lördag 14 oktober 2017

Kung Henriks rådgivare





Förr visste alla som läst historia i skolan vem Jöran Persson var. För mina föräldrars generation var han den onde rådgivaren personifierad. Inte så att alla utgick från att han verkligen varit ond men det var så han framställdes. Det är alltid något fascinerande med historiska gestalter som utmålas som ”onda”. De har stor chans att bli omdebatterade av eftervärlden: Vilka var dessa personer, var de så onda som man påstår eller var de kanske bara missförstådda? I våra dagar är den ende Göran Persson folk i allmänhet känner till en före detta statsminister. Han brukar inte framstå som ond, på sin höjd en aning arrogant. För att idag veta vem den äldre Jöran, ibland stavat med G, var måste man förmodligen vara särskilt intresserad av Vasatiden. Idag är bilden också betydligt mer nyanserad, vilket man kan se exempelvis i Knut Carlqvists populärbiografi över Erik XIV.[1] Att i vår tid överhuvudtaget framställa en historisk person som enbart positiv eller negativ ses antagligen som förkastligt: Man skall alltid vara ”nyanserad”, heter det. Ett sådant tänkesätt är i princip korrekt men det riskerar också att ta bort en del av njutningen i att läsa och forska kring äldre tider. För att återgå till Jöran Persson kan kortfattat sägas att han var en av Erik XIV:s närmaste medarbetare trots att han inte var adlig och att han avrättades i samband med det uppror som slutade med kungens avsättning 1568. Han ansågs ha varit något av kungens onda ande. En samtida engelsk motsvarighet är Thomas Cromwell. Denne verkade visserligen en generation tidigare men hade under några år samma förtroendeställning hos Henrik VIII som Jöran hos Erik. Även Cromwell blev slutligen avrättad men av sin egen herre. Såvitt jag vet har Cromwell inte hängts ut i historien på samma sätt som Jöran, antagligen därför att kung Henrik satt kvar på sin tron livet ut och alltså inte behövde ”försvaras” med hänvisning till någon ”ond rådgivare”. De som drabbades av Cromwells politik hatade honom emellertid lika intensivt som Sturarna och andra hatade Jöran Persson.      
Thomas Cromwell var vad som bäst kan beskrivas som ”av småborglig släkt”. Fadern var både smed och klädeshandlare och betecknas som ”förmögen” av Antonia Fraser i hennes bok om Henrik VIII:s gemåler.[2] Av de uppgifter som finns om Cromwells bakgrund får man bilden av en ung man som inte riktigt finner sig till rätta hemma men som antingen måste ha varit tillräckligt rik eller tillräckligt förslagen för att kunna ta sig fram i världen. Han reste tidigt utomlands och verkade både som soldat och köpman i Italien och Nederländerna. Han tycks också av och till ha verkat som agent eller talesman för engelska intressen vid påvestolen i Rom. Under sina resor lärde han sig flera språk och skaffade sig nyttiga kontakter bland politiker och affärsmän.[3] Han kom hem till England vid mitten av 1510-talet, cirka 30 år gammal. Han fortsatte syssla med olika saker, både affärer och juridik och 1523, samma år som Gustav Vasa blev kung, tog han plats i underhuset första gången. Ganska tidigt efter hemkomsten kom Cromwell i kontakt med Englands dåvarande starke man, Thomas Wolsey som ungefär samtidigt blev kardinal. Med tiden blev Cromwell sin herres närmaste förtrogne, vilket inte hindrade honom att i tid lämna Wolsey då denne föll i onåd hos kungen. Från 1530 var han Henrik VIII:s statssekreterare. Detta var samtidigt som kungen försökte få skilsmässa från sin första gemål, den spanska prinsessan Katarina. Av politiska skäl visade det sig omöjligt att få påvens tillstånd, vilket var den vanliga vägen att lösa dylika problem. Dessutom var statens finanser som så ofta i dåligt skick. Cromwell propagerade för att prästerskapet skulle tvingas att erkänna kungen som kyrkans överhuvud och dessutom betala en stor summa till kungen. Om de vägrade kunde de misstänkas för illojalitet mot staten och att vilja införa främmande (dvs. påvens), rättsregler i England. Genomförandet av denna reform innebar att ett viktigt steg var taget mot kungens nya äktenskap. Cromwell var protestant. Kanske han som så många andra reagerade på påvarnas överdåd i renässansens Italien. Under kommande år ledde han undersökningen av det engelska klosterlivet och stängningen av flera kloster. 
Det är som alltid svårt att exakt avgöra hur stor betydelse en minister eller rådgivare haft i förhållande till sin kung. I Sverige blev det efter 1568 på modet att skylla allt ont som tillskrevs Erik XIV på Jöran Persson, därför att kungen först blev sinnessjuk och sedan avsatt. Eftersom kungar av princip inte kan ha fel måste någon annan bära ansvaret om regenten faktiskt gör egendomliga eller upprörande saker.[4] Å andra sidan valde både Henrik VIII och Erik XIV medhjälpare på eget initiativ. Att de och andra ledare på 1500-talet gärna valde rådgivare ur lägre samhällsklasser berodde med säkerhet på att de ville undvika att komma i beroendeförhållande till adeln. Rådgivare av enkel härkomst hade bara kungens gunst att luta sig mot, vilket blev smärtsamt uppenbart om kungen ifråga avsattes eller tröttnade på sin högra hand. Föreställningen att dessa män, för det rör sig oftast om män, skulle ha kunnat föra en egen politik medan regenten närmast varit en marionett i deras händer, är säkerligen i de flesta fall felaktig. I Henrik VIII:s fall vet vi att han avrättade inte bara drottningar utan även ministrar om dessa inte presterade exakt vad majestätet önskade. Om Cromwell vid något tillfälle påverkade kungen att gå i en viss politisk riktning, speglade ministerns vilja säkert konungens. Hur som hest måste Cromwell i många år ha framstått som maktens ansikte utåt, det var han som underättade utländska diplomater om viktiga händelser och försökte motivera de ofta brutala processerna mot adelsmän av kunglig börd som betraktades som potentiella fiender till ”riket”, dvs. kung Henrik. Det var till Cromwell den som fallit i onåd vände sig för att utverka någon förmån eller kanske rentav benådning. [5] Som redan nämnts ledde Cromwell också nedmonteringen av det engelska klosterväsendet och det var även han som ledde processen mot Anne Boleyn 1536. Ett bevis på rådgivarens utsatta ställning, inte bara beträffande Cromwell utan i allmänhet under 1500-talet, är upproret i norra England på hösten 1536. Upprorsmännen, som i stort sett var missnöjda med den växande statsmaktens hårdnande skattepolitik och indragningen av klosteregendomar, krävde inte att Henrik VIII skulle abdikera men däremot att hans rådgivare skulle bytas ut.[6] 
Upproret krossades och Cromwell behöll sin förtroendeställning hos kungen men hans tid var snart ute. I oktober 1537 dog Henrik VIII:s tredje hustru i barnsäng och efter drygt två år var det dags för kungen att på nytt ingå äktenskap. Cromwell, som önskade knyta förbindelse med de protestantiska furstendömena i Tyskland, fastnade för prinsessan Anna av Kleve. Emellertid hände det värsta en minister vid Henrik VIII:s hov kunde tänka sig, kungen blev missnöjd med sin brud.[7] ”Jag gillar henne inte”, sade han kort till sin minister efter första mötet. Förmodligen darrade Cromwell redan i knäna. Han mindes Wolseys öde. Ändå fanns det på ytan inga direkta tecken på vad som skulle följa. Tvärtom upphöjdes ministern i april 1540 från baron till Earl, Earl av Essex. Om detta endast var ett grymt drag för att invagga Cromwell i säkerhet eller om kungen faktiskt önskade belöna sin trogne tjänare får stå obesvarat. Två månader senare var Cromwell arresterad och förd till Towern. Utåt berodde det på hans ”överdrivna” protestantiska tro[8] men alla, inte minst Cromwell själv, visste var skon klämde: Kungen var nykär igen! Nu var det i en ung, söt men fruktansvärt naiv flicka som hette Katherine Howard. Hennes familj tillhörde landets absoluta högadel och eftersom de var katoliker, blåste det goda vindar för detta parti. Cromwell hade givit sin kung en ”dålig vara” på äktenskapsmarknaden. Nu fick han betala priset. Ministern visste att Henrik ville skilja sig och att hans ställning berodde på hur denna affär slutfördes. ”Detta är viktigt”, suckade den stackars sekreteraren två dagar före sin arrestering men allt var försent. 10 juni 1540 grep högadelns ledare på kungens befallning den man de så länge bugat sig för men alltid hatat. I ett brev från fängelset skrev han till kungen att om ”det låge i min makt, såsom det ligger i Guds, att ge ers majestät ett liv som evigt ung och blomstrande, vet Gud att jag skulle göra det”.[9] Thomas Cromwell avrättades i Towern 28 juli 1540, samma dag som kungen ingick sitt femte äktenskap.                  

      



[1] Kung Erik av folket (1996).
[2] Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, s. 193. Denna text bygger huvudsakligen på Frasers bok och på https://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Cromwell.   
[3] Han tycks inte ha studerat vid universitet. Om detta stämmer var Cromwell alltså självlärd, vilket tyder på en oerhörd inteligens.
[4] Mitt ordval syftar naturligtvis på att dåtidens människor, i synnerhet adeln, ansåg Erik XIV  galen efter sturemorden och giftermålet med Karin Månsdotter. Om dessa handlingar verkligen bör betraktas som förryckta är en annan fråga. 
[5] Såväl äldre kvinnor som småpojkar kunde fängslas och avrättas eller dö i fångenskap.
[6] Nils Dacke krävde på motsvarande sätt inte Gustav Vasas avsättning, endast att smålänningarnas ”gamla rättigheter”, som att fritt handla med danskarna och hålla de vanliga katolska mässorna, respekterades. Även om det, särskilt i England, var ganska vanligt att avsätta medeltidens kungar, krävde man sällan detta i ett initialskede av upproret. Oftast vände man sig mot en eller flera rådgivare som ansågs ha ”förlett” kungen till att begå handlingar som var ”skadliga för riket”. Det var först om revolten kröntes med framgång som kungens ställning kunde hotas. Med undantag för England under Oliver Cromwell på 1650-talet ifrågasattes inte monarkin som styrelseskick i Europa förrän efter 1789.   
[7] De tre ledande ministrar som kom i onåd under Henrik VIII, Wolsey, More och Cromwell, kunde alla i större eller mindre grad koppla sitt fall till kungens äktenskapliga karriär. Wolsey miste sin maktställning därför att han inte lyckats förmå påven att ordna en skilsmässa från kungens första hustru. More vägrade erkänna Henrik som kyrkans överhuvud,, en reform som blivit nödvändig för att kungens andra äktenskap skulle kunna genomföras. 
[8] Henrik lät visserligen stänga klostren i sitt rike men var katolik när det gällde rituella frågor. Påvens auktoritet vägrade han dock att erkänna sedan Vatikanen vägrat hjälpa honom med hans första skilsmässa. Följden blev att såväl katoliker som protestanter riskerade avrättning för att ha hyst ”fel” tro.

[9] Detta kan knappast tolkas som något annat än en välment varning till Henrik att akta sig för ett äktenskap med en trettio år yngre, naiv och levnadsglad flicka. Om tolkningen är riktig fick Cromwell mer än rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar