måndag 12 februari 2018

Döden på fettisdagen




Tisdagen 12 februari 1771 var en vanlig dag vid hovet i Stockholm. Ingenting tydde på att något omskakande skulle inträffa ikväll. Den fridsamme kung Adolf Fredriks hälsa var kanske inte alltigenom god men ändå stabil och den drygt sextio år gamle mannen levde det lugna, stilla liv han trivdes bäst med. Säkert kände han dubbel tillfredställelse över detta vid tanken på de stormar som skakat hans tillvaro sedan han tjugo år tidigare besteg tronen i detta politiskt oroliga Sverige. Det hade funnits tillfällen då han rentav fruktat för sitt liv och redan de omständigheter under vilka han först kommit hit för nästan trettio år sedan vore nog att stämma vem som helst till eftertanke. Han hade bokstavligt talat gått över sina blivande undersåtars lik. En stor mängd dalabönder, som, bland mycket annat, var missnöjda med hans kandidatur till svensk kronprins, hade tågat ned till huvudstaden för att, som man säger, ”framföra sina synpunkter”.  Myndigheterna hade svarat dem med kanoner och blodbad. Att bli tronarvinge till sådant pris är knappast upplyftande och inte blev det bättre när han väl blivit kung. Ständigt var det gräll med råd och ständer, om nu dessa kallades ”hattar” eller ”mössor”. Så fort Adolf Fredrik försökte uttrycka, eller ens antyda, en åsikt som inte stämde med makthavarnas hette det genast att han ”hotade friheten”, medan regeringen i sin tur gladeligen tillämpade våldsmetoder mot sina motståndare utan att någon vågade protestera nämnvärt. Eftersom kungen i stort sett var en fridsam natur kunde man tycka att det borde varit möjligt att komma överens men den omständigheten att han begåvats med en maka som, minst sagt, hade politiska ambitioner hjälpte knappast upp situationen. Ett tag hade hovpartiet varit redo, eller i alla fall allvarligt lekt med tanken, att göra statskupp. De rätt amatörmässiga planerna hade avslöjats och några av kungaparets närmaste anhängare förlorat livet på schavotten. Det var då Adolf Fredrik fruktat för sitt liv: ”Det går med mig som med Carl Stuart”, hade han sagt flera gånger under den nervpressande tiden.[1] Tillslut hade dock allt ordnat upp sig och kungen kunde fortsätta sin tillvaro som monark utan makt, vilket han som sagt var tillfreds med. För övrigt hade han för drygt två år sedan visat att han inte var helt betydelselös politiskt sett. Genom att vägra att överhuvudtaget befatta sig med regeringsarbetet hade han lyckats framkalla en riksdag år 1769. Resultatet hade visserligen inte blivit riktigt vad hovpartiet hoppats men, än sedan! Vad de många pamfletter som cirkulerade i huvudstaden och bland politikerna beträffade angick de knappast honom: ”Låt dem skrika så mycket de vill”, tänkte han och smålog. På hemmafronten var det mesta som det skulle. Äldste sonen kronprins Gustav hade gift sig för ett par år sedan. Några barnbarn hade det inte kommit men det fick väl ordna sig med tiden. Bara hans egen hustru kunde sluta vara så sarkastisk mot si svärdotter! Han förstod inte hennes avoghet mot allt danskt. Vad Gustav själv beträffade var han just nu i Paris, tillsammans med sin yngste bror Fredrik Adolf. ”Hoppas de lär sig mycket”, tänkte kungen och suckade förnöjt. I dessa angenäma funderingar gick han att spisa middag med sitt hov och sina gäster.[2] Det tycks råda viss oenighet om exakt vad kungen förtärde. Ohlmarks talar om ostron och ål, medan Lindqvist säger hummer och rysk kaviar. De är dock ense om att han åt kokt kött och surkol vilket senare båda fördomsfullt tillskriver hans tyska börd. Som avslutning vankades det fettisdagssemlor med varm mjölk. Enligt Lindqvist drack majestätet också en flaska Champagne.[3] Därefter fortsattes det kortspel som pågått före middagen. Plötsligt fick kungen magplågor och klagade över yrsel. Återigen skiljer sig uppgifterna om exakt vad som hände egendomligt nog åt. Lindqvist, som citerar kungens läkare Schútzerkrantz, ger intrycket att Adolf Fredrik satte sig på en stol under våldsamma smärtor och att han också dog på denna stol. Enligt Ohlmarks hann kungen lägga sig i sin säng och motta nattvarden. Bilden av hur lång tid själva dödskampen tog tycks också olika. Hos Lindqvist verkar allt ha varit över på högst en halvtimme, kanske kortare, medan Ohlmarks antyder en process på minst en timme, kanske två. Med tanke på att kungen verkat pigg och nyter tidigare på dagen och att sjukdomsförloppet kom helt oväntat får detta kanske i någon mån tillskrivas vittnenas förvirring: folk tappade helt enkelt fattningen inför denna blixt från klar himmel och hade svårt att minnas alla detaljer exakt. Troligen hade Adolf Fredrik fått slaganfall i kombination med vanskött magsår. Ryktena om att han förgiftats avfärdades definitivt. Den satiriske Johan Gabriel Oxenstierna sade, med en anspelning på det högre prästerskapets vällevnad, att kungen fått ”en prostadöd”. Hur som helst var Adolf Fredrik död. En kurir sändes till Paris för att underrätta kronprins Gustav om vad som hänt. Denne satt betecknade nog på teatern då budskapet nådde honom. Hans tid i kulisserna var över. En ny glansfull och dramatisk epok stod för dörren.[4]     



[1] Karl I av England/Skottland, som avrättades av Cromwell 1649
[2] Allt detta är givetvis min egenkonstruerade föreställning om Adolf Fredriks tankar under sin sista dag.
[3] Troligen är båda författarnas uppgifter riktiga.
[4] Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks bok Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s.97-99 och på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet” (1996), kapitel 15, särskilt s. 516-519.

måndag 5 februari 2018

Ett litet steg för hovet, ett jättekliv för monarkin., Karl XIII:s död.


Inte många lär ha sörjt honom. Enligt uppgift skall de som satt utanför sängkammaren ha pratat med varandra helt obesvärat, som om det som höll på att ske egentligen inte hade någon betydelse. Rent praktiskt var det riktigt. Karl XIII hade visserligen varit regent i nio år men det var kronprinsen, Karl Johan, som varit monarkins ansikte utåt ända sedan han kom till Sverige 1810. Att hans adoptivfar nu höll på att dö innebar egentligen bara en formell bekräftelse på vad som gällt de senaste åren. Ändå bör de äldre hovfunktionärerna ha reflekterat över vad detta dödsfall faktiskt innebar. En epok var på väg att ta slut. När mannen därinne föddes sjuttio år tidigare hade Fredrik I varit svensk kung, Karl XII:s svåger! Det fanns onekligen vissa likheter mellan Fredrik och den kung som nu låg på sitt ytterstal. Bägge hade deltagit i krig, även om Fredrik säkerligen varit en duktigare militär, för att sakta förfalla till en sjuklig, åldrad man på jakt efter sexuell tillfredställelse som får man förmoda, i båda fallen med tiden givit allt mindre njutning åt såväl mannen som kvinnorna. Fredriks död 1751 hade formellt inneburit slutet för familjen Pfalz på Sveriges tron. Nu stod Holstein Gottorp i tur att utslockna. Att Karl XIII(länge hertig Karl), kommit att spela en så skugglik, i några allvarliga fall dunkelt tvivelaktig, roll i historien, beror i stor utsträckning på honom själv. Han var obenägen att ta tydlig politisk ställning, samtidigt som han inte avstod från de möjligheter till makt hans ställning gav. Ohlmarks betecknar honom som ”ansvarsrädd” och kanske var det där felet låg. Kungen saknade vad vi idag skulle kalla Civilkurage. Hans agerande i samband med kronprins Carl Augusts död och än mer sedan Axel von Fersen blivit lynchad inför ögonen på livgardet vittnar om det. Frågan om hans delaktighet i mordet på sin bror Gustav III har aldrig retts ut och han hörde också till dem som spred rykten om brorsonen (Gustav IV Adolfs), börd.[1] Samtidigt kan ingen människa bedömas utan hänsyn till sin omgivning. Kungliga familjer har i historisk tid knappast varit jordmån för att skapa harmoniska karaktärer och det hem där Lovisa Ulrika dominerade var inget undantag, snarare tvärtom. Drottningen bekände själv senare att hon älskat sin andre son mindre än sina andra barn och hon dolde det inte för honom. Gustav framhölls gärna i kontrast till Karl. Att bli utskämd av sin mor är påfrestade för vem som helst. Om modern dessutom är drottning, kulturpersonlighet och dominerar sin omgivning totalt, är det nästan givet att barnet skadas i sin andliga utveckling. Karl skulle hela sitt liv sträva efter den högsta makten, samtidigt som han alltid dominerades av en starkare personlighet i sin omgivning. Efter moderns och den äldre broderns död var det Gustav Adolf Reuterholm, som i praktiken spelade förmyndarens roll under Gustav IV Adolfs omyndighet. När Karl 1809 tillslut besteg tronen, var han för gammal och svag för att orka spela någon verklig politisk roll. Sedan marskalk Bernadotte anlänt till Sverige och adopterats av kungen, var det han som praktiken spelade regeringschefens roll. Också under broderns ryska krig, då hertig Karl officiellt var flottans amiral, stod han i praktiken under stabschefen Otto Henrik Nordensköld. ”Jag känner mig som en sjömanslärling som börjat sitt yrke efter 40 år”, skrev han till sin hustru Hedvig Elisabet Charlotta. Det rådde förövrigt föga tvivel om att denna kvinna var den dominerande personligheten i äktenskapet.

Det var alltså på många sätt en skuggkonung som låg för döden 5 februari 1818. Ändå innebar hans död en stor omvälvning. Den kung som nu besteg tronen var inte bara den förste kungen i sin dynasti. Han saknade också helt släktband med någon av de gamla europeiska dynastierna. Han var av fransk borgarsläkt och hade varit aktiv på den radikala sidan under revolutionen. Det var ytterst hans egna meriter som fört honom till den position han nu intog. Att en sådan man besteg den svenska tronen, dessutom genom ständernas val, kan e i efterhand ses som ett inte obetydligt steg mot våra dagars demokrati[2].                



[1] Olof Jägersköld visar i sin biografi över Lovisa  Ulrika hur Hertigen och änkedrottningen skyllde på varandra gällande vem som först tagit upp frågan om barnets egentliga härkomst.
[2] Denna text bygge i stort på http://popularhistoria.se/artiklar/karl-xiii-en-doldis-pa-tronen/ och på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. qq. 102-03.