söndag 10 december 2017

Ödesdigra partys


Så börjar julen närma sig! Julen hör väl till de tider på året som oftast förknippas med fest och glädje. Men se upp! För mycket festande kan vara farligt. Jag tänker då inte på ett alltför ivrigt frossande eller drickande, fast det naturligtvis inte heller är att rekommendera. Förr i tiden var det vanligt att kungar men även upprorsmän som ville komma åt kungar, slog till just i samband med fester. På partys väntar man sig glädje inte överfall eller rannsakan. Den som deltar i en fest är förmodligen något av det mest försvarslösa som finns, både psykiskt och fysiskt. Ett skönlitterärt exempel på detta finns i Pehr Lagerqvists roman ”Dvärgen”, där den italienske fursten låter mörda sina gäster, officiellt inbjudna för att fira freden, mitt under gästabudet. För den som kan svensk medeltidshistoria är antagligen ”Nyköpings gästabud” det mest kända exemplet ur verkligheten, För 700 år sedan, 10 december 1317, var hertigarna Erik och Valdemar inbjudna till fest hos sin äldre bror kung Birger på Nyköpings hus. Syftet var att fira att den strid som pågått sedan 1306, då hertigarna fängslat sin bror på gården Håtuna och sökt att själva tillvälla sig makten, nu äntligen var slut. Gästabudet var storslaget men på natten väcktes hertigarna, fängslades och kastades i fängelse, där de småningom skall ha svultit ihjäl. Det är i det sammanhanget som kung Birger skall ha fällt den klassiska repliken: ”Minnes I den Håtunalek” Lika klassisk är sägnen om nyckeln som Birger skall ha kastat i ån för att hindra att bröderna befriades.[1]         

Nästan exakt 200 år senare, i november 1520, förvandlades en kröningsfest i Stockholm till blodbad, officiellt med motiveringen att det besegrade Sturepartiet förgripit sig på ärkebiskopen Trolle. Exakt hur planerat det hela var kan kanske diskuteras men det står bortom allt tvivel att kung Kristian först lovat amnesti åt alla som accepterade hans välde och sedan, med ytterst kort varsel och mitt under kröningsfesten, lät avrätta ett stort antal människor som gått över till hans sida, [2]  

I augusti 1572 rustades till bröllop i Paris. Änkedrottning Katarinas dotter Margareta gifte sig med den unge protestantiske fursten Henrik av Navarra, vilket avsågs bli ett slut på det långa inbördeskriget mellan franska protestanter och katoliker. Här var stämningen inte fullt så gemytlig som under kröningsfesten i Stockholm 1520. Brudparet ville knappast gifta sig och många protestanter(hugenotter), misstrodde katolikerna i allmänhet och änkedrottning Katarina i synnerhet. Ändå blev det en chock när kungens parti i samband med festligheterna lät mörda den framstående protestantledaren de Coligny och sedan inledde massaker på hans vänner för att undgå hämnd. Händelsen är känd som Bartolomeinatten.[3]  

I september 1573, planerade en grupp skotska legoknektar att mörda Johan III av Sverige under en bankett. Skälet var dels att de inte fått ut sin lön, dels att deras ledare, fransmannen de Mornay alltjämt stödde den avsatte Erik XIV. Enligt planen skulle Johan dödas under en svärdsdans, då knektarna helt öppet kunde uppträda beväpnade. I sista stund tappade Mornay modet och attentatet utfördes aldrig. Lars Ericson skriver i sin biografi över kungen från 2004 att Johans liv förmodligen aldrig varit i sådan fara efter tronbestigningen som vid detta tillfälle.[4]

Som ni ser av dessa exempel kan fester vara riskabla men sådant händer ju knappast i vår tid, eller hur?             



    



[1][1] Gustaf von Platen & Tecknar-Anders, ”På kungligt gästabud”, Svenska historier(Svenska dagbladet 1987).    
[2] Antalet möjliga källhänvisningar angående Stockholms blodbad och dess förspel är otaliga.  Jag följer här principen ”Ingen nämnd, ingen glömd”.
[3] För en beskrivning av Bartolomeinatten och dess bakgrund Se Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici(svensk översättning 2005) kapitel 11-12..  
[4] Ericson, Johan III, en biografi, s. 106-07.  

fredag 1 december 2017

Dop och släktband bland bernadotterna.


Då som idag hette modern Sofia eller Sofie- Annars är det inte mycket som stämmer.[1] Barnet var visserligen son till kungens andre son, som prins Gabriel är son till kung Karl Gustavs andra barn men pojken som föddes i juni 1858 var tronföljare då han kom till världen, dvs. han tillhörde den släktgren som skulle föra arvsföljden vidare. Det enda som skulle kunna hindra detta var om prinsessan Lovisa dog och kronprinsregenten Carl, den nyföddes farbror, gifte om sig. Eftersom det stod klart att den stackars Lovisa, som fyra år tidigare mist sin lille son var ur stånd att få fler barn och hon dessutom drabbades av regelbundna nervanfall, trodde säkert många att hon skulle dö inom en inte alltför avlägsen framtid. I så fall stod det regenten fritt att gifta om sig och skaffa nya arvingar. I ett sådant läge skulle pojken som nyss sett dagens ljus degraderas till en prins bland andra. Även om Carl gratulerade sin bror Oscar, gossens far, till nedkomsten och sade att det viktiga var att riket fått en arvprins, likgiltigt vem av dem som var fadern, visste alla att han inte unnade broderns familj att ärva tronen.  Carl och Oscar drog aldrig jämt. Hur som helst var pojken, Oscar Gustav Adolf, tronföljare efter sin far då han föddes. Ödet ställde det också så att prinsen nästan 50 år senare besteg tronen. Han blev känd som Gustav V. Även om vår nuvarande kung redan lyckats spräcka hans rekord i regeringstid för svenska kungar, är det en bra bit kvar innan åldersrekordet tangeras: Gustav V blev 92 år. Det tycks inte ha hänt något anmärkningsvärt när prinsen föddes eller döptes. Stig Hadenius berör knappt ämnet i sin biografi från 2005. En omständighet som borde stämma författaren till eftertanke och åtminstone borde ha omnämnts i sammanhanget, är de kungligheter som närvarade då Gustav ”presenterades” för hovet. Den som visade upp honom var ingen annan än salig kung Karl Johans gamla hustru Desirée. Vad tänkte hon i denna stund, hon som upplevt revolutionens skräckvälde i tonåren och en gång varit förlovad med självaste Bonaparte. Reflekterade hon över sitt skickelsedigra öde? Hennes egen son, den sjuke kung Oscar I, var också på plats, liggande på bår. Han såg på den nyfödde och sade: ”Det är ju skönt att det är över”. Det var den längsta mening han sagt på länge. Det dröjde ännu något år innan hans lidande äntligen tog slut. Modern var segare. Hon överlevde sonen med ytterligare ett år och dog i december 1860. Då var prins Gustav 2 och ett halvt år. När han 90 år senare följde sin farfarsmor i graven, var sonsonsonen Karl Gustav 4 och ett halvt år. Han bör ha något dunkelt minne av farfarsfar, som visades upp av den första Bernadottedrottningen. I dag har kungen i sin tur deltagit i dopet av sin sonson nummer tre. Sannolikheten att prins Gabriel en dag blir kung tycks knappast stor. Han har en faster, två kusiner och en bror före sig i tronföljden. Som god rojalist avslutar jag ändå dagens text med ett leve för prins Gabriel och för den svenska monarkin. HURRA HURRA HURRA HURRA!                 



[1] Jag har hört båda namnformerna användas om Sofia av Nassau. Se  https://www.oppetarkiv.se/video/1336541/drottning-av-sverige-avsnitt-4-av-6  Historiska fakta är huvudsakligen hämtade ur programmet.