onsdag 16 maj 2018

Spektakulärt uträde ur ärevördig församling


Denna vår har vi upplevt hur fem personer med dunder och brak lämnat Svenska akademien. Med de tre medlemmar som sedan tidigare inte deltar i församlingens verksamhet är ”de aderton” numera således endast ”de tio”. För en trogen anhängare av konung Gustav III:s politiska och kulturella gärning kan en sådan utveckling inte ses som annat en djupt sorglig, alldeles bortsett från den skada Sverige lidit utomlands när Nobelprisets anseende på detta sätt sjunkit. Det är å andra sidan inte första gången framstående svenskar lämnat ”ärevördiga församlingar” under spektakulära former. Den händelse som skall beskrivas här skapade väl inte särskilt stora rubriker nere på kontinenten, i en tid då Europa skakades av krig och omvälvningar men i Sverige bör de politiskt medvetna ha sett det inträffade som ett tidens tecken, oberoende av vilken politisk åskådning man hade.

Tiden kring sekelskiftet 1800 var brydsam både i Sverige och i Europa i allmänhet. Franska revolutionen med dess positiva såväl som negativa efterdyningar hade skakat kontinenten i dess grundvalar. Frankrike var i krig med Storbritannien, Österrike, Preussen och skakades samtidigt av inbördes oroligheter. I november 1799 hade generalen Napoleon Bonaparte, som under de senaste åren skaffat sig en allt starkare ställning i landet, definitivt övertagit makten och givit sig själv den romerskt klingande titeln ”Förste konsul”. Ingen visste nu i vilken riktning korsikanen och därmed Frankrike, skulle gå; despoti eller folkstyre? I Sverige hade Gustav IV Adolf blivit myndig några år tidigare. Ännu skakad av faderns hemska öde var han fast besluten att skydda sitt rike från allt vad svärmisk revolutionsdyrkan hette men också att, i motsats till sin far, vara sparsam med utgifterna och inte förlita sig på en mindre grupp favoriter. Kungens goda avsikter motarbetades av såväl krigen i Europa som av naturen själv. 1700-talet avslutades med en fruktansvärt sträng vinter, vilket ledde till dåliga skördar och dålig fiskelycka. Den svenska handeln med andra länder stördes av kriget på kontinenten. Allt detta ledde till hungersnöd med efterföljande kravaller, samtidigt som de nya idéerna om människans frihet och förnuftets seger gjorde missnöjet radikalare än vad det skulle varit förr i världen. Statens finanser var dessutom i oordning, med två olika myntsorter och en statsskuld som tycktes svår att hantera. Å andra sidan var det direkta missnöjet med kungen inte särskilt utbrett vid denna tid. Tvärtom sympatiserade många med den unge mannen som bestigit tronen under så tragiska omständigheter. Gustav IV Adolf hade också nyligen fått en son, vilket innebar att tronföljden tycktes säkrad inom hans ätt. I denna situation kallade kungen till riksdag i början av år 1800. Med dynastin befäst var kanske rätta ögonblicket kommet att skapa enighet kring kungen som symbol. Dessutom behövde finanserna otvivelaktigt saneras. I ett försök att undvika den politiskt laddade stämningen i Stockholm, där man svårligen kunde stänga ute alla tidens politiska influenser, förlades evenemanget till Norrköping. Riksdagen skulle också kombineras med kungens kröning, som på tre år ännu inte kunnat genomföras.[1] Som så ofta var det inom adeln den starkaste oppositionen mot kungen fanns. Det tycks visserligen inte ha funnits några planer på att störta Gustav IV Adolf vid denna tid, än mindre mörda honom. Men inom adelsståndet fanns en grupp yngre män, fyllda av upplysningens och revolutionens tankar och fast beslutna att göra sig hörda när riddarhuset samlades på riksdagen. En av de främsta radikalerna var protokollsekreteraren, publicisten och satirikern Hans Hierta, knappt fyllda tjugo år men redan med en äventyrlig bana bakom sig. Som ingift systerson till den store politikerräven Pechlin från frihetstidens och salig kung Gustavs dagar hade han deltagit i den beryktade maskeradbalen 1792. Andra radikaler som några år senare skulle låta tala om sig var Hiertas publicistkamrat, dåvarande ryttmästaren, senare generalen Georg Adlersparre och översten, senare generalen, Anders Fredrik Skjöldebrand. Nu, på vintern år 1800, reste de tillsammans till riksdagen i Norrköping.[2]  Enligt Petri ägnade man färden åt att lägga upp en lämplig strategi inför det kommande riksmötet. Man var överens om att kräva större öppenhet ifråga om den finansplan som med nödvändighet måste genomföras för att få ordning på rikets ekonomi. Denna fråga borde diskuteras fritt inom alla stånden och inte, såsom var brukligt, i ett särskilt utskott med endast några få utvalda medlemmar och under sekretess. Vidare borde de skatter ständerna skulle komma att godkänna endast få tas ut under begränsad tid.På så sätt skulle kungen inom några år vara tvungen att på nytt kalla ständerna, vid en tidpunkt då oppositionen vore bättre istånd att hävda sin röst. Å andra sidan tycks man ha varit benägen för dialog och kompromisser, under förutsättning att regeringen i sin tur visade sig benägen härtill. Man var således redo till både förhandlingar och strid.

Riksdagen invigdes 10 mars 1800. Lantmarskalk, dvs. adelns talman, blev Magnus Fredrik Brahe, riddarhusets främste greve. Denne hade tillhört den ledande oppositionen inom sitt stånd vid den dramatiska riksdagen 1789 och i denna egenskap häftigt angripit den dåvarande lantmarskalken, som han och de andra ”patrioterna” ansåg vara alltför eftergiven mot Gustav III. För detta hade greven först blivit utkastad av kungen själv under pågående sammanträde och sedan arresterad, i likhet med 18 andra adelsmän.[3] Kungen hade visserligen försonats med sin antagonist på dödsbädden men det vore förstårligt om greven ännu hyste agg mot gustavianerna. En adelsman som redan vid riksdagens början med säkerhet kunde sägas tillhöra hovpartiet var däremot Johan Christopher Toll, Gustav III:s trogne medhjälpare från statsvävningen 1772. En annan kungens man var Anders Af Håkanson. Om de unga radikalerna, som snart fick sig påhängda epitetet ”jakobiner” vilket de dock själva inte ansåg sig vara, hoppades på hjälp av greve Brahe blev de grymt besvikna.[4] Kanske det senaste decenniets omvälvningar på kontinenten och hemma i Sverige gjort honom försiktigare i sitt politiska agerande. Kanske hans för tiden relativt höga ålder, han gick mot de femtio, förlänat honom den konservatism i tänkesätt och sinnelag som ofta förknippas med de äldre. Hur det än förhöll sig: De som kände till greve Brahes förflutna kunde snart konstatera att Saulus i sanning förvandlats till Paulus. När Hierta och andra adelsmän yrkade att frågan om rikets finanser skulle diskuteras öppet, bland annat med motiveringen att folket hade rätt att veta hur de pengar man givit statskassan i skatt användes, vägrade lantmarskalken helt sonika att föra fram detta som ett krav från adelsståndet: Det var kungens sak att avgöra vilka frågor som skulle debatteras öppet eller sekretessbeläggas, menade Brahe. Försök från opponenternas sida att påverka kungens inställning i frågan misslyckades, med följd att sekretessen kring finansfrågorna bestod. Frågan om de två myntsorterna löstes småningom under någotsånär lugna former. Det låg dock oro i luften. Adliga officerare av för regeringen acceptabel åskådning kallades plötsligt till Norrköping, under förevändning att ”delta i riksdagen”, Listor med namn på adelsmän som förekommit i utredningen av skottet på maskeraden distribuerades av regeringens anhängare, med öppet hot att man lätt kunde ta upp saken på nytt om dessa personer satte sig på tvären i riksdagsarbetet. Enligt vad Hierta en tid senare uppgav stördes också debatterna inom adelsståndet, dels av de adelsmän, med Toll i ledningen, som stod på kungens sida, dels av representanter för andra stånd som sökte påverka adeln.  Så kom fågan om bevillningens längd upp, dvs. under hur lång tid de skatter som riksdagen godkänt skulle tas ut, eller i klartext: När skulle kungen nästa gång vara tvungen att kalla in ständerna? De tre ofrälse stånden förklarade att skattebeslutet borde gälla ”till nästa riksdag”. Med andra ord, kungen kunde själv välja när han ville kalla ständerna. En majoritet av adeln var emellertid av annan mening och förklarade att man ville få sin reservation införd i ståndets riksdagsbeslut, samtidigt som beslutet om finansplanen godkändes. Därigenom skulle frågan om skatteperioden lämnas öppen för fortsatt debatt och möjligheter finnas att få något av de tre andra stånden att ompröva sitt beslut att låta skatterna tas ut ”till nästa riksdag”. När lantmarskalken 26 maj 1800 avfordrades garanti för detta tillvägagångssätt, svarade han att det ”förstods av sig själv” att frågan om finansplanen och bevillningen inte var samma sak. När man tre dagar senare läste upp adelsståndets beslut, varefter en deputation i vanlig ordning skulle avtåga till kungen med ståndets betänkande, var protokollet likafullt utformat så att det verkade som om adeln godkänt både finansplanen och skatteuttag på obestämd tid. De senaste dagarnas debatt hade varit nog så infekterad. Nu blev det närmast kaos.    Brahe anklagades för löftesbrott, men försökte svänga sig med att han inte uttryckligen lovat att de två punkterna skulle behandlas var för sig: Han hade bara personligen utgått från att så skulle bli fallet. Ursäkten godtogs inte och stämningen blev allt hätskare. När det dessutom upptäcktes att delegationen till kungen, alltså de som skulle överlämna adelns betänkande, försökte smyga sig iväg trots att man uppenbarligen fortfarande var i hög grad oense i viktiga frågor, var det nära att handgripligheter utbröt. Hierta utropade att om debatten skulle föras med så regelvidriga metoder, ville han för sin del inte längre vara adelsman. Flera av hans meningsfränder instämde och avsade sig sina adelskap, medan sju andra nöjde sig med att ”avgå” från pågående riksdag. En av de missnöjda tog hastigt tillbaka sin avsägelse sedan hans far påpekat att han genom sitt handlande även avsade sig arvsrätten till familjegodset. Medräknat Hans Hierta(från och med nu Järta), blev det slutligen minst fem adelsmän som avstod från sin rang och värdighet. De övriga var: Johan Fredrik Adelheim(Borgström), Claes Cederström(Claesson), David Schulzenheim den yngre(Schultz), och Per Tham(Taam).[5] Det enda man egentligen uppnått, bortsett från den kraftiga markeringen mot regeringens politik, var dock att de styrande nu kunde agera i stort sett som de ville. Gustav IV Adolf blev djupt upprörd över vad som hänt och förklarade att en adelsman som i framtiden avstod sin värdighet skulle landsförvisas. Överhuvudtaget såg han adelns agerande som osolidariskt: De uppförde sig som franska revolutionärer, inte som goda svenska ädlingar. I och med riksdagens avslutning hade kungamakten stärkts men det visade sig vara en Pyhrusseger. Det första allvarliga missnöjet med Gustav IV Adolf hade skapats. Nio år senare ledde det till uppror och avsättning.                                        

          



[1] Att förlägga riksdagen utanför Stockholm var inte helt ovanligt och för tiden tvärtom ganska normalt. Så hade Gustav III gjort med sin sista riksdag 1792 och mot slutet av frihetstiden förlades en riksdag till just Norrköping. Vår förste Bernadotte valdes till tronföljare i Örebro 1810. Fördelen med att förlägga riksmötena utanför huvudstaden var att man lättare kunde kontrollera vilka som reste dit, inte minst av den anledningen att svenska landsortstäder helt enkelt saknade utrymme för mer än ett  begränsat antal riksdagsmän.Riskenn för inblandning från utländskt håll minskade också om ständerna möttes utanför Stockholm-
[2] Den mest utförliga skildring av händelserna vid 1800-års riksdag jag kunnat hitta finns i Gunnar Petris bok Hans Järta, en biografi(2017)s. 133-149).. Boken är av naturliga skäl främst skriven ur Järtas synvinkel och återger händelserna i Norrköping så som han och hans meningsfränder uppfattat dem.  
[3] I det tal Gustav III höll 17/2 1789 och där adeln hårt kritiserades för sitt uppförande mot dåvarande lantmarskalken, görs uttryckliga hänsyftningar på Brahe jämte flera andra medlemmar av ståndet https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagen_1789.
4 Jakobinerna var som bekant den radikala grupp av franska revolutionärer som kom att förknippas med skräckväldet. 

[5] Petri nämner även en adelsman vid namn Netherwoood bland avhopparna. Denne finns dock inte med på den lista Herman Lindqvist återger i När riket sprängdes och Bernadotte blev kung(1998) s.117. För enkelhetens skull har jag valt att i texten endast återge de namn som författarna är ense om.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar