Ett bärande
argument mot monarkin brukar vara att monarken i regel ärver sin tron,
oberoende av kompetens och begåvning. Landets högsta ämbete innehas av någon,
oftast en man, som fått sin ställning helt enkelt därför att han/hon är avkomma
till sin företrädare. Huruvida vederbörande är kvalificerad för sin uppgift har
ingen betydelse. Ur rent demokratisk synpunkt är ett sådant system naturligtvis
olämpligt ur flera synpunkter. Å andra sidan brukar som bekant de flesta
folkvalda politiker inom relativt kort tid få sin kompetens höggradigt
ifrågasatt av väljarna. Demokrati förutsätter kritik av makthavarna och med
tanke på att vår tids monarker saknar politisk makt är det knappast något
allvarligt fel att de erhållit sitt ämbete genom arv.[1]
Dessutom är det historiskt sett inte helt korrekt att en monark ärver sitt
ämbete utan hänsyn till meriter, även om så ofta är fallet. Minst två svenska
kungar har fått sin tron genom val som ytterst baserats på meriter. Valen har
antingen gjorts av ståndsriksdagen(Karl XIV Johan) eller av den nye kungens
företrädare(Karl X Gustav). Fredrik I utgör ett gränsfall. Han gifte sig med
Karl XII:s syster i förhoppning att i sinom tid ärva tronen. Att giftermålet
accepterades berodde dock i stor utsträckning på den hessiske furstens meriter
som militär. En framgångsrik militär karriär kan alltså vara ett viktigt steg
på vägen mot att bli kung, särskilt i tider av oro. Både Karl X och vår förste
Bernadotte var militärer innan de blev kungar. Militäryrket var förövrigt länge
enda tänkbara sysselsättning för en småfurste eller prins av blodet. Ryska
tronföljare förväntades i regel åtminstone en tid ha vistats vid ett
gardesregemente. Ett yrke som däremot knappast förknippas med kungligheter,
särskilt inte med kungen själv, är diplomatyrket. Det finns bara en
svensk(såvitt jag vet en enda europeisk) kung som faktiskt varit utövande
diplomat. Tjänstgöringstiden var emellertid kort och det var knappast den
perioden i hans liv som nominerade honom till hans blivande värdighet som kung.
Diplomaten ifråga var själv inte särskilt förtjust i sin uppgift och om han
senare såg tillbaka på denna tid med stolthet, var det nog snarare i egenskap
av general och förkämpe för sitt land och sin personliga heder i en kritisk
situation än som smidig ambassadör med fingertoppskänsla. Diplomaten var
general Jean Baptiste Bernadotte och scenen för dramat var Wien i april 1798.[2]
1798 var ett
oroligt år i Europa i allmänhet och i Frankrike i synnerhet. Det var nio år sedan
franska revolutionen brutit ut och under de senaste sex åren hade Frankrike
varit i krig med flera europeiska stater, bland annat Österrike och Preussen.
På hösten 1797 slöt Frankrike en för sig fördelaktig fred med Österrike och framstod därmed som en
stark stat, en stat med nya idéer och ideal. Medan de intellektuella och andra
radikalt sinnade beundrade och lockades av det nya franska styrelseskicket,
fruktade de gamla monarkierna det som man fruktar en dödlig sjukdom. De
styrande i Frankrike misstrodde och fruktade i sin tur i regel varandra och den
ene politikern och generalen bevakade svartsjukt den andres ambitioner och
framgångar. För tillfället framstod den korsikanskfödde generalen Napoleon
Bonaparte som Frankrikes dominerande man. Det var han som genom sina segrar i
Italien banat väg för fredslutet med Österrike.[3]
En värdig konkurrent om förstaplatsen i tävlingen som landets bäste general var béarnesaren Jean Baptiste Bernadotte, känd för sina framgångsrika kampanjer i
dagens Belgien men även vid Napoleons sida i Italien. Även om de båda herrarna
i sansade ögonblick erkände varandras militära begåvning hade det från första
början uppstått stark aversion mellan dem. För Napoleon var det mycket viktigt
att hålla Bernadotte borta från allt vad militär glans och ära hette. På den
vägen föreslog han att rivalen skulle utnämnas till ny fransk ambassadör i
Wien.[4]
Senare hävdade han att utnämningen varit ett misstag men erkände samtidigt helt
korrekt bristen på kvalificerade diplomater i revolutionens Frankrike vid denna
tid. Bernadotte accepterade sin tjänst med bävan. Han misstänkte att den skulle
bjuda på större svårigheter än livet i fält men han var inte den som trotsade
sina överordnades order eller tvekade att åta sig ett kall för republikens
bästa. I slutet av januari avreste generalen och på kvällen 8 februari ankom
han till Wien. Problemen radade genast upp sig. Utnämningen och avfärden hade
skett med sådan brådska att den nye ambassadören varken hade kreditiv hemifrån
eller passande residens i Wien. Den första tiden bodde han och hans sällskap av
sekreterare och adjutanter på ett värdshus, vilket fick avogt inställda wienare
att ironiskt konstatera att franska ambassadörer tydligen följde sitt hemlands
nya principer om jämlikhet. Så småningom erhöll man ett hus i stadens centrum,
nära de centrala regeringsbyggnaderna. Det hade tidigare tillhört fursten av
Liechtenstein. Det var ingen lätt situation som uppstått, vare sig man såg den ur
Wiens eller ambassadörens synvinkel. Österrikes och Frankrikes relationer hade
aldrig varit goda och var det definitivt inte nu. Att låta general Bernadotte
representera Frankrike i Wien 1798 var ungefär som att göra marskalk Foch till
fransk ambassadör i Berlin efter vapenstilleståndet 1918. De flesta betraktade
nykomlingen som potentiell säkerhetsrisk. Bernadotte kände av detta och
upplevde dessutom att han hamnat i ett yrke han inte alls passade för. ”Jag är
soldat och ingenting annat än detta”, suckade han inför sin svenske kollega
Silverstolpe och i ett brev till en vän skrev han: ”Jag skulle hellre vara
befälhavare i Italien än ambassadör här. Vad skall jag ta mig till med en
regering som inte döljer sitt hat mot oss”. Själv var Bernadotte
temperamentsfull och snarstucken. Minsta småsak tolkades som förolämpning av
ambassadören och det land han representerade: Varför ville inte den
österrikiske ärkehertig Karl träffa honom den dag han önskade? Han fick
dessutom kritik hemifrån; antingen var han för kategorisk eller för eftergiven
mot österrikarna. Ändå gjorde han långt ifrån något dåligt intryck på dem han
mötte i tjänsten. Visst var han häftigare, livligare i sina rörelser än en
yrkesdiplomat förväntades vara men ambassadör Silverstolpe hade svårt att
förknippa denne förfinade man med blod och krig. Vid en mottagning inför hovet
uppförde sig diplomaten som om han vore född i en salong. Också den
österrikiska kejsarinnan fick ett gott intryck av honom då de möttes i audiens.[5]
Följande dag, 11 april 1798, skrev Bernadotte till UD i Paris. Han menade att
nu när ambassaden i Wien var etablerad var det tid för honom att resa hem. Han
ansåg att efterträdaren borde vara en person ”med fast karaktär”. Bernadotte
vidtog också förberedelser för avresan: Han tog exempelvis ut de pengar han
satt in på bank i Wien. Därtill underrättades den österrikiske utrikesministern
12 april om att en skylt beställts för att visa var den franske ambassadören
residerade. I väntan på detta skulle en flagga i trikolorens färger hängas ut
från ambassadens balkong.[6]
I detta sammanhang lämnar Fant och
Lindqvist något olikartade uppgifter. Enligt Fant skulle idén med fanan helt ha
varit ambassadörens egen, medan Lindqvist skriver att även om fanan hängdes upp
på Bernadottes personliga initiativ skedde det i väntan på att den nya skylten,
som var allmänt påbjuden för franska republikens ambassader, skulle bli klar.
Att hänga ut en fana tycks alltså under alla förhållanden ha varit Bernadottes
eget initiativ och följderna blev dramatiska.[7]
Kvällen 13 april 1798, en fredag precis som 2018, hade trikoloren hängts ut och
ambassadör Bernadotte satt vid middagsbordet med några gäster. Plötsligt hördes
upphetsade röster och skrik utanför. En stor skara människor, flera av dem
gäster från en krog i närheten, hade sett fanan och protesterade högljutt mot
denna provokation i deras huvudstad. Det är tänkbart att någon redan kastade
sten mot huset. Hur som helst var stämningen tillräckligt hotfull för att
general Bernadotte skulle agera.[8]
Enligt polisens rapport sprang han ut i full mundering, uniform, koppel, sabel,
ropande att detta var en skymf mot den franska republiken. Om massan inte
genast skingrades skulle han hugga ned minst sex av demonstranterna och om
myndigheterna inte understödde honom skulle han ”komma med 180 kanoner av brons
och tämja folket”.(Man kan fråga sig var ambassadören skulle ha funnit dessa
kanoner i Wien). Bernadotte skrev själv att han ”med republikansk energi”
uppmanat folkmassan att ge sig av. Österrikarna trodde inte sina öron, i
synnerhet inte polisen. Så obehärskat uppförde sig bara inte en diplomat.
Bernadotte måste vara berusad eller, som de sade efteråt i den officiella rapporten: Han ”befann sig i
en situation som tycks ha haft sitt ursprung i ett festande som verkligen inte
passar sig för en man med uppfostran och minst av allt för en man av hans rang”.[9] Som jag ser det finns inga hållbara bevis att Bernadotte verkligen var onykter denna dag. Han
var snarast känd för att ogilla spritmissbruk. Han kan däremot mycket väl ha
varit rädd för vad som skulle hända och med säkerhet rasande på denna pöbel som
angrep honom och det land han representerade. I hastigheten glömde han att han
för tillfället inte var i fält. Han gick emot demonstranterna så som han skulle
ha gått emot en här av fiendesoldater. Vare sig Bernadotte var nykter eller
inte, blev massan inte lugnare av hans vrålande. Förmodligen förstod de inte
vad han sade även om andemeningen måste ha framgått ganska tydligt. Det blev
knappast bättre av att ambassadörens gäster steg ut på balkongen och instämde i
värdens synpunkter på de församlades beteende, dessutom på tyska. Stenkastningen
tilltog, trikoloren rycktes ned och brändes. Folkhopen slog sönder ambassadens
vagnar och trängde in i husets nedervåning, där de förstörde vad de kom åt.
Bernadotte och hans anställda lyckades spärra trappan till övervåningen och
trots att massan försökte forcera spärren tre gånger lyckades de, med några få
undantag, inte ta sig vidare. Skottlossning uppstod. Under allt detta skrev
Bernadotte flera brev till de österrikiska myndigheterna där han fordrade; att någon
gjorde slut på detta bråk och straffade de skyldiga, att han och den franska
republiken fick upprättelse för de förolämpningar de utstått, samt, med allt
större iver, att få pass för att lämna Österrike. Det var svårt att
överhuvudtaget få fram dessa budskap, för massan gav sig på alla som försökte
lämna huset. Efter mer än fem timmar kom kejsarens kavallerister ridande. De
trupper som funnits i närheten tidigare hade inte rört ett finger för att
ingripa. På småtimmarna natten till 14 april var dramat över. Bråket hade då
pågått i sju timmar. Den österrikiske utrikesministern, finansministern och
kejsaren själv sände flera både muntliga och skriftliga beklaganden över vad
som hänt och bad Bernadotte att stanna i Wien för fredens skull eller att
åtminstone resa diskret, utan att det väckte alltför mycket uppmärksamhet.
Ambassadören vägrade acceptera deras ursäkter och för övrigt riskerade de som
gick med hans bud till kejsaren fortfarande att attackeras av upprörda wienare.
Mitt på dagen 15 april 1798 lämnade Bernadotte och hans följe den österrikiska
huvudstaden högst offentligt, i fem vagnar med ett 30-tal gardister till
eskort. 60 000 människor lär ha beskådat avfärden.
Som vanligt
när något omvälvande hänt försökte man hitta ”syndabockar”. De styrande i
Frankrike, med undantag för Napoleon och Frankrikes utrikesminister Talleyrand,
ansåg att Bernadotte fört sig väl: Han hade försvarat franska republiken och
dess fana. Bernadotte själv trodde att det hela var en provokation från
Österrikes sida, iscensatt för att provocera fram ett nytt krig. I vår tid
brukar man skylla på Bernadotte: Han provocerade wienarna genom att hänga ut flaggan
och genom sitt onyanserade beteende i början av oroligheterna, eller som Fant
skriver: ”Bevarade dokument vittnar inte till Bernadottes förmån”. Lindqvist
menar att ambassadören visserligen betett sig dumt men att han handlat som en
person av hans läggning och erfarenheter kunde förväntas handla. Myndigheterna
visste att Bernadotte tänkte lämna Wien och att en fana skulle hängas ut: ”En
yrkesambassadör hade inte gjort så men väl en general”. Frågan är om det är
meningsfullt att beskylla en enskild individ för vad som hände. Detta var som
sagt en orolig tid där gamla och nya ideal möttes. I en sådan situation är det
närmast oundvikligt att någon form av komplikationer uppstår. Man kan jämföra
händelserna i Wien i april 1798 med en episod några månader tidigare, i november
1797. Under den fredskonferens som då pågick i Raastadt i Baden och som
fortfarande pågick när Bernadotte var i Wien, möttes Napoleon Bonaparte och den
svenske greven Axel von Fersen. Fersen var på plats som svenskt sändebud, en
man av den gamla tiden, Marie Antoinettes legendariske älskare. Napoleon var
den nya tidens man, en segerrik revolutionsgeneral, Det blev visserligen inte
upplopp då de båda männen möttes men stämningen var långt ifrån hjärtlig.
Napoleon kallade Fersen ”Monsieur”, varken greve eller ambassadör och gjorde
helt klart att det var mycket olämpligt av Sveriges kung att sända en man som han
till kongressen: En emigrant som närmast deserterat från sitt franska regemente
och som dessutom ”bolat med änkan Capet”. Det var lika stötande för Frankrike
som det skulle vara för Sverige om en fiende till dess kung sändes att
representera Frankrike.[10]
Ändå var Fersen en fulländad diplomat och det är svårt att se vem Gustav IV
Adolf skulle kunnat sända i hans ställe. Ingen i dåtida Sverige kände Europas hov och politik som greve
Fersen. I Wien några månader senare var rollerna ombytta: Ambassadören var revolutionär och omgivningen han kom till konservativ, för att inte säga reaktionär. Bernadotte var visserligen inte diplomatiskt lagd men vi har sett att
han förde sig väl i officiella sammanhang. Vem bland de dåtida revolutionära
politikerna i Frankrike skulle ha skött sig bättre, möjligen med undantag av
Talleyrand? Kanske var det som hände i Wien 13 april 1798 helt enkelt en
kulturkollision av det slag som ofta uppstår I vilket fall som helst var det knappast denna händelse som drygt tio år senare meriterade marskalk Bernadotte till svensk tronföljare.
[1] Här
åsyftas förstås europeiska monarker.
[2] Denna
text bygger på Kenne Fant, Stamfadern(1994),
kapitel 11-12 och på Herman Lindqvist Jean Bernadotte, mannen vi valde(2009, författarinläsning cd 4-5). Se också https://www.oppetarkiv.se/video/1366840/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-4-av-4 Vissa uppgifter skiljer sig mellan Lindqvists program och boken. Texten följer boken.
[3]
Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhetens skull även om detta inte
var den korrekta benämningen för det tyskromerska riket. Å andra sidan användes
beteckningen ”av Österrike” om flera prinsessor under tidigmodern tid, trots
att de kanske aldrig varit där utan bara tillhörde huset Habsburg. Marie
Antoinette betecknades av sina fiender ofta som ”Österrikiskan”.
[4] Åtminstone
påstod politikern Paul Barras i sina memoarer att det var Napoleon som lagt
fram Bernadottes kandidatur.
[5] Samma
positiva glatt överraskade reaktion mötte Bernadotte vid ankomsten till
Stockholm drygt tio år senare. Det förfinade gustavianska hovet, i synnerhet
kungaparet, hade väntat sig en oborstad revolutionär eller åtminstone en
grovkornig soldat. De fann en fulländad furste. ”Han är i varje tum en prins”,
utbrast drottning Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok.
[6] Detta
brev omnämns av Lindqvist, som poängterar att det inte uppmärksammats tidigare.
Detta skulle innebära att österrikarna
visste vad som skulle ske och alltså varit i tillfälle att antingen mana
allmänheten till lugn eller avråda ambassadören från att hänga ut flaggan av
säkerhetsskäl.
[7] Det var
vid denna tid ännu inte sed att hänga ut fanor vid ambassader. Sådana
förknippades vanligen med krig eller fungerade som samlande symbol i en kritisk situation.
[8] Året
innan hade en liknande situation vid den franska ambassaden i Rom slutat med
att en fransk general dödats. Ambassadören var Napoleons äldre bror Joseph, som
tvingades fly tillsammans med hustrun Julie och hennes syster Desirée. Den
mördade generalen hade nyligen förlovat sig med Desirée, som på detta sätt för
andra gången på kort tid förlorade en fästman. Den första var Napoleon som
övergivit henne sedan han förälskat sig i Josephine de Beauharnais. En tredje
fästman skulle snart göra entré i hennes liv.
[9] Citatet
återges enbart av Lindqvist.
[10] Se
Herman Lindqvists bok om Napoleon från 2004, s. 137-39. Den grova anspelningen på Fersens förhållande till Marie Antoinette tycks, vilket ändå visar viss taktkänsla hos Napoleon, inte ha yttrats rätt i ansiktet på greven utan sagts i efterhand, inför andra svenska representanter, Den förekommer förövrigt inte i Lindqvists biografi över Napoleon men däremot i samme författare bok om Fersen(1991). Det råder också viss oenighet om hur Bonaparte verkligen uttryckt sig i sammanhanget. Enligt Zweig, som kanske försökt vara finkänslig mot sitt älskade kärlekspar, skal Napoleon ha nöjt sig med att säga att Fersen "sovit med drottningen". (Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette i översättning från 1989 s. 199).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar