söndag 15 april 2018

ambassadören


Ett bärande argument mot monarkin brukar vara att monarken i regel ärver sin tron, oberoende av kompetens och begåvning. Landets högsta ämbete innehas av någon, oftast en man, som fått sin ställning helt enkelt därför att han/hon är avkomma till sin företrädare. Huruvida vederbörande är kvalificerad för sin uppgift har ingen betydelse. Ur rent demokratisk synpunkt är ett sådant system naturligtvis olämpligt ur flera synpunkter. Å andra sidan brukar som bekant de flesta folkvalda politiker inom relativt kort tid få sin kompetens höggradigt ifrågasatt av väljarna. Demokrati förutsätter kritik av makthavarna och med tanke på att vår tids monarker saknar politisk makt är det knappast något allvarligt fel att de erhållit sitt ämbete genom arv.[1] Dessutom är det historiskt sett inte helt korrekt att en monark ärver sitt ämbete utan hänsyn till meriter, även om så ofta är fallet. Minst två svenska kungar har fått sin tron genom val som ytterst baserats på meriter. Valen har antingen gjorts av ståndsriksdagen(Karl XIV Johan) eller av den nye kungens företrädare(Karl X Gustav). Fredrik I utgör ett gränsfall. Han gifte sig med Karl XII:s syster i förhoppning att i sinom tid ärva tronen. Att giftermålet accepterades berodde dock i stor utsträckning på den hessiske furstens meriter som militär. En framgångsrik militär karriär kan alltså vara ett viktigt steg på vägen mot att bli kung, särskilt i tider av oro. Både Karl X och vår förste Bernadotte var militärer innan de blev kungar. Militäryrket var förövrigt länge enda tänkbara sysselsättning för en småfurste eller prins av blodet. Ryska tronföljare förväntades i regel åtminstone en tid ha vistats vid ett gardesregemente. Ett yrke som däremot knappast förknippas med kungligheter, särskilt inte med kungen själv, är diplomatyrket. Det finns bara en svensk(såvitt jag vet en enda europeisk) kung som faktiskt varit utövande diplomat. Tjänstgöringstiden var emellertid kort och det var knappast den perioden i hans liv som nominerade honom till hans blivande värdighet som kung. Diplomaten ifråga var själv inte särskilt förtjust i sin uppgift och om han senare såg tillbaka på denna tid med stolthet, var det nog snarare i egenskap av general och förkämpe för sitt land och sin personliga heder i en kritisk situation, än som smidig ambassadör med fingertoppskänsla. Diplomaten var general Jean Baptiste Bernadotte och scenen för dramat var Wien i april 1798.[2]

1798 var ett oroligt år i Europa i allmänhet och i Frankrike i synnerhet. Det var nio år sedan franska revolutionen brutit ut och under de senaste sex åren hade Frankrike varit i krig med flera europeiska stater, bland annat Österrike och Preussen. På hösten 1797 slöt Frankrike en för sig fördelaktig fred med Österrike och framstod därmed som en stark stat, en stat med nya idéer och ideal. Medan de intellektuella och andra radikalt sinnade beundrade och lockades av det nya franska styrelseskicket, fruktade de gamla monarkierna det som man fruktar en dödlig sjukdom. De styrande i Frankrike misstrodde och fruktade i sin tur i regel varandra och den ene politikern och generalen bevakade svartsjukt den andres ambitioner och framgångar. För tillfället framstod den korsikanskfödde generalen Napoleon Bonaparte som Frankrikes dominerande man. Det var han som genom sina segrar i Italien banat väg för fredslutet med Österrike.[3] En värdig konkurrent om förstaplatsen i tävlingen som landets bäste general var béarnesaren Jean Baptiste Bernadotte, känd för sina framgångsrika kampanjer i dagens Belgien men även vid Napoleons sida i Italien. Även om de båda herrarna i sansade ögonblick erkände varandras militära begåvning hade det från första början uppstått stark aversion mellan dem. För Napoleon var det mycket viktigt att hålla Bernadotte borta från allt vad militär glans och ära hette. På den vägen föreslog han att rivalen skulle utnämnas till ny fransk ambassadör i Wien.[4] Senare hävdade han att utnämningen varit ett misstag men erkände samtidigt helt korrekt bristen på kvalificerade diplomater i revolutionens Frankrike vid denna tid. Bernadotte accepterade sin tjänst med bävan. Han misstänkte att den skulle bjuda på större svårigheter än livet i fält men han var inte den som trotsade sina överordnades order eller tvekade att åta sig ett kall för republikens bästa. I slutet av januari avreste generalen och på kvällen 8 februari ankom han till Wien. Problemen radade genast upp sig. Utnämningen och avfärden hade skett med sådan brådska att den nye ambassadören varken hade kreditiv hemifrån eller passande residens i Wien. Den första tiden bodde han och hans sällskap av sekreterare och adjutanter på ett värdshus, vilket fick avogt inställda wienare att ironiskt konstatera att franska ambassadörer tydligen följde sitt hemlands nya principer om jämlikhet. Så småningom erhöll man ett hus i stadens centrum, nära de centrala regeringsbyggnaderna. Det hade tidigare tillhört fursten av Liechtenstein. Det var ingen lätt situation som uppstått, vare sig man såg den ur Wiens eller ambassadörens synvinkel. Österrikes och Frankrikes relationer hade aldrig varit goda och var det definitivt inte nu. Att låta general Bernadotte representera Frankrike i Wien 1798 var ungefär som att göra marskalk Foch till fransk ambassadör i Berlin efter vapenstilleståndet 1918. De flesta betraktade nykomlingen som potentiell säkerhetsrisk. Bernadotte kände av detta och upplevde dessutom att han hamnat i ett yrke han inte alls passade för. ”Jag är soldat och ingenting annat än detta”, suckade han inför sin svenske kollega Silverstolpe och i ett brev till en vän skrev han: ”Jag skulle hellre vara befälhavare i Italien än ambassadör här. Vad skall jag ta mig till med en regering som inte döljer sitt hat mot oss”. Själv var Bernadotte temperamentsfull och snarstucken. Minsta småsak tolkades som förolämpning av ambassadören och det land han representerade: Varför ville inte den österrikiske ärkehertig Karl träffa honom den dag han önskade? Han fick dessutom kritik hemifrån; antingen var han för kategorisk eller för eftergiven mot österrikarna. Ändå gjorde han långt ifrån något dåligt intryck på dem han mötte i tjänsten. Visst var han häftigare, livligare i sina rörelser än en yrkesdiplomat förväntades vara men ambassadör Silverstolpe hade svårt att förknippa denne förfinade man med blod och krig. Vid en mottagning inför hovet uppförde sig diplomaten som om han vore född i en salong. Också den österrikiska kejsarinnan fick ett gott intryck av honom då de möttes i audiens.[5] Följande dag, 11 april 1798, skrev Bernadotte till UD i Paris. Han menade att nu när ambassaden i Wien var etablerad var det tid för honom att resa hem. Han ansåg att efterträdaren borde vara en person ”med fast karaktär”. Bernadotte vidtog också förberedelser för avresan: Han tog exempelvis ut de pengar han satt in på bank i Wien. Därtill underrättades den österrikiske utrikesministern 12 april om att en skylt beställts för att visa var den franske ambassadören residerade. I väntan på detta skulle en flagga i trikolorens färger hängas ut från ambassadens balkong.[6]  I detta sammanhang lämnar Fant och Lindqvist något olikartade uppgifter. Enligt Fant skulle idén med fanan helt ha varit ambassadörens egen, medan Lindqvist skriver att även om fanan hängdes upp på Bernadottes personliga initiativ skedde det i väntan på att den nya skylten, som var allmänt påbjuden för franska republikens ambassader, skulle bli klar. Att hänga ut en fana tycks alltså under alla förhållanden ha varit Bernadottes eget initiativ och följderna blev dramatiska.[7] Kvällen 13 april 1798, en fredag precis som 2018, hade trikoloren hängts ut och ambassadör Bernadotte satt vid middagsbordet med några gäster. Plötsligt hördes upphetsade röster och skrik utanför. En stor skara människor, flera av dem gäster från en krog i närheten, hade sett fanan och protesterade högljutt mot denna provokation i deras huvudstad. Det är tänkbart att någon redan kastade sten mot huset. Hur som helst var stämningen tillräckligt hotfull för att general Bernadotte skulle agera.[8] Enligt polisens rapport sprang han ut i full mundering, uniform, koppel, sabel, ropande att detta var en skymf mot den franska republiken. Om massan inte genast skingrades skulle han hugga ned minst sex av demonstranterna och om myndigheterna inte understödde honom skulle han ”komma med 180 kanoner av brons och tämja folket”.(Man kan fråga sig var ambassadören skulle ha funnit dessa kanoner i Wien). Bernadotte skrev själv att han ”med republikansk energi” uppmanat folkmassan att ge sig av. Österrikarna trodde inte sina öron, i synnerhet inte polisen. Så obehärskat uppförde sig bara inte en diplomat. Bernadotte måste vara berusad eller, som de sade efteråt i den officiella rapporten: Han ”befann sig i en situation som tycks ha haft sitt ursprung i ett festande som verkligen inte passar sig för en man med uppfostran och minst av allt för en man av hans rang”.[9] Som jag ser det finns inga hållbara bevis att Bernadotte verkligen var onykter denna dag. Han var snarast känd för att ogilla spritmissbruk. Han kan däremot mycket väl ha varit rädd för vad som skulle hända och med säkerhet rasande på denna pöbel som angrep honom och det land han representerade. I hastigheten glömde han att han för tillfället inte var i fält. Han gick emot demonstranterna så som han skulle ha gått emot en här av fiendesoldater. Vare sig Bernadotte var nykter eller inte, blev massan inte lugnare av hans vrålande. Förmodligen förstod de inte vad han sade även om andemeningen måste ha framgått ganska tydligt. Det blev knappast bättre av att ambassadörens gäster steg ut på balkongen och instämde i värdens synpunkter på de församlades beteende, dessutom på tyska. Stenkastningen tilltog, trikoloren rycktes ned och brändes. Folkhopen slog sönder ambassadens vagnar och trängde in i husets nedervåning, där de förstörde vad de kom åt. Bernadotte och hans anställda lyckades spärra trappan till övervåningen och trots att massan försökte forcera spärren tre gånger lyckades de, med några få undantag, inte ta sig vidare. Skottlossning uppstod. Under allt detta skrev Bernadotte flera brev till de österrikiska myndigheterna där han fordrade; att någon gjorde slut på detta bråk och straffade de skyldiga, att han och den franska republiken fick upprättelse för de förolämpningar de utstått, samt, med allt större iver, att få pass för att lämna Österrike. Det var svårt att överhuvudtaget få fram dessa budskap, för massan gav sig på alla som försökte lämna huset. Efter mer än fem timmar kom kejsarens kavallerister ridande. De trupper som funnits i närheten tidigare hade inte rört ett finger för att ingripa. På småtimmarna natten till 14 april var dramat över. Bråket hade då pågått i sju timmar. Den österrikiske utrikesministern, finansministern och kejsaren själv sände flera både muntliga och skriftliga beklaganden över vad som hänt och bad Bernadotte att stanna i Wien för fredens skull eller att åtminstone resa diskret, utan att det väckte alltför mycket uppmärksamhet. Ambassadören vägrade acceptera deras ursäkter och för övrigt riskerade de som gick med hans bud till kejsaren fortfarande att attackeras av upprörda wienare. Mitt på dagen 15 april 1798 lämnade Bernadotte och hans följe den österrikiska huvudstaden högst offentligt, i fem vagnar med ett 30-tal gardister till eskort. 60 000 människor lär ha beskådat avfärden.

Som vanligt när något omvälvande hänt försökte man hitta ”syndabockar”. De styrande i Frankrike, med undantag för Napoleon och Frankrikes utrikesminister Talleyrand, ansåg att Bernadotte fört sig väl: Han hade försvarat franska republiken och dess fana. Bernadotte själv trodde att det hela var en provokation från Österrikes sida, iscensatt för att provocera fram ett nytt krig. I vår tid brukar man skylla på Bernadotte: Han provocerade wienarna genom att hänga ut flaggan och genom sitt onyanserade beteende i början av oroligheterna, eller som Fant skriver: ”Bevarade dokument vittnar inte till Bernadottes förmån”. Lindqvist menar att ambassadören visserligen betett sig dumt men att han handlat som en person av hans läggning och erfarenheter kunde förväntas handla. Myndigheterna visste att Bernadotte tänkte lämna Wien och att en fana skulle hängas ut: ”En yrkesambassadör hade inte gjort så men väl en general”. Frågan är om det är meningsfullt att beskylla en enskild individ för vad som hände. Detta var som sagt en orolig tid där gamla och nya ideal möttes. I en sådan situation är det närmast oundvikligt att någon form av komplikationer uppstår. Man kan jämföra händelserna i Wien i april 1798 med en episod några månader tidigare, i november 1797. Under den fredskonferens som då pågick i Raastadt i Baden och som fortfarande pågick när Bernadotte var i Wien, möttes Napoleon Bonaparte och den svenske greven Axel von Fersen. Fersen var på plats som svenskt sändebud, en man av den gamla tiden, Marie Antoinettes legendariske älskare. Napoleon var den nya tidens man, en segerrik revolutionsgeneral, Det blev visserligen inte upplopp då de båda männen möttes men stämningen var långt ifrån hjärtlig. Napoleon kallade Fersen ”Monsieur”, varken greve eller ambassadör och gjorde helt klart att det var mycket olämpligt av Sveriges kung att sända en man som han till kongressen: En emigrant som närmast deserterat från sitt franska regemente och som dessutom ”bolat med änkan Capet”. Det var lika stötande för Frankrike som det skulle vara för Sverige om en fiende till dess kung sändes att representera Frankrike.[10] Ändå var Fersen en fulländad diplomat och det är svårt att se vem Gustav IV Adolf skulle kunnat sända i hans ställe. Ingen i dåtida Sverige kände Europas hov och politik som greve Fersen. I Wien några månader senare var rollerna ombytta: Ambassadören var revolutionär och omgivningen han kom till konservativ, för att inte säga reaktionär. Bernadotte var visserligen inte diplomatiskt lagd men vi har sett att han förde sig väl i officiella sammanhang. Vem bland de dåtida revolutionära politikerna i Frankrike skulle ha skött sig bättre, möjligen med undantag av Talleyrand? Kanske var det som hände i Wien 13 april 1798 helt enkelt en kulturkollision av det slag som ofta uppstår I vilket fall som helst var det knappast denna händelse som drygt tio år senare meriterade marskalk Bernadotte till svensk tronföljare.                

              



















                                       



[1] Här åsyftas förstås europeiska monarker.
[2] Denna text bygger på Kenne Fant, Stamfadern(1994), kapitel 11-12  och på Herman Lindqvist Jean Bernadotte, mannen vi valde(2009, författarinläsning cd 4-5). Se också https://www.oppetarkiv.se/video/1366840/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-4-av-4   Vissa uppgifter skiljer sig mellan Lindqvists program och boken. Texten följer boken. 
[3] Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhetens skull även om detta inte var den korrekta benämningen för det tyskromerska riket. Å andra sidan användes beteckningen ”av Österrike” om flera prinsessor under tidigmodern tid, trots att de kanske aldrig varit där utan bara tillhörde huset Habsburg. Marie Antoinette betecknades av sina fiender ofta som ”Österrikiskan”.
[4] Åtminstone påstod politikern Paul Barras i sina memoarer att det var Napoleon som lagt fram Bernadottes kandidatur.
[5] Samma positiva glatt överraskade reaktion mötte Bernadotte vid ankomsten till Stockholm drygt tio år senare. Det förfinade gustavianska hovet, i synnerhet kungaparet, hade väntat sig en oborstad revolutionär eller åtminstone en grovkornig soldat. De fann en fulländad furste. ”Han är i varje tum en prins”, utbrast drottning Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok.
[6] Detta brev omnämns av Lindqvist, som poängterar att det inte uppmärksammats tidigare. Detta skulle innebära att  österrikarna visste vad som skulle ske och alltså varit i tillfälle att antingen mana allmänheten till lugn eller avråda ambassadören från att hänga ut flaggan av säkerhetsskäl.
[7] Det var vid denna tid ännu inte sed att hänga ut fanor vid ambassader. Sådana förknippades vanligen med krig eller fungerade som samlande symbol i en kritisk situation.
[8] Året innan hade en liknande situation vid den franska ambassaden i Rom slutat med att en fransk general dödats. Ambassadören var Napoleons äldre bror Joseph, som tvingades fly tillsammans med hustrun Julie och hennes syster Desirée. Den mördade generalen hade nyligen förlovat sig med Desirée, som på detta sätt för andra gången på kort tid förlorade en fästman. Den första var Napoleon som övergivit henne sedan han förälskat sig i Josephine de Beauharnais. En tredje fästman skulle snart göra entré i hennes liv.
[9] Citatet återges enbart av Lindqvist.
[10] Se Herman Lindqvists bok om Napoleon från 2004, s. 137-39. Den grova anspelningen på Fersens förhållande till Marie Antoinette tycks, vilket ändå visar viss taktkänsla hos Napoleon, inte ha yttrats rätt i ansiktet på greven utan sagts i efterhand, inför andra svenska representanter, Den förekommer förövrigt inte i Lindqvists biografi över Napoleon men däremot  i samme författare bok om Fersen(1991). Det råder också viss oenighet om hur Bonaparte verkligen uttryckt sig i sammanhanget. Enligt Zweig, som kanske försökt vara finkänslig mot sitt älskade kärlekspar, skal Napoleon ha nöjt sig med att säga att Fersen "sovit med drottningen". (Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette i översättning från 1989 s. 199). 

torsdag 5 april 2018

Gråkappans död





Att dö kan nog sägas vara den svåraste prövningen för oss alla men det betyder ändå olika saker för var och en. För Karl XI av Sverige var väl den fysiska döden i sig inget att frukta. Tvärtom tör den ha kommit som en befrielse efter de senaste årens plåga, såväl fysisk som psykisk. Sorgen efter hustrun tycks aldrig ha släppt helt och de svåra smärtorna i magen ansatte honom alltmer. Men hans rike, som han kämpat så för att få på fötter efter år av krig och korruption och familjen,;tronföljaren Karl, de två döttrarna och den gamla änkedrottningen, modern som alltid funnits vid hans sida. Vad kände han inför tanken på att lämna dem? Karl XI var inte den som torgförde sina känslor i onödan. Även om den klassiska legenden om ”Gråkappan”, kungen som förklädd besöker sina undersåtars torftiga stugor för att nästa morgon vara borta, efterlämnande elva guldmynt på tröskeln, inte är historiskt korrekt ligger det ändå något i benämningen. Karl XI bar hela sitt liv en andlig grå kappa, under vilken hans tankar och känslor doldes. Att han på sin dödsbädd oroade sig för familjen tycks klart: ”Gud hjälpe min ålderstigna mor som skall leva efter mig med mina små barn”, sade han till hovpredikanten med tårar i ögonen. Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs änka, hade varit hans stöd genom livet. Skulle hon orka spela den rollen också för nästa generation, nu när deras mor inte fanns i livet?[1] Men vad tänkte och kände kungen vid tanken på sitt rike? Han kunde knappast avlida i en mer brydsam tid, möjligen om det rasat krig. De senaste åren hade varit fruktansvärda. Nödår med sträng kyla och felslagna skördar ledde till att både människor och djur bokstavligen svalt eller frös ihjäl. I Finland lär en tredjedel av befolkningen ha dött och hela socknar skall ha utslocknat. Kungen lät sända förnödenheter till de värst drabbade områdena och gjorde vad han kunde för att härbärgera de många livsmedelsflyktingar som sökte sig till huvudstaden. Men inte ens den enväldigaste furste kunde befalla nöd och sjukdomar att lämna hans rike och illvilliga tungor viskade att allt detta var Guds straff för kungens hårda politik, inte minst mot högadeln som berövats sina gods i reduktionen. Karl XI lär, som den varmt kristna människa han var, ha ångrat de synder han begått inför slutet. Men, om han i svåra stunder såg sina egna och folkets lidanden som ett straff för egna försyndelser, funderade han också över framtiden? Var allt detta snarare onda förebud än straffdomar. Vilket öde väntade hans son kronprins Karl, bara 14 år gammal. Hur skulle de förrädiska danskarna och adeln i de baltiska provinserna reagera på hans död. Skulle de inte skynda sig att förklara Sverige krig i tanke att återta de gods och territorier de förlorat? Arme prins, arma folk. Vad väntade dem efter hans död![2]   För egen del var han som sagt knappast rädd för döden, vilket han bedyrade in i det sista. Jorden var en jämmerdal och de fröjder som eventuellt fanns där var fåfängliga. Hans enda önskan som konung var, sade han, att få tid att sätta ”mitt av Gud förunte rike” i stånd till undersåtarnas ”nytta och säkerhet”, Därnäst önskade han intet mer än ”en salig ändalykt ifrån denna mödosamma världen”.[3]  I början av 1697 blev det allt tydligare att denna ändalykt, salig eller inte, var nära förestående. Kungen hade lidigt av magplågor i många år men nu blev de så häftiga att han hade svårt att röra sig. Ändå fortsatte den strävsamme arbetsnarkomanen in i det sista med sina resor, truppinspektioner, jakter och regeringsbestyr men i mars måste han ge upp och återvända till Stockholm. Den sista anteckningen i kungens kalenderdagbok är daterad 9 mars 1697, varför det kanske inte är helt fel att beteckna detta som hans sista riktiga arbetsdag. Även om han säkert inte helt försummade sina plikter den sista månaden i livet, ägnades mycket av hans tid åt dödsberedelser. Kungen förklarade att hans kropp skulle obduceras efter döden, eftersom man säkert skulle finna ”många sällsamma och underliga saker” i den. Karl XI donerade med andra ord i viss mån sitt jordiska stoft åt forskningen.[4] Ohlmarks, som skildrar kungens sista dagar ingående i sin bok om svenska monarkers död, bygger sin text på överhovpredikanten Wallins berättelse. Karl XI led svårt men sökte som man kunde vänta sin tröst i religionen. Redan i slutet på mars hade läkarna tvingats säga honom sanningen: Det led mot slutet. Den tappre soldaten hade dock kraft att överleva nästa månadsskifte. Då som nu inföll påsken i början av april, onekligen en passande tid för en kristen konungs hädanfärd. Wallin läste för Karl om Jesu lidande och död på korset och då kungen på påskdagen, uppståndelsens dag, meddelade sin prelat att ”Det lider med mig närmare och närmare till döden”, påminde Wallin honom om Vår Herres förmåga att uppväcka döda. Så kom annandagen, 5 april 1697. På morgonen skriftade kungen sig och tog nattvarden. Han bad predikanten återkomma på kvällen, men redan några timmar senare kallades han tillbaka av änkedrottningen: Hennes son låg på sitt yttersta. Det visade sig omöjligt för kungen att följa alla ritualer inför döden, varför överhovpredikanten nöjde sig med att läsa vackra bibelcitat för honom. Karl XI blev nu allt sämre och frågade till slut sin läkare om detta elände skulle räcka över natten. ”Nej”, svarade doktor Hjärne. ”Inom en timme eller två har Jesus gjort en god förlossning. Klockan 21 30 5 april 1697 avled Karl XI vid 41 års ålder, in i det sista med hovpredikant Wallin vid sin sida. Kungens sista ord var: Herre Jesus, anamma min ande”. Ett nytt, omvälvande kapitel i Sveriges historia kunde ta sin början.                                     



[1] Karl X1 hade inte behövt oroa sig. Krutgumman Hedvig Eleonora hann uppfostra ett barnbarnsbarn innan hennes tid var ute. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, sedermera gift med tsar Peters äldsta dotter, var 15 år då hans morfarsmor avled 1715 vidi 79 års ålde, nästan tjugo år efter sonen..
[2] Om den döende kungen i sina svartaste stunder förutsåg Stora nordiska kriget, hade det säkert tröstat honom att veta, att om också hans son i längden inte kunde segra, lät han sig heller inte besegras i första taget.
[3] Göran Rystad Karl XI, en biograf(2001), s. 374.
[4] Uppgifterna går isär om motivet bakom kungens önskan. Citatet ovan är hämtat ur Åke Ohlmarks´ bok Konungen är död en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), kapitlet om Karl XI s.90-93, som utgör huvudkälla för min text. Herman Lindqvist antyder i fjärde bandet av Historien om Sverige ”Storhet och fall”, att Karl XI misstänkt att han blivit förgiftad och velat få saken utredd efter döden, medan Rystad tvärtom tycks mena att syftet med obduktionen varit att motbevisa sådana rykten. Alla är dock ense om att kungen avlidiit i långt gången magcacer. 

söndag 25 mars 2018

När ängeln Gabriel besökte Frankrike


Idag är det Maria bebådelsedag och nio månader kvar till jul. Med utgångspunkt från vad som anses normalt ifråga om graviditeter var det på dagens datum som ängeln Gabriel besökte Maria och förtalte henne att hon skulle föda en son, trots att hon aldrig ”haft någon man”.[1] Vi får egentligen inte veta hur Maria reagerade. Det framgår bara att hon blev ”förskräckt”. Vad tänkte hon egentligen? Här kom en fullständig främling(hur såg han förresten ut, Gabriel?), och meddelade att hon skulle föda en son, utan att någonsin ha haft samlag med en man. Detta skulle ske genom att ”den helige Ande” kom över Maria och inte nog med det. Pojken skulle ”kallas den högstes son” och grunda något slags ”välde som aldrig skall ta slut”. Trodde flickan i första häpenheten att en galning hade kommit in i huset? Vi som kan vår Bibel vet hur det gick. Numera lär inte några barn födas enbart genom Guds försyn men även, vad vi vet, rent vetenskapligt fullt normala havandeskap kan uppfattas som något av ett mirakel. Så var exempelvis fallet vid franska hovet 1638.

Frankrike på 1630-talet var ett i det stora hela stabilt land men med starka spänningar under ytan. För snart 30 år sedan hade kung Henrik IV mördats, han som lyckats åstadkomma enighet efter det förödande religiösa inbördeskriget under senare delen av 1500-talet. Landet styrdes nu av hans son Ludvig XIII, med påtaglig draghjälp av den politiskt slipade men fysiskt bräcklige kardinal Richelieu. Adeln hade flera gånger sökt störta ministern men fått se sig övertrumfad. Kardinalens utrikespolitik gick ut på att bekämpa Habsburgdynastin, vilket bland annat ledde till att det katolska Frankrike 1630 med penningbidrag understödde det protestantiska Sveriges inträde i trettioåriga kriget. Fem år senare gick Frankrike aktivt in i kriget på protestanternas sida, med det habsburgska Spanien som huvudfiende. Olyckligt nog(men inte ovanligt i dynastiska sammanhang), var drottningen spanjorska. Anna av Österrike hade gifts bort med Ludvig på initiativ av hans mor då de bägge var mycket unga och sexuellt okunniga. Ludvig XIII var inte obegåvad med osäker och sjuklig och även om han kunde känna dragning till både män och kvinnor var sex inte en favoritsysselsättning.[2] Att hans drottning å sin sida var en mycket attraktiv kvinna som drog allas blickar till sig hjälpte knappast upp situationen. Trots att hon var katolska kyrkans trogna dotter var hon samtidigt stolt över sin skönhet och särskilt berömd för sina välformade vita händer. Hennes rykte var inte heller helt fläckfritt sedan hon mot slutet av 1620-talet helt hastigt träffat den äventyrlige och charmige hertigen av Buckingham, som gjort närmanden till drottningen i en trädgård. Episoden hade stoppats innan den hann urarta men minnet av den levde kvar hos både den misstänksamme kungen och hans minister.[3]  Ludvig kände sig förmodligen i underläge gentemot sin hustru även ur rent dynastisk synpunkt. Huset Bourbon härstammade visserligen från medeltidens franska kungar men mycket avlägset. Henrik IV hade länge varit en obetydlig småfurste från staden Pau vid Pyrenéerna innan han efter många faror, intriger och krig tillslut blivit Frankrikes konung. Anna räknade släktskap med kejsar karl v i rakt nedstigande led och ytterligare två generationer bort fanns ”De katolska majestäten” Ferdinand och Isabella, som drivit ut morerna från Spanien. Drottningen var mycket medveten om sitt höga ursprung och bredvid helgonbilderna i hennes gemak hängde förfädernas porträtt. Att avla barn kan vara svårt nog för vilket kungapar som helst, med tanke hur påpassad man är. För ett par av så olika läggning och bakgrund förefaller uppgiften närmast omöjlig. Under de dryga tjugo år äktenskapet varat hade Ludvig och Anna ändå gjort sitt bästa, även om de inte träffades på tumanhand så ofta. Rykten gick om regelbundna graviditeter men längre än till missfall verkade man inte kunna komma.[4]  Vid 1630-talets mitt tillspetsades situationen. Det nya kriget med Spanien stärkte Ludvig XIII:s misstänksamhet mot sin gemål och trots att Anna gärna framhöll att hon numera var fransyska skrev hon i hemlighet brev till sin bror kung Filip IV.[5] När detta avslöjades 1637 blev Annas situation mycket svår. En av hennes anställda arresterades och underkastades tortyr utan att bekänna något. Det stod allt klarare att drottningen antingen skulle få en son eller skickas hem till Spanien i vanära. Hennes ”höga ålder”(snart 37 år), fick dock de flesta att tvivla på hennes(eller kungens), förmåga att någonsin få en arvinge. Också ur fransk synpunkt var läget akut. Kungen hade visserligen en yngre bror men inte heller han hade begåvats med några söner. Om ätten Bourbon dog ut kunde man vänta sig nya inbördeskrig inom en inte alltför avlägsen framtid. I detta dystra läge hände något. Broder Fiacre, en munk från ett kloster i Paris, uppgav sig i början av november 1637 ha fått en uppenbarelse där Jesu moder själv meddelade att drottning Anna snart skulle bli gravid. Det tycks dock som om munken avslöjat sin upplevelse för kungaparet först efter det att nyheten om drottningens havandeskap offentliggjorts i slutet av januari 1638. I vilket fall som helst sändes broder Fiacre till en viss kyrka i Provence, där det i gammal tid troligen legat ett hedniskt fruktbarhetstempel, för att be till den heliga Jungfrun om en son åt kungaparet. Den betydelse som fästes vid denna ritual framgår dels av den förtur Ludvig XIII gav munken på hans färd beträffande tillgången till hästar, dels av den privilegierade ställning broder Fiacre i fortsättningen åtnjöt såväl hos drottning Anna som hos Ludvig XIV. För att göra de högre makterna än mer vänligt stämda inför nedkomsten tillkännagav Ludvig XIII att Jungfru Marie himmelsfärd skulle högtidlighållas 15 augusti 1638.[6] 5 september samma år föddes så slutligen den efterlängtade tronföljaren i en liten tillbyggnad till slottet Saint Germain-en-Laye utanför Paris.  Han fick namnet Ludvig. Redan från början sågs han som något av gudsgåva, vilket han aldrig glömde. Även om han, i motsats till vår Frälsare, inte återuppstod efter döden, som inträffade vid nära 77 års ålder 1715, ligger det ändå något odödligt över Ludvig XIV. Han kom att för alltid symbolisera den fulländade kungamakten i vår del av världen och han symboliserar på sätt och vis Frankrike än idag. Även den mest historielöse europé har hört talas om ”Kung Sol” och om slottet Versailles. Precis som Gabriel sade till Maria om den son hon väntade, har Ludvigs välde aldrig riktigt tagit slut, trots alla revolutioner. Lika lite som kristendomen upphört att värva anhängare i vår tid, hur sekulariserad än världen kan verka.  Så nog ligger det något upphöjt gudomligt över Ludvigs födelse än?[7]                           

       





[1] Lukasevangeliet anger inte exakt vilken dag Gabriel besökte Maria, bara att Elisabet då var i” sjätte månaden” med Johannes.(Bibeln 2000). Såvitt jag förstår har man helt enkelt utgått från att mötet måste ha skett 25 mars, med tanke på tidpunkten för barnets födelse.
[2] Fraser betecknar Ludvig som sexuellt ”störd”.
[3] Den i sig ganska oskyldiga händelsen kom med tiden att göra såväl drottning Anna som kungen, kardinalen och Buckingham odödliga genom den klassiska romanen om musketörerna. Även drottningens vackra, vita händer spelar som bekant en viss roll i Dumas berättelse. 
[4] Kungen berättade senare att Anna under årens lopp haft fyra missfall.              
[5] Fraser skriverr att drottningen ”trots sitt franska hjärta alltjämt skrev med spansk penna”.
[6] Sedan dess är detta en av Frankrikes större helgdagar. Av en tillfällighet(?), kom landets näste ”store ledare”(Napoleon), att födas 15 augusti 1769.Det finns för övrigt ett antal subtila likheter mellan Ludvig XIV och Napoleon. Deras mödrar hade stor betydelse för dem medan fädernas roll var obetydlig. Både Ludvig XIII och Chales Bonaparte avled då pojkarna var unga(i Ludvigs fall då han var fyra år). Av de många kvinnor de båda furstarna omgav sig med hade de båda viktigaste(utöver mödrarna), anknytning till ön Martinique i Västindien: Kejsarinnan Josephine föddes där, Madame de Manntenon bodde där under en period av sin uppväxt. 
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken, kapitlet ”En gåva från himlen”(svens översättning 2008).

fredag 16 mars 2018

"Skola de få tro att jag är rädd", Var skottet på maskeraden självmord?




Det var inte många församlade utöver kungen själv: tre kammarjunkare, en löjtnant vid Mörners husarer, hovstallmästare Von Essen och vakthavande kapten Löwenhielm. De båda sistnämnda satt på var sin sida om Gustav III. Det hade varit en vanlig dag vid hovet. Kungen hade gjort ett besök ute på Haga för att se hur arbetet på det nya slottet gick. Kappkörning med släde ute på Brunnsviken och så en teaterpjäs på Bollhuset vid slottet, det som snart skulle kallas ”Gamla slottet”. Nu satt man vid supébordet i Drabantsalen i kungsvåningen på operan. Det var strax tid att göra sig i ordning till aftonens maskeradbal nere på Stora scenen, där musiken redan spelat upp. Klockan var kring 23 30 fredagen 16 mars 1792. Plötsligt kom pagen Tigerstedt in i salen. Han gick fram till kungen, bugade sig och räckte fram ett brev. En lakej hade mottagit det av en okänd man. Som den fulländade hovman han var vände sig greve Löwenhielm bort medan kungen läste men pagens ansiktsuttryck fick honom att titta närmare på brevet. Det var tydligen något särskilt. Han såg att det var skrivet på franska med blyerts och saknade underskrift. Kungen läste brevet flera gånger och tillsade sedan tjänaren att ta reda på vem budbäraren var. Något besked i saken kom emellertid inte och måltiden fortsatte helt lugnt. Då supén var över frågade Löwenhielm om det var dags att maskera sig men kungen, som visste att den gode officeren hade mer privata saker i tankarna denna afton, bad honom att gå ner till den ”lilla skönhet”, som väntade honom nere på scenen. Kaptenen åtlydde villigt sin herres maning och även de andra gästerna avlägsnade sig. Bara Von Essen var kvar hos kungen. Denne lät nu hovstallmästaren läsa brevet som kommit en stund tidigare och dess innehåll var i sanning omskakande. Det varnades för ett attentat mot kungens liv, som kunde förväntas äga rum under maskeraden. Det antyddes att det var fråga om en större konspiration och att företaget planerats en längre tid. Brevskrivaren bad kungen att inte söka utforska vem författaren var, ty denne hade skrivit brevet utan att rådgöra med någon. Baron Von Essen blev förfärad: Kungen borde definitivt inte gå ned till balen denna natt. Gustav III ryckte på axlarna: ”Skola de få tro att jag är rädd”, sade han med ett kort skratt. ”Du vet att jag fått liknande varningar förr utan att något hänt”. Då kunde han väl omge sig med vakter eller ta ett harnesk under jackan, föreslog stallmästaren. Inget hjälpte. Kungen klädde sig nu i trekantig hatt och slängkappa i venetiansk stil. Hans vita mask omgav ögonen och dolde endast näsan. Man såg serafimerkraschanen på bröstet. ”Han var så igenkännlig som om han varit omaskerad”, konstaterade Löwenhielm senare.[1] Först ställde sig kungen i den lilla loge som kallades oxögat och där han kunde se ned på de dansande på scenen. Där nere stod en grupp män i vita masker och svarta kappor, dominos. De stod rätt under logen men något mer hände inte. Kungen vände sig till Essen: ”Nu hade ju varit tillfälle att skjuta. Kom. Vi går ned. Maskeraden synes ju glad och trevlig”. De båda männen gick nerför trappan från kungsvåningen till scenen. Några minuter senare small ett skott. Kungen var skjuten. Den anonyma varningen hade varit befogad. Tretton dagar senare var Gustav III död.      

Det anonyma brevet var skrivet av en av de inblandade konspiratörerna, överstelöjtnanten vid livgardet Carl Pontus Liljehorn. Denne deltog själv inte i maskeraden utan väntade på att en av de sammansvurna skulle underrätta honom om det fullbordade attentatet, varpå han skulle uppbåda trupper lojala med kuppmännen för att säkra makten åt en ny regim. Liljehorn hade emellertid gripits av tvivel, om det främst rörde sig om rent praktiska sådana angående kuppens genomförbarhet eller om samvetskval för sveket mot en man han en gång tjänat troget kan lämnas därhän, och beslutat att varna kungen. I efterhand kan det verka underligt, rentav vansinnigt, att Gustav III inte tog varningen på allvar. Inte nog med att det rörde sig om en verklig konspiration. Kungen hade dessutom en trettonårig arvtagare som ännu långt ifrån var redo att fullfölja hans verk. Faderns död och den traumatiska chock den orsakade kom också att påverka sonen negativt och säkert indirekt bidra till hans fall bara 17 år senare. Ändå gick Gustav III helt oskyddad ned på operascenen, ”så igenkännlig som om han varit omaskerad”, utan harnesk och utan att ens låta förstärka den ordinarie vakten på operan, vilket han lätt kunde ha gjort. Det kan ligga nära till hands att ställa frågan: Sökte kungen döden. Var skottet på operamaskeraden i själva verket självmord?  Populärhistorikern Herman Lindqvist menar att tanken måste tas med när man bedömer kungens handlande. Gustav visste att han hade många fiender som gärna såg honom död. Genom att låta sig dödas skulle han få samma martyrgloria som Henrik IV, den franske kungen som strävat efter enighet och stabilitet i sitt rike men som mördats av en fanatiker 1610. Det kan också ha rört sig om en trotsig utmaning, en lek med motståndarna. Hur som helst var det ”mot sunt förnuft” att gå på maskeraden, menar Lindqvist.[2] Tanken att Gustav III mer eller mindre skulle ha begått självmord är inte ny. Författaren Sven Delblanc utgår närmast från detta i Tv-pjäsen maskeraden, skriven till 200-årsminnet av skottet. Handlingen utspelas i kungsvåningen på operan strax före attentatet. Kungen, spelad av Thommy Berggren, framstår som trött och desillusionerad. Han talar om sin ungdoms idealistiska drömmar i konstrast till den hårda, kalla verkligheten. När gunstlingen Armfelt(Erik Kiviniemi), ber honom att skydda sitt ”dyrbara liv”, frågar kungen retoriskt: ”För vem är det livet så dyrbart”? I pjäsens senare del kommer drottning Sofia Magdalena, spelad av Ewa Fröling upp i våningen. Dialogen lämnar knappast utrymme för tvivel om att kungen vet vad som väntar honom:

      Drottningen

-          Jag är inte säker på att jag vill gå på maskeraden

       Kungen

-          Ikväll så tror jag att ni gör klokast i att utebli.

-          Så ni har andra nöjen som väntar?

-          Inga nöjen precis. Jag har ett avtalat möte med någon eller några, som jag måste möta ensam.



Längre fram talar makarna om omöjligheten av att som kungapar föra en privat tillvaro. Kungen beskriver sig som ständigt bevakad och ”begapad som en aktör på scenen”. Dialogen fortsätter:

    Kungen

.   Nu återstår bara en roll att spela.

    Drottningen

-              Augustus! Gustav Adolf!

-              Något mycket mera blygsamt. En roll som ingen människa kommer ifrån.[3]



Då det är tid att gå till maskeraden nämner Gustav III att han funderat på att klä sig ”som Caesar”.[4]



Med facit i hand kan det ligga nära till hands att tro att Gustav III sökte döden på maskeraden i mars 1792. Tankegången bortser dock från det kända faktum att sammanhang vanligen ter sig helt annorlunda då en viss händelse inträffat än vad de gjorde i förväg. Historien är full av exempel på tragedier som i efterhand framstår som lätta att förhindra: Varför hade Palme inga livvakter den där kvällen 1986. Hur kunde USA vara så oförberett på anfallet mot Pearl Harbor 1941, trots att man visste att ett krig med Japan blev allt mer sannolikt? Även om alla detaljer i sammansvärjningen mot Gustav III inte har klarlagts(vilken roll spelade hertig Karl?), har vi huvuddragen i komplotten klara för oss. Vi vet vilka de viktigaste inblandade var, ungefär när planeringen av mordet inleddes osv. Gustav III visste inget av detta vid supébordet i sin operavåning. Det enda material han hade att tillgå när han bedömde risken för ett attentat var den anonyma varning han fått i sista minuten. För att i vår tur rättvist kunna bedöma kungens agerande måste vi återvända till detta brev: Vad stod det egentligen i det?

Brevet var som sagt anonymt. Som tidens skick bjöd var det skrivet på franska. I svensk översättning lydde det sålunda:



”Till konungen – i största ödmjukhet.

Värdigas tillåta, att en onämnd, vars penna leds av grannlagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig friheten att med största uppriktighet underrätta Eder om att det såväl i landsorten som här i staden finns personer, vilka endast andas hat och hämnd mot Eder ända därhän att de vill avklippa Eder livstråd genom ett mord på ett eller annat sätt. Man var förtvivlad över att se den senaste maskeradbalen slå fel, man är därför förtjust att se en annan tillkännagiven till idag.(Stråtrövare tycka icke om gatlyktor, säger man(.  För lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt vad heligast är vågar jag därför bönfalla Eder att uppskjuta denna fördömda bal till en lämpligare tidpunkt, såväl med hänsyn till Edert eget nuvarande och framtida intresse som också med tanke på några entusiastiska personer, ur vilkas hand den gode Guden genom att bringa dem till eftertanke en vacker dag skall rycka dolken. Jag har den äran att försäkra Eder inför himlen, som jag tar till vittne om drivfjädern och renheten i mina avsikter, att det meddelande som jag nu har lämnat eder kommer från en person som är ingenting mindre än en hovman, som ingenting behöver och som långt ifrån gillar alla de felsteg Ni begått såväl med hänsyn till kriget som till poltiken och framför allt i moralen. Då jag nu med den största öppenhjärtighet framkommer med denna bekännelse, bör den synas Eder så mycket mindre misstänkt som jag kan försäkra Eder, att under min vistelse vid riksdagen i Gävle skulle jag ej ett ögonblick ha tvekat att draga värjan för att till det yttersta bekämpa Edra legotrupper, för den händelse att denna soldathop på Eder befallning använt öppet våld, vilket det ett slag artade sig till. Ni torde alltså finna, hur olika en man av heder och stadgat sinnelag uppför sig i jämförelse med en lågsinnad, som förivrar sig. Den ene uppsänder brinnande böner för det allmänna bästa och han önskar förvisso ingenting högre än att för det ändamålet få begagna sig av alla av religion och hederskänsla anvisade medel, under det att den andre anser alla medel tillåtna. Ehuru svårt för att icke säga omöjligt det i längden skulle vara att varna Eder för alla de faror, som hopar sig kring eder, såvida Ni icke själv bemödar Eder att genom ett fullständigt förändrat uppförande försona Eder med den sundare delen av nationen, har jag dock ansett det vara min skyldighet såväl mot Eder som för min egen tillfredställelse att uppenbara denna olyckdigra hemlighet, som jag blott för några timmar sedan av en slump fått kännedom om. Jag ber Eder vara övertygad om att det ingalunda är en inbillad fruktan som driver mig till detta steg utan att det tvärtom är den fullständiga vissheten om sakens verklighet, som har berättats mig. Jag besvär Eder dessutom att taga Eder tillvara för bottenvåningen på Haga, som särskilt ägnar sig för oförmodade företag. Om Ni hyser förtroende för mig, så bör Ni åtminstone tills helgen är över helt och hållet inställa maskeradbalerna. Saken är inte blott för Eder själv utan också för oss så betydelsefull, att Ni inte må åberopa Edert mod, vars rykte är oantastligt. Vi vet hur dristigt Ni vågat möta fienden, Ni kan därför med fullkomligt okränkt ära försöka undvika en förrädares angrepp. Jag kommer alltid att uppsända böner för Edert väl, men jag ber Eder att inte göra några efterfrågningar för att få reda på vem som har skrivit detta. Det är fåfäng möda, då jag inte meddelat mig med någon människa utan varit alldeles ensam om författandet”.[5]



Om vi nu för ett ögonblick låtsas att ett sådant brev kom oss tillhanda, att vi vore Gustav III i sin våning på operan, just redo att gå ned till kvällens maskerad, vad skulle detta brev säga oss? Om man läser närmare, märker man att de konkreta uppgifterna kring vad som planeras är ganska få. Efter att först ha konstaterat att kungen har fiender som vill döda honom, meddelar brevskrivaren att ”man”(vilka, kan man fråga sig), beklagat att en tidigare maskeradbal ställts in och att ”man” gläder sig åt att en ny skall äga rum idag. Därefter antyds dunkelt att just en sådan tillställning vore lämplig om ett mord planerades. Är det fråga om ett faktiskt planerat attentat eller om ett tänkbart attentat? Så följer längre utläggningar om avsändarens inställning till kungens politik som uppenbart är kritisk, även om vederbörande anser att mord på statschefen är att gå för långt. Det enda mer konkreta som sedan sägs är att skribenten fått ”den fullständiga vissheten om sakens verklighet” berättad för sig(av vem?). Det varnas också för Hagapaviljongen som särskilt utsatt plats.[6] Under förutsättning att angivelsen är riktig, kan man misstänka att brevskrivaren själv har ett finger med i spelet, vilket ju också var fallet i hög grad. Men, återigen, rör det sig om en konkret, planerad mordgärning eller om en varning för att en sådan är på väg, eller kan komma att, planeras? Bägge möjligheterna står faktiskt öppna med utgångspunkt från brevets innehåll. Frågan är om den vedertagna beteckningen för detta dokument, ”Liljehorns varningsbrev” är fullt berättigad. Om överstelöjtnanten i första hand velat varna Gustav III för det planerade attentatet kunde han lätt ha gjort angivelsen mer trovärdig, exempelvis genom att nämna några av de namn på inblandade han kände till. Syftet med brevet var troligen, som han ju också skriver, att freda det egna samvetet: ”min egen tillfredställelse”. Liljehorn var, som många andra adelsmän, minst sagt kritisk mot Gustav III, om det nu i första hand berodde på idealism, egoism eller en upplevd personlig oförätt. Å andra sidan stod han kungen nära.[7] Förmodligen var det i grund och botten ganska likgiltigt för överstelöjtnanten om kungen dödades eller inte, så länge han kunde säga sig att han gjort sitt bästa. Om kungen lydde den dunkla varningen och inte gick på maskeraden, bra! Om han gick, gott! Liljehorn kunde då, liksom Pilatus, två sina händer.[8] Att Gustav III inte tog varningen på allvar, eller åtminstone inte brydde sig om att vidta preventiva åtgärder för att skydda sig mot ett eventuellt attentat, är alltså inte så underligt med utgångspunkt från det anonyma brevet och kan inte med framgång användas som "bevis"  för att han medvetet sökte döden. I kungens efterlämnade korrespondens finns dessutom en viktig ledtråd till hur han resonerade på mordkvällen. Nästan tre år tidigare,i augusti 1789 under kriget mot Ryssland, skrev Gustav III ett brev till en av sina närmaste förtrogna, Ulric Gustaf Franc. Han kom då in på tanken av ett eventuellt attentat mot sitt liv, inte så förvånande med tanke på det kritiska läget. Kungens ord verkar nästan profetiska; ”Den som vill ge sitt liv för att ta mitt, kommer att lyckas trots alla omsorger. Den som vill ha pengar för det, kommer att akta sig väl att riskera allt för myckt och hans girighet kommer att rädda mig”.[9]  Om någon bestämt sig för att skada kungen, var det alltså enligt hans mening inte mycket att göra åt saken. Man får heller inte glömma bort Gustav III:s historieromantiska sinne då man bedömer hans handlingssätt 16 mars 1792: Skulle Gustav III, en ättling till Gustav Vasa och Gustav II Adolf, dessa män som så många gånger sett döden i vitögat och vågat allt för sitt fädernesland och av vilka den ene till och med offrat sitt liv i strid, utan att bära något harnesk, avstå från något så vardagligt och naturligt som  att gå på en maskeradbal, enbart för att det KANSKE planerades ett attentat? Nej, aldrig! Så gick Gustav III ned på operascenen i baron von Essens sällskap. Några minuter senare föll skottet.                                                                

                              



[1] Hans Villius och Olle Häger, Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III (1985), s. 40. 
[2] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI. ”Gustavs dagar”, (1997), s. 508. Att Henrik IV:s öde verkligen berört Gustav III visas av den tavla som än idag hänger i kungens sovrum på Hagapaviljongen, där Henrik benådar en man som försökt döda honom.
[3] Delblancs pjäs är i stora stycken rent fiktiv.. Nästan inga av karaktärerna kring kungen, med undantag för Von Essen,(Johan Rabaeus). ingick i sällskapet den kvällen. Armfelt, kom först efter attentatet. Kungen åt inte heller supé ensam i sitt innersta rum, vilket han gör i pjäsen. Delblanc ger också intrycket att Gustav III fått flera varningsbrev inför maskeraden, vilket inte stämmer. Av uppsättningen från 1992 finns bara en mindre del tillgänglig på you tube. De delar som återges ovan ingår inte. Programmet ingår sedan sändningen 16 mars 1992 i min privata samling av WHS och DVD.
4] Julius Caesar mördades som bekant i senaten i Rom 15 mars 44 f Kr, också han i trots av varningar. Man kan undra hur Gustav III reagerat om han varnats för ett attentat avsett att äga rum en dag tidigare.
[5] Varningsbrevet återges här efter Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, 1969), s. 90-93. Villius-Häger återger en något förkortad version s. s.34-35.   
[6] Förmodligen visste Liljehorn att Anckarström och en annan av de huvudsammansvurna tidigare försökt utföra ett attentat där.
[7] Liljehorns mor var kungens amma viket innebär att de två andligt sett var bröder.Lijehorn hade också varit page vid hovet. Denna uppgift finns egendomligt nog i Hans Villius  inläsning av Sammansvärjningen men inte i den tryckta boken. 
[8] Överstelöjtnantens tvetydiga beteende hade sitt pris. Han ansågs tillräckligt medskyldig till attentatet för att landsförvisas men betraktades å andra sidan av sina olycksbröder som förrädare. De ville i fortsättningen  inte ha med Liljehorn att göra(Sahlberg s.276).
[9] Gunnar von Proschwitz, Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling(1998), s.225. I boken ingår också brev Gustav III skrivit till sina medarbetare under kriget mot Ryssland och där Sveriges förhållande till Ryssland och hans eget till Katarina berörs. Citatet är hämtat ur ett längre brev till Franc, av vilket endast slutet återges i boken. Jag har i min tur endast återgivit några ord ur det längre citatet. Eftersom Ryssland knappt omnämns, finns det skäl att tro att brevet tagits med i utgåvan just för att det kan antas ge en ledtråd till kungens tankar kring möjligheten av ett attentat mot hans liv i allmänhet och hans obenägenhet att bry sig om det anonyma brevet 1792 Gustavs ord om att man inte kan skydda sig mot en beslutsam mördare överensstämmer dessutom nästan ordagrant med vad han sagt strax efter skottet (se exempelvis Villius-Häger. s. 48.    

söndag 4 mars 2018

Idrottstävlingar, myter och historia


Så är det 94:de Vasaloppet avklarat!  Denna tävling lär vara ett av de största loppen i världen, räknat i antalet anmälda deltagare och det har fått avknoppare ända borta i Kina och Japan.(Kan man tänka sig att engelsmännen skulle hålla ”Öppna franska mästerskapen i Wimbledon)? En annan fråga är hur många kinesiska och japanska skidåkare som överhuvudtaget vet vad ordet ”Vasa” betyder eller varför det finns ett skidlopp med det namnet. Svenskar i gemen vet i alla fall att Gustav Vasa åkte, eller påstås ha åkt, skidor från Mora till Sälen och tillbaka någon gång vid årsskiftet 1520-21, en ”skidtävling” som på sikt kan sägas ha lagt grundstenen till vårt moderna Sverige. I våra dagar, när historikerna lägger en ära i att avliva gamla myter, liksom de förr lade en ära i att skapa dem, är det många som betvivlar sanningshalten i berättelsen: Kunde Gustav Vasa, som aldrig kallades så av samtiden, överhuvudtaget åka skidor, var han verkligen den ende som bekämpade ”den tyranniske kung Kristian”, och var det verkligen danskar som förföljde honom och inte dalkarlar som hoppades på fördelar hos unionskungen?[1] Vad som än är sanning finns Vasaloppet där och även om Gustav Vasa i sig själv satt tillräckligt med avtryck i historien för att ihågkommas av eftervärlden, så har den årliga skidtävlingen gjort mycket för att bevara hans minne.[2] I sammanhanget är det intressant att notera att flera stora idrottstävlingar har sin bakgrund i historisk dramatik och myter, utan att de flesta förmodligen har en aning om det. Att springa Marathon, eller ”Maran” som stockholmarna säger, är väl något en verklig löpentusiast drömmer om men hur många av de som sprungit loppet runtom i världen känner till den mythistoriska bakgrunden? Hur många vet vilket år slaget vid Marathon stod, vad grekernas härförare hette eller vem Feidippides var?[3] Att döma av listan över vinnare är Engelbrektsloppet en mer lokalt nordisk tävling, även om initierade personer upplyst mig om att skidåkare av alla nationaliteter är välkomna att anmäla sig. Folk från Dalarna och Västmanland vet säkert vem Engelbrekt var och de flesta nordbor har antagligen åtminstone ett hum om saken men vilken italiensk, fransk eller schweizisk skidlöpare kan på rak arm säga vem Engelbrekt Engelbrektson var? Reflekterar de över när denne man levde. Är han överhuvudtaget en historisk person för dem?[4]

Apropå historiska myter och idrottstävlingar: Varför finns det inget lopp till minne av Stenbocks kurir, ni vet han som red från Helsingborg till Stockholm 1710 och, enligt dikten totalt utmattad, satt medan änkedrottningen stod? Att åka skidor från Helsingborg till Stockholm på en dag är väl att begära för mycket även i vår tid. Men ett cykellopp på några dagar i juni eller juli? Tävlingen skulle givetvis heta ”Hammarbergsloppet”.[5]                      



[1] Angående de många myterna kring Gustav Vasa, se https://www.svd.se/akte-gustav-vasa-det-forsta-vasaloppet#
[2] Man kan undra vad Gustav sagt om han fått veta att hans vistelse i Dalarna skulle ge upphov till ett av världens största idrottsevenemang. En finess i saken är att initiativtagaren till det första Vasaloppet hette Anders Pers, nästan samma namn som en av de mer kända karaktärerna i Gustav Vasas äventyr https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet.   
[3] Slaget stod 490 F Kr Den grekiska hären leddes av Miltiades dy, som dock inte var högste general på platsen. Feidippides var den man som enligt myten sprang från Marathon till Aten med budskapet att perserna besegrats, den myt som senare givit upphov till loppet https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Marathon.  
[5] Namnet på kuriren var Henrik Hammarberg.