Historia är inte bara berättelsen om det förgångna utan också berättelsen om hur man genom tiderna sett på det förflutna. För den som, i likhet med undertecknad, är fokuserad på olika furstedynastier intar Karl XII en speciell plats i detta avseende. Få svenska kungar, möjligen med undantag av Gustav III, har fått så skiftande omdömen som Karl XII och han torde vara den ende av dem som gett upphov till vad som närmast kan kallas en egen genre inom historieforskningen. Det har till och med uppstått epokgörande begrepp: Man talar om en ”ny skola”, som skapades i början av förra seklet för att ge kungen en mer rättvis bedömning än vad man ansåg att tidigare forskare och skribenter gjort. I sin bok Katastrofen vid Poltava(2007), ägnar historikern Peter From ett helt inledningskapitel enbart åt att analysera och diskutera hur olika forskare, statsmän och kulturskribenter sett på Karl XII, från Voltaire till Brunner. Jag har själv upplevt hur het tonen lätt blir när krigarkungen i vår datoriserade tid diskuteras på nätet. Vilken åsikt man än har om Stora nordiska kriget och dess svenske överbefälhavare, kan man med visshet säga att han 300 år efter sin död är lika omdebatterad och legendarisk som då han levde. I jordisk mening är väl detta så nära odödlighet man kan komma.
I mitt liv
har Karl alltid varit en högst påtaglig faktor, även om min personliga
inställning till honom skiftat över tid. Min far härstammade från en familj där
kungen alltid spelat en stor roll och som aktivt bidragit till forskningen om
honom.[1]
Min första närmare kontakt med Karl XII uppstod dock genom författaren Olov
Svedelids ungdomsböcker med tema från slutet av 16- och början av 1700-talet.[2]
En kort tid senare lyssnade jag på radiodramatiseringen av Strindbergs Karl XII, med Philip Zandén i huvudrollen
och blev ytterligare fascinerad av det öde som skildrades Detta inlägg skall
handla om Karl XII, sådan Strindberg framställer honom i sitt drama.
Författaren
skrev dramat kring sekelskiftet 1900. Pjäsen kom i tryck 1901 och hade premiär
i början av följande år.[3]
Strindberg skulle senare hävda att hans
avsikt varit att visa den förmente hjälten i så negativ dager som möjligt:
”Sveriges fördärvare, den store brottslingen, slagkämpen, busarnas avgud,
falskmyntaren, denne skulle jag framställa på scenen för mina landsmän”, skrev
Strindberg 1903, året efter att pjäsen haft premiär. Både tidigare och senare
har Strindberg i olika sammanhang gjort uttalanden och skriftliga omdömen som i
samtiden tydde på stark kritik av Karl XII, i synnerhet som den allmänna
attityden då snarast pekade mot ett återupprättande av kungens tidigare ganska
skamfilade rykte. Är det då en brottsling, en ödeläggare vi möter i Strindbergs
drama, kanske rent av, som Ernst Brunner i vår tid hävdat att Karl XII var, en
föregångare till 1900-talets fascistiska despoter?
Pjäsen
utspelar sig under vad som kan kallas Karl XII:s sista period, från återkomsten
till Sverige 1715, efter många år av krig utomlands, till slutet vid
Fredriksten 30 november 1718. Vad som genast poängteras är landets förfall
under kungens frånvaro och folkets kritik, ja närmast hat, mot honom. Det
första publiken ser är en husruin vid skånska kusten. Förfallet markeras
tydligt i scenanvisningarna: ”Fönsterrutorna utslagna, takpannorna nedrivna,
dörren avlyftad”. Ruinen omges av flera förbrända hustomter: Vi står mitt i en
förstörd by. När ridån går upp har ägaren till ruinen, en gammal
karolinveteran, just återvänt från rysk fångenskap och står och betraktar resterna av sitt forna
hem. En kustbevakare slår sig i slang med soldaten. De börjar prata om vad som
hänt på platsen under krigsåren, pesten som rasat och fiendens strandhugg. Efter
att i lågmäld ton ha begrundat förlusten av hus, hem och familj kommer
karolinen in på var skulden till allt detta elände egentligen ligger. Tonen
höjs omedelbart. Soldaten utbrister plötsligt: ”Såhär ser väl hela riket ut. En
ruin, en skräphög och ett ruttet äpple i toppen”. De båda männen är helt ense
om att ”äpplet borde skakas ner”. Vem som åsyftas är uppenbart. Strax därefter
får de också tillfälle att förverkliga sin önskan. De tänder en falsk fyr för
att få kungens båt, som syns ute på havet, att gå på grund. Men planen
misslyckas och kungen landstiger. Resten av första akten utgörs i stort sett av
möten med personer som på olika sätt fått lida av Karl XII:s politik:
Ständernas representanter, som kommit för att påtala rikets elände för kungen,
nekas tillträde, en skeppare som på grund av isläget inte hunnit undsätta
kungen vid den flyktartade avresan från Stralsund några dagar tidigare
arkebuseras. Slutligen avskedas(åtminstone som det verkar), kungens dvärg
Luxembourg helt omotiverat och döms att leva som tiggare. Under allt detta är
kungen inte närvarande mer än några korta ögonblick. Han framstår sannerligen
som både otillgänglig och cynisk. Också den tredje akten, som kan sägas utgöra
ett sorts mellanspel, fokuserar på de lidanden kriget orsakat svenska folket.
Scenen är ett torg i Lund, den stad där Karl XII de sista åren hade sitt
svenska högkvarter. Handlingen ger, bortsett från några mystiska inslag, ett
intryck av autenticitet. Lösryckta röster diskuterar kungens nya finanspolitik
under ledning av den äventyrlige, misstänkte baronen Görtz. Rykten går om Karls
vidare planer och hela tiden söker människor i olika ärenden förtvivlat få
kontakt med kungen, som sitter dold och otillgänglig i sitt hus. Här fokuseras
särskilt på kvinnornas lott i krigstid. Flera kvinnor vilkas män antingen
blivit krigsfångar eller är i i onåd hos Karl XII kommer svartklädda för att,
fruktlöst, be om audiens. Bland dessa märks dottern till den olycklige
skepparen från första akten. Kungen omtalas upprepade gånger helt enkelt som
”Boven”, ett epitet som också används om honom i första akten. Även om några
avvikande röster ibland hörs, också från människor som har alla skäl att
kritisera kungen, framstår Karl XII sedd med sitt folks ögon förvisso i mycket
negativ dager hos Strindberg. Men hur är det med kungen själv, vilken bild får
vi av hans personlighet?
Första
gången Karl XII framträder i pjäsen är i samband med landstigningen i Skåne.
Han beskrivs då som ”blek och frusen” och flera gånger under handlingens lopp
poängteras att han är sjuk. Ändå finns redan från början en särskild
utstrålning hos kungen som oemotståndligt påverkar omgivningen. Vid det första
framträdandet väntar ständernas representanter kungen för att förklara rikets
svårigheter. Som markering av sitt missnöje har de lovat varandra att inte göra
knäfall för Karl men vid hans blotta åsyn faller de likafullt på knä utan att
få något sagt. Då kungen gått utbrister adelns representant; ”Varför föllo vi
på knä”?
Borgaren:
Jag vet inte Kunde icke annat”.
I nästa akt
väntar två av rikets främsta män på audiens hos kungen, som kallat dem till sig
i sitt högkvarter i Lund. En av dem är Arvid Horn, Karls gamle stridskamrat som
nu återvänt hem och blivit något av den politiska oppositionens ledare. Medan
de båda männen väntar på kungen diskuterar de honom. Horn beskriver honom först
som ”En död man vars hydda(vålnad), går omkring och spökar”, för att en stund
senare poängtera hur obeskrivbar kungen i själva verket är: ”Jag har sett honom
stor som Theuseus och liten som en page”. Och i nästa ögonblick heter det: ”Han
är icke en människa, ty han är
legio”.(en tydlig antydan att vi har att göra med en minst sagt svårbestämd
karaktär). Så dyker kungen upp, åtföljd av sin trogne sekreterare och
”portvakt” Feif. Det är svårt att säga vilket intryck Karl XII egentligen gör
vid denna sin entré. Det sägs att han har en halssjukdom och därför talar lågt.
Ansiktet beskrivs som ”sjukligt askgrått”. Kungen talar verkligen lågt men
frågan är om detta enbart beror på sjuklighet och inte minst lika mycket på den
sanne envåldshärskarens pondus: Den som har makten i sin hand behöver inte tala
särskilt högt, alla lyssnar till vad han säger. Kungen ställer frågor om olika
personer i sin omgivning: Är de pålitliga? När han frågar om Feif, som
tillfälligt lämnat rummet, svarar Horns följeslagare att han bara hört andras
åsikter om sekreteraren. Karls svar kommer blixtsnabbt: ”Och…”? När Horn, under
sken av att karaktärisera den misstänkte, mystiske baronen Görtz, serverar kungen
en mycket negativ beskrivning av honom själv, blir Karl först något tagen men
ett lätt buller med sporrarna är nog för att få den förmätne att besinna sig
och göra honom ”stum av fasa”. När kungen strax efteråt förhör Görtz ställer han
kloka, intelligenta frågor, även om han inte undgår att imponeras av baronens
visioner om en ny storhetstid för Sverige. Karl ger med andra ord ett både
majestätiskt och begåvat intryck i dramats andra akt. Å andra sidan framgår det
otvetydigt att kungen verkligen är sjuk. Han lägger sig regelbundet till sängs
under hela pjäsens handling. Faktum är att uttryck för stor handlingskraft
gärna åtföljs av trötthet och svaghet. Som vi snart skall se gäller dock även
det omvända förhållandet.[4]
När vi i akt IV åter möter kungen är han orolig och spänd. Görtz är bortrest i
affärer och Karl är osäker om han går att lita på och om hans beräkningar
stämmer. Han märker också att ett tomrum uppstått kring honom. Även de han ser
som vänner tycks dra sig undan honom och både kungen och publiken kan ana att
slutet närmar sig. Frågan tycks närmast vara om Karl kommer att störtas eller
om han skall dö. I detta läge får kungen i rask följd besök av tre kvinnor. Den
första är den unga Emirentia Polhem, förlovad med vetenskapsmannen och mystikern
Swedenborg. Huruvida hennes huvudsyfte är att utverka uppskov för fästmannens
krigstjänst eller att förföra Karl XII blir aldrig riktigt utrett. Hursomhelst
misslyckas flickans planer. Efter att en stund ha låtit sig bländas samlar sig
kungen och det hela slutar med att Emirentia faller för konungens fot, istället
för tvärtom som hon tänkt sig. Karl XII kastar därefter helt sonika ut den unga
damen, förklarande att hon icke förtjänar en man som Swedenborg. Nästa besökare
är HKH prinsessan Ulrika Eleonora, Karls syster. Hon har i första hand kommit
för att diskutera tronföljden, som hon eftersträvar åt sin man Fredrik av
Hessen. Ordväxlingen mellan syskonen blir ganska häftig och det är svårt att
säga vem som i praktiken vinner duellen. Vid ett tillfälle skriker kungen
”Kvinna”! I frustrerad ton.[5]
Systern ger snabbt igen: ”Ja, sådan är du! Du är mycket stor, men du är
dum...Men varför du är stor, det vet jag inte”.[6]
Diskussionen fortsätter ytterligare en
stund. Kungen blir allt svagare och lägger sig småningom på sängen. I takt med
detta blir systern också allt mjukare i tonen. Slutligen lägger hon sin hand på
Karls panna, varvid denne utbrister: ”Nu är du lik min mor! Den enda kvinnan
jag älskat, därför att hon var min mor…” Han börjar sedan tala osammanhängande
och säger bland annat: ”ensam vårdande mitt förnuft bland rusiga ansågs jag
dåre” och ”Det finns inte en handling jag inte kan försvara, men jag vårdar mig
icke”! Efter en stund somnar Karl. Ulrika Eleonora låter nu hustrun till Stanislaus,
Sveriges samarbetsregent i Polen som avsatts från sin tron efter de många
motgångarna, komma in. Syftet kan knappast vara annat än att förödmjuka Karl
XII genom att visa upp honom i hans svaghet men planen slår helt fel. När Karl
vaknar, varvid systern lämnar rummet, är han åter herre över sig själv och, för
att använda ett uttryck från tiden: ”Envålds bjudande och rådande suverän
konung”, Den avsatta drottningen lyckas aldrig få övertaget. Karl XII förklarar
kort att hennes man varit oduglig att regera och att han inte har något ansvar
vare sig för honom eller hans familj, även om han av nåd givit dem ekonomiskt
stöd. Slutligen konstaterar han att Polens avsatte kung inte kunde härska:
”lika litet som konung August, vilken lätt behärska sig av kvinnor… Audiensen
är slut”.[7]
Den bild av kungen vi här får är skiftande och intressant. Den som läst andra verk av Strindberg undgår knappast att känna igen sig. I inledningen till En dåres försvarstal ligger berättelsens ”Jag”, vanligen identifierad som Strindberg själv, sjuk, med hustrun vid sängkanten. Hon lägger ”sin svala hand på min panna ” och leker ”lilla mamma”. Berättaren somnar, efter att, i motsats till Karl XII, ha bekänt sin brottslighet. Följande morgon stiger han upp frisk och samlad, övertygad om att det i själva verket är han som blivit bedragen.(Det är i sammanhanget anmärkningsvärt att Karl XII under sin svaghetsattack säger att systern är lik min, inte vår mor). I nationalupplagan av ”Karl XII” återges också några anteckningar författaren gjort om sitt dramas huvudperson. Karl XII beskrivs som ”blyg grubblare, som kände dunkelt en stor Kallelse"… Då Strindberg, som tidigare nämndes år 1903 beskrev kungen som ”Sveriges fördärvare”, ansåg han att Karl helt enkelt varit efter sin tid, att han velat hindra historiens naturliga gång. Därför ”faller han i kampen mot makterna”.[8] Utgivarna poängterar att Strindberg under åren kring sekelskiftet 1900 vistades i Lund efter många år utomlands, precis som Karl XII nästan tvåhundra år tidigare. Bilden kungen ger av sig själv i scenen med systern, en ensam klok man som hålls för dåre av sina motståndare, återfinns också hos Strindberg själv inte minst i ”En dåres försvarstal).. Med detta synsätt blir Karl XII, den man som skulle framställas som en ”Sveriges fördärvare”, plötsligt något av författarens alter ego, Är det för övrigt en tillfällighet att kungen får besök av tre kvinnor i dramats fjärde akt, lika många som Strindberg var gift med?
Den bild av kungen vi här får är skiftande och intressant. Den som läst andra verk av Strindberg undgår knappast att känna igen sig. I inledningen till En dåres försvarstal ligger berättelsens ”Jag”, vanligen identifierad som Strindberg själv, sjuk, med hustrun vid sängkanten. Hon lägger ”sin svala hand på min panna ” och leker ”lilla mamma”. Berättaren somnar, efter att, i motsats till Karl XII, ha bekänt sin brottslighet. Följande morgon stiger han upp frisk och samlad, övertygad om att det i själva verket är han som blivit bedragen.(Det är i sammanhanget anmärkningsvärt att Karl XII under sin svaghetsattack säger att systern är lik min, inte vår mor). I nationalupplagan av ”Karl XII” återges också några anteckningar författaren gjort om sitt dramas huvudperson. Karl XII beskrivs som ”blyg grubblare, som kände dunkelt en stor Kallelse"… Då Strindberg, som tidigare nämndes år 1903 beskrev kungen som ”Sveriges fördärvare”, ansåg han att Karl helt enkelt varit efter sin tid, att han velat hindra historiens naturliga gång. Därför ”faller han i kampen mot makterna”.[8] Utgivarna poängterar att Strindberg under åren kring sekelskiftet 1900 vistades i Lund efter många år utomlands, precis som Karl XII nästan tvåhundra år tidigare. Bilden kungen ger av sig själv i scenen med systern, en ensam klok man som hålls för dåre av sina motståndare, återfinns också hos Strindberg själv inte minst i ”En dåres försvarstal).. Med detta synsätt blir Karl XII, den man som skulle framställas som en ”Sveriges fördärvare”, plötsligt något av författarens alter ego, Är det för övrigt en tillfällighet att kungen får besök av tre kvinnor i dramats fjärde akt, lika många som Strindberg var gift med?
I dramats
sista akt, scenen framför Fredriksten, finns inte mycket nytt att säga om
kungen. Han är orolig och tycks vänta på slutet men synes inte ångra något av
sin gärning .Då skottet väl fallit tycks emellertid de som under dramats gång
ivrigast kritiserat Karl XII erinra sig att de egentligen alltid älskat honom:
Mannen[9]
Är
boven död?
Missnöjd[10]
Han är död! Och nu förlåter jag honom!
Mannen
Tänk att jag kunde inte bli riktigt ond
på den där karln! En helvetes karl var det i alla fall.[11]
Vilket
slutomdöme skall man då ge om Karl XII i Strindbergs drama? I realiteten är figuren
lika svårfångad som sin historiska förlaga. Kanske det mest korrekta är att se
honom som en ”brottslig idealist”, någon som kämpat för sina ideal så länge att
han inte förstår att tiden sprungit ifrån honom.
[1]
Bennedich.
[2] Trots
att författaren uppenbart inte är överdrivet positiv till Karl XII och hans
gärning, har han skrivit inte mindre än tre ungdomsböcker där kungen
förekommer. Enbart detta indikerar Karls oerhörda betydelse och sprängkraft i
Sveriges historia.
[3] Alla
uppgifter och citat kring pjäsen är hämtade ur August Strindbergs samlade verk, nationalupplaga: No 47 ”Karl XII,
Engelbrekt ”, ”Tillkomst och mottagande”. De repliker ur dramat som återges
är hämtade ur pjäsutgåvan i samma volym(1993).
[4] Lustigt
nog återfinns samma fenomen i Heidenstams novellsamling Karolinerna. Om Karl XII i en berättelse gör ett svagt och
patetiskt intryck, visar han sig handlingskraftig och stark i följande novell
och tvärtom.
[5] Repliken
framförs så i radion uppsättning från 1986.
[6] En
antydan att författaren själv har svårt att definiera sin huvudperson?
[7] August
II, ”den starke”, av ”Polen, som ingick i koalitionen mot Sverige var känd för
sina kvinnohistorier.
[8] Att
slåss mot ”makterna” var som bekant en vanlig situation för Strindberg.
[9] Den
hemkomne krigsfången från första akten.
[10]
Beteckning på en av dramats karaktärer.
[11] Man kan
här ana ett inflytande från Anders Fryxell, som trots sin i stort kritiska
inställning i Karl XII i band IV av Berättelser
ur svenska historien skriver: ”Det vart efter honom ett tomrum, ett stort
tomrum, vilket man tydligt kände skulle sent, kanske aldrig, fyllas”.