söndag 14 januari 2018

Konsten att överlista ett högadligt råd.


Årtiondena efter Peter den stores död var ett oroligt skede i Rysslands politiska historia. Det fanns ingen självklar regent och de härskare som utsågs dog eller avsattes inom kort. I själva verket gällde detta under en stor del av 1700-talet.[1] I januari 1730 stod man åter utan ledare sedan Peter II avlidit vid endast 14 års ålder.[2] Det fanns flera tänkbara kandidater. Av en lustig tillfällighet var de alla kvinnor.[3] Med vår tids sätt att se hade väl det naturligaste varit att Peter den stores yngre dotter Elisabet bestigit föräldrarnas tron. Hennes namn tycks dock tidigt ha sållats bort och det råd av adelsmän som samlats för att diskutera tronföljarfrågan vände istället sin uppmärksamhet mot Ivan V:s ättlingar. Denne halvbror till Peter den store hade på sin tid varit både sjuklig och lätt utvecklingsstörd men ändå broderns ”medregent” fram till sin död 1699. Han hade också begåvats med tre döttrar inom äktenskapet. Mellandottern Anna var sedan flera år änka efter hertigen av Kurland och residerade i sitt slott i närheten av staden Mittau.[4] Adelsförsamlingen, eller ”det högsta rådet”, som de kallade sig, kom nu överens om att utkora denna snart 40åriga dam till rysk regent. Man uppställde dock vissa villkor för sitt erbjudande. Den nya drottningen måste i praktiken lova att inte fatta några viktiga politiska beslut, exempelvis angående skatter, krig, tronföljd och ingående av äktenskap, utan rådets samtycke. Det är möjligt att man här hade Sverige som förebild. Enligt den regeringsform som trätt i kraft efter Karl XII:s död måste Sveriges kung numera styra med ”råds råde”. Bortsett från den omständigheten att Rysslands bönder som regel var livegna vid denna tid och att ett sådant fenomen som de svenska ständerna överhuvudtaget inte var påtänkt i Ryssland, vilket hursomhelst innebar att högadeln med visshet skulle komma att dra högsta vinsten om tsarens makt minskade, innebar ändå det tilltänkta systemet att Rysslands statschef ställdes under kontroll av en högre instans. På sikt kunde kanske ett sådant system ha öppnat för en utveckling någorlunda lik den svenska, där ”frihetstiden” trots sina många brister ledde till införandet av några av de viktigaste grundstenarna i modern demokrati, tryckfrihet och offentlighetsprincip. De högadelsmän som i januari 1730 ställde upp villkoren för Anna Ivanovnas tronbestigning var med till visshet gränsande sannolikhet inte så politiskt framsynta. För dem var det stärkandet av den egna maktbasen som betydde något. Att de föredrog Anna Ivanovna framför Peter den stores ättlingar berodde troligen på att de räknade med att kunna styra henne i högre grad. Anna var visserligen född i Ryssland men hade som sagt bort utomlands i många år. Med en härskare utan direkt kunskap om och koppling till det land hon regerade skulle deras egna ambitioner tillfredsställas på ett helt annat sätt än om en dotter till den legendariske Peter besteg tronen.[5]  Så trodde de åtminstone. Även om Anna inte varit i Ryssland på 20 år hade hon inte tappat intresset för sitt hemland. Enligt Troyat hade hon agenter vid hovet som höll henne underrättad om vad som hände. Om detta stämmer bör Anna ha skaffat sig dessa spioner på senare år, Kanske i samband med farbroderns död fem år tidigare då den ryska tronen första gången stod utan självklar arvinge. Hur det än förhöll sig visste hon vilka planer högadeln hade och var fullt beredd att ta emot den delegation som nu reste till Mitau för att erbjuda henne tronen. Rysslands tron hade hon inget emot men någon marionett i adelns händer tänkte hon inte bli. Hon låtsades emellertid fullt införstådd med delegationens villkor och undertecknade det dokument som förelades henne. Därefter gjorde hon sig redo att resa till Moskva, dit hon anlände med stort följe i februari 1730. Ganska snart anade de som förespråkat hennes kandidatur att de begått ett misstag. När man kom för att överlämna en ordern som ryska härskare brukade bära utbrast hon med låtsad överraskning: ”Oj då, den hade jag ju glömt”, varpå hon befallde en medlem i sitt eget följe fästa ordensbandet på hennes klädnad. Å andra sidan visade hon sig på alla sätt generös mot de kejserliga gardesregementena, som alltsedan Peters dagar var kända för lojalitet mot tsaren och misstro mot högadeln. Rådet, som tydligen anade att de satt i motvind, visade sig beredda till vissa eftergifter angående de restriktioner man pålagt den nya kejsarinnan men Anna tänkte inte nöja sig med någon halvmesyr. Utåt lät hon dock inget märka förrän 25 februari 1730, då hennes anhängare i gardet slog till. Vid ett sammanträde med rådet trängde plötsligt en grupp officerare och soldater in i salen. Man förklarade att de begränsningar i kejsarmakten som rådet sökt införa stod helt i strid med sedvanan för ryska härskare. I rikets namn bad man Anna att själv ta makten i sin hand. Drottningen spelade nu oskyldig: ”Vad vill detta säga”, undrade hon. ”Uppfyllde jag inte folkets önskan då jag i Mitau undertecknade dokumentet om begränsningarna i min styrelse”? ”Ingen får befalla över vår furstinna”, ropade gardisterna. ”Befall oss och vi kastar förrädarnas huvuden för era fötter”. Anna läste nu paragraf för paragraf upp det dokument hon undertecknat före avresan till Ryssland. För varje punkt frågade hon: ”Godkänner nationen detta”? ”Leve kejsarinnan”, svarade officerarna. När genomgången var avslutad frågade Anna retoriskt: ”Detta papper är alltså överflödigt”, varpå hon rev sönder det till officerarnas jubel.

Därmed var Anna Ivanovna Rysslands enväldige härskare.[6]

        






[1] Av de åtta ryska regenterna 1725-1801 regerade endast Elisabet och Katarina den stora över tio år (genomsnitt var fem). Tre regenter avsattes och två mördades. Om man räknar Ivan VI som tsar blir det hela tre mord.
[2] Peter II var sonson till Peter den store.
[3] Bortsett från Peter den stores dotterson Karl Peter Ulrik, vars far i sin tur var systerson till Karl XII av Sverige. Pojken var vid tillfället endast två år. 30 år senare besteg han den ryska tronen som Peter III
[4] Jelgava i dagens Lettland.
[5] Man kan här dra paralleller till händelserna i England i samband med och strax efter Edvard VI:s:s död 1553. John Dudley, earl av Northumberland, satte då sin svärdotter Jane Gray på tronen i tanke att kunna styra genom henne. Jane var visserligen av obestridligt kunglig släkt men utan några självklara anspråk på tronen. Liksom tsar Peter efterlämnade Henrik VIII två döttrar vilka dynastiskt sätt stod närmare tronen, om man inte ansåg dem vara bastarder. Att Northumberlands planer gick i stöpet lika grundligt som den ryska högadelns ambitioner 1730 berodde dock på helt andra omständigheter. 
[6] Hennes regering varade i tio år. I praktiken kom makten dock att ligga hos hennes förtrogne från tiden i Kurland, Ernst Johan von Búhren. Denna text bygger på Henri Troyards bok Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), kapitel IV.

söndag 7 januari 2018

Parkeringsförbud och regeringskris


Igår var jag i Slottskyrkan i Stockholm och lyssnade till musik, sång och predikan om Jesu födelse. Det är inte alldeles lätt för en rullstolsbunden att ta sig in i kyrkan: trappan är lång och något svängig. Man får beställa trappklättrare av färdtjänsten. Apparaten är mycket praktisk men proceduren tar sin tid och har färdtjänstkillen otur så kommer en lapplisa och sätter sin lilla lapp på rutan medan kunden baxas upp för trappan.[1] ”Ställ bilen så nära slottsväggen du kan” ,sade min ledsagare för dagen, en kille med bestämda åsikter om det mesta här i världen. ”Då ger sig inte lapplisorna på dig”. Chauffören gjorde så och vi tågade in i Södra valvet, som ligger i backen från Skeppsbron upp mot Storkyrkan, och kom så småningom in i slottskyrkan. Själv tänkte jag på att frågan var man får ställa eller inte ställa fordon vid Stockholms slott ingalunda är en modern företeelse. En gång var det nära att parkeringsfrågan utlöste regeringskris i Sverige.

En kväll strax före jul år 1754 kom hustrun till kanslipresident Von Höpken åkande till det nya kungaslottet. Kung Adolf Fredrik och hans familj hade just flyttat in från Riddarholmen, där kungafamiljen haft sin bostad sedan Tre kronor brann i slutet av förra seklet. Eftersom fru Von Höpken kort tidigare haft tjänst hos drottning Lovisa Ulrika, var hon nyfiken på hur hennes gamla vänner vid hovet hade det på sin nya arbetsplats. Denna kväll hade hon bestämt sig för att hälsa på. Vagnen åkte över Skeppsbron, upp i backen mot Storkyrkan och beredde sig att fortsätta genom Södra valvet in på inre borggården. Men plötsligt var det stopp. En vaktpost visade sig: ”Förbud för vagnar att åka in i valvet”! ”Vad är det för dumheter”, tyckte kusken indignerat. ”Inga vagnar på inre borggården”, sade soldaten. ”Försöker ni åka in i valvet sticker jag ihjäl hästarna”. Hans närmaste överordnade vid livgardet sade samma sak. Nu ingrep fru von Höpken i handlingen och påpekade att hon var hustru till ett riksråd, det mäktigaste av dem alla.[2]  Nu fick vagnen åka in på inre borggården men den fick inte stå kvar medan friherrinnan gjorde sin visit i slottet. Alltså fick hon gå hela vägen ut på yttre borggården när det var tid att åka hem.[3]   Riksråd som denna kväll försökte lämna eller kära in på slottet behandlades lika avmätt av vaktmanskapet. Förmodligen bottnade allt samammans i ett rent missförstånd. Enligt de bestämmelser som upprättats i samband med inflyttningen i det nya slottet fick just rikrådens vagnar åka in på inre borggården men inga andra. Lovisa Ulrika hade emellertid varit sjuk en tid och bett att få slippa ljudet av vagnshjul utanför sina rum. Antagligen uppfattade vaktkåren det som att ”parkeringsförbudet” på inre borggården var permanent, vilket alltså inte var fallet. Drottningen var visserligen nu helt återställd men det är förklarligt om de nya reglerna och tillfälliga bestämmelserna gjort knektarna förvirrade. Misstaget kunde nu anses uppklarat men de styrande ”hattarna”, som inte tyckte bättre om Lovisa Ulrika än hon gjorde om dem, var fast beslutna att göra politik av saken. Vakterna som haft tjänst den aktuella kvällen arresterades på rådets befallning, vilket i sin tur gjorde kung Adolf Fredrik irriterad: Hur hade rådet kunnat ge order att gripa knektar som stod i hans personliga tjänst? Det måste väl ändå vara något han bestämde själv, även om kungamakten i Sverige var starkt beskuren sedan drygt trettio år tillbaka. Adolf Fredrik gav order om att de gripna skulle släppas och passade på att meddela livgardets högste chef att denne inte ägde att lyda någon annan än kungen, såframt han var på plats i Stockholm. Den stackars översten, som nu inte visste vems order han skulle lyda, berättade för rådet vad kungen hade sagt, varpå rådet frågade Adolf Fredrik om det var sant att han hade hävdat att livgardet endast ägde att lyda konungen och inte rådet. ”Det är min åsikt”, svarade han. Kungen fick nu motta en både skriftlig och muntlig utskällning av kanslipresident Höpken. Hans agerande var oacceptabelt. Att påstå att gardet enbart stod under kunglig överhöghet var detsamma som att försvaga rådets ställning. Om kungen inte genast ändrade sig måste ståndsriksdagen inkallas tidigare än planerat för att lösa tvisten. Adolf Fredrik svarade att det enda han begärde var att rådet inte kallade till sig hanns anställda eller fattade beslut om dem helt över hans huvud. ”Vi brukar kalla folk utan att fråga kungen”, svarade kanslipresidenten.[4] Slutet på det hela blev att Adolf Fredrik  tog tillbaka sitt förbud för gardet att lyda rådet oberoende av honom, även om han senare i en egen skrivelse tillbakavisade rådets beskyllningar mot honom att vilja inskränka deras makt. Allt detta på grund av frågan hur långt in på slottsområdet olika vagnar fick köra. Tur att det inte blir regeringskris om färdtjänsten felparkerar vid slottet.[5]                    



[1] I dessa jämställda tider är det säkrast att poängtera att ”kille” här betecknar såväl mön som kvinnor, och naturligtvis alla tänkbara kategorier av människor.
[2]Kanslipresidenten var ungefär likställd med våra dagars statsminister. Replikerna i texten  är återgivna som jag tänkt mig att de yttrades och med viss modernisering
[3] Vagnen kan mycket väl ha stått där min bil stannade Trettondagen 2018.
[4] Adolf Fredrik hade 1754 varit kung i tre år. Fredrik I hade av såväl konstitutionella som fysiska  och andliga skäl varken tillåtits eller mäktat utöva verklig politisk makt
[5] Det visade sig snart att maktfördelningen mellan kung och råd/ständer inte alls var löst i och med ”vagnsaken” Se Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976). Uppgifterna i denna text är hämtade ur bokens första kapitel.