söndag 14 januari 2018

Konsten att överlista ett högadligt råd.


Årtiondena efter Peter den stores död var ett oroligt skede i Rysslands politiska historia. Det fanns ingen självklar regent och de härskare som utsågs dog eller avsattes inom kort. I själva verket gällde detta under en stor del av 1700-talet.[1] I januari 1730 stod man åter utan ledare sedan Peter II avlidit vid endast 14 års ålder.[2] Det fanns flera tänkbara kandidater. Av en lustig tillfällighet var de alla kvinnor.[3] Med vår tids sätt att se hade väl det naturligaste varit att Peter den stores yngre dotter Elisabet bestigit föräldrarnas tron. Hennes namn tycks dock tidigt ha sållats bort och det råd av adelsmän som samlats för att diskutera tronföljarfrågan vände istället sin uppmärksamhet mot Ivan V:s ättlingar. Denne halvbror till Peter den store hade på sin tid varit både sjuklig och lätt utvecklingsstörd men ändå broderns ”medregent” fram till sin död 1699. Han hade också begåvats med tre döttrar inom äktenskapet. Mellandottern Anna var sedan flera år änka efter hertigen av Kurland och residerade i sitt slott i närheten av staden Mittau.[4] Adelsförsamlingen, eller ”det högsta rådet”, som de kallade sig, kom nu överens om att utkora denna snart 40åriga dam till rysk regent. Man uppställde dock vissa villkor för sitt erbjudande. Den nya drottningen måste i praktiken lova att inte fatta några viktiga politiska beslut, exempelvis angående skatter, krig, tronföljd och ingående av äktenskap, utan rådets samtycke. Det är möjligt att man här hade Sverige som förebild. Enligt den regeringsform som trätt i kraft efter Karl XII:s död måste Sveriges kung numera styra med ”råds råde”. Bortsett från den omständigheten att Rysslands bönder som regel var livegna vid denna tid och att ett sådant fenomen som de svenska ständerna överhuvudtaget inte var påtänkt i Ryssland, vilket hursomhelst innebar att högadeln med visshet skulle komma att dra högsta vinsten om tsarens makt minskade, innebar ändå det tilltänkta systemet att Rysslands statschef ställdes under kontroll av en högre instans. På sikt kunde kanske ett sådant system ha öppnat för en utveckling någorlunda lik den svenska, där ”frihetstiden” trots sina många brister ledde till införandet av några av de viktigaste grundstenarna i modern demokrati, tryckfrihet och offentlighetsprincip. De högadelsmän som i januari 1730 ställde upp villkoren för Anna Ivanovnas tronbestigning var med till visshet gränsande sannolikhet inte så politiskt framsynta. För dem var det stärkandet av den egna maktbasen som betydde något. Att de föredrog Anna Ivanovna framför Peter den stores ättlingar berodde troligen på att de räknade med att kunna styra henne i högre grad. Anna var visserligen född i Ryssland men hade som sagt bort utomlands i många år. Med en härskare utan direkt kunskap om och koppling till det land hon regerade skulle deras egna ambitioner tillfredsställas på ett helt annat sätt än om en dotter till den legendariske Peter besteg tronen.[5]  Så trodde de åtminstone. Även om Anna inte varit i Ryssland på 20 år hade hon inte tappat intresset för sitt hemland. Enligt Troyat hade hon agenter vid hovet som höll henne underrättad om vad som hände. Om detta stämmer bör Anna ha skaffat sig dessa spioner på senare år, Kanske i samband med farbroderns död fem år tidigare då den ryska tronen första gången stod utan självklar arvinge. Hur det än förhöll sig visste hon vilka planer högadeln hade och var fullt beredd att ta emot den delegation som nu reste till Mitau för att erbjuda henne tronen. Rysslands tron hade hon inget emot men någon marionett i adelns händer tänkte hon inte bli. Hon låtsades emellertid fullt införstådd med delegationens villkor och undertecknade det dokument som förelades henne. Därefter gjorde hon sig redo att resa till Moskva, dit hon anlände med stort följe i februari 1730. Ganska snart anade de som förespråkat hennes kandidatur att de begått ett misstag. När man kom för att överlämna en ordern som ryska härskare brukade bära utbrast hon med låtsad överraskning: ”Oj då, den hade jag ju glömt”, varpå hon befallde en medlem i sitt eget följe fästa ordensbandet på hennes klädnad. Å andra sidan visade hon sig på alla sätt generös mot de kejserliga gardesregementena, som alltsedan Peters dagar var kända för lojalitet mot tsaren och misstro mot högadeln. Rådet, som tydligen anade att de satt i motvind, visade sig beredda till vissa eftergifter angående de restriktioner man pålagt den nya kejsarinnan men Anna tänkte inte nöja sig med någon halvmesyr. Utåt lät hon dock inget märka förrän 25 februari 1730, då hennes anhängare i gardet slog till. Vid ett sammanträde med rådet trängde plötsligt en grupp officerare och soldater in i salen. Man förklarade att de begränsningar i kejsarmakten som rådet sökt införa stod helt i strid med sedvanan för ryska härskare. I rikets namn bad man Anna att själv ta makten i sin hand. Drottningen spelade nu oskyldig: ”Vad vill detta säga”, undrade hon. ”Uppfyllde jag inte folkets önskan då jag i Mitau undertecknade dokumentet om begränsningarna i min styrelse”? ”Ingen får befalla över vår furstinna”, ropade gardisterna. ”Befall oss och vi kastar förrädarnas huvuden för era fötter”. Anna läste nu paragraf för paragraf upp det dokument hon undertecknat före avresan till Ryssland. För varje punkt frågade hon: ”Godkänner nationen detta”? ”Leve kejsarinnan”, svarade officerarna. När genomgången var avslutad frågade Anna retoriskt: ”Detta papper är alltså överflödigt”, varpå hon rev sönder det till officerarnas jubel.

Därmed var Anna Ivanovna Rysslands enväldige härskare.[6]

        






[1] Av de åtta ryska regenterna 1725-1801 regerade endast Elisabet och Katarina den stora över tio år (genomsnitt var fem). Tre regenter avsattes och två mördades. Om man räknar Ivan VI som tsar blir det hela tre mord.
[2] Peter II var sonson till Peter den store.
[3] Bortsett från Peter den stores dotterson Karl Peter Ulrik, vars far i sin tur var systerson till Karl XII av Sverige. Pojken var vid tillfället endast två år. 30 år senare besteg han den ryska tronen som Peter III
[4] Jelgava i dagens Lettland.
[5] Man kan här dra paralleller till händelserna i England i samband med och strax efter Edvard VI:s:s död 1553. John Dudley, earl av Northumberland, satte då sin svärdotter Jane Gray på tronen i tanke att kunna styra genom henne. Jane var visserligen av obestridligt kunglig släkt men utan några självklara anspråk på tronen. Liksom tsar Peter efterlämnade Henrik VIII två döttrar vilka dynastiskt sett stod närmare tronen, om man inte ansåg dem vara bastarder. Att Northumberlands planer gick i stöpet lika grundligt som den ryska högadelns ambitioner 1730 berodde dock på helt andra omständigheter. 
[6] Hennes regering varade i tio år. I praktiken kom makten dock att ligga hos hennes förtrogne från tiden i Kurland, Ernst Johan von Búhren. Denna text bygger på Henri Troyards bok Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), kapitel IV.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar