretas klubb eller hänga med kungen på jaktresor och nog var det skojigt att ha fest hemma i villan och uppträda tillsammans med Wilhelm i rysk dräkt. Men ack, allt detta var bara ytliga nöjen för att fylla ut de långa dagarna i ett främmande land vid ett kallt, strikt hov. När man i efterhand läser Maries beskrivning av sitt äktenskap, återgiven i sonen Lennarts memoarer, framstår det närmast som ett under att paret alls fick barn. Det ”dröjde länge” innan den blyge Wilhelm ens vågade röra vid sin hustru.[6] Det finns flera vittnesmål om prins Wilhelms varma humor och levnadsglädje i glada vänners lag men antingen var han verkligen blyg för sin hustru eller var personkemin helt enkelt fel. Marie tyckte sig inte komma nån vart med honom. Han verkade så nöjd med allting och aldrig ville han riktigt prata om ett ämne, verkligen diskutera något. Att svärmodern yrkade på att Marie skulle tituleras ”Kejserlig höghet” medan maken bara var ”Kunglig höghet” hjälpte knappast upp saken.[7] Inte heller den omständigheten att Maries hemgift fått bekosta byggandet av en ståndsmässig bostad åt paret, samt hovhållningen i huset. Till allt detta kom det skvaller som är så vanligt kring nykomlingar i hovkretsar och som ytterligare underblåstes av att prinsessan ofta red ut i sällskap med unga officerare, detta när alla som kände dem närmare visste att allt inte var som det skulle mellan makarna. Herre Gud, tänkte den unga kvinnan för sig själv: ”Ska jag leva resten av livet med denne unge gubbe och omgiven av hans idiotiska familj”.[8] När paret på hösten 1913 reste till Berlin för att representera Sverige passade Marie på. Hon förklarade helt enkelt att hon tänkte lämna sin man och reste från Berlin till sin far i Paris. Hon hade gjort upp allt med sin bror Dimitri. Därefter gick skilsmässan förvånansvärt snabbt, som om man på alla håll hade dåligt samvete över det illa planerade och hastigt genomförda äktenskapet. I december var allt klart. Äktenskapet hade varat i fem år.[9]

Det gick naturligtvis många rykten beträffande orsaken till vad som hänt men vad man än tror om dessa rykten är Maria Pavlovnas agerande ett tydligt tecken i tiden: Kungligheter fann sig inte längre i att behandlas som handelsvaror och giftas bort med främlingar i ”statsnyttans” intresse. Äktenskapet mellan prins Wilhelm och Maria Pavlovna var det sista(?) resonemangsäktenskapet i Sveriges kungahus.            

             



[1] Elisabet var gift med Maries farbror Sergej. Paret hade tagit hand om flickan och hennes yngre bror sedan deras far, storfurst Paul(kallad Pavel), gift om sig med en kvinna av icke kunglig börd och förvisats från Ryssland. Sergej mördades år 1905 och därefter var Ella i praktiken Maries förmyndare. Det kan tilläggas att Pavel var den förste av tre ryska storfurstar som på kort tid förvisades på grund av ”olämpligt ”giftermål. Hans dotterson Lennart Bernadotte följde exemplet och blev den förste av tre svenska prinsar som på kort tid förlorade titel och arvsrätt för ”olämpligt” giftermål.
[2] Detta brev var med säkerhet dikterat av prinsens familj.
[3] Enligt en uppgift som återges i Agnet Ulfsäter-Troells bok Drottningar är också människor sex kvinnoöden på Stockholms slott(1996), vigdes de av dåvarande biskopen i Lund. När han efteråt fick frågan på vilket språk vigseln förrättats svarade han: ”På skånska”. Om detta är sant är det med säkerhet enda gången en rysk furstinna vigts på skånska i Petersburg. En annan fråga är hur många av gästerna(svenskarna inberäknat), som förstod vad som sades vid altaret.  
[4] Eftersom Gustav V gillade snabb bilkörning, en hobby som för övrigt gått i arv i släkten, tyckte han nog bara det var kul. Vad övriga trafikanter ansåg är en annan fråga.
[5] Med tanke på att maskinen var tung och åbäkig och dessutom saknade motor, får detta ses som en verklig prestation.  
[6] Längre än tre månader kan det rimligen inte ha tagit, eftersom bröllopet hölls 3 maj 1908 och sonen föddes nästan på dagen ett år senare. Detta är långt ifrån rekord i fråga om väntan på graviditet i ett kungligt äktenskap.
[7] De anställda löste den onekligen kinkiga titelfrågan genom att helt enkelt benämna husets fru som ”Hertiginnan”, dock inte när drottningen var i närheten.
[8] Ungefärligt citat ur hennes dagbok, återgivet i sonens memoarer.
[9][ Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadottes memoarer, Käre prins God natt”/1977), kapitlen ”Oakhill” och ”Marie”, och Staffan Skott, Romanovs, tsarsläkten, vilka var de, vad blev det av dem(1989), s. 181-190

torsdag 10 augusti 2017

Två memoarer, två verklighetsbilder


(Jag är fullt medveten om att följande text mycket väl kan såra vissa läsare som eventuellt är personligt berörda av innehållet. Jag vill därför börja med att säga att jag inte har för avsikt att ensidigt ta parti för eller emot någon särskild person. Mina slutsatser bygger på de texter jag läst men detta utesluter givetvis inte att de är förhastade eller överdrivna. Jag hoppas dock att ingen skall känna sig upprörd på egna eller andras vägnar).

Greve Lennart Bernadotte på Mainau, som avled 2004, hör till de personer i modern historia som kommit att betyda mest för mig. Jag stötte på hans memoarer i mitten av 1990-talet och blev genast fängslad. Mitt första intresse för greven vid Bodensjön berodde på hans släktband till tsarfamiljen, som jag just då var mycket intresserad av.[1]  När jag väl börjat läsa memoarerna öppnade sig en ny värld för mig. Jag fick inte bara upplysningar om grevens ryska släkt utan också om familjen Bernadotte, vilkas öden jag dittills inte fördjupat mig särskilt i. Memoarerna ger också en intressant, ibland rent gripande, inblick i hur det var att vara prins för ett sekel sedan. Det var en tid då tankarna om demokrati och alla människors lika värde i stort sett slagit rot hos de flesta men ännu inte riktigt nått fram till staten och kungahuset. De nya idéerna fanns visserligen alldeles utanför dörren och präglade också de yngre kungligheterna men de gamla furstehusen regerade ännu nästan enväldigt i flera länder och I Sverige saknade kvinnorna rösträtt när dåvarande prins Lennart föddes år 1909. Att vara prins betydde att vara omgiven av flera ofta motsägande ideologiska strömningar, representerade av personer som enligt hierarkin alla kunde göra anspråk på ett barns lydnad, kanske i synnerhet när det rörde sig om en kungaättling. Grevens memoarer beskriver utförligt en pojkes utveckling till man och en människas kamp för frigörelse och rätten till sitt eget liv. Den senare aspekten kommer tydligt fram när giftermålet med revisorsdottern Karin Nissvandt diskuteras. Vi får följa det unga parets kamp för rätten till ett fritt gemensamt liv och hur de trakasseras av hovet. Memoarernas första del slutar just vid tiden för giftermålet 1932.[2] Bortsett från memoarernas intressanta faktainnehåll är boken också personligt skriven. Man får ett nära förhållande till författaren och upplever sig nästan som personligt bekant med honom. Memoarernas andra del, Mainau, min medelpunkt, kom ut under senare delen av 1990-talet och beskriver greve Bernadottes liv på och utanför Mainau ur olika aspekter. Eftersom jag blivit så ”engagerad” av greve Lennarts berättelse om sitt giftermål och dess följder i memoarernas första del, läste jag ganska omgående det avsnitt av den nya boken som behandlade hans fortsatta privatliv. Det är en komplicerad bild som framträder i memoarerna. Författaren beskriver hur förhållandet till hustrun, som de första åren givit honom mycket glädje och värme, med tiden blivit allt sämre. Hon uppges ha haft periodiska utbrott av förföljelsemani. Det första tillfället återges med många detaljer och framställs som upprinnelsen till senare svårigheter i äktenskapet.  Det har bland annat förekommit svartsjukescener där greven obefogat anklagats för otrohet: ”Det blev många uppträden kring snedsprång som jag inte gjort”.  Hustrun skall dessutom ha haft alkoholproblem. Den allt dovare stämningen i hemmet har också påverkat greve Lennarts attityd till sin övriga omgivning. ”Även mot vännerna kunde jag vara snarstucken och odräglig”, heter det och ”Jag uppträdde som en person som det måste vara jobbigt att vara gift med”. Några konkreta exempel på hur detta yttrat sig ges inte och det står i slutändan klart för läsaren att det är hustruns beteende som påverkat mannen negativt. Författaren försöker samtidigt förstå sin hustru. Han hävdar att hans många olika åtaganden, både på Mainau och utanför, varit påfrestande för henne, som var blyg och reserverad. Den ömsesidiga nervpåfrestningen har till slut inneburit att äktenskapet inte längre gått att rädda. Det är i detta läge som greve Lennart beslutat att skilja sig och gifta sig med Sonja Haunz, 35 år yngre än han. Liksom i fråga om memoarernas första del är skildringen personligt hållen och läsaren undgår knappast att känna sympati för privatpersonen Lennart.[3]  

Mot denna bakgrund är det både tankeväckande och intressant ur rent berättartekniskt perspektiv att läsa sonen Jans memoarer, utgivna två år efter greve Lennarts död. På flera punkter överensstämmer sonens uppgifter om sina föräldrar i princip med vad fadern skriver: Jan nämner moderns blyghet och tillbakadragenhet i kontrast till faderns många åtaganden i och utanför hemmet. Det framgår också att modern haft spritproblem. Ändå är fokus i boken sådant att det nu är hustrun -modern som får läsarens sympati medan greve Lennart i sammanhanget framstår som en ganska osympatisk person. Det hävdas exempelvis att mannen definitivt varit otrogen mot sin hustru, en gång till och med slagit henne då saken kom på tal och på ett annat ställe ges exempel på hur greven, här i egenskap av far, fått raseriutbrott för obetydliga incidenter.[4]  

För den som först läst greve Lennarts memoarer och sedan fortsatt med sonens blir det nästan oundvikligt att för sig själv ställa den oerhört känsliga frågan: ”Vem har rätt”. Den så kallade verkligheten är som bekant vanligen långt mer komplex än vad man kunde önska och det vore förmätet av en utomstående utan närmare kännedom om fakta att påta sig rollen som domare i främmande människors privata angelägenheter. På flera punkter går det också att förklara skillnaderna i de två memoarerna med författarnas olika fokus: Grevens allmänt hållna beskrivning av sig själv som ”odräglig och snarstucken” under den svåraste tiden kan mycket väl passa in på de negativa sidor hos fadern som sonen återger i sina memoarer. När det gäller frågan om greve Lennarts eventuella otrohet står uppgift helt enkelt mot uppgift och den enskilde läsaren får på egen hand avgöra vem han- hon vill tro på. Men på en punkt, den viktigaste, är det tyvärr omöjligt att hålla sig helt neutral, i synnerhet om man skaffat sig en positiv bild av Lennart Bernadotte genom hans berättelse i memoarerna. Enligt greven skall som sagt upprinnelsen till svårigheterna i äktenskapet ha varit hustruns periodiska anfall av förföljelsemani. Sonen säger sig å sin sida inte ha märkt några sådana tendenser hos sin mor och konstaterar att när fadern skyller det förstörda förhållandet på henne förföljelsemani ”känns det för oss(Jan och en syster), som ett skickligt sätt att mörka”. Syftet skulle vara ”att motivera förhållandet med Sonja”. Här sägs mer eller mindre rent ut att greve Lennart hittat på en historia för att ställa sitt andra äktenskap i en bättre dager. Med tanke på den oerhört personliga ton som anläggs när greven behandlar förhållandet till sin första hustru och skilsmässan från henne är det här omöjligt för läsaren att inte ta ställning . Om hustrun inte alls haft sådana symtom som beskrivs, sätts makens hela framställning av förloppet ifråga och i förlängningen blir hela bilden av memoarerna och dess författare som person en helt annan. Om man alltså känner sig tvingad att avge ett personligt omdöme i denna privata angelägenhet, är enligt min uppfattning den enda något sånär säkra metoden att gå tillbaka till greve Lennarts berättelse om hur förföljelsemanin första gången uppträdde. Som nämndes ovan är beskrivningen av händelsen mycket detaljerad. Enligt Lennart Bernadotte skall symptomen ha visat sig under en flygresa från Argentina till Sverige på vintern 1947-48. Hustrun hörde plötsligt alldeles tydligt hur några ur besättningen talade illa om henne, trots att hon själv befann sig bakom en stängd toalettdörr. Hon blev mycket upprörd och krävde en ursäkt. Saken utreddes noga. Flygbolagets folk menade att man inte kunde höra vad någon sade på andra sidan en stängd dörr under den bullriga färden. Fru Bernadotte stod å sin sida fast vid vad hon hört. Så småningom rann saken ut i sanden rent juridiskt men Karin glömde inte vad hon ansåg hade hänt och tog ofta upp det med sin man, som å sin sida ”var mystifierad”. Liknande händelser ägde rum under kommande år. En mycket viktig detalj när det gäller att bedöma sanningsvärdet i denna berättelse är att greve Lennart säger sig inte ha varit närvarande när händelsen utspelades. Det var hans far, prins Wilhelm, som efteråt berättade vad som hade hänt. Här bör nämnas att prins Wilhelm varit mycket älskad av både sin son och sonson. I bådas memoarer framställs Wilhelm som något av en räddande ängel, den som alltid stöttade när livet var svårt. Inte minst gäller det sonen Lennarts kamp i samband med det planerade giftermålet med Karin Nissvandt 1931-32. För Jan var farfar den man alltid kunde gå till om det exempelvis var jobbigt i skollan. Prins Wilhelm framstår kort sagt som ”Farsan”, inte bara för Lennart utan också för Jan Bernadotte. Det är också ense om att prinsen älskade sin svärdotter, en kärlek som var helt besvarad. Om uppgiften att Lennart Bernadottes första hustru lidit av någon form av förföljelsemani är helt utan grund innebär det inte bara att greven hittat på en mycket detaljerad historia för att motivera en skilsmässa och ett äktenskap som ingåtts över tjugo år senare, han har också beljugit sin far med falska uppgifter om en människa som denne höll mycket av och som dessutom var hans sonhustru. Att påstå något sådant är mycket allvarligt och kräver nästan bevis för att tros. Jan Bernadotte tar å sin sida överhuvudtaget inte upp dessa spörsmål i sin text, han konstaterar bara att han inte tror på faderns uppgifter om moderns förföljelsemani. Om vi bestämmer oss för att tro på greve Lennarts uppgifter om händelserna i slutet av 40-talet, eller åtminstone slår fast att de rimligen inte kan avfärdas som enbart utslag av författarens egen fantasi, blir vi i princip tvungna att tro på resten av berättelsen om relationen till den första hustrun. Huruvida misshärligheterna på senare år enbart varit ena eller andra partens fel hör inte hit men om vi tror på berättelsen om de första symptomen på förföljelsemani blir också den fortsatta skildringen av hur äktenskapet långsamt maldes sönder, tills det inte längre gick att rädda, trovärdig.                                    

                         



[1]] Greve Lennarts mor var kusin till den siste tsaren.
2 Lennart Bernadotte, ”Käre prins, god natt, (1977).
[3]  Lennart Bernadotte Mainau, min medelpunkt. (1995), andra upplagan 1997, avsnittet Mina båda mest älskade, främst kapitlet ”Karin”..
[4] Se Jan Bernadotte, Kungasläktens svarta får(2006), s. 145-46 och kapitlet ”mamma” s. 217-24.