söndag 27 augusti 2017

Kungen som hade två drottningar


Det rådde feststämning i Lyon denna vackra septemberdag 1548. Kung Henrik II, som ett drygt år tidigare efterträtt sin far på tronen, skulle besöka rikets andra stad som ansågs vara Frankrikes finansiella centrum.  Precis som i Sverige hörde det till traditionen att den nye kungen besökte landets viktigaste städer. På så sätt fick staden tillfälle att betyga sin herre trohet samtidigt som kungen förväntades lyssna till eventuella klagomål och bekräfta de lokala rättigheterna. Kung och folk kände varandra på pulsen. Lyon hade grundats av romarna och det verkade närmast som man väntade att en Caesar eller Augustus skulle komma. Triumfbågar i romersk stil hade satts upp, inskrifter jämställde Henrik II med de romerska kejsarna och utefter vägen där kungen skulle tåga in stod soldater utklädda till romerska legionärer uppställda. Ett markant inslag i utsmyckningarna var bokstäverna H D, som förekom tillsammans överallt och att färgkombinationen svart och vitt syntes i hela staden. En främling, som inte visste något om de intimare förhållandena vid hovet men å andra sidan hade reda på vad Frankrikes drottning hette hade förmodligen blivit förvånad. Drottningen hette ju Katarina.[1] Varför då bokstaven D tillsammans med H? De initierade, vilket i stort sett innebar alla politiskt medvetna som bodde i Frankrike och alla Europas politiska ledare, visste dock att D stod för Diane de Poitiers, kung Henriks stadigvarande mätress och att svart och vitt var hennes favoritfärger. När kungen slutligen gjorde sitt intåg var det också Diane som färdades vid hans sida och hon hyllades som om hon varit landets drottning. Nästa dag var det drottning Katarinas tur att tåga in i staden och nu var det hon som hyllades. De svarta och vita färgerna hade, i den mån man hunnit, bytts mot Katarinas gröna färg och hon satt i paradvagnen vid sin svägerskas sida. Diane red efter på en liten oansenlig häst. Ändå kysste några dignitärer mätressens hand före drottningens, till Katarinas harm.

Att en kung håller sig med älskarinnor är inget ovanligt i historien. Förr ingick det nästan i ämbetet.[2]  Att som gift kung hålla sig med en permanent mätress, en sorts bihustru och samtidigt ha kortvariga fysiska förbindelser med andra kvinnor är heller inte unikt för Henrik II av Frankrike men att offentligt ge älskarinnan i det närmaste samma rang som en drottning och ändå inte direkt diskriminera sin hustru torde ändå vara ganska ovanligt.[3]  Diane var dessutom nära 20 år äldre än kungen: Det omvända är vanligare när det gäller kungars älskarinnor. Omständigheterna var också smått unika. Diane tillhörde en framstående släkt och hade gift sig med en man avsevärt äldre än hon själv. Vid mitten av 1520-talet hade hon tjänst vid hovet. Vid samma tid utkämpade dåvarande kung Frans I strider mot den tyskromerske kejsaren i Italien och det bar sig inte bättre än att den tappre krigaren blev tillfångatagen. För att kunna uppfylla kejsarens fredsvillkor måste han återvända till Frankrike men som garanti att löftena uppfylldes togs hans båda äldsta söner som gisslan och fördes till Spanien. Henrik, den yngre av de två, var då sju år. Av olika själ drog processen ut på tiden med följd att prinsarna kom att stanna i Spanien i över fyra år, under allt strängare former. Naturligtvis påverkades pojkarnas psyke negativt av den långa isoleringen och när de väl kom hem var de tysta och tillknäppta. Frans I, som i grund och botten förmodligen hade dåligt samvete, tog avstånd från pojkarna och sade rent ut att han inte hade tid med ”sömniga barn”. Han bad Diane de Poitiers, som lägligt nog blev änka vid ungefär samma tid, att försöka liva upp hertigen av Orleans.[4] Diane följde kungens befallning och med åren blev hennes relation med hertigen allt varmare. År 1533 var Henrik 14 år och det var tid att gifta bort honom. I tanke att försöka få tillgång till de områden i Italien han alltjämt åtrådde, valde Frans den jämnåriga Katarina av Medici till brud åt sin son Hon var av fransk släkt på mödernet och på fädernet var hon avlägset släkt med dåvarande påven Clemens VII. Tanken var att hon och Henrik i sinom tid skulle ärva ett italienskt hertigdöme. Flickan for till Frankrike, med pomp och ståt och påven i sällskap, på hösten 1533 men ett år senare var påven död och avtalet som gjorts upp utan värde. Där stod franska kungafamiljen med en ny prinsessa utan politisk betydelse, av många sedd som en simpel uppkomling och där stod två ungdomar, som varken kände eller kände något för varandra och absolut inte bett att få gifta sig. Henrik var dessutom redan halvt förälskad i Diane de Poitiers.  Katarina av Medici var dock inte den som lät sig nedslås. Liksom Henrik hade hon fått utstå svåra prövningar i unga år och även om hon inte ansågs vacker förstod hon att vinna sin omgivnings sympati. Medan nykomlingen trevande försökte skaffa sig en plattform vid hovet avled plötsligt Henriks äldre bror, som en gång suttit fången med honom i Spanien. Därmed blev Katarina fransk kronprinsessa och nu måste hon definitivt bli gravid med sin man. Annars skulle hon förskjutas. Hon gjorde också vad hon kunde, både rent fysiskt och genom att bruka diverse ”mirakelkurer” mot sterilitet: exempelvis dricka urin från en mulåsna. Katarina insåg trots allt att det ytterst var den fysiska relationen med maken som måste fungera om det skulle bli några arvingar i familjen. Det sägs att hon lät borra ett hål i golvet i sitt sovrum, så att hon kunde se Henriks och Dianes samlag i våningen under i studiesyfte. Värmen mellan dem gjorde prinsessan så förtvivlad att hon brast i gråt.[5] Ändå var Diane de Poitiers inte något hjärtlöst odjur och ingenting tyder på att hon haft i sinnet att ersätta tronföljarens maka, såsom Anne Boleyn gjorde i England ungefär vid samma tid. Tvärtom rapporterar diplomater vid franska hovet att Diane uppmanat tronföljaren att regelbundet ”sova med sin maka”. Hon skall också ha givit prinsessan goda råd för att åstadkomma en graviditet.[6] Diane var på många sätt en modern kvinna som talade för hygien och både brukade tvätta sig i kallt vatten och motionera för att hålla sig i form. Hon ansågs lugn och värdig men blev med tiden alltmer beskylld för girighet. Säkert är att hon höll noga reda på inkomsterna från de många egendomar och skatteintäkter hon fått av sin kunglige älskare(Nu kung Henrik II av Frankrike ). Det finns uppgifter om att Dianes inflytande tidvis varit så stort att hon utarbetat kungens officiella korrespondens och att de till och med signerat politiska brev tillsammans.[7]   En intressant omständighet är att Henrik och Diane aldrig tycks ha fått barn, trots att kungen med tiden fick barn både inom och utanför äktenskapet och Diane hade barn med sin man. Naturligtvis föreligger möjligheten att de två faktiskt inte hade något fysiskt förhållande utan bara var nära vänner, även om tecknen på motsatsen är många.[8] Drottning Katarina, som ju onekligen bör ha vetat vad hon talade om, var å andra sidan helt säker på hur det låg till. Flera år senare, när både kungen och Diane avlidit och Katarina styrde Frankrike, skrev hon ett brev där Diane betecknades som ”hora: Ty man kan inte kalla henne något annat, även om ordet är förfärligt för oss”.[9]

Efter tio år i Frankrike blev Katarina av Medici äntligen gravid och i början av 1544 fick hon sonen Frans. Under de närmaste tolv åren föddes ytterligare nio barn. Sju överlevde spädbarnsåren men de flesta var fysiskt svaga och hade tendenser till psykiska rubbningar. Den mest begåvade och fysiskt starkaste var dottern Margareta eller Margot, som gifte sig med Henrik av Navarra(senare Henrik IV av Frankrike). Äktenskapet inleddes med den fruktansvärda massaker som kallas ”Bartolomeinatten” i historien. Fortsättningen blev inte lika blodig men knappast lyckligare och äktenskapet upplöstes så småningom. Margareta dog 1615. Av Katarinas fyra söner blev tre franska kungar. I och med barnens födelse var Katarinas ställning som medlem av franska kungahuset definitivt etablerad men som vi sett fortsatte Diane de Poitiers att i praktiken vara Henriks gemål i minst lika stor utsträckning som Katarina också efter att han bestigit tronen 1547. De båda kvinnorna var lika engagerade i kungabarnens uppfostran och utbildning.[10]   Eftersom kungen också hade kortare förbindelser med andra kvinnor, kunde den lustiga situationen uppstå att såväl maka som favoritmätress kände sig bedragna av sin ”gemensamme” make. Katarina gjorde allt för att få kungens förtroende och redan i början av hans regeringstid var hon ställföreträdande regent när Henrik var på resa utomlands. Med tiden fick hon också allt större politiskt inflytande, inte minst för att Henrik engagerade sig i hennes släkts italienska intressen. Tanken var att de yngre sönerna skulle tilldelas maktpositioner i ett, åtminstone delvis, frankkontrollerat Italien. När dessa planer slutgiltigt gick om intet 1558 lär Katarina ha skyllt på Diane. En kort tid senare, i juni 1559, skadades Henrik II allvarligt vid ett tornerspel i Paris. En dryg vecka senare var han död. Enligt gammal sed var Diane utestängd från dödsrummet. Mot slutet uppmanades hon att lämna ifrån sig de kronjuveler kungen givit henne:

-          Är han död?  

-          Nej, Madame. Men det är inte långt kvar.

-          Så länge han andas hoppas jag och jag lyder ingen annan än honom.


Två dagar senare var allt slut. Därmed var också Dianes tid vid hovet över.[11] Under de närmaste trettio åren skulle Katarina av Medici med mod och beslutsamhet skydda tronen åt sin familj. Hennes gärning är långtifrån oomtvistad men hennes vilja att göra sitt bästa kan knappast förnekas.                                           



[1] Drottningen själv tycks ha stavat namnet med c.
[2] Lustigt nog kom den permanenta mätressen ganska sent till Sverige. 15- och 1600-taletss svenska kungar hade som regel fria förhållanden före äktenskapet. Efter giftermålet avtackades damen damerna med lämpliga äkta män och någon passande bostad. Det var inte förrän på 1700-talet som Fredrik I öppet bedrog sin gemål med olika kvinnor och dessutom hade en permanent älskarinna. Karl XIII, Karl Johan och kronprins Oscar(Oscar I), hade mer eller mindre fasta förhållanden med kvinnor under delar av sina äktenskap.   
[3] Det förekommer gränsfall. Ludvig XIV kunde dra ut i fält med en drottning och två älskarinnor samtidigt men rangmässigt rådde inget tvivel om vem som var drottningen.
[4] Henriks dåvarande titel.
[5] Om denna historia är sann visar den ändå på Katarinas själstyrka och beslutsamhet att uthärda svåra prövningar för att nå sitt mål, egenskaper hon gav prov på senare i livet.
[6] Att makens favoritmätress fungerat som något slags sexualrådgivare åt den bedragna hustrun kan knappast ha gjort Katarina vänligare stämd.
[7] https://en.wikipedia.org/wiki/Diane_de_Poitiers  Freida antyder tvärtom att Diane för det mesta nöjt sig med att vara hovets första dam och att hon lagt sig i politiska frågor enbart då det gagnat hennes sak.   
[8] Henrik gjorde exempelvis månskäran, som förknippas med gudinnan Diana, till sin symbol och bokstavskombinationen HD förekommer i flera versioner både på Henriks kläder och i slott han byggt eller som byggts om under hans tid.
[9] Leonie Freieda , Katarina av Medici en biografi(svensk översättning 2005), s. 105. Denna text bygger på bokens första del.
[10] Henrik II var överhuvudtaget mer personligt engagerad i sina barns utveckling än vad kungar brukade vara på 1500-talet. Förmodligen en positiv bieffekt av de svåra åren i Spanien.
[11] Diane de Poitiers dog 1566 på ett av de slott kungen givit henne. Franska kungliga mätresser tilläts av tradition dra sig tillbaka i avskildhet sedan ”deras” kung avlidit. Så skedde även med Frans I:s,, Ludvig XIV:s och Ludvig XV:s favoriter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar